Graviditet #3

Nån slags traumatisk förlossning

Ja jag har ju fött ett barn som ni kanske gissat er fram till. Orkar inte skriva nån förlossningsberättelse just nu iallafall. Kanske en kort redogörelse? Eller jag vet inte, jag knapprar så länge jag orkar så får vi se vad resultatet blir.

Självklart slog det till på midsommarafton. Vid lunch skrev jag på instagram att:

Äter räkor och sill i nåt slags blygsamt försök till midsommarmys mitt i plågorna. Tror det kan ha satt igång faktiskt. Har luriga värkar.

Och så fortsatte det resten av dagen och in på kvällen och vid åttatiden så blev de regelbundna om än ganska milda. Klockan 23.30 så ville vår barnvakt/skjuts att vi skulle åka in. Inte för att hon hade bråttom nån annanstans utan för att hon tyckte att jag inte fattade allvaret och var superstressad. (lol) Vi ringde till Huddinge och de sa att de hade plats och att jag faktiskt kunde komma in. Vi har ju lång resväg osv. De lovade att ej skicka iväg oss men att jag kanske fick ta en promenad.


Vi kom in och fick ett rum och bla bla ni vet ju hur sånt här går till, jag hade ganska veka värkar och var inte öppen mer än fyra centimeter och vet ni, när de sa det så dog min motivation helt. Jag såg framför mig en repris på Ninjas förlossning, den där där allt gjorde så vansinnigt ont men ingenting hände. Jag tror även att jag borde ha haft aurorasamtal efter Tamlins förlossning, så här i efterhand, för jag var verkligen inte mentalt redo för ännu en förlossning och jag kände det så intensivt att det var överväldigande.

De frågade om jag ville ha smärtstillande och jag sa nej. De erbjöd lustgas men det ville jag inte heller ha. Detta är jag såklart mycket stolt över i efterhand, och det tänker jag tillåta mig själv vara även om jag såklart tycker att ALLA som sätter barn till världen är hjältar oavsett hur det gick till och oavsett om de tog alla smärtstillande som finns.


Jag fick till slut värkstimulerande och sen gick allt fortare. Jag minns att det gick fort, att det inte blev så otroligt många värkar i jämförelse med mina andra förlossningar men jag minns mest också bara ett haveri av smärta. Och att jag liksom försökte köpslå eller övertala barnmorskan att jag inte ville mer. Som om hon då skulle kunna avbryta processen och fortsätta vid annat tillfälle. Men så funkade det inte. Jag var skiträdd. Hade ångest. Panik.

Vid åtta centimeter satte krystvärkarna igång. De ville ej att jag skulle krysta men jag mindes Tamlins förlossning där barnmorskan sa åt mig att lita på min kropp när samma sak hände då. Så till slut fick jag börja. Också det kändes annorlunda från de andra gångerna. Jag har alltid upplevt krystfasen som positiv. Men här hade jag liksom gett upp från början. Jag hade ingen ork kvar. Jag var rädd. Men lång story kort, jag krystade ut en bebis till slut. Klockan halv fem på morgonen 25 juni, midsommardagen. 


Jag skrek även så högt att min hals var trasig i två dagar.

Men sen var det frid. Bebisen upp på bröstet och allt var liksom euforiskt. Det är över nu! Jag är klar! tjoade jag i lycka.

Fast det var jag inte. Moderkakan kom inte ut. Jag började blöda som en gris. Och alla skulle trycka på magen. Jag fick massa värkstimulerande och fler och fler personer kom in i rummet och till slut en läkare och under tiden satt Oskar med en ny bebis i famnen och jag kände hur det forsade ut blod. Jag fick två infarter i vardera hand. (alltså en i varje) och en massa mer medicin och tabletter under tungan och till slut fick de ut den. Och så skulle det tryckas mer och mer och mer.

När de började sy ihop mitt underliv så hade jag förlorat mer än 2 liter blod, fått 40,2 graders feber och blodtrycket rusat upp. Och all medicin jag fått hade fruktansvärda biverkningar. Jag fick skakningar i hela kroppen som varade i minst tre timmar. Kanske mer, men jag minns att Oskar hade bebisen i tre timmar och att jag skakade under tiden.


Jag vet inte riktigt varför det blev så här. Men jag äter antibiotika nu, fick en blodtransfusion och det visade sig att jag även hade havandeskapsförgiftning. Vi stannade på BB i tre dygn, först då vågade de skicka hem mig (jag insisterade). Detta var en mardröm och jag kommer behöva älta och gå igenom allt i huvudet tusenmiljoner gånger om. Jag är fortfarande helt trasig.



