Vardagstrams

Att landa i diagnosen

Jag har gått upp totalt i mitt målande igen. Det blir så i perioder, jag är upptagen med annat och då blir bloggandet lidande. Och instagrammandet för den delen då jag spammar kontot med bilder på mina tavlor och min process. Hehe.

Men på annan front, en del har frågat om gallstensoperationen och om min diagnos och ja allt känns och har ju gått bra. Jag verkar kunna äta allt som vanligt efter operationen. Ärren har läkt fint och inga komplikationer har uppstått. Jag var livrädd för typ kronisk diarre eller smärtor efter, för en del får tyvärr det men jag känner inte av det på nåt sätt. Jag har till och med blivit mer tolerant mot bröd, pasta, mjöl och stärkelse – sånt jag svällde upp enormt av innan. Min mage är väl inte superglad åt det, men jag kan äta mer nu än innan. (Blir lite pruttig bara) Allt känns så jävla skönt igen.

Diagnosen har inte förändrat nåt. Det trodde jag såklart inte. Men jag har landat lite i den, landar fortfarande. Jag har svårt att greppa det och tänker inte på det som nåt jag har, typ som många med adhd gör ”jag och MIN diagnos”, ”jag och MIN adhd”. Utan mer det här är jag, jag funkar så här för att jag har eller jag ÄR adhd’ig. Äh jag vet inte hur jag ska förklara. Jag är ju såhär, det är inget jag har som kan plockas bort. Stävjas med mediciner kanske och det kommer jag prova efter amningen.

Jag hade ju aldrig sökt utredning om jag inte upplevt att det var nåt som påverkade min vardag så pass att det var jobbigt. För det har det varit. Är. Det är jobbigt att vara som jag. Det påverkar allt.

Men nu har jag fått svar och det känns skönt. Jag kan sluta anklaga mig själv för att vara en slarver, en slacker, en lat, slapp, dum idiot som inte kan få ihop sånt som alla får ihop. Mycket skamkänslor försvann direkt kring vanligt vardagligt. Typ jag känner inte att jag måste skämmas så mycket över att jag är lite ”off” i sociala sammanhang, eller att jag inte orkar göra vissa saker. Alltså iallafall inför mig själv.

Äh jag vet inte. Jag landar fortfarande. Men det var iallafall en aha-upplevelse. Allt föll på plats. Det är DÄRFÖR jag/det är så här.

Aja, nu ska jag göra morgon med min lilla skrutt så här får ni se min senaste tavla, Jag har redan börjat på en ny.

 

feminism & genus

Nej män är inte rakare med varandra än kvinnor, om man nu inte räknar våld och mobbing som rakt och ärligt

Paula Uribe skriver ett inlägg som gör mig trött och ledsen. Inte på just henne, för hon är en av de trevligaste människor jag träffat, men på att hon liksom så många andra inte bara gått på myten om den elaka kvinnan utan att hon också sprider den.

I inlägget ”Det här beteendet tar jag avstånd från” skriver hon om kvinnor, framförallt på nätet, som hatar på varandra. Mammor som kommenterar andra mammors föräldraskap skuldbeläggande och med pikar och knivhugg. Hon skriver bland annat: ”Varför beter sig framför allt kvinnor på det här sättet mot varandra? Män har en mycket rakare dialog med varandra och ibland önskar jag faktiskt att jag var en man.”

Ibland önskar hon att hon var en man. För män har tydligen en rakare dialog. Män pratar inte skit om varandra. Män hackar inte på varandra.

Okej. Detta är ju inte sant överhuvudtaget. Män misshandlar, våldtar och mördar inte bara oss utan också varandra. Män riskerar i mycket mycket större utsträckning att utsättas för våld av varandra än vi. Män pikar och hugger och kritiserar, om inte i högre utsträckning så iallafall i samma som kvinnor. Män mobbar varandra. Män som bryter normer eller inte passar in i den snäva machonormen kan nog berätta för Paula hur jävla grymma och elaka män kan vara mot varandra. Till och med inom vänskapskretsen.

Jag vet inte om det är så mycket ”rakare” att håna varandra för att till exempel vara bögar eller fjollor eller om det är ett trevligare beteende att mucka gräl eller bruka våld för att nån tittade snett.

