Människor är inte svartvita
Jag vill prata lite mer om hur vi betraktar människor som gjort ont. Inte för att jag tycker att jag har gjort det, tvärtom, så självutplånande ska jag inte vara. Jag har visserligen en inre kris som till lika delar beror på senaste tiden men också på privata grejer och annat som hänt som är personligt men jag definierar inte mig själv som människa utifrån det här. 

Ja jag har gjort ont. Jag har gjort illa människor. Jag har kränkt och varit elak och förtryckande. Det vill jag äga och ta till mig och jag vill att vi alla ser och förstår det. 

Jag äger mina misslyckanden och handlanden men jag vet också att den biten är en liten promille. En droppe i havet av allt bra jag är och gör. Ja jag har gjort illa. Men jag har gjort mycket bra. Jag har varit aktiv offentligt i tio år och det innebär misstag men det innebär också att jag gjort så jävla mycket gott, fått människor att vakna, må bra, lärt dem älska sig själva, sina kroppar. Gett styrka och pepp och kärlek och stöd. Utbildat och spridit kunskap och analys. 

Jag hörde nån av mina kritiker säga att jag inte gjort nåt bra för feminismen utan bara skada. Det är lika svartvitt och insiktslöst som att sätta mig på en piedestal. 

Och det är ju så. Att människor som är bra också kan göra skit. Det är ju där vi ofta låter större grejer passera också. När killen vi tycker är så jävla bra gör nåt förjävligt. Kanske till och med begår övergrepp. Det är det svåra. Insikten att ingen är ond eller god utan att vi är komplexa. Nu menar jag inte att jämföra mig med en sexualförbrytare utan menar mer att det är samma mekanismer som ligger bakom. 

(null)

Till er som det berör
Jag vill börja med att säga att ja, mycket av kritiken som riktas mot mig är helt befogad och sann. Detta får inte ignoreras eller förminskas. Jag har gjort och sagt saker som är helt utsagt förjävliga. Jag har sagt saker som är fullkomligt vidriga.
 
Jag har behandlat människor riktigt illa. Jag har inte bara sårat utan även bidragit till normalisering, cementering och upprätthållandet av både rasism och transfobi. Jag har skrivit inlägg som har varit kränkande. Jag har sagt och gjort saker som gjort människor illa. Jag har varit respektlös och elak.
 
För att ni ska förstå vad kritiken mot mig handlar om så kommer här ett par länkar där jag sammanfattat en del av det som sagts. Jag vill vara helt transparent här och inte mörka nånting. Allt ska ut och fram för att detta ska kunna samtalas om. 
 
 
 
 
 
 
 
Jag vill att ni klickar och läser. Det behöver ni för att få en bredare bild. Oavsett vilken sida ni står på. 
 
Allt detta får mig såklart att känna djup skam, men jag äger detta utan tvekan. Jag tar fullt ansvar och jag ber om ursäkt åter igen. Det är dock inte upp till mig om nån godtar den. Jag ber ju inte om ursäkt för att få syndernas förlåtelse eller för att två mina egna händer utan för att medge att jag gjort fel och att jag ångrar detta.
 
Jag vill kunna ha en dialog direkt med er, mina följare. Jag vill att kritik ska kunna framföras direkt till mig, utan rädsla, och om jag säger nåt som är problematiskt eller fucked up så vill jag veta det. Jag vill inte bidra till att transpersoner eller personer som rasifieras far illa (eller nån annan grupp, funkisar, tjocka, hbtq osv). Jag önskade att alla – mig själv inkluderad– tog mer ansvar för de eventuella konsekvenser vårt handlande kommer med. Jag ska försöka förklara hur jag menar.
 
Så här:
 
Kritik är viktigt och nödvändigt. Det är ett måste, för rörelsen och för oss som driver den framåt (dvs alla feminister, stora som små). Som en person med en stor plattform så faller ytterligare ansvar på mig, det fattar jag och det går jag med på, och därför blir det också essentiellt att människor känner att de kan kritisera mig och mitt handlande också utan konsekvenser.
 
Men jag tycker också det är viktigt, när man levererar kritik, att man funderar på syftet med den. Och nu menar jag inte att man måste hålla god ton för jag är defintivit inte god ton-förespråkare. Och det är inte tonen jag reagerat på senaste dagarna. Inte heller den sakliga kritik som framförts av flera av er. Den tar jag tacksamt emot. 
 
