Graviditet #3

Förväntan eller oro?

Förlåt. Jag vet att jag är skittråkig. Men jag går liksom i väntans tider. Med betoning på väntan. Jag kanske borde skriva roliga inlägg om just det. Om att jag tvättat bebiskläder eller sjalar eller packat BB-väskan men jag vågar inte. Vågar inte tänka på allt, eller fokusera på graviditeten eller bebisen som ska ut för tänk om nåt går fel.

Tänk om jag sitter här med förväntan och skriver inlägg om gulliga saker eller visar upp saker jag shoppat (Har köpt NADA. Inte en pinal.) och så dör bebisen i magen? Eller vid förlossningen? Eller så föds bebisen inte helt frisk och snälla säg inte att jag är en dålig människa nu som oroar mig för den biten för så är det bara. Jag oroar mig. Jag är rädd. Och ja jag vill ha ett friskt och helt barn. (Men lovar att jag varken kommer kasta ut det med badvattnet eller ge hata det om det blir så.) Jag är tyvärr inte en bättre människa än så.

Aja. Men jag har packat BB-väskan iallafall. Eller packat och packat. Lagt allt i prydliga små högar på byrån i sovrummet.

Ombyte. 

Bebisens första kläder och en gosig filt. Ekologiskt från minimundus. (Samma kläder som Ninja och Tamlin hade) 

Sjalen. (Mam Eco.)  

Viktiga hygienartiklar. 

Gullig liten waldorfdocka med kaninöron. 

Graviditet #3, Personlig & privat

När det känns övermäktigt

Jag har haft ångestproblematik (panikångest mm) sen jag var drygt tio, elva? (Svårt att minnas exakt) Och har ju således lärt mig leva med samt hantera det. Ni som haft ångest länge vet hur jag menar, den liksom kommer och passerar utan den där paniken och övermäktiga känslan som man hade första åren. Som en gammal bekant som hälsar på som man ogillar och som får en att må skit men man står ut och så är det över snarare än man trodde. Inget som oroar mig längre och den kommer ju mer och mer sällan osv.

Tills nu när jag är så jävla gravid såklart.

Nu börjar det kännas sådär övermäktigt igen, som att man inte kan andas utan bara överväldigas. Inte bara pga ångesten utan allt omkring också. Svårt att förklara. Allt runtomkring gör att ångesten är svårare att tränga bort.

Jag har ju så himla ont. Det gnäller jag ju om hela tiden. Inte bara foglossningen, skit i den, den bekymrar mig inte mer än att det tar lång tid att ta sig framåt och ibland är svårt att gå överhuvudtaget. Men den där skärande molande akuta värken i nedre delen av magen, som gör att jag knappt kan resa mig eller andas eller ta mig framåt, den är nåt helt annat. Läskig, men jag vet ju att det är ”normalt”, och utmattande. Det gör så ont. Hela tiden. Jag är liksom på gränsen att börja gråta hela tiden men jag är ju en sån som inte gråter. Och det där trycket neråt som gör att jag har ont i röven. (??!) (känner mig typ superförstoppad med en tegelsten) och illamåendet och värken i händerna och fingrarna.

Och så på det: ÅNGEST. Varje kväll.

Jag får liksom ingen paus längre. Som när man ska föda barn och har värkstormar fast nu är det en storm av smärtor, illamående och ångest. Jag fattar ju logiskt att jag ej kommer dö och att det ej är farligt. Men det känns som nån slags utbrändhet, utmattning där man till slut går sönder som är på väg att rulla in. Bu och fy fan. Djupa andetag osv. Sitter uppe på nätterna för nätterna är jobbigast, när mörkret och tystnaden kommer och jag vill inte gå och lägga mig och så är man trött som fan på dagen och morgonen och usel mamma till övriga barn.

OBS tyck inte synd om mig, det gör jag så bra själv.

lady dahmer ångest

Ideal & skönhetskrav, Tjock verklighet

Olika sätt vi försöker övertyga oss själva på

”Jag vill gå ner i vikt, inte för att bli smal utan för att passa mina kläder/slippa köpa nya kläder”. 

Den har man ju hört till förbannelse va?

Har ni nånsin hört nån säga: ”jag vill gå upp i vikt, för att slippa köpa nya kläder!”?

Nej såklart ni inte har. Människor som går ner i vikt brukar nämligen unna sig en ny garderob. Det förstnämnda är nämligen bara nåt vi intalar oss själva och andra för att liksom rättfärdiga vår viktnedgång, bantning eller träning.

Men för att förtydliga så alla hajjar min ställning till människor som bantar: oavsett vad vi intalar oss eller om vi är ärliga så är man inte en bättre människa för att man bantar för att orka än om man bantar för att bli snygg. Jag märker ofta nån slags hög häst i samband med att man gärna klappar sig på ryggen för att man bantar eller tränar av ”rätt” skäl. Ok, visst är det absolut sundare med vissa förhållningssätt än andra men vi måste komma ihåg två saker:

  1. ingen av oss är fri från patriarkatets normer. Även om vi tror oss träna för styrka och välmående så är vi precis lika påverkade av det smala idealet som alla andra. Det är heller ingen slump att alla ”strong is the new skinny” eller ”bodypositivity”- sammanhang tagits över och domineras av smala människor. Strong is the new skinny as long as you ARE skinny at the same time borde det heta.
  2. Kvinnor gör så gott de kan. Vi ska inte skammas för att vi skäms eller mår dåligt i våra kroppar, oavsett hur smala och ideala de är. Vi har fått lära oss sen barnsben att alltid vara kritiska mot oss själva och andra kvinnor. Att alltid granska i minsta detalj våra kroppar och yttre och leta fel. Leta fel där det inte finns några och vi hittar dem, för så jävla hjärntvättade är vi. Bli arg på de som upprätthåller detta, inte på de som faller offer för det. (ibland är det otydligt, jag vet och ibland går det hand i hand)

Avslutar med två av de senaste kommentarerna jag fått i samband med senaste bantningsdiskussionen.

fatshame fetthat

fatshame tjockhat