Camilla Läckberg är ganska bra på att tjata om denna myt också. Under ett inlägg skrev hon så här: 


Varpå jag svarade:

Nej nej NEJ det är ej kvinnor som är våra värsta fiender. Sluta upprätthåll den absurda myten! Kvinnor må snacka skit om varandra men det är män som mördar, misshandlar och våldtar oss. (OCH snackar skit om oss på det) Det är män som kallar oss för horor, som tafsar, som skrämmer oss och som begränsar vår vardag. Lite perspektiv vore på sin plats. Om det kvinnor utsatte varandra för var det värsta som kunde hända oss så vore vi lyckligt lottade.

Nej män hänger inte i mammabloggar och kritiserar i regel inte andra föräldrar (dock är de bra på att upprätthålla synen på bra mammor vs. hororna som skiter i sina barn) men detta beror inte på att de är så jävla raka och schyssta utan på att de 1. inte läser mammabloggar 2. inte bryr sig ett jävla skit om föräldraskap, det är nämligen kvinnor som engagerar sig i det ämnet.

Vad män däremot gör, förutom att slå ihjäl varandra, är att de snackar så episkt mycket jävla skit, om varandra men kanske främst om tjejer. Kvinnor som är horor. Kvinnor de legat med. Kvinnor som tar den i tvåan. Kvinnor som ställer upp. Kvinnor som är si och så och höhöhö så det skrattas och skvallras och snackas nedvärderande hatisk skit om tjejer när män är i grupp. Män sprider hämndporr. Män sprider ut nakenbilder på sina ex och på andra kvinnor. Jag vet inte hur Paula kan ha missat detta.

Bloggkommentatorerna skriver i sitt inlägg ”Sluta snacka skit om kvinnosläktet!”:”Nu gick jag in på Flashback för att ta ett exempel, men när jag ser vad männen skriver om Paula där så känner jag verkligen inte för att citera. Paula önskar till och med att hon var kille, så att hon slapp utsättas för detta av andra tjejer, men det ironiska är ju att hon då framförallt hade sluppit en hel del skit från män”.

Jag tänker inte heller citera. Poängen är tydlig och sann. Män pratar om kvinnor och varandra på ett sätt som kvinnor inte gör och jag håller fullkomligen med Mia när hon skriver ”Vill man skapa en bättre sammanhållning mellan kvinnor så sluta spä på myten om att det inte finns någon.”. Amen på det.

Och som en av läsarna hos bloggkommentatorerna skriver:

Cissi Wallin får mycket (orimlig) skit för sin sons förskoletider osv av kvinnor, men vad får hon när hon skriver om töntiga Dylan-män? Saklig kritik? Nä hon får våldtäktshot. Men då heter det inte ”män är så elaka” utan då är det bara troll.

Jag vill även påminna er och Paula och Läckberg om det enorma stöd kvinnor får av varandra. Vi hakar ofta upp oss på de där undantagen som är elaka och glömmer bort den kärleksfulla massan av kvinnor som lyfter varandra, stöttar varandra, är förstående och förlåtande och fantastiska. Kvinnor investerar i sina relationer och det ger utdelning. Jag tror att Paula om hon tänker efter inser att majoriteten av de kommentarer hon får faktiskt är peppande och positiva.

diskussion & debatt

Yellowface ÄR rasistiskt oavsett intention

Sanna Nielsen är i blåsväder efter att ha postat en bild på sig själv i sk ”yellow face”. (Utklädd till asiat med hjälp av stereotyper) 


Först vill jag börja med att säga att jag är övertygad om att Sanna är antirasist och inte alls tycker det är ok att reproducera rasism och att det är därför hon blir förbannad. 

Jag har tack och lov inte sett nåt drev. Än. Men vet hur det här funkar. En person begår misstag och så är de dömda att brinna i helvetet forever.

Med det sagt så blir jag faktiskt både ledsen och arg på hur hon så absolut slår ifrån sig saklig kritik. 

Att uppträda i Yellowface, framförallt med tillhörande stereotypisk nidbild-attiraljer, ÄR rasistiskt. Kränkande och rasistiskt. Oavsett Sannas intention så är det precis detta hon gör: reproducerar rasism och rasistiska stereotyper. Och det är inte ok.

