Vi står mitt i revolutionen nu
Tänk att stå mitt i revolutionen. Vi gör det tillsammans. Systerskapet är starkare än Stockholmssyndromet. Större än allt det där som patriarkatet intalat oss att tro på. Vi är äntligen enade mot Big Daddy. Vilken jävla känsla va?!
 
Idag åker jag iväg på en liten liten kvinnofest. Det blir bara jag och mina två av mina bästa vänner: Intezar som varit min bästis sen början av 1995 (eller var det slutet av 1994?). Då bodde vi båda i Hudiksvall, och vi hängde på biljarden och blev vänner direkt. Hon var femton och jag var arton och vi har delat liv, vardag, sorg, glädje med varandra sen dess. Vi har bott ihop. Vi har bråkat. Vi har försonats. Och vi har alltid haft varandra.
 
Hon var där när jag fastnade i klorna på Fotis och hon var där när jag dumpade aset och hon var där när jag träffade Oskar och hon var där när mina barn kom och hon har alltid varit där, här hos mig. Anna mötte jag 2010 precis några veckor innan Tamlin föddes och vi fann varandra direkt. Och den vänskapen har ju ni kunnat följa genom våra offentliga konton. Eller ja, så mycket som vi väljer att visa iallafall. 
 
Häromåret blev Anna och Intezar iallafall grannar med varandra borta i Rågsved och jag vet inte vad som hände men vips hade de träffats och presenterat sig för varandra och nu ska vi hänga tillsammans! Intezar har utlovat injera. 
 
 
 
(jag uppdaterade knytnäven lite. Hope you dont mind.)
 
Clark Olofsson är Big Daddy (patriarkatet) och gisslan på norrmalmstorg är Daddys girls. (kvinnorna)
Jag pratade med en kvinna som blivit våldtagen och som, då när det hände och flera år efter, inte bara blivit misstrodd och ifrågasatt utan också baktalad offentligt av ett par andra kvinnor som var vän med förövaren. 
 
Det lustiga... eller lustigt är det ju inte, det finns inget lustigt alls i denna historia, är att iallafall ena av dessa kvinnor själv blivit utsatt för grova övertamp av samma man. Hon hade berättat om det men sen... sen hade hon liksom tagit tillbaka det, sagt att det inte spelade nån roll, att det inte var farligt och ja ni vet den där gamla vanliga dängan. 
 
Kvinnan jag pratade med blev inte bara utsatt för orätt utan sedan fullkomligen uthängd och kastad åt vargarna. Var fan är systerskapet, gissar jag att hon tänkte. Jag gissar att många kvinnor, massor av kvinnor, tänker detsamma för den här historian är ju bara en av tiotusentals. 
 
Anyway, spola fram ett par år. Häromdagen så hörde en av dessa baktalande kvinnor av sig till min bekant för att dels be om ursäkt men också dels för att bekräfta att hon tror på min bekant och att det som hände henne, kvinnan som baktalade alltså, inte alls var ofarligt och att det faktiskt spelade roll. Att hon inte vågat då. Att hon intalat sig själv att det inte var en big deal. Och ja ni vet. 
 
I en sån situation är det inte konstigt om man blir kluven. Känslan av att vilka trycka tillbaka, låta den ångerfulla personen få känna hur det känns att stå där helt jävla ensam, men å andra sidan så är det ju så fantastiskt detta som sker med alla kvinnor som liksom står upp för varandra, oavsett konflikter och ideologiska skillnader, och med det faktiskt systerskap som vi kan bevittna. Att välkomna tillbaka en syster villkorslöst fast hon betett sig illa ter sig inte så himla konstigt då heller.
 
Jag har själv inte varit i den situationen dock så jag kan inte säga hur man ska göra eller tänka men att ha förstålse för hur patriarkatet jobbar kan vara avgörande. 
 
För det är ju just det där. Jag har skrivit massvis om hur vår relation till männen liknar stockholmssyndromet och jag har skrivit om Daddys Girls.
 
