feminism & genus
Kvinnokamp & manshat, könsroller, förväntningar och snäva normer
Tjock verklighet
Titta en tjock tjej som inte hatar sig själv! Fat shaming vs. fat acceptance.
no poo is the shit!
Vad kan man göra med bikarbonat, olivolja och äppelcidervinäger?
diskussion & debatt
här tar vi engagerat och passionerat ställning för olika sakfrågor
barn & föräldraskap
Mitt föräldraskap går ut på att undvika konflikter. Det går sådär.

Hur lär vi flickorna att överleva i den patriarkala djungeln?

feminism & genus » 21 oktober, 2014 » 09:10 10 kommentarer

Nu har ju Ninja börjat skolan och det är ju skitläskigt. Iallafall för mig som förälder som vet hur det går till på skolgårdarna och i kompisgruppen. Unga tjejer blir ju sällan lyssnade på och det ser vi ju hela tiden, varje dag, i alla sammanhang. Mobbade, flickor som utsätts för övergrepp och skolor som står både handfallna och blinda inför det och förövare och mobbare kommer undan gång på gång och vuxenvärlden ser genom fingrar och hoppas att det ska ordna sig till slut.

Jag kommer att sko min dotter i pungsparkarkängor. Utöver att jag SJÄLVKLART lär henne att argumentera med hög röst, protestera och ta ton, föra sin talan och våga ta strider så ska hon även veta att hon är okränkbar och att våld är tillåtet mot förtryckarna när alla andra metoder är verkningslösa. Halsen, ögonen, kuken. HAMMER TIME tjejer.

Och nej det är ju inte bara pojkar som kallar oss hora men systerskap ska jag pränta in i dottern.

Systerskap även till de kvinnor som sviker. Kvinnor som kränker andra kvinnor är fortfarande våra systrar. Ofta mår de sämre än oss andra av strukturerna. Jag ser rädsla i orden. Tjejen som slut-shame’ar är panikslagen. Hon är livrädd att hamna utanför. Att inte passa in. Att inte duga. Hon vet ej sitt värde men har lärt sig patriarkatets läxa och lever efter den.

Systerskap är botemedlet. (självklart utan på bekostnad på ens välmående)



Bara mina fellow hårbesatta systrar förstår detta

Allmänt trams » 20 oktober, 2014 » 13:4117 kommentarer

hår

”Men herrgud får du inte slitna toppar hur gör du?!” ropar ni hetsigt här i kommentarsfältet och bara ber om magiska tips men alltså vet ni, mitt hår är skitrisigt. Jag liksom tog ett fåfäng rapunzelbeslut att aldrig någonsin klippa mig hur slitet det än blir pga hellre slitet risig buske som är LÅNGT än välvårdad glansigt hår som är kort! SÅ DÄR JA.

Men vet ni vad mer? Med tiden så har håret börjat … inte reparera sig själv, men det slitna liksom tar hand om sig själv. Äh jag vet inte men mitt hår ser bättre ut nu än tidigare. Jag låter det vara. Jag kör balsammetoden ibland, shampoo ibland, just nu testar jag faktiskt wen och mitt hår som är så långt och slitet ÄLSKAR silikon eftersom att det är ett slags glidmedel som är till nytta ibland.

Nu vet ni.


Men le lite tjejer, varför är ni så arga hela tiden?

feminism & genus » 20 oktober, 2014 » 10:2338 kommentarer

Dessa glädjeflickor umgicks jag med i helgen. Mycket Captain Morgan, mycket feministisk analys och mycket svammel.

glädjefittor

Men LEEEE LITE DÅ TJEJER! Se lite glada ut! Va inte så jävla bittra och sura nu! Varför är ni feminister så arga?

Men om man är jävligt bitter och sur då? Om man är jävligt arg? Vet ni varför jag är så arg? Jo ni ska du få höra, håll i hatten! Jag är arg för att kvinnor överallt i världen våldtas, mördas, kränks, könsstympas, tafsas på, hotas, hatas, misshandlas, ägs. Jag är arg för att våra rättigheter kränks konstant och för att våra kroppar inte är våra.

