feminism & genus
Flickor & pojkar, könsroller, förväntningar och snäva normer
barn & föräldraskap
Mitt föräldraskap går ut på att undvika konflikter. Det går sådär.
no poo is the shit!
Vad kan man göra med bikarbonat, olivolja och äppelcidervinäger?
diskussion & debatt
här tar vi engagerat och passionerat ställning för olika sakfrågor
TV-pod & Videoblogg
Herrejösses, vad rolig jag är i rutan. Min charm vet inga gränser

Det tillhör allmänbildningen att veta vem jag är

Allmänt trams » 16 april, 2014 » 17:27 13 kommentarer

20140416-192528.jpg

Blir man lite mallig då rå



Krönikan: ”Det finns inget frigörande med sexualiserade bilder på tonårsflickor”

feminism & genus » 16 april, 2014 » 13:287 kommentarer

När jag ska skriva krönikor så brukar det se ut så här:

Deadline om två timmar. Borde skriva så tangenterna ryker men ska bara kolla facebook, läsa bloggar, skriva ett mail eller två, instagramma och twittra argt. Upprepa x 5. Sliter mitt hår, vrålar rakt ut. Panikskriver.

Varje gång och jag lär mig aldrig.

Ofta är det dock snabba puckar som gäller. Ibland hör arbetsköparen av sig en dag innan eller t.o.m samma dag och undrar om jag hinner skriva ihop nåt vettigt och jo det kan jag ju för det mesta. Givetvis hänger kvalitén mycket på hur mycket tid man har på sig, men innehållet är å andra sidan viktigare än snygga formuleringar och där tycker jag alltid att jag lyckas över förväntan. Liksom förvånar mig själv lite.

Här kommer iallafall morgonens krönika: Det finns inget frigörande med sexualiserade bilder på tonårsflickor

krönikan

 

Och ni vet vad som gäller! Dela på facebook och twitter. Kommentera. Gilla!


Verkligheten för en stackars frilansskribent.

Allmänt trams » 16 april, 2014 » 06:4315 kommentarer

Nämen go’morgon då.

en sån dag

Ja en sån dag. Trött och luddig i huvudet. Nån slags värk i livmodern. (mens?) Två barn som lyssnar dåligt. Och en krönika som ska vara klar klockan tolv senast och jag har knappt börjat. Dessutom kommer målaren hit typ prick tolv för att börja förbereda för nästa tapetetapp. Nu är det kök, barnrum och sovrummen som ska bli klara och fina.

Nä dags för en frukost-treo och sen är det bara att köra. Så här kommer jag se ut:

verklighet

Men det blir såklart skitbra när det är klart. Jag är förvånad över att inte fler tidningar typ Metro har haffat mig, vilka dumskallar va? Jag kanske inte skriver material värdigt för DN men nog fan får jag igång folk och mina krönikor blir väldigt spridda och delade! GE MIG MER JOBB NU!


Vi tar debatten. På våra villkor och våra plattformer.

Allmänt trams » 15 april, 2014 » 16:3333 kommentarer

Nä vet ni vad, nu börjar jag bli riktigt trött på den återkommande kritiken mot internetfeministerna som går ut på att vi inte är tillräckligt tillmötesgående mot dels våra kritiker men också gentemot ”nyfikna som vill lära sig mer”.  Kritikerna (oftast andra medfeminister) menar att en del av den feministiska kampen måste vara att nå ut, övertyga motståndarna samt utbilda folket. Jag håller inte riktigt med eftersom att jag ogillar krav på människor i utsatta positioner, men oavsett det så tycker jag att kritiken är helt orimlig och fel.

Vi gör ju redan allt det där! Vi driver våra bloggar där vi skriver hundratals med informativa, analyserande, debatterande och kunskapssprängda inlägg och vi twittrar om feministiska sakfrågor till förbannelse och vi debatterar om och om igen med andra människor, offentligt där i spotlighten för alla att följa och läsa. Hur mycket mer informativa kan vi bli egentligen?

