Jag vill ha samhörighet med de jag skriver till och för

Jag vet inte vad jag ska skriva om nu förtiden, varken här eller på instagram. Jag känner oftast att nej, nej det där går inte. Det där säger inget. Det där intresserar ingen. 

Liksom, jag vill skriva om sånt som jag tänker på, om sånt som känns jobbigt för mig eller sånt som är relevant i mitt liv men jag vill inte skriva för mig själv, skriva om mig själv för mig själv om ni fattar. Jag vill skriva tillsammans med er som läser, ha ett samtal där det finns ömsesidighet, att jag berättar och att ni berättar tillbaka.

Liksom vem bryr sig om mina influenserproblem? Mina problem som sociala medier profil?  Ba jaha nu hatar människor mig för att jag skrev nåt om x eller y, oj vad jobbigt, kan ni relatera? Nehej det kunde ni inte nehepp men då sitter jag väl här och tycker synd om mig själv på egen hand då. 

Fast jag vill ju inte heller att nån ska tycka synd om mig heller. Bara så vi har det klart. 

Jag vill ha samspel. Så som bloggen var från början, när jag precis klivit in i det superläskiga och nya föräldraskapet och upptäckte massa nya tankar som jag ville bolla med andra. Jag vill hitta tillbaka för det känns inte bara som att jag tappat stinget eller passionen för feminism och föräldraskap och allt jag brukar skriva om. Det känns som jag har tappat mig på vägen. 

Och nu blev det ett sånt där totalt orelaterbart inlägg ändå. Förlåt! 

Jag har nästan alltid haft reklam här
Alltså förlåt, jag tror egentligen att jag vill sluta blogga. Samtidigt som jag inte vill det. Jag har massvis att säga men jag har tappat intresset tror jag. Och tid! Hur fasiken hade jag tid att blogga förr? Jag började ju när jag var föräldraledig med N. Tio år sen nästan. Och hade ju massa tid medan jag ammade. Å andra sidan så var väl kanske kvaliten på inläggen då lite annan och framförallt förväntningarna på innehållet var något lägre. 
 
Jag vill skriva böcker istället. Och måla tavlor. 
 
Fick en fråga förresten. Eller samma fråga flera gånger eftersom att jag inte godkänt kommentarer på länge. 
 
Frågan: "Hur kommer det sig att du tackat ja till att ha reklam nu här inne ? Du skrev endel om just "stoltheten" att inte ha det förut." samt "Jaha blev det censur för att jag frågade över all reklam här på bloggen ? Märkligt i så fall. Tror fortfarande att mina kommentarer kanske inte har modifierats (el vad heter ) då är det ok såklart. Men det är reklam för även SATS och sånt jag skulle benämna som endel av vår tids kroppshets. Förklara gärna orsaken till all reklam här inne plötsligt och hur du tänker kring detta."
 
Jag har nästan alltid under mina tio år som bloggare haft reklambanners. En period hade jag inte det. Men nu har jag det. Har haft i två år nu. Jag har satt gränsen vid viktminskning och plastikkirurgi. Egentligen tycker jag all reklam suger men jag vill kunna tjäna lite pengar på det jag gör. Kanske går jag tillbaka till wordpress och slutar helt med reklam. Vi får se. Men det är alltså inget som "plötsligt" hänt utan nåt jag nästan alltid haft. 
 
Nåt jag däremot aldrig gör är sponsrade inlägg. Eller reklam på nåt sätt där jag är content. Och det är jag relativt unik med. Och nåt jag eventuellt stoltserat med flera gånger. Typ. 
Barnen ska minsann inte tro att de bestämmer!

Jag känner ett sånt obehag när folk talar om att barn ska lyda.

Jag har märkt ett stort auktoritetsbehov hos människor som sällan ifrågasätts, varken av omgivningen eller av en själv. Man liksom gör som ens egna föräldrar gjorde, upprepar samma gamla mantran och reflekterar aldrig över VARFÖR man gör som man gör. Barn ska lyda. Eller lyssna som man hellre kallar det. (vilket självbedrägeri) Man metodar och dresserar och håller liv i gamla mönster. Man faller in i en roll, föräldrarollen, där man ser sig själv som ett överhuvud som ska bestämma. Och glömmer bort att vara genuin och autentisk.

Oftast är jag en sån där låt gå-morsa, jag låter barnen bestämma det mesta själv. Men bland kan jag märka att det där obehagliga auktoritära bubblar upp inom mig i vissa situationer och jag kommer på mig själv med att vara rigid och gammalmodig, för sakens skull liksom och utan eftertanke. NÄ HÄR SKA BARNA INTE TRO ATT DE FÅR BESTÄMMA och så kör man på, och över - säger nej fast man egentligen inte vet varför man säger nej i första taget, vägrar kompromissa eller låta barnet få ett uns makt i sin annars så ganska maktlösa tillvaro.

Sen kommer man på sig själv "men vänta lite vad håller jag på med? Varför är det här viktigt att hon lär sig eller gör just det här och just nu?". Och jag får påminna mig själv om att ta ett steg tillbaka och hitta ett nytt tillvägagångssätt.

(null)