Jag är arg för att jag inte kan skriva texter på nätet utan att få minst fem stycken hatmail från män som tycker att jag är äcklig och sjuk och jag är arg för att jag regelbundet får mail från män som vill döda mig eller mina barn. jag är arg för att alla kvinnor någon gång har blivit utsatt för sexuella övergrepp. jag är arg för att flickor så unga som sju år vill banta och hatar sina kroppar. Jag är arg för att min dotter kommer växa upp i en värld som lär henne att pojkar slåss för att visa kärlek och jag är arg för att hon kommer få sämre lön än sin bror……

Och jag är arg för att allt detta förminskas och osynliggörs med den där lilla jävla meningen ”Varför är ni så arga”?


Håret som källa till ångest eller lugn

Allmänt trams » 19 oktober, 2014 » 16:1240 kommentarer

IMG_1822.JPG

Midjan!!!!!!! Hår till midjan!

Varför är håret så viktigt för mig? Varför obsessar jag över långt hår och är jag bara en bekräftelsehungrig hårslampa som fiskar komplimanger? (Nej tack så dont bother men låt oss prata hår ändå?!)

Jag har faktiskt inte den blekaste aning om varför jag identifierar mig så starkt med mitt hår men det är den sista fåfängan jag tillåter mig själv, vältrar mig i. Jag känner mig ful för det mesta men nej inte på det där ledsamma sättet som behöver bemötas med protester utan mer på ett accepterande vis. Jag är ok med hur jag ser ut generellt, men är håret fult eller för kort så mår jag verkligen skitdåligt.

Mamma höll mig kortklippt som barn. Tänk stubb. Pop’ig stubb a la 80-tal med tillhörande råttsvans på ena sidan. Ingen var vacker på åttiotalet men jag tror jag var lite extra ful. Jag var dessutom svartskallen i klassen. Den fula kortklippta svartskallen med mörkt mörkt men smutsigt brunt hår bland de fina blonda flickorna med långt ljuvligt änglahår. Så kändes det iallafall.

Det var först när jag var tolv år som jag fick börja bestämma över mitt hår själv (och därmed min kropp) och det var då jag började spara långt för första gången. Jag har toppat och ”klippt bort det slitna” om och om igen under åren och konstant känt ångest för att det aldrig blir längre men det var först när jag slutade upp med dessa dumheter som håret fick växa sig långt på riktigt. Och lugnet som infinner sig nu. Det är verkligen helt stört.

(En annan rolig sak är hur håret förändrats efter mina graviditeter. Som yngre var mitt hår spikrakt. Alltså inte ens en våg. Nu ser det ut så här. På bilden har det precis lufttorkat utsläppt efter en tvätt.)


Hur stor betydelse har kön, könsorgan och könsidentitet för barnen?

Genusmedvetet Föräldraskap » 18 oktober, 2014 » 09:3936 kommentarer

Jag har alltid tryckt på att mina barn är ”Tamlin” och ”Ninja” när de pratat om kön eller frågat vad just de är. Ninja visste till exempel inte ens att det fanns pojkar och flickor innan hon började förskolan som treåring. (Där fick hon såklart en intensivkurs, förskolan är helt hysterisk när det gäller att köna barn. De tilltalas med könet till och med. ”Hej tjejen!” Eller ”kom nu killar!”)

Många tror att barn måste ”veta” (dvs tvångskönas av föräldrar och omgivningen utifrån vilka könsdelar de kom ut med) för att kunna utveckla sin identitet men jag tror inte alls det är nödvändigt. Mina barn har alltid haft en egen identitet (med tillhörande stark personlighet).

”Du är Tamlin/Ninja, kom ihåg det! Om du är pojke eller flicka eller nånting annat spelar ju ingen roll för du är Tamlin/Ninja, du är du”säger jag till dem. Jag vet inte om det är rätt eller fel av mig men vi pratar väldigt lite kön hemma överhuvudtaget och jag vill inte att det ska betyda mer än nödvändigt.

De träffar dock andra barn såklart som är väldigt könsfixerade (blir tokig på detta) och då händer det då och då att vi pratar om vad de sagt om tjejer och killar och att man får vara som man vill och att man ibland kan vara tjej fast man har snopp och kille fast man har snippa och de verkar tycka det är lika självklart som normen.

Jag tror eller hoppas iallafall att jag gett dem en uppväxtmiljö där de känner att könet är oviktigt men att det också är helt ok att vara flicka, pojke, mittemellan eller ingetdera och att de själva får känna efter och komma fram till vad de är.

IMG_1774.JPG