Ser jag tjock ut i den här?
(null)
 
Ja det gör jag! Jag är ju tjock liksom. Klart det syns. 
 
Men har märkt att många har svårt att ta i det. Man liksom vill inte erkänna tjockhet hos andra, speciellt inte människor man gillar. Man märker nästan paniken. "Nej du är inte tjock! Du är... öhhh... fyllig! Kurvig! Rund! Robust! (En favorit) Fluffig!" (Ingen favorit)
 
För mig är det viktigt att avdramatisera det. För min egen skull men kanske framförallt för barnen som jag vill ska ha en annan relation till sin kropp och vikt än vad jag och min generations kvinnor haft. Jag vill avdramatisera min kropp och min tjockhet. Och min syn på det. Jag kämpar ju liksom alla med känslor som är mindre sunda och jag faller också i fällor av självhat och kroppsångest. Vissa sammanhang är mer triggande än andra. (Typ när man hänger med smala familjen eller i festliga sammanhang) 
 
Men jag märker att det händer mer sällan nu. 
När man hatar tjocka så mycket att man exploderar
Jag skriver att jag har ryggskott. In dräller kommentarer från anonyma såklart som uppmanar mig att gå ner i vikt. (jag har raderat) Jag fattar ärligt talat inte att det finns människor som hatar tjocka så mycket att de bara inte klarar av att hålla dessa tankar inne? Man måste ju verkligen brinna av det.
 
Utöver det så avslöjar de ju även hur otroligt korkade de är. Som om smala människor aldrig får ryggskott eller ont nånstans? 
 
Äh jag fattar ju att de bara vill ta chansen att få mig att må dåligt om de kan. Hatet mot tjocka, hatet mot tjocka som jag som inte skäms över att jag är tjock och som inte försöker förändra det eller på annat sätt ursäkta mig, oj det är starkt alltså. 
 
Det sorgliga är dock, och här kommer problemet och det farliga med hatet mot tjocka, att hade jag gått till en läkare så hade denne förmodligen sagt samma sak: gå ner i vikt. För så blir tjocka bemötta i vården. Vi får sällan rätt diagnos och sällan rätt vård för fokus ligger alltid på vår vikt. Människor dör varje år pga detta. 

(null)

Att män inte skulle gilla kvinnor med skitmycket smink är en feministisk lögn
Ibland hör man ju feminister argumentera för smink och ingrepp som om att det är en revolt mot patriarkala ideal, att män inte gillar för mycket smink och massa rött läppstift och contouring och lösögonfransar, för de vill ju ha natuuuuuurliga tjejer så när vi kvinnor använder smink över en viss ratio så trotsar vi patriarkatet HEJJA HEJJA TJEJER liksom. Fortsätt med smink men se till att ha massor så är ni helt safe!  
 
Men alltså... nu har inte jag feminismens skarpaste analys men det där känns ju ännu mer analysfattigt. Det är ju inte sant alls! Visst, jag fattar hur man tänker, ja män vill ha naturligt vackra kvinnor - madonnor - men de vill också ha horan dvs kvinnan som är too much.
 
Om patriarkatet inte älskat kvinnor med mycket smink, massa ingrepp och annat överdrivet utseendefix så hade ju strippor och glamourmodeller varit utan jobb. Om jag ska använda ett enkelt exempel. Och kvinnor som Kim Kardashian (och andra hårdsminkade kändisar) hade ju aldrig blivit en sexsymbol. För att göra det ännu tydligare vad som premieras i patriarkatet. 
 
Och jag kan ju bara tala från egen erfarenhet att jo mitt ex ville att jag skulle vara osminkad men jag lovar att jag fick så jävla mycket respons från män när jag spacklade mig oigenkännlig. (Ja, även med svart läppstift!)

Eller den här artikeln som peppigt hävdar att smink är som en rustning. "Makeup is armour!", "She (kvinnan) is in charge!" Allt låter rimligt och man dras lätt med i tankesättet. Att kvinnor med hjälp av ett läppstift kan krypa ut ur hörnen där de känner sig osynliga och äntligen få makt. Att HON bestämmer över sitt utseende.
 
Det är ju en jävla illusion som direkt spelar på vår knullbarhet. Klart som fan kvinnor känner starka och sedda med smink på? Jag blir fan gråtfärdig av den här fattiga verklighetsfrånvända analysen. 
 
 
 
Vaaaa?????
 
Nej detta går inte. Nu slutar vi upp med tramset tycker jag. Nu slutar vi intala oss lögner för att slippa konfronteras med det faktum att vi inte är frigjorda alls.