Vardagstrams

Källskydd vs övergrepp på barn

Aftonbladet har gjort en granskning av pedofilerna på nätet. De har utlovat männen anonymitet i utbyte mot att de berättar.

”En är ungdomsledare i kyrkan, en är mellanchef på ett stort börsnoterat bolag och en är journalist. En annan jobbar på fritids och en sitter i fängelse, dömd för våldtäkter av barn.
– Mitt liv skulle vara slut om folk fick veta. Jag vill inte uttala ordet man kan kalla mig för, säger en it-expert i Skåne.
För att få männen att berätta garanteras de anonymitet.”

skarmavbild-2017-01-09-kl-12-52-54

Elaine Eksvärd skriver om det i sitt inlägg ”Det är lika viktigt att namnge männen”:

”en av dessa pedofiler går till jobbet idag och hans jobb är på fritids, med barn. Kan journalisterna sova om nätterna när de vet detta?” skriver hon och jag mår fan illa. Jag tycker att journalisternas källskydd är skitviktigt. Men här håller jag med Elaine.

I den stund som journaliserna tar del av materialet och männen som begår dessa brott så blir de också medskyldiga till att brotten begås, att porren sprids och spelas in. 

Som Elaine säger, kan de sova om nätterna? Har de några samveten alls? Är källskyddet viktigare än barnens säkerhet?

Och tillbaka till männen. Dessa vidriga sjuka jävlar som nån borde sätta ett skott i på stört. De låter precis som torskar som blivit påkomna med att köpa kvinnokroppar. De låter ångerfulla och vill liksom försäkra för den som lyssnar att de är schyssta killar egentligen och att det de gör inte är så farligt, för jag menar, det är ju inte de som våldtar barnen. De tittar ju bara på. Ungefär som när min sexåring förfasat säger att han hatar jägare och när man påpekar att han äter döda djur så säger han att han minsann inte dödat det iallafall.

En av männen säger att han tycker synd om barnen. Jaha? Inte tillräckligt synd om dem eftersom att du fortsätter runka till små barn som blir våldtagna. Eller ja, nu när de är påkomna säger de att de ska sluta. Söka hjälp. Kasta ut datorn.

Är det nån som tror det på riktigt? Inte jag iallafall.

Aftonbladet skriver också:

hur är det möjligt att vi i Sverige 2017 ser nedladdning av övergreppsfilmer mot barn som ett brott mot allmän ordning och inte ett sexualbrott – ett brott mot barnet.

Detta är viktigt. Lagstiftningen behöver förändras. Jag förstår deras resonemang kring att inte anmäla männen de träffat, men dessa män kommer fortsätta begå brott. Risken att de själva begår konkreta övergrepp på barn irl är också hög.

feminism & genus, Ideal & skönhetskrav

Jag odlar hår i feminismens namn

En diskussion startades inne hos Cissi Wallin, på hennes instagram och fortsatte sen i bloggen med blogginlägget ”Familjen Annorlunda-mamman som pallar jaga kroppshår”. Diskussionen startade med ett inlägg på Madeleine Ilmruds blogg. Hon skriver bland annat:

”Apropå hår, har inte riktigt fattat det här med att en del kvinnor väljer att inte raka sig under armarna och på benen? För att förtydliga sina feministiska åsikter? Jag tycker PERSONLIGEN det ofräscht och oattraktivt . Sorry, men jag fattar det inte om det nu är så!? Man kan väl ha åsikter utan att aktivt bevisa det genom hår under armarna och på benen som kvinna tänker jag.”

Nu var det många år sen jag slutade raka mig, jag minns faktiskt inte ens varför men jag tror att jag främst var trött på att lägga så mycket tid på att hålla kroppen slät. Framförallt var jag trött på obehaget och ångesten som kom krypande så fort stubben visade sig. Jag tror jag mest ville komma över det. I början velade jag fram och tillbaka. Jag började med armhålorna och jag minns fortfarande hur otroligt jobbigt jag tyckte det var, speciellt när jag var på gymmet eller andra platser där mina armhålor syntes. Jag trodde att alla skulle äcklas och glo.

Det tog ytterligare några år tills jag slutade raka benen och den processen var ännu mer utdragen och svårare att hantera. Jag är fortfarande väldigt självmedveten i vissa sammanhang. Och det blir ju inte bättre när andra känner ett behov av att påpeka att de tycker kvinnors kroppshår är ofräscht och oattraktivt.

Ja det är kanske ett statement. Ett ”förtydligande av mina feministiska åsikter”. Kanske det. Framförallt är det ett tydligt beslut som baserar sig på tvingande normer som länge kvävt mig och som fortsätter att kväva andra kvinnor och kanske framförallt unga flickor som jag inte vill gå med på längre, som jag vill motarbeta och förändra. Men min kropp, mina ben och armhålor som verktyg.

