Barnhatare kan flytta till skogen och självdö tycker jag
Asså nåt av det värsta jag vet är folk som (nästan stolt) koketterar med att de minsann hatar barn. Ibland tänker jag att de är osympatiska och hatiska människor generellt och att de liksom passar på att få utlopp för sina stinkande personligheter genom att öppet hata på en av de få grupper man faktiskt får hata på.
 
Men så här va.
 
Barn är en del av vårt samhälle. Jo, de är faktiskt det trots att de är jobbiga, stökiga och låter mycket. Ungefär som en del förståndshandikappade som tjoar högt. Ni vet, de kan också, ibland, vara rätt så stökiga och låta en del. Och jag vet att en del tycker ungefär lika om muslimer, tonåringar eller pensionärer.  För att inte tala om hur mycket tjocka människor stör ordningen med sitt otyglade fett som väller fram. (själv tycker jag inget är så provocerande som bröliga män, men de verkar ju få uppta allt luftrum utan problem) 
 
Men ni fattar vad jag är ute efter. Och dont get me started on barnfria miljöer. Herregud, nu måste jag kavla upp ärmarna. 
 
Lyssna!
 
En del av grejen med att vara en del av ett samhälle är att man faktiskt får TA del av det, på samma villkor som  alla andra. Gillar man inte detta faktum så kan man med fördel flytta ut i skogen. Där slipper man folk som låter, luktar eller på annat vis har mage att ta upp plats i det offentliga rummet.  
 
Ok, vi kan enas om att alkoholrika miljöer kan behöva en åldersgräns och jag kan definitivt köpa argumentet med ''tysta miljöer'', men tysta miljöer innebär TYSTA miljöer. Inte barnfria. Med tyst innebär även att man inte kan sitta och gapflabba, prata i mobiltelefonen, prata högt, lyssna på musik i läckande hörlurar, sitta och hosta eller på annat sätt LÅTA, för hörrni... vuxna är ganska bra på att låta vi också.
 
Men att barn stör? DEAL WITH IT eller gå hem. Vill du fika i lugn miljö så funkar soffan hemma hos kompisen. Givetvis så kan man inte låta ungen härja runt som en jävla dåre men barn låter och det måste de få göra. 
 
En annan grej med att vara en del av ett samhälle innebär också att man behöver tränas och fasas in i de miljöer som finns omkring oss. Barn måste lära sig bli rumsrena, sitta stilla, ta hänsyn och röra sig bland folk. Man kan inte hålla sig till lekland eller parker tills ungen är sju bast för att sen tro att första besöker på en restaurang ska gå smärtfritt. HAHAHAHAHAHA på det liksom. 
 
Shit det finns så himla mycket jag kan säga om det här. Om hur barnfamiljer och barn ofta bemöts med den här ''ni är i vägen, ni stör''-attityden precis hela tiden och att föräldern till det skrikande barnet GARANTERAT tycker att situationen är tio gånger jobbigare än vad du gör och att dina sura blickar inte hjälper ett jävla dugg.
 
Jag vill berätta om alla situationer där omgivningen drar en massa insiktslösa slutsatser men egentligen har noll koll på vad som verkligen händer. Typ barn med dolda funktionshinder som beter sig ''illa'', eller tvååringen som strax lugnar sig om man ignorerar hen (men blir tio resor argare om man säger till) eller hur svårt det är att bara resa sig och ta ut en bråkig unge när man har en eller två till att ta hand om och inte kan lämna dem vind för våg och treåringar som river i grejer snabba som blixten medan man försöker städa upp efter sig men tvingas lämna allt för att någon får ett utbrott och SVETTEN som lackar varje gång man försöker hitta på nåt kul med ungarna för att man vet att det finns folk som bli störda. osv i all oändlighet. 
 
Fan, ha lite jävla förståelse. 
 
Sen skiter jag i om ett kafé portar ungar för jag kan gå tio meter till nästa, men det handlar inte om det. Det handlar om den generella attityden mot föräldrar och barn samt den bristande förståelsen hos många (barnlösa).
 
Barn behöver begränsas för att få större frihet
Apropå komplimanger och barn. Ofta i diskussioner kring genus och då speciellt kläder så argumenteras det ofta från motståndarsidan att barn bara behöver bra förebilder och lära sig att de alltid är bra och fina och att kläder inte spelar nån roll egentligen för har man bara styrka och självkänsla så kommer det gå bra ändå.
 
