feminism & genus
Kvinnokamp & manshat, könsroller, förväntningar och snäva normer
Tjock verklighet
Titta en tjock tjej som inte hatar sig själv! Fat shaming vs. fat acceptance.
no poo is the shit!
Vad kan man göra med bikarbonat, olivolja och äppelcidervinäger?
diskussion & debatt
här tar vi engagerat och passionerat ställning för olika sakfrågor
barn & föräldraskap
Mitt föräldraskap går ut på att undvika konflikter. Det går sådär.

I ett samhälle där kvinnohat är normen så kommer även polisen upprätthålla det

feminism & genus » 17 december, 2014 » 06:42 21 kommentarer

Jag vet att jag borde kommentera polisens kvinnoregister. För er som ej hängt med så har det iallafall uppdagats att polisen i Stockholm fört register över misshandlade kvinnor. (Notera: Misshandlade kvinnor. Inte männen som misshandlat dem. Inte förövarna utan offren.)

Där har de olika kvinnorna recenserats utifrån eventuell trovärdighet och andra ”faktorer” som enligt polisen sänker denna. Man har t.ex kunnat läsa saker som ”målsäganden mytoman” och ”målsäganden är mycket speciell, det känns nästan som att det är den misstänkte som är offret”. Ja ni hajjar.

polisen register kvinnor

Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga. Jag är inte förvånad. Män är män oavsett vad de jobbar med och i ett patriarkat där kvinnohat är norm och vardag så är detta ingenting som chockar mig. Jag har verkligen inga illusioner kvar.

Det är bara en ytterligare förlängning av samhällets, och då också polisens, syn på kvinnor som offer. Kvinnor som blir våldtagna eller misshandlade har oftast sig själva att skylla, typ. Förövarna skyddas alltid in i det längsta (för vi vill ju tro gott om folk) och kvinnor som inte är det s.k ”perfekta offret” dvs god, fin, renlig, skötsam, intelligent, vårdad, vettig och framförallt oskyldig misstänkliggörs.

Vi är helt enkelt rättslösa och det har jag ju konstaterat många gånger.

polisens register kvinnor



Glädjeflickorna // avsnitt 8 – Läppstift runt kukroten-feminismen

Glädjeflickorna » 16 december, 2014 » 16:38En kommentar

Hej diddel daddeln, nu lämnar vi smiskpaddeln. Lyssnare, vi bjuder er feminismens baksida.

Alla vet hur svårt det är att lämna ämnet röv ifred när man tagit det i sin mun och feministtåget tuffar därför vidare på rövrälsen på det oöverstigliga analysberg som är selfies. Vi drar upp en gammal rövkampanj ur byxan och myntar ett nytt uttryck, vi ställer frågor som är genuint intressanta och återknyter allt till kuken.

Dessutom svaret på frågan: Vems röv var det egentligen som Lisa använde för att göra feminism?

IMG_2484.JPG

Lyssna här på MP3

… Eller rulla in på iTunes, podcaster eller podkicker!

——————————————————————————

Och STORT TACK till fantastiska Luntgatan Girls som lånat ut sin musik till oss. Ni hittar mer av dem här:

Luntgatan Girls på Spotify
http://luntgatangirls.se

Var inte främmande för att diskutera podden här under inlägget! Vi vill veta vad ni har för åsikter! Kanske lite nyansering? Är vi ute och cyklar? Har vi rätt analys? Osv.


Etiketter:, , ,

I år blir julen lite annorlunda

Personlig & privat » 16 december, 2014 » 09:5231 kommentarer

Ni vet ju som sagt att jag är en riktig jul- och traditionsfascist. Men julen är viktig för mig. Jag växte upp med en ensamstående mamma, inga syskon och ingen annan familj att tala om. De jular vi firade hos min mammas fosterföräldrar var de absolut bästa. Att vara omgiven av familj och paket och julstämning, sånt som aldrig riktigt blev lika bra de jular mamma jobbade mycket eller vi inte kunde åka bort. Jag tror detta har bidragit till mitt enorma behov av familjegemenskap och den sortens trygghet, att veta att man inte är ensam och att mina barn framförallt ska växa upp så. Omgiven av storfamiljen.

De senaste elva åren har vi firat jul varje år tillsammans med Oskars hela familj. Hans föräldrar, hans tre syskon och deras respektive (och på senare år barn) (gammelfarfar och gammelfarmor har varit med på ett hörn också) uppe i hans föräldrahem i Delsbo. Det har varit tjockt med snö, svärmor har gjort risgrynsgröt som räcker till frukost en hel vecka, långpromenader och sparkåkning, mysiga fikor, julklappsinslagning ihop och dagen innan julafton hugger vi alltid en gran tillsammans som barnen sen klär och en låååång julklappsutdelning som får ta tid. Matlagning och julstök har vi gjort tillsammans och det är nästan bättre än själva julafton även om den också alltid är typ perfekt. Ni vet en sån där provocerande idyllisk familjejul som iallafall jag knappt kunde drömma om som mindre. Alltså verkligen IDYLL. Höjdpunkten på året.