Men resultatet är såklart helt ljuvligt. En stor bebis på 5,2 kilo. Frisk och fin och amningen har kommit igång helt trots att de var tvungen att koppmata ersättning första dygnet pga min status.

Graviditet #3

Vecka 41 och fem dagar över tiden

Försöker att inte oroa mig för mycket. Försöker att inte tänka på att fyrtioåriga gravida har ökad risk för moderkaksavlossning och andra liknande problem. Försöker att inte tänka på att jag har en uppkörning nästa vecka som jag antagligen måste boka om. 

Positiva är att foglossningen är bättre. Negativt är att alla andra krämpor ökat: Ryggvärk. Vristerna/anklarna är så svullna att jag knappt kan röra på fötterna (som ser ut som uppblåsta diskhandskar). Fötterna värker som om jag hade stora blåmärken??? Jag har världens jävligaste ischias i ena skinkan, så jävlig att jag skriker rakt ut minst tio gånger om dagen. Huvudvärk? Check! Restless legs som blivit värre. Illamående. (Främst på morgonen) 

Och roligast av allt: när jag ska vända mig om i sängen så måste jag kliva UR (rulla ur) och lägga mig åt andra hållet. Att vända mig direkt gör för ont. 

Imorgon åker dessutom barnvakten iväg på midsommarsemester. (Vi har backup dock tack och lov, av grannar, men det blir ju lite pinsamt om man måste ringa dem mitt i natten.) 

Aja. Jag bjuder på lite bilder. 

Titta jag ammar!

Har ni blivit skuldbelagda för att ni ammar?

En fråga till er som ammar/ammat! Att flaskmatare bemöts med skuldbeläggande och ifrågasättande är ingen nyhet. Man är ”en sämre mamma” om man av olika skäl valt bort att amma osv och det är självklart jäkligt problematiskt.

Men min fråga är till er som ammar, har NI mött detsamma? Utöver de usla råden, har ni blivit skuldbelagda? Ifrågasatta? Fått olika ”råd” som ämnar att få er att sluta eller iallafall börja ge tillägg eller ge flaska? Inom vården? Av vänner bekanta släkt? Hur har det låtit då?

Jag blev både idiotförklarad och skuldbelagd inom vården när jag nattammade (detta skulle tydligen skada tänderna, sköterskan var nästan aggressiv och arg på mig!) (hon hade ju fel dessutom, jävla klåpare). Dessutom var det ju onödigt och jag blev också ifrågasatt när jag ammade länge. (För barnet behöver riktig mat, har du börjat med smakisar? Du ammar bara för din egen skull! Du vill binda ditt barn till dig! Du vill göra dig oumbärlig, vad säger pappan om detta? Du berövar pappan en viktig del! Pervers! Incest!).

Jag känner andra som skammats för att de ej velat ge tillägg (barnet svälter! Hör du inte att hon är hungrig?), där man nästan antytt att mamman missköter sin bebis eller inte bryr sig om den. Medan andra fått försvara sig för att de ammar fritt. (ska hon äta nu igen? Du skämmer bort henne! Hon kommer aldrig vilja äta mat! Du ger henne dåliga ovanor!)

Berätta gärna!

Titta jag ammar!

Vården saboterar amning för så många

Jag blev medlem i facebookgruppen ”Amningshjälpens slutna grupp” häromdagen, jag är ju intresserad av frågan och brinner för att hjälpa mammor att amma och för att sprida kunskap (samt göra upp med all okunskap som sabbar fungerande amning). Jag har ju skrivit om ämnet ett par år nu och varje gång jag gör det så har jag blivit frustrerad och ledsen av alla kommentarer som drällt in från mammor som ”ej haft tillräckligt med mjölk” eller bebisar som ”ej blir nöjd” eftersom att jag vet att det inte riktigt är sant utan en missuppfattning och ibland en konsekvens av bristande kunskap och usla råd från vården. Men jag hade ingen aning om HUR jävla illa det egentligen är.

Så jag blev medlem i gruppen häromdagen och vet ni? Varje dag dräller det in MINST tio nya trådar (minst) från ammande mammor som delar med sig av alla usla, rentav skadliga, råd de fått av vården, av BVC, av barnmorskor och till och med av olika amningscentrum. Råd som inte bara kan sabotera amningen men som är rent ut sagt okunniga. Jag blir fan mörkrädd.

Jaja, jag vill mest spy av mig nu för har varken tid eller ork för nåt annat nu. Men är sur och lovar massa amningsinlägg senare när jag fått tillbaka energi (och förhoppningsvis fött barn och inte absorberat tillbaka hen i kroppen).