Uncategorized

Han är älskad och önskad

Ja alltså för den som undrar om Oskars relation till det nya barnet. Hatar han bebisen? Önskar han att bebisen inte fanns? Kommer bebisen växa upp med enkänsla  av att vara oälskad och oönskad? Oroa er icke! Oskar har till och med en närmre relation med denna bebis än vad han hade med de andra (som var extremt mammiga första åren) i denna ålder. Han är INTE missnöjd på nåt sätt över att vi fått denna lilla mupp. 

Och man vet ju ändå vad ens partner går för? Jag känner ju Oskar och hade ju aldrig skaffat ett endaste barn med honom om jag trodde att han skulle vara en oengagerad kärlekslös pappa eller om jag trodde att han inte skulle vilja ha sina barn. Oavsett om det är ett två eller tre stycken. Oavsett hur de tillkommit. Låt oss säga att jag blivit gravid av misstag och sen vägrat abort. Hur hade resonemanget sett ut då? (Ok förstår skillnaden mellan att tjata till sig och olyckshändelser) Visste ni förresten att jag gjorde en abort när T var bebis? För Oskars skull. Själv ville jag behålla barnet.  

Och som sagt, jag känner Oskar och vet, VET, att han älskar och vill ha alla sina barn. Det fanns inge tvivel kring att det skulle bli bra i slutänden. Och nu är han här, den lilla oönskade påtvingade bebisen som vi båda älskar så mycket! 

Apropå försumma förresten. Oskar är pappaledig varje fredag och har varit sen N föddes. Han jobbar även hemifrån minst en dag i veckan. Han är ju inte mindre hemma än nån annan arbetande förälder. 

Oskars skuldkänslor för att han ”sällan träffar barnen” bottnar i hans önskan att få vara med dem mer, inte i nåt faktum att han försummar dem mer än nån annan förälder gör. Bara så att det inte blir några missförstånd. 

Sen jaja visst det är väl egoistiskt att tjata till sig ett till barn och varför inte bara skilja sig och skaffa barn med nån annan som vill istället? Nja alltså jag tänker väl att båda är egoistiska. Oavsett vilket man vill. Det är väl minst lika egoistiskt av den som inte vill att tvinga den andre att avstå som det är att tvinga den ene att gå med på det. Relationen påverkas om man har otur negativt hur man än gör. Att tvingas till ett till barn vs tvingad avstå. Det senare kan skapa minst lika mycket bitterhet och sorg som det första. 

Och skilja sig? Det drabbar ju alla, inte bara relationen mellan de vuxna (och jättedumt att bryta upp en annars fantastiskt fin relation och liv tillsammans) utan barnens liv och vardag. Det är väl också egoistiskt? 

Ja men som sagt, jag vet att mitt resonemang provocerar. Det är inte meningen men jag förstår varför. Jag håller bara inte med om motargumenten. 

Vardagstrams

Jag tvingade Oskar att skaffa ett tredje barn

Här är de små bebisfötterna. Med alla de små tårna på. De är så små och så många. Hur ska man hinna äta upp dem alla?

Nu är muppen 3 månader gammal. Tre månader som han varit helt självklar. Tre månader sen han kom till oss. Tre månader som trebarnsmamma. Helt sjukt egentligen.

Minns när jag köpte hund för en evighet sen, en dobermann för övrigt, stor, busig, galen, valpig, jobbig som satan. Jag minns att jag gick runt och ba kände att wtf är jag är jag hundägare nu? Har jag hund? Det var så absurd känsla. Och så är det nu, fast ännu märkligare. Jag är morsa. Morsa till tre barn. Trebarnsmorsa?! Hur gick det till? (alltså jag vet ju hur det gick till, retorisk fråga) Jag vänjer mig liksom aldrig även fast det på samma gång känns så självklart.

Jag övertalade ju Oskar till trean. Tjatade och bråkade till mig detta lilla barn. Han ville inte alls men jag ville och då tänkte jag att varför är det alltid den som inte vill som ska bestämma över vårt gemensamma liv?

Jag gick inte med på att bara ha två barn och vi hade några (svala) gräl där det mest var jag som grälade och var arg och känslomässig medan han argumenterade sakligt för att vi inte skulle orka och att han inte ville försumma ännu en unge (han jobbar ju och det tycker han är jobbigt pga all tid borta). Samtidigt så kunde jag inte förlika mig med tanken på att det inte skulle bli fler ungar. Jag har nog alltid sett mig själv som just en trebarnsmorsa och nu är jag äntligen det.

Jag vet ju att detta är ganska kontroversiellt för övrigt. Många provoceras oerhört av mitt resonemang och valet vi gjort. Blir förbannade liksom. En del upplever att jag tvingat (nå, han är varken kuvad eller viljelös)  Oskar till föräldraskap medan jag argumenterar för att motsatsen hade varit att tvingat mig till att avstå fler barn. Hur man än gör så är det ju en av oss som måste vika sig. Och den här gången var det faktiskt Oskar.

(Och det är inget han ångrar nu kan jag lova!)