Jag tänker att snart är min dotter där. Med en kropp att känna skam över och en kropp som ska kommenteras av andra. Hur ska jag kunna bygga upp hennes självkänsla när hela samhället gör sitt bästa för att riva ner det? Hur ska jag lära henne att hennes kropp är fin som den är, att den duger, när Madeleine Ilmrud mfl. säger att den är ofräsch och oattraktiv? När de ifrågasätter mitt val att inte raka?

Madeleine skriver även i kommentarsfältet:

”Som jag också skrev så tycker jag eller tror jag i många fall att kvinnor väljer att låta sitt hår under armarna växa ut för att på ett eller annat sätt göra ett ”statement” dvs bevisa något. Det tycker jag å andra sidan är lite skevt, man behöver inte odla hår för att ha feministiska åsikter och stå för dom, man kan vara renrakad välja att ha visa upp sin kvinnokropp och vara precis som man vill!!!”

Detta att ”odla hår” är ett sånt lustigt påstående, som om det är ett aktivt projekt som kräver att vi aktivt engagerar oss. Som att slätt är default och att vi med hjälp av gödsel och andra metoder odlar fram vår behåring. Tvingar fram den. Kämpar och jobbar för att få det att växa. Jag låter bli att raka. Håret finns där på egen hand, det är inget jag odlat fram utan det är ett resultat av evolutionen och puberteten. Hur kan man ses som så aktiv när man egentligen inte kan bli mer passiv?

Och att sluta raka sig av feministiska skäl är väl ändå ett av de bästa skälen? Jag tycker personligen att det är bättre än ”jag vill” eller ”jag orkar inte” om jag ska vara ärlig för jag tycker att feminism måste kunna vara obekväm också. I den mån man pallar givetvis och de som pallar är ju hjältar i min bok. Inte för att jag säger att man är en hjälte för att man inte rakar sig hehe (jo lite, som kvinna är man fan det) men ni hajjar hur jag tänker hoppas jag. Det finns ju de som tar andra ännu svårare beslut i feminismens namn, som sätter sin bekvämlighet och trygghet på andra plats för att gå i bräschen för den nya tiden, för andra kvinnors rättigheter och frihet. Där är ett par hårstrån inte mycket att imponera med såklart, men för den enskilda kvinnan – för hennes döttrar – så kan det vara ett enormt kliv och göra stor skillnad.

Jag vet att jag inte behöver säga till er att hålla er till sakfrågan och inte gå till personangrepp men vet också att även den bäste kan behöva en påminnelse. Tänk på att vi alla är produkter av samma jävla  normer och hjärntvätt och försök tolka varandra (och Madeleine) med välvilja och förståelse. 

Personlig & privat

Konstant oro

Jag har så jäkla mycket ångest hela tiden. Ångest och katastroftankar. Jag tänker mycket på allt jag måste hinna och göra. Som att få ihop företag. Ta körkortet. Det där jävla körkortet. Måla. Trycka. Printa. Greja. Vara en förälder. Och jag tänker lika mycket på allt jag har gjort. Och inte gjort. På saker som skitit sig. Eller saker som varit jobbiga. Eller pinsamma. Eller saker som kunde ha hänt den där gången för länge sen om jag gjort si eller så istället. 

Alltså hör ni? Jag kan gå och ha råångest över nåt som inte ens hänt. Men som kunde ha hänt. Ofta har det med barnen att göra. Tänk om de skadat sig då. Tänk om de dött? Tänk om? Och tänk om det eller det där händer i framtiden. Tänk om jag kör ihjäl mig? Tänk om jag kör ihjäl barnen? Tänk om nån tar barnen? Tänk om nån gör illa dem? Tänk om nåt händer när jag inte är med? 

Oro hela tiden. Stress hela tiden. Måsten hela tiden. Måste fixa det här och måste hinna det där. Press från omgivningen. Orkar inte ens åka hemifrån för ångesten är förlamande och påtaglig hela tiden. 

Det blir värre med åren också. Tidigare har jag haft nån slags kontroll men nu känns det övermäktigt. Och ingen har jag att prata med heller. Pratar jag med Oskar så får han ångest. 

diskussion & debatt

Det är skillnad på män och kvinnor

Underbara Clara skriver ett intressant inlägg om träning och viktnedgång. ”Det snällaste vi kvinnor kan göra är att lämna varandra ifred” och jag håller med henne! Med nästan allt. Fast inte helt.

skarmavbild-2017-01-07-kl-10-14-42

Vet inte om ni minns debaklet kring Clara för kanske två år sedan när hon postade sin viktkurva på instagram? Kritiken blev, med rätta, massiv. Ja ni vet ju vad jag tycker om viktkurvor och offentlig bantning, speciellt när kända kvinnor gör det. Men jag struntade i att kritisera Clara den gången för hon fick, som alltid, inte bara kritik utan också en massa elakt osaklig skit kastad på sig också och det tänkte jag inte lägga börda på. Jag blev väldigt illa berörd av hånen hon fick av mina medfeminister. Det var som att folk glömde bort att hon som kvinna redan är tillräckligt utsatt och att dubbelbestraffning inte alls rimmar väl med feminismen vi också försöker förmedla.

