Lady Dahmer

Sommarlovspaniken

Jag är som en ljuv ros i ert flöde. Förlåt, sa jag ros? Jag menade tistel.

Semester för Oskar och sommarlov för barna och jag vet inte längre vad det är dag på veckan. I förrgår glömde jag beställa hem mat (vi har ingen affär i segersäng så vi får hemkört från Coop men då måste man beställa på tisdagar). Jahapp. Klantigt. Men det är sommar liksom. Då flyter allt ihop. 


Samtidigt börjar jag få sommarlovspanik. Två veckor-ish kvar och VI HAR INTE GJORT NÅT! Barna de arma barna måste ju få en massa öhhh "upplevelser" (eller nåt) för annars ja inte vet jag men prestationsångesten kryper i mig medan maken ba "kan vi inte ha en hammockdag?" NEJ DET KAN VI INTE! 

Det är socialt accepterat att män äger våra kroppar
Det är så jävla sorgligt att läsa berättelser från kvinnor vars män försöker kontrollera deras kroppar. Dels det vanliga och socialt accepterade (som få ifrågasätter) att kvinnans kropp bara finns för mannen: Dvs hon får inte visa den för andra. Och dels hur de försöker kontrollera hur vi ser ut eller hur vi ser på oss själva. 
 
Häromdagen så läste jag om en kvinna som inte fick amma offentligt om hennes bröst syntes, för det gillade inte hennes man. Hon skulle krångla och böka med filt och skydd och gå undan. Speciellt om andra män kunde se hennes bröst. "Är era män också så här?" frågade hon. 
 
Jag känner igen resonemanget så mycket, jag och Oskar har haft sådana diskussioner i början av vår relation (som också var början i vår feministiska resa) och då var vi oense och med mitt ex var det ju en självklarhet att jag inte visade för mycket urrigning eller ben eller kropp överhuvudtaget. Jag fick ju inte ha korta kjolar eller bikini. Inga konstigheter. 
 
Det pratar ofta om respekt och känslor i samband med sådana diskussioner och då känns det rimligt för de flesta att tillmötesgå det. Han blir ju ledsen och osäker om andra män kan se. Och vill hon inte hålla nåt speciellt för honom? Varför vill hon visa sig för andra? Som om att det handlar om att visa upp sig och att inte typ ha livskvalitet och friheten att göra vad man vill med sin kropp. 
 
Varför vill hon visa sig för andra? Är hon inte nöjd med honom? Måste andra se hennes kropp? Hallå är hon en hora eller? 
 
 
Vill jag visa mig naken så gör jag det. Det bestämmer faktiskt inte min man, men han har å andra sidan aldrig några åsikter om detta. Eller ja det kanske han har, vad vet jag, men han har vett nog att hålla dem för sig själv.
 
Detsamma gäller åsikter, eventuellt negativa sådana alltså, om min kropp. Och vice versa, jag skulle aldrig drömma om att vare sig bestämma när han får vara naken eller hur han får klä sig och jag skulle aldrig kommentera hans kropp negativt. Om jag nu tyckte nåt negativt, men det gör jag inte. Jag tycker nämligen om min man oavsett hur han ser ut. 
 
Att jag skulle avstå från att amma vårt barn för att han tror att han äger min kropp? Aldrig. Finns det för övrigt något osexigare än män som låter sina behov komma före barnens? 
 
I dag "konfronterade" jag min man med mina håriga armhålor. Jag vet så klart att om han fick välja skulle det inte finnas ett strå där. På frågan "vad tycker du egentligen om mina håriga armhålor" fick jag svaret "du får göra som du vill men då får du leva med konsekvenserna också". Öööh, jaha? Vilka konsekvenser då undrade jag? Jo minsann, så här svarade han "jag tänder inte på håriga armhålor, har du det vill jag inte ligga med dig"... 
Och sånt här ses som självklart för många. Att han ska få ha sina preferenser och att det är rimligt av honom att be henne att anpassa sig efter dem. Annars får hon ta konsekvenserna. Hade min man behandlat mig så här illa så hade konsekvensen blivit att jag känt mig otrygg i vår relation. Jag hade känt mig oälskad, ful, osexig och generad. Jag hade inte varit sugen på vare sig sex eller att fördjupa vår relation.
 