Och det låter ju lite väl idealistiskt men framförallt så lägger man ganska stort ansvar på barnen själva: de ska skaffa sig självkänsla att stå emot. Och kan de inte det så... ja då får de skylla sig själv.. eller?
 
Jag blir ganska förvånad över att man har så höga tankar om barn förmåga att vara kritisk mot sin omgivning. Nej, man kan inte förvänta sig att en två- tre- fyraåring ska ha självkänsla och tillräckligt mycket erfarenhet, kunskap och kritiskt tänkande för att INTE bli påverkade av sin omgivning och sättet de bemöts på. De kanske kan lära sig hantera direkta attacker eller tydlig kritik, men hur lär man människor och då framförallt barn att värja sig mot andra människors förväntningar, tankar, tro och attityder? Sånt syns ju inte.
 
Och hur värjer man sig mot socialiseringen om man saknar kunskap om den? Hur ska barn förväntas förstå processen? Hur ska barn förväntas förstå att normer och ideal bara är just normer och ideal? Hur ska de kunna värja sig mot sin egen kultur och tid? Mot sin fostran? Mot den uppmuntran de får?
 
Att lära sitt barn att svara tillbaka och ignorera nån som säger "rosa är för flickor" är ju pissenkelt. Men det är ju inte det socialisering handlar om. Den är mycket mer subtil och gömmer sig inte bara i orden vi talar utan i kroppsspråk och förväntningar.
 
Och sen kommer vi till det här med val och möjligheter vs. begränsningar. Är det ok att ''förbjuda'' vissa kläder? Är det inte precis samma sak att ta bort klänningarna ur dotterns garderob som de könsstereotypa föräldrarna gör när de förvägrar sina barn normbrytande?
 
Nej det tycker jag inte. För det handlar givetvis inte om att barn ska få välja fritt NU. Det handlar ju om att bädda för framtida val, inte låta små barn ta ansvar redan från början. Även här handlar det ju om brist på kunskap, erfarenhet och kritiskt tänkande. Barn ska inte belastas med det ansvaret. Oavsett vad det handlar om, kläder, vilken mat vi ska laga ikväll, vilken skola de ska gå i, (OM de ska gå i skolan) vilken tid de ska gå och lägga sig osv.
 
Barn kan och ska inte ansvara för sådant de inte förstår konsekvenserna av. Det är jag som förälder som sätter gränsen och tar beslut utifrån det som är i mina barns bästa intresse. Och jag väljer åt mina barn tills de är mogna för uppgiften. Barn ska inte bestämma själva och de ska inte få välja fritt mellan allt.
 
Men jag har alltid tänkt, kring mina egna barn, att om jag genom att ge dem tillgång till en stor variation kläder/färger, leksaker och flera roller från början samt begränsa det negativa inflytandet så blir de mer fria SENARE att göra ett val. Till skillnad från det könsstereotypa och genusomedvetna så bidrar det till att personligheten får utvecklas fritt från förväntningar.
Vad är det för fel på komplimanger nu då?
Ja nu kanske ni undrar vad problemet är. Varför kan man inte säga till folk och barn att de är fina om man nu tycker det?
 
Så jag föreslår en liten genusstudie. Sådana är bra om man vill synliggöra strukturer för sig själv eller få ett nytt perspektiv.
 
Prova att iaktta din omvärld en vecka. Räkna hur ofta du hör ''hej vad fin du är'' eller liknande kommentarer. Räkna även hur många av dessa som riktas till pojkar/män vs flickor/kvinnor. Märker du någon skillnad?
 
Problemet är inte att just DU säger det till någon EN gång every blue moon, problemet är att ALLA säger det FLERA gånger, ofta varje dag, året om. Och att alla de som får komplimanger, inte bara får höra att de själva är fina utan att andra är det också. Varenda gång jag är i sällskap med flera kvinnor så hör jag hur de komplimenterar varandra, flera gånger. Jag hör det. Även om kanske enbart en av dem är riktade till mig så matas jag tills öronen svämmar över. ''Vad snygg du är'', ''men guuuu' vilka fina naglar'', ''vilka fina kläder du har'', ''vad smal du har blivit'', ''vad fräsch du är idag''. 
 
Lägg sedan detta i sitt sammanhang; vad ser vi runtomkring oss? Vad säger reklamen till oss? (så ser du yngre, spänstigare, smalare, VACKRARE ut) Vad säger TV'n? Vad visar TV'n framförallt? (Vackra människor) Tidningarna? (Banta, gör om dig, sminktips, klä dig för din form)
 
Föreställ dig sedan hur barn upplever detta och vad för slags budskap det sänder till dem.
 
Prova!