Det går liksom att prata om problemet med offentligt bantande, viktkurvor och liknande utan att kasta varandra åt vargarna. Jag skrev iallafall då att ”Jag vill vara den där frizonen där kvinnor kan känna sig fria, där kvinnor kan slippa tänka på allt de borde ändra hos sig själva.  Jag förstår behovet och önskan att vilja skriva om sitt liv utan att känna sig censurerad, men å andra sidan är det ju mycket jag inte skriver om ur mitt liv och om jag kan göra nåt så enkelt och litet men som får andra att må bra (eller snarare avstå från nåt som får många att må dåligt) så känns det ändå som en bra deal.”

Jag och Clara kom överens om att vi inte var överens och så var det med det. Jag kommer alltid att backa henne även om vi är oense.

clara-o-natashja

Nu skriver Clara iallafall ett inlägg om detta som hände, som jag tycker  är tankeväckande. GW Persson har nämligen gått ut och sagt att han behöver gå ner i vikt och nu undrar Clara var alla arga röster befinner sig.

I sin senaste Expressenkrönika berättade Leif GW Persson att han planerar att tappa 50 kilo den här våren. Så nu inväntar jag att de som blev förbannade på mig också blir förbannade på honom. Låter Leffe smaka på samma medicin som jag fick: Bojkottar hans böcker. Skriver arga mail, startar diskussionstrådar, driver med honom för att han bryr sig så mycket om vikten att han väljer att banta. Hoppar på honom på sina egna instagramkonton och sedan blockerar honom när han försöker bemöta kritiken sakligt och förklara sig. Jag ser verkligen fram emot detta!

Men hittills har jag inte hört ett pip från någon av de som kritiserade mig så argt. Ingen har ens nämnt detta. För män får göra vad fan de vill med sina kroppar. Han har fått vara tjock ifred från kritik. Och kommer få gå ner i vikt ifred från kritik. Det är ingen som tycker att GW spridit osunda ideal som fet. Han har inte ”normaliserat fetma” som det så ofta heter när man pratar om feta kvinnor som inte skäms för sig. Väljer han att banta i offentligheten är det heller ingen som tycker att GW vikthetsar. Trots att han är en av Sveriges mest folkkära personer flyger hans viktresa under radarn.

Kan det vara så att män får banta offentligt utan att anklagas för att vara dåliga förebilder? Utan att anklagas för att bidra till hälsohets?

Ja det kan de.

Och det beror nog på flera orsaker. Dels som Clara är inne på: män får vara tjocka, smala, banta eller äta som grisar utan att nån bryr sig. För så är det ju. Även om tjocka män också får skit och spott och spe så får de aldrig det i samma utsträckning som tjocka kvinnor. GW och andra tjocka kan sitta i TV utan att anklagas för att glorifiera fetma. Det kan inte kvinnor. Inte om de inte gör narr av sig själva eller låter bli att be om ursäkt. Som Clara skriver: ”kvinnors kroppar är politiska”.

Men jag tror att det finns en annan avgörande skillnad att det är just kvinnor som får kritik (iallafall från mig) när de bantar offentligt. Jag kommer till det strax.

Jag har personligen inget intresse av att skriva om GW eller andra män som bantar för deras mottagare är inte densamme som när kvinnor gör det. Hans bantning berör mig inte. Den påverkar inte mig eller min dotter eller andra kvinnor på samma sätt som Clara eller jag eller nån annan kvinna gör.

Som jag redan skriver så får män också vara otränade och tjocka ifred. Detta är en väsentlig och avgörande detalj. Män hetsas inte på samma sätt att banta och träna. Samhället är inte uppbyggt på mäns självhat i samma utsträckning som det värnar om kvinnors självhat och kropps- och viktångest. Ja jag är med på att det finns normer som kräver vältränade snygga män men dessa normer är inte i närheten lika stora och krävande som normerna som vi kvinnor lever under.

Hur många män känner ni som om och om igen bantar, tänker på kosten, behöver gå ner fem kilo, tänker på vikten, ska komma igång nu, behöver en rivstart, ska detoxa? (Och om de gör det, hur ofta gör de detta offentligt komplett med viktkurvor, måndagsvägningar, före- och efterbilder och veckans menyer inklusive hashtaggar?)

När jag skriver att var femte sjuåring vill gå ner i vikt och att majoriteten av högstadieeleverna bantar så menar jag inte pojkar. Jag menar uteslutande flickor för det ÄR flickor det gäller. Flickor bantar. Flickor tycker att de är tjocka. Flickor mår dåligt i sina kroppar. Flickor. Vi. Våra döttrar. Alltså har en bantande kvinnlig kändis (eller bantande kvinnor generellt) som visar upp sin bantning för beskådan också en annan mottagare och då ett annat ansvar än vad en manlig förebild har. Tyvärr. Orättvist. Men så är det.

Det innebär inte såklart att det är rimligt att kvinnor som bantar ska få skopor med skit kastade på sig, ska hånas eller bemötas illa. Men det innebär att kritiken faktiskt har belägg och en viktig poäng.