feminism & genus
Kvinnokamp & manshat, könsroller, förväntningar och snäva normer
Tjock verklighet
Titta en tjock tjej som inte hatar sig själv! Fat shaming vs. fat acceptance.
no poo is the shit!
Vad kan man göra med bikarbonat, olivolja och äppelcidervinäger?
diskussion & debatt
här tar vi engagerat och passionerat ställning för olika sakfrågor
barn & föräldraskap
Mitt föräldraskap går ut på att undvika konflikter. Det går sådär.

Det är skamligt att vilja bli åtrådd

feminism & genus » 31 oktober, 2014 » 11:18 8 kommentarer

Som yngre så gjorde jag allt för att få uppmärksamhet, inte bara generellt utan av män. Att män såg mig och åtrådde mig var väldigt viktigt och det började redan som åttaåring. Inget konstigt egentligen, jag har ju växt upp i en kultur där kvinnors värde helt hänger på hur knullbar hon är och tror man att detta bara sträcker sig till vuxna så bedrar man sig själv för barn iakttar och barn imiterar.

Jag var åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton år… och jag vickade på höfterna, sänkte blicken, öppnade munnen och antog ett förföriskt flirtigt kroppsspråk. Ju äldre jag blev desto mer respons fick jag och som fjortonåring var det inga svårigheter alls att förföra vuxna män. (Även om jag inte låg med dem)

Jag älskade och hatade det. Älskade det för att det fick mig att känna mig värdefull, hatade det för att det fick mig att känna mig värdelös. Förstår ni paradoxen? Och när jag fick uppmärksamheten jag ville ha så kände jag mig tvungen att högt protestera mot detta i form av kommentarer som ”äckliga gubbar som glor” för tänk om nån faktiskt fattade att jag medvetet eftersökte det?

Jag tror det var först när jag fick barn som det här behovet att vara åtråvärd faktiskt försvann, eller iallafall minskade drastiskt för jag har ju fortfarande tillfällen då jag såklart saknar och begär den typen av bekräftelse vilket inte är speciellt märkligt, inte bara för att jag fostrats så men för att jag är en heterosexuell biologisk varelse med en instinkt att reproducera. Men här kommer det intressanta; jag skäms för det. Jag känner skam för det är så jag programmerats. Jag ska vara villig att vara till lags, att jobba för att uppnå rätt nivå av knullbarhet men jag får inte vilja för mycket för det är skamligt att vilja bli sedd och bekräftad av män. Då är jag tragisk eller trasig. Men att vilja bli åtrådd betyder ju nödvändigtvis inte heller att man värderar sig själv utifrån detta.



Bästa tipsen mot huvudvärk

Allmänt trams » 30 oktober, 2014 » 14:3942 kommentarer

Nej jag har faktiskt bara migrän idag och orkar inte sitta här och vara aktiv. Jag spenderar dagen på soffan istället. Vilket inte är bara med tanke på att avkommorna har höstlov och lever rövare. Jag är övertygad om att mina barn är stökigare och högljuddare än alla andras barn. Speciellt idag.

Jag tänkte avsluta med det bästa migräntipset jag har. (Borde funka på vanliga huvudvärkar också).

Du behöver

- Värktabletter. Gärna treo. Finns inga värktabletter alls så fortsätt ändå med de andra stegen pga lindrar.

- En het dusch rakt på huvudet en stund så du blir avslappnad.

- Gör extra starkt snabbkaffe. Och när jag säger extra starkt så menar jag inte en tesked extra. Sex, sju teskedar pulver i en liten liten kopp. På med vatten och shotta ner.

- Bind huvudet hårt med en sjal.

Så. Duschen kan skippas om man ej har tid med sånt, men huvudbindningen och kaffet görs tillsammans.

Vad är era bästa tips för migrän?


Patriarkatet lär flickorna tidigt att de ansvarar för pojkarnas ”nyfikenhet” och lust

feminism & genus » 30 oktober, 2014 » 08:0933 kommentarer

En sjuårig flicka utsattes för övergrepp av ett gäng pojkar och kontaktade skolan. Men rektorn gjorde som vuxna alltid gjort i alla tider och vände övergreppen mot flickan när hen frågade om hon haft läppstift, om hon varit glad och om hon dansat på rasten före övergreppet. En vanlig vardag i skolan för små flickor med andra ord och jag och alla kvinnor jag känner har liknande (och flera) erfarenheter som flickor i ett patriarkat. Pojkar är pojkar nämligen och det ska vi ha väldigt klart för oss så tidigt som möjligt.

flickor

Jag kom i puberteten när jag var runt 8. Små tuttar växte fram. Jag tror jag var först i klassen. Att vara först är inte så lattjo som det kan låta. Tjejerna retades och småpojkarna tog för sig. Rätt så friskt. Att bli nertryckt bakom skolan för att gänget vill känna är inte heller speciellt kul, men det var en del av min och många tjejers vardag och på den vägen var det. Det pågick tills jag var gott upp i tonåren.

Klagade jag (och det gjorde jag ju ofta) till lärarna så fick jag höra att ”de är ju kär i dig!” eller ”jo men pojkar är så, de vet inte bättre”, ibland fick jag skulden istället. Fick höra att jag provocerade och retades när jag hade kläder som man kunde skymta kroppen i eller för att jag helt enkelt lekte med dem. ”Gå därifrån då!” var det enda verktyget jag fick.

Budskapet jag fick och massvis med andra tjejer med mig? Att vi inte har rätt till vår kropp. Varför klagar du? Det är HANS rätt! Din kropp är allmän egendom och du har ingen rätt att bestämma vem som tar och när. Budskapet pojkarna fick och sen bar med sig in i vuxenlivet, som så många andra pojkar gör, att det ÄR ok att ta för sig. Vadå hon vill inte? JAG vill och då får JAG. JAG är man och då får JAG. Det är ju en komplimang, det är så här man visar känslor.