Nu är ju inte Sanna ansvarig för Oscarsteaterns okunskap och skit och hon måste ju som alla andra försörja sig men det är fan en skam att denna typ av rasism får passera gång på gång. 

Sanna skriver på sin blogg: ”Numret handlar om precis det som folk reagerar på. Numret handlar om sådant man inte ska skämta om.

[…] Dessa masker på bilden används i ett nummer som handlar om precis det vi INTE ska skämta om.” 

Jag förstår hur hon tänker men det håller ändå inte. Det är som att använda sig av n-ordet för att påvisa att det är fel att använda n-ordet. (Vilket många tror är ok, det trodde jag också förr och därför måste vi ta denna diskussion gång på gång)

Så backa Sanna, gör det! Det kommer antagligen behövas. Jag gör det för jag vet hur det är när massan kräver blod och men ursäkta för fan inte Yellowface och andra nidbilder. Säg ifrån! Problematisera! Kräv att det upphör! Gå inte med på ickeursäkter (som den Oscarsteatern erbjöd ”vi är inte rasister” och så inte ens ett ”hoppsan förlåt det var inte meningen, vi visste ej?” på det) och fortsätt tjata tills det går in! .

PS. Robert Gustafsson orkar jag inte ens kommentera. Han är ju dum i huvudet sen länge tillbaka.

barn & föräldraskap, diskussion & debatt

Barn lär sig konsekvenstänk utan bestraffningar

Cissi Wallin skriver också om ämnet föräldraskap, auktoritärt vs fri uppfostran. Hon är inne på precis det jag satt och funderade på efter diskussion med bland annat er men också andra på andra plattformar.

Detta med konsekvenser.

Cissi skriver i sitt inlägg ”Rimliga straff”:

”Rätta mig gärna om jag har fel, men är det inte vi vuxna som ska lära barn och unga att man inte kan bete sig hursomhelst utan konsekvenser??”

skarmavbild-2016-11-24-kl-16-10-19

Detta är ju en vanlig tanke. Förståelig såklart för man vill att barn ska lära sig rätt och fel och där ingår att ta hänsyn till konsekvenser. En person på min facebook skrev:

”Samtidigt är det oerhört viktigt att få barn att förstå att deras handlingar har konsekvenser. Att inte hjälpa ett barn att förstå det är oerhört illa.”

”Barnet måste ju lära sig konsekvenser!”, ”Barn måste lära sig att det de gör har konsekvenser!” som om detta är nåt man aktivt måste lära dem i form av olika metoder eller bestraffningar eller fabrikerade ”konsekvenser”.

Men vet ni vad? Konsekvenser förstår de ju faktiskt ändå. Alltså utan vår inblandning.

Gör man A så händer B. Det lär sig till och med djuren utan svårigheter. Gör man A så händer B och det kanske inte är trevligt eller så är det just det, vi får se. Och så testar de. Om och om igen. Först när vi är cirka 22 år gamla så har konsekvenstänket satt sig så föräldraskap är inget för de som saknar tålamod om jag säger så.

Föräldraskap är en pågående process. Barns lärande är en pågående process. Inget som sker direkt eller över en natt eller med hjälp av enkla metoder även om det är jävligt frestande att hota och muta sig till ett direkt resultat.

Men barn lär sig inte av att göra fel och bli bestraffade för det. De lär sig av att göra rätt. Och där är det förälderns roll att hjälpa barnet att göra rätt istället för att tala om vad barnet gör fel.

”Barn måste lära sig att förstå!”

De gör de. Jag lovar. Om mitt barn slänger sin leksak i golvet så får det den naturliga konsekvensen att leksaken går sönder. Det fattar mitt barn ganska snabbt även om hen måste göra om det ett par gånger för att det ska sätta sig. Kastar hen ett glas på golvet så går det sönder och då blir det glassplitter överallt och vi kan skära oss. Och om hen slår sitt syskon så blir syskonet ledsen. Om hen spiller så blir det kladdigt. (Obehagligt om det kommer på kläder eller kropp) Om hen kryper på knäna på asfalt så går brallorna sönder. (jättetråkigt!) Om hen inte går till skolan så kommer hen efter. (Det känns inte kul) osv.