(null)     
 
Vad som hände:
 
Om jag ska använda senaste konflikten som ett exempel för det som jag (och några av er) reagerat och agerat på, så var hela premissen fel och destruktiv från början. De som var aktiva bad sina följare att samla ihop allt jag sagt (oavsett när) för att – inför en publik – bevisa att jag var kass. En jävla rasist och transfob som skulle avföljas, outas och rivas ner. Det pratades om att krossa mig och om att det nu var krig. (Detta var alltså det som sades, inte min tolkning) Och detta fick mycket uppmuntran och det delades vidare och många deltog, helt okritiskt.
 
Med detta sagt, jag fattar detta behov att behöva spy och skrika av sig mot en förtryckare, men det inbjöd inte till nåt konstruktivt alls. (Obs detta är min subjektiva åsikt)
 
Och det såg man i kommentarsfälten där det varvades bevis (screenshots) på sånt jag faktiskt sagt med hörsägen, skvaller och faktiska lögner. Och dess rykten och lögner (samt ett par nya?!) spreds vidare på instagram. Och det här ska inte omskrivas till "saklig kritik" som jag sett flera göra. Detta är inte kritik alls. Detta är en smutskastningskampanj. Låt oss vara på det klara med detta. 
 
Det är iallafall ofta så här det brukar se ut när folk ska kritisera mig offentligt och det är så här diskussionen om mig sett ut även de senaste veckorna. Diskussionerna består ofta av lika delar sanna grejer (men ofta lastgamla, en del saker så gamla som nio år) men också saker som tagits ur sin kontext och tolkats illvilligt, saker som har en smula sanning i sig men som överdrivs och så rena lögner och rykten.
 
När det blandas så, det sanna med det osanna, så blir det jättesvårt att bemöta från min sida. Även om jag vill liksom. Det är svårt att bemöta och det är svårt att sålla vad som är rimligt och inte. Och det blir svårt för publiken att sålla och då upplevs säkert jag som en person som inte kan lysska eller ta till mig kritiken. 
 
Jag tycker det är svårt att sätta gränser. Var går min gräns? Jag vill ha kritik men när övergår kritiken till nåt annat? Eller är allt som sägs sakligt och rimligt? Ibland har jag också svårt att urskilja vad som är vad när det kommer mycket på en gång. 
 
När slutar det vara konstruktiv och uppbyggande? Jag vet inte. Men jag vet att jag inte är till nån nytta för nån när jag läser om hur vidrig och äcklig och sjuk och kass jag är. Eller när jag måste veva mig igenom anklagelser som ej är sanna. Har jag en skyldighet att lyssna på de som bara vill avreagera sig? Har jag en skyldighet att vara bollplank för hat och ilska? Jag vet inte. Kanske.
 
Men jag orkar inte, jag går sönder. Och ja jag vet att de som skriker också är trasiga och att jag bidragit till detta och att de därför är arga. Jag vet inte var gränsen går eller vad jag borde stå ut med. Får jag ens sätta en gräns? 
 
(null)     
 
Men om vi ska prata om mitt ansvar också:
 
Jag tror en bidragande orsak till mycket av de konflikter som uppstått också beror på flera saker. Dels på det som faktiskt sagts men också på att jag är slarvig. Jag har inte tagit riktigt ansvar för hur jag uttrycker mig eller för fram saker på. Det skapar missförstånd. Som nu senaste med vegangrejen. Och då är det kanske inte så konstigt att det byggs olika rykten om mig som inte heller är sanna, jag har ju sagt A men inte B och då fyller andra på mellan raderna eller läser in annat. Sen när jag konfronteras så är jag envis och vägrar förklara. För att jag typ tänker att folk borde fatta ändå. Jag vet faktiskt inte varför jag gör så ärligt talat. 
 
Andra bidragande faktorer är att jag är ganska aktiv i debatter på facebook och andra sociala medier. Mycket av det som sagts har varit helt jävla onödigt från min sida. Jag har tjafsat i trådar om saker som inte är ett dugg viktiga för mig (men kanske för nån annan). Och jag har låtit mig dras med i redan infekterade konflikter med människor jag tidigare bråkat med. 
 