Detta budskap blev väldigt tydligt en helg då jag var på klassresa, tio år tror jag att jag var, och vi åkte med klassen ut till Barnens ö för att sova över på ett gammalt kollo. Jag minns att jag gick och la mig och att jag vaknade när det var mörkt och tyst av att nån rörde vid mig. Nån smekte mig över kroppen, det var skönt för så brukade mamma göra när jag skulle sova. Men det var INTE mamma. Ingen klasskompis heller.

Det var min klasskompis Marie’s pappa. Han smekte mig över rumpan och ryggen. Om och om igen. Jag började känna att det var lite konstigt och den där behagliga känslan försvann ju mer jag vaknade till. Jag minns inte om jag sa nåt, eller vad jag gjorde. Men jag minns att han grötigt stammade; Får jag k-k-känna på din fitta? Jag svarade inte utan instinktivt och modigt så satte jag mig käpprakt upp och SKREK rakt ut, högt! Minns att han såg livrädd ut och försökte stoppa/lugna ”nej nej sccchhhhhh!!!” – Sen är minnet rörigt igen, men mina lärare kom och jag togs till ett annat rum där jag skulle få sova tillsammans med dem.

Men… mannen då? Maries pappa? Vad gjorde han? Vad hände? En timme senare vaknar jag av ett skrik. Då har han rotat runt i rummet (pojkarna berättade efteråt hur han gått från säng till säng och tittat och liksom letat) och hittat den enda andra tjejen, Julia. Han hade visat sin kuk och frågat om hon ville känna. Hon fick även hon sova med mig och lärarna.

Och mannen? Skickades hem. Full var han ju, stackarn. Ingen anmälan gjordes. Ingen polis tillkallades. Ingen uppföljning gjordes. Jag vet faktiskt inte alls hur det gick för honom eller hans dotter eller andra eventuella flickor som han haft tillgång till. Livet gick bara vidare som om ingenting hade hänt. Min mamma har sagt vid nåt tillfälle att han ringt och hotat henne men jag har inte orkat gräva i det vilket jag kanske borde göra.

Men jag lärde mig iallafall flickornas viktiga läxa; Min kropp är inte min att bestämma och styra över.


Jag vill vara bekväm i min relation

diskussion & debatt » 29 oktober, 2014 » 15:0732 kommentarer

Jag tycker Blondinbella skrev väldigt bra om relationer häromdagen:

”Jag måste kunna vara trygg i min relation. Få se ut hur jag vill, äta vad jag vill utan att Odd kommenterar det. Skulle jag tycka att det var jobbigt att komma ut från badrummet med självlysande finnar i ansiktet eller sitta i sängen naken med magen som trycks i hop, hade det inte fungerat i vår relation. Man måste få vara sig själv. Få släppa garden. Ska man varje dag lämna lägeheten och prestera och träffa folk så måste man få komma hem och bara dra på sig mjukisbyxor och bara vara. Annars sprängs man.”

Det är inte ofta jag håller med henne men oj vad rörd jag blev av hennes inlägg och oj vad jag håller med 100%!! För mig är det viktigt att känna mig trygg och hemma i mitt hem och i min relation. Jag måste få vara sunkig och stökig eftersom att det är så jag är. Överallt annars så kan jag ”anstränga mig” eller anpassa mig men inte hemma. Jag vill kunna komma hem och känna mig avslappnad och fri utan en tanke på att någon betraktar mig med en värderande blick eller att denna blick är beroende på att jag uppfyller ett minimumkrav.

Det som är fantastiskt pirrigt och passionerat i början av ett förhållande går ju ofta hand i hand med att man inte är för bekväm med varandra men hemma i sitt eget hem, i sin egen soffa, säng, vardag med den livspartner man har valt vill man väl vara just… bekväm? 

Hur tänker ni?


Elefanten i rummet är att ingen får vara ful

diskussion & debatt » 29 oktober, 2014 » 12:0849 kommentarer

Ursäkta men jag blir så jävla provocerad av att folk ba ”du är ju inte ful, du är ju vacker”. Nej.. ok,  JA jag är skitsnygg när jag typ är pigg, ren och har smink på eller när dubbelhakan/svullnaden i ansiktet inte syns, men jag ÄR inte – enligt samhället – en vacker kvinna och jag känner mig bara osynliggjord när jag påpekar detta. Det är inte det att jag personligen tycker eller påstår att ALLA med övervikt eller dubbelhaka eller finnar eller mustasch osv är fula och borde känna sig så, men samhället har kommit överens om vad som är fult och vad som är fint och det är det jag pratar om och utgår ifrån när jag bedömer mitt eget yttre.

Det är liksom inga män som vänder sig om efter mig på gatorna. Det är inga män som flirtar med mig i vardagen, inga kvinnor som kommer fram till mig för att kommentera eller beundra mitt utseende och jag får inga fördelar pga hur jag ser ut. Folk ser inte ens mig. Jag har varit väldigt snygg, jag VET skillnaden och den är gigantisk. Tro mig.

Så nej, ni kanske inte tycker att jag är ful men samhället gör det och det vill jag kunna prata om utan att hyschas ner eller skammas eller anklagas för att upprätthålla normer. Det är inte kvinnor som känner sig fula som upprätthåller normer nämligen, ifall det är oklart för nån.

IMG_1919.JPG

(Och nu pratar jag inte om modeindustrin, enligt den är typ alla fula vrak)