feminism & genus

”De andra barnen tror att jag är en tjej”

”Mamma, de andra barnen på förskolan tror hela tiden att jag är en tjej’‘ säger den lilla. Gör de? Svarar jag. Har de dåligt minne? De vet ju att du är kille! ”Mina kompisar Signe och Lea och David brukar säga att jag är kille då’‘ svarar han men den polletten trillar tydligen inte ner för övriga gruppen för de fortsätter tro att han är tjej ändå. Jag frågar hur det känns. Blir du ledsen? Känns det konstigt? Nej svarar han, han blir inte ledsen men ja det känns konstigt. Och jag vet inte riktigt hur jag ska svara.

Vi pratar lite mer och jag försöker peppa honom att säga till om det blir jobbigt, säga att hallå har ni dåligt minne, jag är ju en kille! Och att han är ju den han är oavsett om han är kille eller tjej. Storasysters råd är lite mer vulgärt, hon råder honom att visa snoppen istället. Men hallå svarar jag, det finns ju flickor med snopp också. Ja jag vet säger hon, men det kanske kompisarna inte vet?

Men fan vad svårt det här är. Han verkar ej störd av det, inte så mycket, mest fundersam. Hans nya idol är Michael Jackson och han säger att Michael är fin när han har sin silvriga hatt på sig och läppstift och ögonskugga. Han tittar på youtubeklipp hela morgnarna och igår fick han en likadan hatt när vi var på dollar store och oj vad glad han är över den ”en lika som majkel har!”. Han vet ju att killar får ha smink och klänningar och vara feminina och han verkar ej ha kopplat ihop sin egna klädstil med att kompisarna kanske tolkar honom som tjej. Och jag vill liksom inte berätta att det kan vara så även om vi pratat om att det finns stackars barn som inte vet att killar får ha klänning.

Har ni varit med om detta? Jag är orolig att han till slut ska påverkas av gruppen och tvinga sig själv bli nån han inte är. Han vägrar ju redan erkänna att han gillar blodpudding efter att storasyrran kom ut som blodpuddingshatare.

  

Obs! Tror inget av barnen vill retas eller vara dumma, tror bara att de inte förstår eller kommer ihåg. Hoppas jag iallafall! 

Graviditet #3

Besatt av förlossningar

Asså surrogatmödraskap är ju ett jävla otyg (imo) men när man ser sådana här bilder (eller egentligen är det ett screenshot jag tagit på ett litet videoklipp) på surrogaten tillsammans med den biologiska mamman i förlossningsögonblicket så blir man inte precis torr i ögat.

surrogat

Jag är för övrigt helt besatt av bebisar och förlossningar. Det var jag mina förra graviditeter också. Jag kollade på förlossningsprogram hela dagarna på TV. Nu följer jag flera instagramkonton med samma tema. BESATT.  Att titta på förlossningar skrämmer inte mig, jag blir snarare trygg och förväntningsfull och längtar.

Förresten, har ni sett Gudrun Schymans förlossning? Jag fick se den när jag väntade Ninja, gick nån profylaxkurs (att man ens orkade?) och där ville de visa hur en lugn förlossning med andning som verktyg kunde gå till. Nästan oförskämd video tycker jag, hur fasiken kan man ens föda så jävla lugnt och sansat? (Googla om ni inte sett den, den ska finnas på nätet) Jag blir provocerad av bara tanken. Själv körde jag tekniken ”hyperventilera och skrik”. Det funkade bäst för mig.

barn & föräldraskap

Hur blir man en bra mamma?

Åh vad man känner sig som världens sämsta förälder minst en gång varje dag nuförtiden. Stressnivån är högre än nånsin, jag är konstant upp i varv men hjärtklappning och magont och ångest och trötthet. Det är så svårt att räcka till och svårt att vara en bra förälder. Svårt att vara lugn och trygg och snäll. 

Det är så mycket som händer i barnen nu och så mycket jag egentligen vill prata av mig kring för att jag känner mig helt ensam och villrådig, men det går ju inte eftersom att de är människor med integritet som behöver värnas om. 

Men åttaåringar och sexåringar eller allra mest åttaåringar, vad händer med dem? Är det puberteten? Ni som har äldre barn hur upplevde ni denna ålder? Var det mycket bråk? Knäck i öronen? Obstinat? Energi som aldrig tar slut och sån sprallighet att man till slut måste tvinga dem utomhus att springa fem varv runt huset innan de kan vistas inomhus? En ny slags trots som är sju resor värre än vilken tvååring som helst? Hur hanterar man det? Hur hittar man ett sätt att sammarbeta utan skrik och bråk och skäll och gråt och hot och straff? Jag vill inte vara en skrikmorsa som skäller och straffar. Jag vill inte vara arg. 

Jag vill bara prata med mjuk röst och kramas, ha oändligt tålamod och glada barn som känner sig värdefulla.

Hur blir man en sån mamma?