För er som inte är bekanta med begreppet så kommer en kort förklaring. I Valerie Solanas bok SCUM så benämns patriarkatet som "Big Daddy". Daddys girls är kvinnorna som aktivt upprätthåller patriarkatet. Som sluter upp till Big daddys försvar. De som köper Big daddys ideer. De som älskar Big daddy. 
 
Daddy’s Girls är kvinnorna som förverkligar sig själva som dörrmattor och avelsdjur, som vill fortsätta att hänga med aporna och vältra sig i kloakerna. Daddy’s Girls som känner sig säkra bara med Big Daddy i beredskap, med en stor, stark man att luta sig mot och ett fett hårigt ansikte i Vita Huset.
 
- Ur förordet i SCUM
 
Men egentligen är det ju bara en del av stockholmssyndromet, ni vet när man identifierar sig med sin förövare och till och med lär sig älska, beundra eller till och med skydda sin förövare från de som vill ... ja skydda dig. 
 
Stockholmssyndromet eller Norrmalmstorgssyndromet, är ett psykologiskt tillstånd där kidnappningsoffer eller personer hållna fångar mot sin vilja utvecklar en relation till kidnapparen/kidnapparna och tar parti för förövaren mot polisen. Detta kan vara ett uttryck för identifikation med förövaren.

Denna solidaritet kan ibland bli en riktig delaktighet, med fångar som hjälper kidnapparna att uppnå sina mål eller att rymma från polisen. Syndromet har studerats av olika forskare inom viktimologin och man har kommit fram till att det framför allt baserar sig på rädsla för att råka ännu värre ut och en vädjan till den inre godheten hos den som tagit gisslan. [källa behövs] Ju mer energi man investerar i denna typ av förhållande, desto svårare får man att bryta sig loss.
 
Men typ så här: Clark Olofsson är Big Daddy (patriarkatet) och gisslan på norrmalmstorg är Daddys girls. (kvinnorna) och det som hände där är det som händer strukturellt. (Mer här för er som inte fattar vad jag snackar om)
 
Och det är ju så det funkar, vi lär oss tidigt att alltid tro på män, alltid föredra män, alltid stå upp för män, alltid premiera män och föredra män. Att kvinnor är sämre, falska, lögnaktiga, hormonella, slarviga, tjafsiga. Vi lär oss att hata varandra och se varandra som fiender och konkurrenter. Inte helt såklart, det ser vi ju - kvinnor håller ju ihop trots att oddsen jobbar emot oss men det är svårt och det är en jävla kamp och många kvinnor, massor av kvinnor, kommer i kläm.
 
Vi slits mellan Big Daddy och kompisarna och systerskapet, till och med när vi är feminister och har en analys och egentligen vet bättre. 
Jag har sabbat allt för mitt barn
På den här nivån är mitt bloggande denna vecka. Jag är trött och sliten. 

Idag ska förresten N åka pendel själv för första gången. Vi hade tänkt träna med henne inför fjärde klass men så blev det ett impulsbeslut häromdagen när hon frågade om hon fick åka med en kompis som har vanan inne. Det gäller bara en station och de har mobiler med sig och vet ju hur man gör men jag tycker det är skitläskigt. 

Själv började man ju lifta som trettonåring och tunnelbana var ju fasiken vardag när jag var i N's ålder. Men jag blev stor snabbt. Jag vill att mina barn ska få vara barnsliga länge. 

Apropå N så kommer hon inte in på den skola jag vill. (De ska byta i fyran) Den blev liksom full för länge sen. Jag mår skitdåligt över detta. Dels för att altenativet är Stockholms läns sämsta skola typ. Den är ökänd. Och dels för att jag fuckat upp en sån viktig grej. Skolan ska hon gå i fram till nian. Men framförallt för att hon kanske inte kommer få gå med sina bästa vänner. 

Och skolan gör ju så stor skillnad också. En dålig skola kan ju sabba så mycket för barnets utveckling och självbild. Jag hade ju allra helst satt mina barn i waldorf men det finns ingen tillräckligt nära. 

Va fan ska vi göra?