Hon var gravid med deras första gemensamma barn när han sa till henne: "Om du får taxöron när du har ammat så lämnar jag dig."
En bekant till mig berättade att hennes kille, när de var nykära och precis inlett en seriösare relation, varnade att om hon gick upp i vikt så skulle han göra slut. Han kommenterade ofta när hon åt också. Liksom varnande: "Ska du verkligen äta det där?" Hon har gått upp i vikt nu, några år senare, och jag undrar om hon tänker på det.
 
Jag kommer ihåg när min ex bläddrade fram till en sida i en tidning, pekade på ett par uppnosiga välformade bröst och sa "så här ska ett par bröst se ut" och ja ni vet ju hur mina ser ut. Inte ens i närheten. Behöver jag berätta att konsekvensen för exet var att jag aldrig någonsin kände mig bekväm med att visa mig naken och att han aldrig fick se mina bröst? Helt sjukt. Sju års relation där jag sov med BH och aldrig tog av mig kläderna framför honom. 
 
Han kommenterade ofta andra kvinnors kroppar för övrigt och detta skapade både krav och ångest hos mig. Jag jämförde mig konstant. 
 
Hemma kan jag inte slappna av kroppsligt när han är hemma. Hu, det låter ju hemskt. Tycker typ det är skönt om jag är hemma själv börjat klipper gräset i solen för då kan jag ta av mig tröjan och gå där fram och tillbaka med gräsklipparen i bh. Är han hemma så behåller jag tröjan på. 
Förstå att aldrig känna sig bekväm i sitt eget hem? Hur många män tror ni känner så?
 
 
Mår mamma bra så mår barnen bra?
Igår var det kvalitetstid för den här lilla morsan. En dag inne i stan med mina två absoluta favoritpersoner, Lisa och Hanna. 
 
 
Mår mamma bra så mår barna bra osv. Alltså apropå det uttrycket, ni vet ju att jag är lite anti det resonemanget för nej barnen mår inte bra bara för att mamma mår bra. Barnen mår bra om deras behov blir tillgodosedda.
 
Egentligen så har ju talesättet en bra grund, för det handlar ju om att man som mamma också måste se till att må bra själv, annars kan hon inte vara en förälder. Men det är ju i en kontext där mamma tar allt ansvar, självuppoffrar, alltid sätter sig själv åt sidan och glömmer bort att ta hand om sig själv. Det är en påminnelse liksom: mår du bra så mår dina barn bra, hallå glöm inte bort dig själv. 
 
För det är ju omöjligt att vara en bra mamma om man bara mår dåligt. Och då kommer barnen inte må bra heller. Så man får ju sträva efter en balans.  Men det ena utesluter inte det andra. Jag kan sätta mina barn först nästan hela tiden men ändå unna mig tid och utrymme för mig själv och det jag mår bra av. Man får pussla lite.  Men mina intressen och behov får aldrig gå ut över barnen eller ske på bekostnad av deras välmående. Det innebär en del uppoffringar så klart men så är att vara förälder. Det bör man vara förberedd på.
 
Barn är ju liksom människor som formas och påverkas av våra val. Det känns som att det ofta glöms bort när man pratar om föräldrar och våra behov av att vara mer än bara mamma eller pappa.
 
Aja skitsamma. Jag hade det bra igår iallafall. Jag saknar Hanna och Lisa så himla mycket när det går för lång tid mellan träffarna.
 
 
Och nej, vi ska inte podda just nu. Dels känner jag att det är svårt att få tid till Glädjeflickorna och dels så vill jag prioritera umgänget just nu. Men glädjande nyheter ändå! Lisa och Hanna ska starta en egen podd! Jag hojtar till när den finns att lyssna på. Åh det kommer blir så fantastiskt bra!