Lady Dahmer

Brukar ni sova över?
En grej som mina ungar älskar (och jag också) är när vi får gäster som sover över. SOVER ÖVER! Barnen frågar alltid folk som kommer hit om 1. ska ni sova här? 2. Hur många dagar ska ni sova här? Och så blir de skitbesvikna om det inte innebär veckor.
 
Så när mormor kommer är det ju jackpot. Morsan stannar ju här minst två veckor varje gång, oftast mer. Det uppskattas som fan av oss alla av olika skäl. Vi har ju ingen familj alls nära så när hon kommer blir det skönt med avlastning. Nån som tar disken och kan passa ungarna om det behövs. Och så sover hon ju över. Barnen älskar detta. 
 
Men nu var det inte mormor jag skulle skriva om utan om helgens planer. En anledning till att vi valde att flytta till Segersäng var ju för att Anja (Vulvagarity) och hennes familj bodde här. Apropå avlastning så funkar vi som extrafamilj åt varandra. Ett extrahem för ungarna och ett par extraföräldrar som kan hoppa in när det behövs. Igår till exempel så hämtade jag Simon på skolan medan Anja var hos läkaren. Så skönt och enkelt att ha nån att luta sig tillbaka mot. 
 
Och apropå sova över som skulle vara temat för detta inlägg så ska vi ha övernattning i vårt hus nu i helgen. Barnens pappor har planerat en barnfri helg tillsammans hemma i andra huset. De ska se senaste säsongen av House of cards och laga hamburgare. Kanske dricka grogg. En riktig tonårshelg. Med övernattning och TV hela natten. (eller ja de kommer ju somna klockan tio eftersom att de är småbarnsföräldrar, det är därför de behöver dagtid för att hinna se). Sånt som man kan sakna när man blivit vuxen på riktigt. 
 
 
(Lugn jag och Anja ska ta igen detta efter jul när Yasuragi öppnar för då fan blir det en övernattning på hotell för oss. UTAN BARN).
Man gör rätt ibland iallafall
Föräldraskapet är verkligen ett snårigt landskap och man famlar (snubblar) runt i mörkret, desperat greppandes efter nåt att hålla tag i. Man gör en massa misstag men man gör ju också en hel del som är rätt.
 
Och man har ju nån slags vision av det föräldraskap man själv vill leva upp till också. Vad detta är är ju individuellt såklart. I mitt fall handlar det mycket om trygghet och gemenskap, allt sånt som jag själv saknade och som jag såg att andra hade (oj så avundsjuk jag var). Det var allt från att de åt middagar ihop varje kväll och att de hade syskon till att lakanen luktade sköljmedel när man sov över och att kuddarna var fluffiga eller att de hade filmkvällar ihop. Såna detaljer som jag själv försöker ordna för mina ungar. (Jag vet att det inte är viktigt att lakanen luktar gott men ändå.) 
 
Men som sagt, det finns ju en del saker som man gör som är bra. Vi till exempel äter middag ihop varje kväll. Och jag lagar alltid hemlagad och varierad mat från grunden. Och när vi nattar så läser vi alltid en godnattsaga. (Just nu läser vi "godnattsagor för rebelltjejer"!) Och så bakar vi med barnen (prenumererar på bakboxen för att detta ska bli gjort haha). Jag packar alltid bästa matsäcken också när det är utflykt med skolan. Möjligen är den lite väl överarbetad men mina barn ska banne mig inte sitta där med en flaska vatten och torr fralla som jag fick!
 
Jag känner inte så mycket stress över detta dock, utan det är nåt som jag tycker är givande. Jag känner mig så.... jag mår så bra när jag gör sånt som jag tror är bra och mysigt för barnen och när jag skapar ritualer och traditioner och rutiner som är våra. 

Vad gör ni för nåt som är "rätt" liksom? (Jag vill ha mer tips hehehe). Sånt som ni själva kanske saknade och som blivit viktigt för er, i ert föräldraskap? Eller bara sånt som ni läst nånstans som ska vara bra för familjegemenskapen. Eller kanske sånt som ni önskar att ni gjorde men som ni inte orkat eller kunnat?
 
 
Det är mitt ansvar att försöka påverka barnen
I helgen var det kyrkoval och jag såg en mamma på instagram som tagit med sin sjuåring till vallokalen. (det har vi också alltid gjort, det är ju en självklarhet) De hade pratat om feminism och rasism och sen hade de haft ett samtal om Trump där sjuåringen pratade om det kommande presidentvalet om tre år och att hon längtade tills dumma Trump försvann. En av mammans följare reagerade på detta med en kommentar som fick mig att sätta treon i vrångstrupen:
 
"Fast hur vet hon detta om Trump om ingen berättar sin åsikt för henne. Mina tonåringar förstår inte och kan absolut inte ta ställningstagande ang Trump. Jag gillar inte att påverka barn. Jag vill att dom lär sig själva. Vi tänker olika."
 
Alltså. Om ens TONÅRINGAR (!!!) inte har koll på basal politik, världshändelser och annat viktigt så är det nog dags att man tar tag i detta genast. Jag hade sett det som ett enormt misslyckande om mina barn inte haft koll på läget när de blev tonåringar. Själv har jag ju en nioåring, en sjuåring och en ettåring och med de större barnen pratar vi om sånt här precis hela tiden. Om politik, om rasism, om klass, om feminism. Och så vidare. Det är mitt ansvar som förälder. 
 
Jag stöter på sånt här resonemang lite då och då och jag tycker inställningen att vi inte ska försöka påverka våra barn eller deras värderingar och moraliska kompass är så himla konstig. 
 
Pratar ni med era barn? Alltså om sånt här. Eller hur tänker ni?