Där behöver jag lära mig att backa och hålla klaffen ärligt talat. Och jag menar inte backa för att nån annan tycker nåt annat i en specifik sakfråga för det ÄR ok stt tycka olika och det är inte förtryck att argumentera emot varandra i debatter (alltså så länge man inte använder förtryckande retorik eller andra härskartekniker). MEN jag behöver fundera på vad mitt bidrag till diskussionen innebär och om det har värde eller om det BARA kommer bidra till infekterade konflikter, förtryck eller/och sårade känslor.
 
Med tanke på min position som offentlig feminist med ganska mycket inflytande så blir detta ansvar extra viktigt. 
 
En annan sak som jag tänkt på är också det ansvar jag har inför min publik och er som följer mig. Hur uppfattas detta tjafs utifrån? Vilken syn får mina vita följare på rasifierade och transpersoner eller på rasism och transfobi när det enda som uppmärksammas är det som uppviglar och de enda samtalen om rasism utgår ifrån en försvarsposition?
 
Och hur påverkar det kritiken som framförs, vilka vågar framföra den och vem lyssnar? Eftersom att majoriteten av er är just vita så kommer ert perspektiv och era erfarenheter också vara vitt. 
 
Jag märker också att ni, i er vilja att stötta mig (jag älskar er för det!), kanske omedvetet förminskar och viftar bort det jag faktiskt sagt och gjort? Eller avfärdar mina kritiker som bråkiga ÄVEN när kritiken varit saklig. (Det är också det som är risken när man inte skiljer på kritiken och på smutskastningen) Det vill jag inte. För det innebär också att ni (och jag) kan skita i självrannsakan och vifta bort rasism och transfobi hos er själva och andra än mig. 
 
Jag tänker att allt detta faktiskt bidrar till just den där rasismen och transfobin som jag och ni inte vill reproducera eller bidra till.
 
Så jag måste fundera på vilken del jag har i detta, hur jag dels pratar om det som händer och när jag låter mig provoceras. När jag låter en liten minoritet få överskugga (samt ignorera) den viktiga och befogade kritik som faktiskt riktats mot mig. Vilka konsekvenser har det? Ja jag är mänsklig och ja alla felar och man kan vara en bra person ändå, MEN, det går att stötta och tycka om varandra även om man erkänner att det som sades si eller så faktiskt var jävligt fucked up. Vi får aldrig låta rasism eller transfobi (eller annat som bidrar till förtryck) stå oemotsagt, även om det kommer från människor vi tycker är bra och vettiga.
 
Jag vill gärna ha mer samtal om det som blivit fel och hur vi kan hjälpas åt att göra rätt. Och här har jag ett stort ansvar att ta tag i.
 
Men med allt detta sagt så förstår jag OCKSÅ behovet av att prata av sig, att ha en trygg plats att spy av sig lite och snacka skit med varandra. Skvallra och götta sig. Klart det ska vara ok. Men väldigt ofta så sker detta i offentliga rum också, på offentliga feministers konton, på sätt som skadar mig och då känner jag att jag måste mota det i grind. Som de senaste dagarna. (Och det är också därför jag ber er vara källkritiska. Bara för att nån påstår det ena eller det andra om mig betyder ej att det är sant och nej jämför det inte med #metoo. Det är ej ok att skuldbelägga de som efterfrågar konkret bevis i denna fråga och det kan inte jämföras med rykten och andra- och tredjehandsinformation)
 
Tänker så här också: spy av er, var arga. Men kalla det inte ”saklig kritik” då. Och så kanske jag ska låta folk få bara arga i sitt hörn också utan att provoceras och blåsa upp. Deal?
 
(null)     
 
I efterhand så känner jag dock att jag inte hanterade det rätt ändå. Det skapade bara mer konflikt. Jag skulle ha ignorerat det och låtit det passera. Men jag kände och känner ofta i sådana situationer att jag är bakbunden. För säger jag inte ifrån, påminner jag inte er om att det finns två sidor, så är min erfarenhet att det eskalerar. Jag vet inte hur jag ska hantera det. Och jag vet ju att samma situation kommer uppstå i framtiden och jag vet inte hur jag ska göra då heller. Jag vet fan inte. Konkreta förslag mottages! 
 
