barn & föräldraskap, Personlig & privat, Post pregnancy

Att inte räcka till

Idag har vi haft besök av Cissi och barnens farbror Linus och lilla kusin Helmer. Barnen älskar besök av familjemedlemmar. Jag växte själv upp helt ensam. Bara jag och mamma. Inga kusiner eller syskon eller farbröder eller mostrar eller farmor eller morfar. Ingen familj. Bara vi. Så sånt har blivit skitviktigt för mig och jag märker att det är viktigt för barnen också. De älskar alla liksom och vill ofta träffas. Första och största kusinen Vincent som var här häromdagen är ju som ett syskon och jag hoppas Ninja och Tamlin och lillstruten får starka stabila och nära relationer med sina andra kusiner också. 


Men nu till nåt annat som är ganska jobbigt. Vill inte hänga ut mina barn men behöver verkligen verkligen prata med er, ni som har samma erfarenhet. Ett av mina barn verkar hantera omställningen ganska dåligt. Vet inte riktigt vad som känns jobbigt men hen är helt förändrad. Omöjlig. Lyssnar inte alls. Är klängig, speciellt på bebisen som hen inte kan sluta klänga på. Ska upp i ansiktet och pilla och lite hårdhänt och väcka honom om och om och om igen. (Och lyssnar inte alls när man säger till) 

Sen säger hen saker som att det skulle vara bättre om vi gav bort bebisen eller om bebisen försvann. Då känner jag mig osäker och orolig och tänker att hen ej går att lita på. Tänk om hen gör illa bebisen? Hen får också utbrott. Och jag får säga till tusen gånger varje timme att låta bebisen vara men hen ignorerar och det får mig att bli irriterad och arg och så blir jag tvungen att skälla och höja rösten och handgripligen knuffa bort hen (hur känns det för hen liksom?) och så hamnar vi i en ond cirkel. Svårt att förklara men det känns värre än det låter här. Vi bråkar hela tiden. 

Jag vet att syskonavundsjuka är vanligt och egentligen är vi ganska förskonade för hen beter sig inte direkt illa. Men det är hela tiden. Jag börjar känna aversion och agg mot hen och det vill jag inte. Jag älskar ju mina barn men nu vill jag bara åka bort från dem. (Med bebisen) 

Igår sa hen att hen längtar efter mig. Att hen längtar efter att pussas och kramas. Och jag vet ju egentligen att lösningen typ är att ge hen just det. Alltså mer tid och kärlek och kramar och sånt men ju mer vi tjafsar desto mindre lust får jag till just det. 

Jag känner blir utmattad och ledsen hela tiden. Och som världens sämsta jävla morsa på det. 

Uncategorized

När mamma blir nummer ett

Man får koppmata lite ibland så vissa inte glömmer bort att pappa också kan vara trevlig att umgås med. Att pappa också kan erbjuda mys i munnen och varm mjölk i lillmagen. 


Denna lilla surstrut börjar nämligen tycka att tutten alltid ska vara närvarande vid umgänge. Dvs att ”mamma är bäst”. Men vi stressar inte kring det heller. Det lägger såklart mycket ansvar på mig då och jag får mindre egentid och det är skitjobbigt och jag ska inte sticka under stolen med att ersättning lockar och frestar när det känns extra krävande. Jag vill ju kunna lämna över mer. Men jag vill också amma. Och Oskar tycker ju såklart att det är skittråkigt. 

Men som sagt, var sak har sin tid och jag vet ju av tidigare erfarenheter att en engagerad förälder får bra relation med sina barn även om det tar tid. Och att jag tids nog får andas. Även om det är mamma som gäller i början. 

Ideal & skönhetskrav

Hur vi vill bli sedda påverkas av normer

Selfiefeminismen och Instagram. Finns så mycket olika perspektiv i den debatten och jag står väl lite i mitten. Selfies ger oss makten över hur vi framställs och porträtteras. Jag blir subjektet istället för objektet, jag bestämmer, jag är in controll som man säger.


Men är det verkligen så? De bilder vi tar är väl ändå påverkade av den ryggsäck vi bär med oss, våra önskningar hur vi vill bli sedda som i sin tur är en produkt av samhället och tiden vi lever i? Framförallt är vi alla produkter av normerna. Vi kommer ej undan den biten. Nu svamlar jag lite fritt men jag upplever inte att jag (OBS JAG, säger inget om nån annan!) blir mer frigjord av att upprepa samma gamla mönster även om det är jag som styr kameran. Jag förslavas snarare.

Kanske för att jag är tjock? Jag vet inte. Men som tjock är man ju med på nåder. Vi får finnas om vi är snygga eller tilltalande. Om vi har kurvorna på rätt plats. (tits and ass) Det är patriarkatets regler. Vi lär oss tidigt att vi ska behaga den sk manliga blicken. Vad män tycker om oss är viktigt. Då duger vi. Och många, de flesta av oss är ju så otroligt hjärntvättade av den föreställningen att vi inte kan må bra om vi inte också får bekräftelse utifrån vårt yttre.

Så vi anpassar oss, tar bilder ur rätt vinklar, poserar enligt alla regler för att framhäva (och dölja). Vi blir inte fria föräns vi släpper de kraven. Jag tror på det. Och när det gäller min position som tjock aktivist så har det alltid känts viktigt att jag visar bilder på mig och min kropp på ett vardagligare sätt, där jag tillåter mig själv att finnas och synas även när jag är trött ful sjuk eller bara står rakt upp och ner.

Det funkar liksom inte att jag som tjock aktivist använder patriarkala knep för att främja normaliseringen och acceptansen av den tjocka kroppen. Och vem mår bättre i sin egen kropp av att se mig som mitt snyggaste när jag försöker uppmuntra publiken att skita i hur de ser ut? Fattar ni mitt svammel?


[strategiskt placerad arm]

OBS jag hungrar ju också efter att ses som attraktiv och är inte friare än nån annan. Min aktivism är ju främst för mig själv. För min skull. En process som jag kämpar mig igenom i realtid här framför en publik. ❤️

Uncategorized

Barnarbete

De tävlar om vem som kan plocka flest vinbär (till sylten vi ska göra, alltså det är typ godaste sylten?!). Först ville de inte trots att vi argumenterade för vikten av att hjälpas åt samt hotade om syltfri frukostgröt men nä. 

Så vi ba ”tävling!”