Vardagstrams

Vad för budskap vill du förmedla?

Oj vilka känslor som väcks när man kritiserar offentlig bantning. Folk vill ha sina ätstörda beteenden och skeva kroppstankar ifred. Näbbar och klor osv. Ve den som ifrågasätter. Då vill man censurera. Förbjuda. Ja visst om jag hade den makten men det har jag faktiskt inte.

Men det är så normaliserat. Ni vet, kvinnors konstanta bantande och missnöje. Det kallas för mål. Hälsa. Intresse. Inspo. Pepp. 

Hallå kan jag inte bara sluta vara taskig och stötta kvinnor som är duktiga och drivna och vet vad de vill??? (Dvs väga exakt xx kilo och inte ett gram mer) Hallå varför är det mer ok för dig Lady Dahmer att uppmuntra fetma va va va? 

Som om det finns en epidemi med unga kvinnor som hetsäter sig feta. Som om var fjärde sjuåring oroar sig för att hon är för smal. Som om kvinnor är missnöjda när de inte väger mer.

Men visst, jag skiter väl i vad fan folk gör. Banta på. Träna tills ni spyr. Att jag försöker synliggöra problemet innebär inte att jag lobbar för ett förbud, men jag försöker uppmana alla till eftertanke: Vad vill man med sin plattform? Vad vill man sprida för budskap? 

Om man till exempel får veta att man bidrar till att många kvinnor far illa eller mår dåligt, känns det ok och bra att fortsätta i samma spår? Är mitt behov av att få bekräftelse för att jag är duktig större och viktigare än att kvinnor får en frizon från alla dessa tankar? 

Att under begreppet ”mammapepp” redogöra för antal kilo man gått ner och behöver gå ner är ohederligt. Att uppmuntra till bantning är inte mammapepp alls. Men Viktväktarna är ett stort multimiljonföretag som vill tjäna massa goa pengar på kvinnors osäkerhet och självhat. Deras ambassadörer är anställda. De jobbar på uppdrag och uppdraget är att hjälpa VV få fler kunder. 

Hade VV trott att ingen påverkades av den här typen av reklam så hade de aldrig betalat för den. Men de vet bättre och det  borde vi också göra istället för att vara så jävla lättlurade och intala oss själva och varandra att näää Claudia måste ju få göra som hon vill och må bra av. NEJ HON FÅR BETALT FÖR ATT LOCKA DIG I FÖRDÄRVET.  

Och hade jag haft en femtonårig dotter så hade jag inte varit okej med att hon följde Claudia, eller andra kvinnor som öppet skriver om sin viktnedgång, på sociala medier. Hade ni? 

Ideal & skönhetskrav

Kan vi komma överens om att inte försöka övertyga andra om att banta?

Bloggbevakning skriver att Claudia Concha är ansiktet utåt för Viktväktarna och postar detta citat från hennes blogg:


Är detta alltså ”mammapepp”? 

Ja jo iochförsig så brukar man kalla det ”pepp”: den där känslan man får när nån annan får en att känna sig så pass missnöjd med sig själv att man känner ett starkt behov att förändra sig. 

Pepp. Eller inspiration. 

Men här ser man ju tydligt hur stört kvinnors förhållande till sina kroppar och vikt är. Hon är nöjd men ska pressa sig lite till. Dvs banta lite till. Trots att hon är nöjd. Trots att hon är smal. 

Jag tror inte att hon är nöjd alls. Men det är ju inte hennes fel. Hon är lika mycket ett offer för detta kvinno- och fetthat som vi tvångsmatats med hela jäkla livet. Eller så är hon nöjd men pengarna från Viktväktarna lockar för mycket (vet att de betalar bra). 

Hur det än ligger till så önskar jag att alla offentliga kvinnor bara kunde komma överens om att ta lite gemensamt jävla ansvar och inte försöka sälja bantning och kroppsångest till sina följare. Det här är nämligen under all kritik. 

PS. Jag vet att jag inte behöver påminna er om att inte gå till personangrepp mot Claudia men slänger in ett PS ändå ifall vi har någon ny här som känner sig frestad. ❤😘

Vardagstrams

Penntricket #3. Alla borde bli feminister


Vilken glädje! Ett nytt avsnitt av Penntricket rakt in i era öron! Lyssna på väg till jobbet eller när du lagar mat eller när du vill. Bara du lyssnar! 

Och glöm för fasiken INTE att lämna omdöme (fem stjärnor tack) på iTunes så att vi syns i topplistorna! 

HÄR lyssnar du på iTunes/Podcaster

HÄR lyssnar du på Acast


Och just ja! Kom som sagt gärna med önskningar, frågor och annat nyttigt som gör att vi kan göra podden ännu bättre!

Och oh! Kolla vad Bibellerebelle har ritat! 

Vardagstrams

19. En bortglömd kvinna

Du.

Du är bortglömd.

Vi kvinnor sätter alltid oss själva i sista rummet. Efter att alla andras behov är tillgodosedda så ser vi kanske till oss själva, kanske om vi inte känner för mycket skam och ångest kring det det vill säga.

Vi uppoffrar och självuppoffrar. Ger våra liv, vår vardag, vår kärlek, vår ork till männen vi lever med, barnen vi avlar och människorna runtomkring oss. Fostrade till att alltid serva och krusa, curla och ta hand om så hamnar våra egna behov längst ner på att-göra-listan och till slut bränner vi ut oss.

Jag har alltid intalat mig själv, eller är det kanske andra som intalat mig detta jag vet inte? Men jag har alltid intalat mig själv att jag är egocentrisk. Att jag bara tänker på mig själv. Men jag ser ju nu och förstår att det inte är så, jag har äntligen fått förmågan att se och synliggöra mitt eget omhändertagande och kanske framförallt curlande, hur jag liksom blivit min egen mamma på många sätt, som oroar mig för att han eller hon eller de har det bra och om jag kan göra mer för att det ska bli så.

Liksom lite omedvetet martyrskap typ nej tänk inte på mig, jag behöver ingen egentid/mat/sovmorgon/fucking break för jag klarar mig, jag överlever medan jag månar om att till exempel min man mår bra, får egentid, får komma ifrån, hinner äta, sova, duscha.

Och när man väl kräver sitt så skäms man. Iallafall jag, jag kan inte tala för er, men jag skäms och känner mig förmäten. Ska jag komma här och tro….?

Obs det är ju inte hans fel alls, om ni nu skulle tro det, han har inte begärt något av detta utan det är så jag fostrats och blivit av ett helt liv i patriarkatet.