Det finns däremot ingen, INGEN, logik i att om jag slår mitt syskon så får jag inte titta på TV eller spela med min ipad. Ingen. Och kommer inte hjälpa barnet att få ett tydligt konsekvenstänk i framtiden. Det kanske hjälper nu. Som nån skriver inne hos bloggkommentatorerna:

”Tror även det är bra för föräldrarna att ha barn som är väluppfostrade, då blir middagar mycket trevligare, när barnen i lugn och ro äter istället för att skrika och kasta mat omkring sig. Jag tror alla tjänar på att barnen vet hur man beter sig på ett sätt som är behagligt för alla.”

Ja klart det är. Det är även behagligare för mig om min man inte säger emot mig. Mitt ex tyckte säkert det var mycket behagligare om jag bara lydde utan att ifrågasätta honom också. Men att nåt är behagligare just nu betyder inte att det är bra.

Fan, barn SKA bråka. Ett barn som inte bråkar, käftar emot, revolterar eller protesterar oroar mig. Det är en del av deras utveckling och processen att växa upp. De ska bråka. 

Men barn vill också ha matro och trevligt umgänge med sina föräldrar. De kastar inte mat eller skriker för att jävlas med dig, för att de är illvilliga eller på annat sätt vill förstöra. Barn gör nämligen så gott de kan utifrån sina förutsättningar och ibland blir det tokigt. Oftast är ett beteende en direkt konsekvens av ett behov som inte blivit bemött och då ligger ju problemet hos oss som föräldrar, inte hos barnet som reagerar och då hjälper det inte att straffa eller belöna bort det. Ja det kanske ger ett resultat i stunden men behovet kvarstår och hur detta blir bemött har konsekvenser för barnets utveckling, självbild, välmående osv.

Som nån annan svarar i kommentarsfältet:

Jag tycker det är mysigare att ha barn som ‘äter ordentligt’ och ‘konverserar fint’ för att de uppskattar maten, stunden, min närvaro, än att de gör de pga rädsla för straff.. (Säkert ‘trevligare’ med tysta barn för de vuxna som slipper höra skrik, men känner folk som pga alla krav, förväntningar och rädsla förknippade med middagsstunden som barn knappt klarar äta utan ångest som vuxna..)

Men apropå konsekvenser då. Tänker på ett tillfälle när T var liten, två eller tre år och fick sig en tydlig lektion i konsekvenstänk. 

Han hade precis fått en mjukglass i strut. En liten rackare. Jag slickade en snabbis innan jag räckte över den vilket kränkte gossen så pass att han blev arg och kastade sin mjukglass i marken. Konsekvensen var att den blev tänkt av grus och inte gick att äta. Nu är jag en snäll mamma så jag fixade glassen (skrapade av allt grus) och räckte över den igen. Nästa gång han blev arg med glass så la han glassen argt på bordet istället. Dock efter en tvekan och titt på marken. Haha!

Och jag hade, till skillnad från Cissi, faktiskt köpt en ny glass om det krävts. Det var ju mitt fel från början, hans ilska och reaktion var ju rimlig speciellt med tanke på att han inte lärt sig att hantera dessa känslor på ett mer konstruktivt sätt. Det är där föräldraskapet kommer in.

De lär sig. Med tiden så gör de just det och det vi som föräldrar behöver göra förutom att vara förebilder är att möta upp dem där de är, i deras behov just nu. Om barnet gör A så beror det på B, hur gör vi för att möta upp där och tillgodose just B? Samt hjälpa dem att förstå att A inte funkar bra. Och det i sin tur är också en process där man får nöta och tjata in och upprepa om och om igen. Mina barn är åtta och sex och gör fortfarande saker som är helt obegripliga. Jag brukar till och med fråga dem ”har detta nånsin funkat för er?” och nej det har det ju inte men ändå är det svårt för dem att sluta. Och där kommer min utmaning som förälder att lista ut varför och att hjälpa dem göra bättre ifrån sig.


När det gäller konsekvenser, naturliga sådana vs de vi som föräldrar utdelar så är jag inte helt avig mot det senare även om jag föredrar det första. Jag kan tycka det är helt rimligt att som förälder att säga ”kastar du glas på golvet så får du ha plastmugg framöver”. Men inte ”kastar du glas så får du inte spela på ipaden”. (logik?)

Hajjar ni hur jag menar?

Boktips! ”Barn som bråkar”.