Uncategorized

Min frisyr traumatiserade mig som barn

Minns ni att jag lovade en recension av wens tvättbalsam för cirka två år sen? Anledningarna till att den aldrig dök upp är många men främst för att alla mina anteckningar under testperioden råkade raderas och då orkade jag ej skriva om. 

Men nu ger jag mig på’t igen! Med längre hår och annan kvalitet! Återkommer om ett par veckor gissar jag.

Tänker för övrigt på mitt hår. Mitt hår som the final frontier för egen del, där min fåfänga börjar eller kanske slutar, sista etappen innan jag lyckats frigöra mig (någorlunda) från utseendefixeringen dvs fixeringen och ångesten och alla sådana tankar kring mitt eget utseende. Egentligen hjälper inte komplimanger mig ett dugg, de påminner snarare mig om att ta ställning till hur jag ser ut men å andra sidan kan jag förhålla mig ganska sunt till just håret. Det har jag aldrig kunnat med övriga kroppen. Det är ju bara hår. Jag har ju aldrig en dålig hårdag.

Däremot så ligger mycket av min identitet och jag i håret. Jag skulle antagligen känna mig väldigt naken utan det. Mamma höll mig kortklippt ganska länge, mot min vilja. Grät varje gång vi klippte det. Mamma ville att jag skulle ha pop’iga frisyrer. Liksom kort och vuxet och häftigt. Pop. Och hårgele. Åttiotal var det dessutom så tänk Annie Lennox. På ett barn. Med brunt hår. Ackompanjerat med en råttsvans i nacken. Allt det långa håret jag fick ha kvar tills en kille i klassen drog bort halva. 

Fy fan vad ful jag var och fy helvete så denna frisyr har traumatiserat och format mig. Ärligt alltså. Jag kan skratta åt det i efterhand men ärligt. Så jävla traumatiserad. Såg ut som en pojke dessutom och det var också jobbigt. 

Därför låter jag mina barn bestämma själv. Med lite input dock pga T’s hår är svårskött när det blir för långt. Men han är iallafall nöjd. Det är huvudsaken.

Vardagstrams

Jag bor i en Astrid Lindgren-psykos och jag älskar det

I morse skickade jag iväg mina två stora till skolbussen som vanligt. Jag har sån tur att mina ungar är snabba och effektiva på morgnarna. De äter frukost i skolan så allt som ska göras på morgonen är ju att borsta tänder, borsta hår och klä på sig. Allt detta klarar de själva, visserligen med lite hjälp från mamma som står och skriker ”kom igen kom igen skynda nu!” medan hon ordnar med frukt till skolan och eventuella gympakläder osv.

Så jag skickade iväg dem med en puss och sen tog jag den lilla och gick tillbaka till sovrummet. Precis när jag ska lägga mig så ringer det, en förälder i byn som jag känner och jag får genast katastroftankar … eller iallafall typ tanken att nåt av barnen har spytt eller ramlat. Många föräldrar följer sina barn till skolbussen, det gjorde jag också första året men känner mig trygg nu med att mina kan gå själv samt att det finns tillräckligt många vuxna vid stationen som har koll. Mycket riktigt.

Denna förälder, Sofia, berättade att mina barn missat bussen och att hon plockat upp dem när de var på väg hem igen. Hon ville berätta att hon skulle skjutsa dem till skolan och att de inte velat kliva in i bilen trots att de känner henne relativt väl och att det var bra tänkt. Jag har sagt åt dem detta nämligen. Aldrig kliva in i en vuxens bil om mamma inte sagt att det är ok, inte ens om de känner personen som kör. Så Sofia ringde upp och okejade med mig. (Jag får komma ihåg att lägga henne på listan över vuxna de får följa med.)

Jag sa tusen gånger tack tack tack för jag ser liksom framför mig mina små dårar ståendes förvirrade nere vid busstationen helt själva besvikna och ledsna och med den där känslan av att vara dum och fel som man fick för minsta lilla när man var barn. Jag minns en hel barndom full av sådana känslor och är som vuxen väldigt mån om att mina barn aldrig får känna så. (ok jag curlar kanske så sue me) Jag får ont i hela kroppen bara av tanken.

Men nu fick de komma till skolan iallafall. De älskar skolan och vill ju inte missa allt roligt. Ninja skulle bada idag och det tycker hon om.

En stund senare fick jag iallafall ett meddelande från en annan förälder i byn som ville kolla om mina barn kommit hem tryggt. Hon hade stött på dem vid busshållplatsen och sagt åt dem att de missat bussen och att de skulle gå hem. Och nu ville hon alltså kolla om de kommit hem ordentligt.

Alltså hajjar ni vad jag bor på för ställe va? Hajjar ni varför jag ville flytta hit?

Nu är de iallafall hemma och har fredagsmys med pappa. Jag ville passa på att ta en dusch medan lillplutten var på bra humör och nu har han somnat efter att han ätit ordentligt från tutten och UTAN skrikfest så jag känner att jag nästan vunnit på lotto.

Hoppas ni får en fin helg.