Vi tar debatten och vi utbildar. Vad vi inte gör är låter vårt motstånd ställa villkoren eller bestämma premisserna för detta. Att folk är lata och inte ens orkar uppsöka min blogg eller följa min twitter får helt enkelt vara deras förlust och nu tycker jag vi slutar påstå att feminister är dåliga på att bilda sin omgivning för det är ju helt enkelt inte sant.

jag feminism jag feminism2

Här kommer ett tips till alla som ”vill veta mer om feminism” men är för lata för att googla eller söka genom bloggar och nät. Följ mig på Facebook. Där postar jag det bästa av det bästa; informativa länkar till bloggar, debattinlägg, krönikor, forskning, artiklar, serier, bilder och annat som berättar om feminismen och dess sakfrågor. Ett fantastiskt bra flöde för den som vill ha mer feminism lättillgängligt!


Patriarkatet tystar oss genom att få oss att tvivla på vårt värde och förmåga

feminism & genus » 15 april, 2014 » 08:1352 kommentarer

Rädda män tar ofta till det värsta vapnet de har: de kränker och nedvärderar kvinnans utseende, knullbarhet, kropp, vikt. För det är så patriarkatet rullar: de håller oss på mattan genom att övertyga oss om att männens bekräftelse och åtrå är det vi behöver för att orka fungera och orka leva. Och vi går ju på det. Vi tror att vi är värdelösa om vi inte är tilltalande och behagliga och det får oss att tveka och att tystna.

män som hatar

Jag var ofantlig poppis som yngre och smalare. Män föll i drivor och jag fick aldrig vara ifred. Det var givetvis ett problem och jag kände mig alltid som ett villebråd. Men 30 kilo + samt ett antal ungar senare så är det inte så många män som vänder sig om längre. Och jag känner att jag saknar det emellanåt. Jag känner mig osynlig emellanåt. Som att jag inte finns om ingen man bekräftar mig. (Tack och lov så är dessa skov sällsynta)

Och problemet är ju inte att främmande män slutat titta (eller att främmande män tycker att jag är ful) utan att jag behöver främmande mäns bekräftelse för att känna mig vacker och åtråvärd. Och VÄRDEFULL. 

Det är ju helt sjukt egentligen när man tänker efter, men en del av de här strukturerna och det konstanta könandet. Redan i mellanstadiet så uppfattar flickor ofta tafs ”positivt” eftersom att det betyder att pojkarna gillar dem vilket i sin tur betyder att de är godkända som kvinnor.  Godkända och värdefulla för värdet hos en kvinna ligger i den grad av knullbarhet hon ligger på.

Vi lär ungarna redan från början att flickor ska tittas på och recenseras och pojkar ska jaga och recensera. För så har det alltid varit och det är ju så himla gulligt. Eller nåt.


Vem är du, vem är jag? Tolkningsföreträde och privilegier, av Maria Fredriksson

Feminismens röst » 14 april, 2014 » 08:3030 kommentarer

Ingen kan helt och fullt förstå hur det är att vara någon annan, det kan nog vi alla vara överens om. Man kan i viss mån göra kvalificerade gissningar. Vi använder oss av etiketter och generaliseringar för att förstå vår omgivning. Jag tror att förmågan att läsa av och tolka omgivningen varierar på samma sätt som förmågan att läsa, förstå och tolka texter, mattetal, periodiska system eller engelsk grammatik (ja, jag jobbar som lärare).

Något som slår mig är att de flesta tillstår att det finns områden de inte förstår sig på, inte behärskar eller ens är intresserar sig för och därmed avstår från att uttala sig om annat än med stor försiktighet och ödmjukhet.

Varför är då folk så snara att uttala sig kategoriskt om något som vi väl alla egentligen är överens om att vi inte kan greppa? Prestige?

Jag är på många sätt mycket privilegierad. Jag har medborgarskapet, utbildningen, anställningen. Jag har bakgrunden och framtiden. Så länge jag öppnar munnen.

Språk är nyckeln till olika sociala rum. Det handlar både om det svenska språket i bemärkelsen nationalspråk, så väl som om språket som klassmarkör.

