feminism & genus
Kvinnokamp & manshat, könsroller, förväntningar och snäva normer
Tjock verklighet
Titta en tjock tjej som inte hatar sig själv! Fat shaming vs. fat acceptance.
no poo is the shit!
Vad kan man göra med bikarbonat, olivolja och äppelcidervinäger?
diskussion & debatt
här tar vi engagerat och passionerat ställning för olika sakfrågor
barn & föräldraskap
Mitt föräldraskap går ut på att undvika konflikter. Det går sådär.

Kan vi hjälpa varandra?

feminism & genus » 30 mars, 2015 » 09:09 En kommentar

Jag tänker att feminismen måste vara en varm famn för människor. Och utrymmet för att vara mänsklig måste sträcka sig åt alla håll. Förståelse för att människor agerar i affekt, kanske reagerar starkt på upplevda oförrätter och helt enkelt inte orkar vara trevliga. Det är mänskligt att flippa och tappa all sans  och veva med knytnävarna när man blir trampad på och detta behöver jag själv bli bättre på att se och förstå. Men det kräver också att en lägger egot åt sidan även när man känner sig anklagad eller påhoppad. Det är tamejfan skitsvårt! Iallafall för mig. Ni är kanske bättre än mig på den biten, vad vet jag?

Nu ventilerar jag bara lite tankar här, jag har ju inga svar alls utan famlar totalt i mörkret och har ju som sagt svårt att själv leva upp till min egen vision av det fantastiska feministiska systerskapet. Ibland önskar jag att jag hade små änglar som satt på mina axlar och hjälpte mig med att andas, backa eller ta ställning. Eller kan vi vara det åt varandra?

hjälp mig



Vad kallar man sex som till synes är frivilligt men som ofta inte alls är det?

KRÖNIKAN » 29 mars, 2015 » 18:187 kommentarer

Månadens krönika i Amelia ligger uppe nu, in och läs! Jag fortsätter älta bristande sexlust och husfridssex.

”Vad räknas som en våldtäkt, vem är egentligen en våldtäktsman och vad kallar man det sex som till synes verkar ömsesidigt men som ofta vilar på en grund av självförnekelse och pliktkänsla? Vi får lära oss att ett nej alltid är ett nej, att vi inte ska göra nåt vi inte vill, att vi ska våga stå på oss – fast det gäller bara tills man är ihop med någon och vi har börjat ha sex såklart. För helt plötsligt har man ett ansvar, en plikt gentemot sin partner och relation och då får det inte gå för långt mellan gångerna annars får vi vara beredda på konsekvenserna. Inga konstigheter.”

amelia krönika husfridssex


Jag behöver tid på mig att reflektera och landa innan jag kan ta till mig att jag sagt eller gjort fel

Personlig & privat » 29 mars, 2015 » 12:518 kommentarer

glädjeflickorna

glädjeflickorna podd

Jag har hängt med dessa fruntimmer i helgen. Vi har spelat in podd, vårdat våra kvinnliga relationer och pratat om allt som händer i sociala medier. Syjunta och skvallertant får en helt ny dimension när dessa paranta damer slår sig samman!

Men apropå just relationer, sociala medier, debatter och samtal så tänker jag på hur lättkränkt, envis och trög som satan jag faktiskt är emellanåt – en del saker tar lång tid för mig att greppa och acceptera, speciellt när det krockar med min världsbild eller kunskapsarkiv. Det kan ta dagar, veckor, ibland till och med månader eller år beroende på vad det är, hur det hanteras och framförallt beroende på hur pedagogisk feedback jag får innan jag landar helt och nyktert kan tänka igenom händelser och reaktioner.

Jag tänker t.ex på hur jag i tidigare vänskapsrelationer kanske betett mig illa eller gjort övertramp och hur jag hanterat de reaktioner jag fått. Människor är mänskliga liksom och ibland kan jag känna att det finns lite utrymme för att vara just det, att tillåtas reflektera och ta till sig i sin takt. Samtidigt som det är helt orimligt att man som kränkt eller utsatt för en orätt ska finna sig i att vänta. Svår balans och jag har svårt att hitta nåt svar egentligen som tillfredsställer.