Jag dras med. Jag får panik. Jag blir rädd. Jag agerar i effekt. Jag har adhd och annan social problematik som dels gör mig impulsiv och dels gör att jag har svårt att förklara hur jag menar, och mer så när jag blir stressad och då slår jag omkring mig när jag känner mig hotad och utsatt. Jag tror att jag, vi alla, fastnat i en negativ spiral där ju mer folk gräver upp gammal skit, drevar, hetsar och smutskastar – desto mer aggressiv, konfrontativ, respektlös, raljant och ovillig blir jag – och det i sin tur triggar drev, hets – och då blir jag arg och... ja runt runt runt liksom. Runt runt runt. Och så svårt att bryta. Det är så infekterat. 
 
Och då hamnar det viktiga samtalet och den relevanta kritiken i skuggan. Inte för att jag vill det, så det är ingen medveten strategi, men för att jag ärligt inte vet hur jag ska hantera situationen.
 
Jag får även kritik för att jag aldrig ber om ursäkt och aldrig backar. Det är sant att jag är envis och stolt som en jävla man ibland. Och ibland tar det ett tag innan poletten trillar ner. Ofta när man får kritik för nåt man tar för sanning så kräver det en process där man först gör upp med och får hela sin världsbild omkullkastad. Först efter det kan man ta till sig. Jag är kanske extra trög ibland. Jag är dålig på att backa i vissa avseenden. 
 
Men jag ber om ursäkt. Jag har bett om ursäkt för exakt alla de saker som tagits upp den senaste tiden. Det har jag. Dels i offentliga inlägg och dels till människor som varit berörda och dels till människor som frågat mig direkt i exempelvis kommentarsfälten. Och det kommer jag fortsätta göra i framtiden. För detta kommer dras upp igen. Och igen. Och igen. 

Så därför behöver jag ha en bättre strategi att hantera sånt här på mer konstruktivt och uppbyggande. Inte vifta bort folks undringar eller ilska heller. Jag behöver framförallt sluta upp med att gå i försvarsposition. (Hoppas ni inte tolkar detta inlägg som så dock, jag vill förklara, inte BORTförklara nåt) 
 
Det är liksom inte det här jag vill. Att dela upp mina följare i läger på varsin sida i en kamp som egentligen är, eller iallafall SKA vara, gemensam.
 
Jag vill inte att nån annan ska pekas ut som bråkmakare. Jag vill inte positionera mig mot medsystrar, även när de tycker att jag är si eller så. Inte ens de som tar det för långt eller de som pratar om krig. Jag vill inte kriga alls. Jag vill inte att det som skulle kunna vara bra och konstruktivt brobyggande och samtal förvanskas till .. detta. Det här är inte värdigt, inte för mig, inte för nån annan. Vi är alla viktiga för kampen och vi har alla mycket att bidra med och jag vill inte att det ska komma i skymundan.
 
Jag kommer iallafall att anstränga mig för att kommunicera bättre kring dessa frågor och bemöta kritiken jag får sakligt och respektfullt i fortsättningen. ❤️
 
 
 
Jag har formats av andras misslyckande
Dålig mamma.
Dålig vän.
Dålig feminist.
Dålig människa.
 
Jag failar på så många sätt just nu. Det är inget nytt under solen, jag har famlat omkring länge. Nej krälat. Krälat runt och försökt få ordning och misslyckat med allt det som är viktigast för mig. Både här men också i det privata. Vad fan är det för fel på mig egentligen?
 
Det är mycket som faller på plats också. Sånt som jag aldrig reflekterat över. Som avigheten. Om adhd och hur det är som att försöks pressa en fyrkantig kloss genom ett runt hål.
 
Och kanske framförallt sånt som jag belastat mig själv med hela livet. Alla misslyckanden, att jag aldrig klarade skolan och att jag aldrig kunde slutföra gymnasiet eller få nåt jobb och alla "chanser" som jag fick och inte tog och inte kunde hantera. Allt sånt som jag känt sån brutal skam över ända tills NU. Nu faktiskt.
 
Bara häromdagen trillade poletten ner att... va fan liksom, jag var ett barn. Med uppenbar problematik både med aggressioner, utbrott, utåtagerande, ångest, depressioner, självskadebeteende som ändå inte togs på tillräckligt allvar. Jag var bråkig. Självdestruktiv. Vad skulle man ta sig till med mig?
 
Skolan misslyckades. Vuxenvärlden misslyckades. Inte jag.
 
Fast även om detta är nåt jag förstår äntligen så försvinner såklart inte den där ständiga följeslagaren självhat. Den där känslan av att vara värdelös som alltid varit med mig försvinner liksom inte för att jag fått insikt i att det inte var mitt fel.
 
(null)