När man ser ut som jag blir man väldigt medveten om detta. Som adopterad upplever jag att adoptionen och därigenom språket varit min nyckel. Innan folk hör hur jag pratar kan jag bli bemött på många underliga sätt och ibland är det just mitt språk som sätter mig i lustiga situationer. Eftersom min omgivning ser mig som ”svensk” och själva säger att de ”glömmer bort” hur jag ser ut hamnar man ibland i diskussioner som ofta innehåller ”men jag menar inte dig”, eller ”du är ju svensk”. Till exempel kan dessa diskussioner handla om vissa bakverk och vad dessa ska kallas.

När jag hamnar i diskussioner om vissa bakverk och sötsaker, men även om adoption, ”importfruar”, sexturism till vissa asiatiska och afrikanska länder, om SD och migrationspolitik så är det ofta med folk som anser sig vara bildade och därmed, per definition och automatik bättre vetande. Därför är deras eventuella rasism, främlingsfientlighet eller misogyni farligt på riktigt. De verkar uppfatta sin utbildning och samhällsposition som ett slags vaccin mot fördomar.

Det är inte rasismen och misogynin i fåniga facebookgrupper, i trådar på Flashback och Familjeliv som gör mig mest ledsen och trött. Det är den man möter bland den s k intellektuella medelklassen och som oftast tar sig i uttryck i avfärdande och förminskande. Det är i liknande situationer man hör fraser som ”Jag är inte rasist, men…” eller ”Jag vill inte kalla mig feminist, men…”

Som lärare är det här med mobbning ständigt aktuellt och det framhålls ofta och oftast att det är den utsatta som har tolkningsföreträde och i skolans värld är detta även formulerat i lagtext. Det gör mig därför både förtvivlad och förbannad när man i bakverksdebatter (och andra, mindre sockerdoftandediskussioner) gör just det som alla mobbningsexperter förkastar: fråntar de utsatta tolkningsföreträde och till och med rätten att känna sig utsatta.

När folk försvarar rätten att använda ett språkbruk av ren hävd, och när folk inte förstår det förolämpande i stereotypiska nidbilder av etniska grupper i reklam och sketcher underhåller de en rasistisk syn på världen. När de dessutom viftar bort argument från representanter för de för skämten utsatta grupperna gör de samma sak som skolgårdsmobbarna gör mot offren: ”men det är ju bara på skoj”, ”det var ju inte meningen att någon skulle känna sig mobbad” och ”men man får ju tåla lite skämt”.

Nu kan man ju hävda att det är skillnad på barn och vuxna. Min fråga är då – när ska säga till barnen att de får börja tåla lite skämt? Första sommarjobbet? När de blir myndiga och därmed upphör vara barn juridiskt? När de lämnar skolsystemet?

X ska inte behöva höra att hen är tjock, men ska stå ut med att vara pepparkaksgubbe år efter år.

X ska inte bli retad för att hen är fräknig, men ska tycka att det är OK att jämföras med ett bakverk.

Sjuåriga Maria ska inte behöva höra något om sneda ögon och plattnäsa, men som vuxen behöva höra dumheter om importfruar, kinapuffar och se programledare och partajkomiker göra sig lustiga över asiater och asiatiska språk.

När jag säger att jag inte skulle känna mig bekväm med att åka till Thailand med pappa. När jag känner mig illa till mods när jag hamnar på en krog full med asiatiska tjejer och en busslast med gubbar i t-shirts som det står ”Thailand 2006” på – inte för att jag är rädd för att bli ihopblandad med tjejerna, utan för att snubbarna och gubbarna uppvisar ett helt vidrigt beteende.

När jag tar upp sådana här saker och får höra att jag är överkänslig, lättkränkt och humorbefriad.

Jag upprepar – när ska ett barn lära sig att verbala påhopp av rasistisk och sexistisk art egentligen är skämt som man inte ska bli så upprörd av?

etiketter - Kopia

Maria, född någonstans i Sydkorea, någon gång en vår i början av sjuttiotalet. Oetnisk svensk sedan sex månaders ålder. Bloggar i Life According to Chip där hon har tolkningsföreträde i allt som handlar om hur det är att vara just hon. Du kan även följa Maria på twitter där hon twittrar under Combatanten