Och då tänker jag såklart på min roll som debattör. Oavsett vilken roll jag har så är jag ju fortfarande människa och fungerar utifrån det, det kan vara svårt att komma ihåg ibland när det är så snabba vändningar och man har ett enormt hav av människor att ta hänsyn till men diskussionerna med mina följare och läsare och ja, kritiker hjälper mig att reda ut när allt blir trassligt.

Nu så funkar inte det helt smärtfritt heller för jag står ofta och stampar surt första dagarna (eller veckorna) (Men tänker och funderar ändå konstant, ältar och vrider och vänder på alla perspektiv som presenterats) men jag tror de flesta, jag inkluderat, kan behöva tid att landa, andas och reflektera över sånt som händer, saker en kanske sagt eller gjort innan man kan ta till sig och gå framåt. Så funkar jag iallafall, jag vet inte hur det är med er? Känner man sig dessutom anklagad (och kanske då oförtjänt) så sätter man ju upp nån slags skyddsbarriär och ju mer det bankas på den desto mer håller man emot.

Men det blir ju svårt när man är offentlig som sagt för man har inte tid för reflektion då när så många väntar på att bli bemötta. Många refererar till mig som nån med makt och att det innebär att jag måste ta det i beräkning och det stämmer säkert men jag känner det inte, jag ser ju inte mig själv utifrån liksom. Där jag står så upplever jag bara maktlöshet. Och ofta panik. Menar alltså ej att avsäga mig ansvar utan helt enkelt att det är nåt jag har svårt att relatera till och därför inte alltid tänker på. Äh nu trasslar jag in mig igen. Det är så svårt att förklara, hoppas ni förstår hur jag menar?

Hur funkar ni?


Kreativa bråk

Allmänt trams » 28 mars, 2015 » 17:444 kommentarer

När små lillebrorsor är sura på sin storasyster så kanske de ritar en teckning där syrran till exempel får kanonkulor i huvudet eller kanske att syrran ligger och brinner inne i ett brinnande hus… (Vi andra har enligt utsago flyttat därifrån)

Sen kanske de ritar ett bajsregn på andra sidan pappret.

IMG_4371-0.JPG


Att fläka ut sitt innersta är som att skala av sig huden

Personlig & privat » 27 mars, 2015 » 23:4325 kommentarer

Min ångest är som en gammal vän som kommer på besök. Alltså ni vet en sån där jobbig vän man egentligen vill göra slut med men som ändå är bekant och som går att hantera. Jag har varit deprimerad samt haft ångestproblematik (med självskadebeteende) sen jag var typ 12. (kanske tidigare?) Det kommer och går i perioder. Har ups och downs. Mår bra i långa perioder för att sen djupdyka totalt för att sen må bra igen. Ibland bara på en handvändning. Om och om igen. Men jag är liksom….. van? Har det under kontroll men blir såklart otroligt jobbigt ibland speciellt när man har en vardag att hantera.

Jag har tidigare valt bort att skriva om min psykiska ohälsa just pga rädsla att avfärdas som uppmärksamhetskåt, martyr eller offerkofta. Det är så otroligt ömtåligt. Att blotta mig för andra är ren skräck. De som känner mig IRL vet att jag biter ihop, ler och säger ”allt är bra” (och de kommer aldrig få nåt annat svar heller så fråga inte, men tack för omtanken!) Att fläka ut sitt innersta är som att skala av sig huden. Låta andra pilla. Peta runt. Titta. Bedöma. Det har varit en lång process att ens våga öppna upp och bemötandet från min publik har varit så fantastiskt.

Jag säger ofta att jag inte gillar att gnälla och det är sant, men jag skriver inte om min ångest eller dåliga mående för att fiska sympatier, för att deraila, för att positionera mig själv som mest utsatt och mest förtryckt eller för att ifrånsäga mig mina privilegier. Jag vill bara ventilera och när det stormar som mest dvs när jag får mkt kritik från många håll eller hat (oavsett hur befogat det är) så blir det behovet större. Inte för att det är synd om mig utan för att JAG lätt djupdyker.

Och jag förstår att det blir provocerande för många (Jaha nu tycker LD synd om sig själv igen usch och fy) men jag vill inte behöva tänka på det när jag behöver tänka på mig själv om ni förstår hur jag menar? Ber om ursäkt för det.

ångest