Lady Dahmer

Ett år som trebarnsmorsa!
Idag fyller denna lilla korv ett helt år! Ett år sen han kom till oss! Ett år av glädje! 
 
 
Han vägde 5,2 kilo och föddes vaginalt och jag dog nästan på kuppen. Förlorade över två liter blod, hade tydligen havandeskapsförgiftning samt fick infektion i livmodern. Gissar att alla i vår familj, inte minst fadern, är nöjd att jag tjatade och tvingade mig till ett tredje barn. Det har vi aldrig ångrat! (Utom möjligen ett par timmar för exakt ett år sen preciiiiis innan han ploppade ut) 
 
Här bjuder jag på lite minnen: 
 
 
 
 
 
 
Vill man ha lugn och ro så får man stanna hemma!
Cissi Wallin drog igång en debatt för ett par dagar sen om barn som stör. Och folk blev engagerade! Cissi hade bevittnat en till synes galen familj som inte bara lät sina barn härja utan tydligen uppmuntrade detta. Oj tänker jag, det måste ju ändå vara nåt väldigt ovanligt, kanske hade samtliga i familjen nån form av allvarlig funktionsnedsättning som gör att de saknar förmågan att läsa av sociala koder eller så var de kanske helt enkelt onda? Hehe nä jag ska inte raljera och retas med Cissi nu. 
 
Klart som fan det finns föräldrar som är dumma i huvudet. Och klart som fan det finns barn som inte fått nån fostran överhuvudtaget. Jag kan också bli irriterad. .(Och då döma föräldrar på förhand fast jag egentligen inte vet nånting om situationen eller deras föräldraskap i övrigt.) Men jag tror ändå att det Cissi bevittnat och det vi själva upplever är störande förmodligen är jävligt sällsynt och att denna "epidemi av kassa föräldrar" som övriga deltagare i debatten vittnar om i själva verket är vanliga föräldrar som gör så gott de kan. 
 
 
 
 
Det många självutnämnda experter (oftast de utan erfarenhet alls av föräldraskap eller barn) missat är att barnuppfostran är en pågående process som tar många år att ro i hamn. Det är inget man får överstökat de första två åren och sen så ska barnen uppföra sig som små änglar i alla samanhang. Det kräver tålamod, både från föräldrarna men också omgivningen och det kräver en massa tid. (Cirka 20 år)
 
Och under den tiden så får man helt enkelt vänja sig vid det faktum att barn syns, låter, tar plats och ja härjar runt. (Och det finns ju andra grupper som låter, pensionärer med dålig hörsel, människor med utvecklingsvariationer eller diagnoser, män.) Pallar man inte detta så kan man med fördel stanna hemma eller flytta ut i skogen. 
 
Och vill man ha matro så får man ju äta vid det egna köksbordet. 
 
Dessutom kräver barnafostran även att man utsätter sig själv och barnen för de situationerna där de behöver träning dvs att man kanske går på restaurang och att man övar på att sitta stilla och att man sen fattar att det inte är ett misslyckande eller att barnen är dumma eller dåliga eller ouppfostrade för att de beter sig som barn.  
 
Mina barn stör alltid förresten. De är sju och nio och så ettåringen. Att bara ha ett barn var ju en solskenspromenad. Oj vad N var skötsam och DUKTIG när hon var typ 2 och oj så stolt jag var över mitt föräldraskap. Sen fick hon ett syskon och så blev de lite större och så kom de på att de kunde trigga varandra och så var de ju olika också. Ena är obstinat och vill inte bli tillsagd och andra har myror i rumpan och KAN INTE. SITTA. STILLA oavsett hur mycket man försöker hjälpa hen.
 
Och nu har jag fått ett tredje barn också. Senaste exemplaret skriker rakt ut när han är glad. Eller när han är arg. Eller när han inte blir serverad tillräckligt snabbt. Ge honom en padda är otänktbart. Den åker in i munnen eller så försöker han ta den och kasta den i golvet och får han inte det skriker han ännu mer. Jag kan distrahera med babblarna i cirka tio minuter. Tio minuter av himmelrike för övrigt men sen tar det slut på attentionspan'et. 
 
Så mina barn stör alltid nuförtiden. Och jag bryr mig inte det minsta. Nej jag gör faktiskt inte det. Couldnt give a fuck. Allra minst om en kränkt eller störd omgivning. Mitt motto är "jag kommer aldrig träffa dessa människor igen" och så släpper jag helt skammen. Jag skäms aldrig. Min man är lite mer av den sorten. Oroar sig för vad andra ska tycka men vad ska han göra med det liksom? Barnen är barn med allt vad det innebär men de är också människor med samma rätt till det offentliga rummet som alla andra. 
 
Självklart fostrar jag mina barn att ta hänsyn, sitta ordentligt, äta civiliserat samt prata med små bokstäver när det är andra som kan bli störda men jag tänker inte kräva att detta sitter innan vi går ut bland folk. Men jo såklart jag packar ihop och går om barnen asbolut inte kan lugna sig alls! Och nej de får inte göra som de vill eller härja fritt heller. Ifall nån undrade. Men jag upplever att toleransen för barn är så många gånger lägre än vad den är för exempelvis vuxna som stör och låter. 
 
 
Asså så himla gulligt med nya föräldrar som ba "hallå min nyfödda bebis är minsann skötsam, varför gör ni inte bara så här?"  Oj oj VÄNTA DU BARA skrockar jag skadeglatt och önskar jag vore en fluga på väggen när deras barn blivit cirka två eller ännu hellre när de fått fler barn!
 
LYCKA TILL liksom.
 
 
 
Nåt som är mindre gulligt är föräldern vars diagnosbarn sitter still i vissa sammanhang och som tycker att hen är expert på barn med npf-diagnoser och hallå om mitt barn kan så kan alla barn (dvs jag är en sån förträfflig förälder och ni andra är skit). För alla barn med adhd är ju exakt likadana va? Dra åt helvete säger jag på det och hoppas denne får lite mer ödmjukhet down the line. Och att denne inte tar ut sin besvikelse på barnet när hen misslyckas med att uppträda väluppfostrat, vilket hen kommer att göra förr eller senare. Speciellt med en ADHD-diagnos. 
En man tycker till

Att män tidigt får lära sig att deras åsikter och inputs är ovärderliga är ju inga nyheter. Ibland antar det ju komiska proportioner och man kan skratta åt deras dumheter men i det stora hela skulle jag vilja benämna detta som ett av våra större och allvarligare folksjukdomar. 

Det spelar liksom ingen roll vad det gäller. Män har ett patologiskt behov av att tycka till. Detta gör dem till ganska kassa lyssnare. De väntar bara på att man ska pausa så de får flika in nåt "klokt" (läs: självklart). Värst är ju de där männen som inte bara kan låta en ventilera eller prata av sig utan som bara måste leverera fem olika konkreta lösningar på problemet. Känner ni nån sån?


Och så har vi kategorien "män som söker upp random kvinnor på nätet för att berätta för dem hur det ligger till". En sådan är Bingo Rimér som av nån märklig anledning tycka fått en psykos. Jag kan inte se nån annan förklaring på hans bisarra beteende nämligen. Här får ni ett smakprov:

Dessa screenshot är från lika många olika kvinnors privata instagramkonton. Okända små konton. Som Bingo poppat in i för att spy av sig lite. Helt absurt! Vad vill han ens?