Jag kan inte tänka mig nåt annat men i år blir jag nog tvungen för detta år och denna jul så bestämde sig resten av familjen sig för att prova nåt helt nytt och åka iväg på en tredagars lyxjul på Gimo Herrgård. Jag och Oskar har tyvärr inte råd med det alls (men även om vi hade så är det en orimlig summa vi ej kan motivera när vi har så mycket annat som vi vill och behöver göra. Julen är ju dyr och kostsam ändå.) så vi får stanna hemma och fira jul själva istället. Alltså Oskars föräldrar erbjöd såklart att betala detta som en julklapp men vi kan inte ta emot en sån dyr gåva. Inte ens för barnens skull. De är liksom tillräckligt generösa som det är och vi hade aldrig kunnat tacka ja utan att skämmas ihjäl.

Men åh vilket antiklimax. Buhu. Jag är verkligen besviken och ledsen men fattar såklart att alla inte kan anpassa sig efter mina krav. Speciellt inte de som faktiskt är tvungna att stå värdar för spektaklet. Hoppas dock att alla får det jättebra och jobbar just nu för att vår jul också ska bli fin och mysig för ungarna. Och det blir den nog.

Hur vill ni helst fira jul? Är ni också så här besatta vid att det ska bli helt rätt?

julkort från karins konstgrepp

Nu behöver vi inga fler julkort dock för bättre än så här blir det inte!


Att äcklas av sin egen övervikt är (tyvärr) inte konstigt alls

Tjock verklighet » 15 december, 2014 » 10:1719 kommentarer

Åh, allas vår glädjeflicka Mondo Kanel (Lisa) har skrivit ett bra inlägg om fettförakt. Läs det!

Utdrag:

Sanningen är detta: Fetthat har absolut ingenting med hälsa att göra. Smala människor som lever osunda liv accepteras utan protest. Det handlar om knullbarhet. Det handlar om att skamma människor för att de inte är knullbara.

Vill även föra till protokollet att vi ska vara försiktig med att skamma kvinnor som känner sig äckliga med övervikt. Problemet är ju när de uttrycker sitt fettförakt offentligt eller låter det påverka synen de har på sina medmänniskor. Men att äcklas av sin kropp i ett samhälle där vi inte lärt oss annat är inga konstigheter. Tyvärr!


En före/efter-bild påverkar betraktaren vare sig det är meningen eller ej

Tjock verklighet » 14 december, 2014 » 15:4574 kommentarer

Elaine Eksvärd postade en före- och efterbild på sig själv på Instagram häromdagen och fick mycket kritik för detta. Det mesta av den relevant (även om det tråkigt nog alltid finns de som tar chansen att få in ett extra tjuvnyp.) och bra.

IMG_2463.PNG

Elaine kände sig missförstådd eftersom att hennes intentioner var nåt annat än det som antogs men jag tänkte ge mitt perspektiv.

Först: En sådan här typ av före/efter-bild kan aldrig visa hur mycket mer ”stark och hälsosam” någon blivit jämfört med förr. Bilderna visar bara hur personen ser ut.

Jag är, som ni vet vid det här laget, en av de som tar mycket illa vid mig av liknande bilder och bildtexter. Eller snarare jag TRIGGAS av det. Jag förstår ju att postarens (i detta fall Elaine då) mening inte är si eller så, men triggers utgår sällan från andemeningen och mer på det som faktiskt syns. Dvs ens uppfattning.

Det är svårt att förklara VARFÖR jag triggas men det hänger såklart ihop med samhällets syn på övervikt, på hälsa, på vikt överhuvudtaget. Hur vi premierar och lyfter fram smalhet och hur vi ser på tjocka som lata, äckliga, värdelösa osv. Att konstant matas med detta i åratal, varje jädra dag, gör iallafall mig väldigt mycket känsligare inför bilder och diskussioner kring viktnedgång osv. Det blir så mycket liksom. Det är inte det att jag missunnar eller är avis, utan att det är ÄNNU en droppe i en ganska stor ocean av smalhets.

Elaine berättar hur mycket extra vikt hon lade på sig. 29 kilo för att vara exakt. Hon berättar att hon med hjälp av viktväktarna, en bantningsmetod som går ut på att räkna kalorier (jaja ok ”points” same same) blev mer hälsosam. (Vad detta betyder är ju individuellt men vi lever i en kultur som likställer smalt med hälsa och övervikt med ohälsa och sammanhang är alltid relevant)

Det säger mig att hennes vikt ÄR relevant och att hon vill förmedla detta till din publik. (Det kanske inte är det hon vill egentligen men det är det jag och många andra uppfattar) Det påminner då mig om att vikt spelar roll.

Men med det sagt så tycker jag att man ska vara försiktig med personangreppen. Elaine är ju inte personligt ansvarig för hur samhället ser ut, men tänker att hennes läsare kanske vill uppmärksamma henne på att det vi säger och gör påverkar på gott och ont.

IMG_2462.PNG

Den här kommentaren var ironiskt nog både elak, obehaglig och full av fatshame. Och en i mängden av tusentals liknande kommentarer som alltid dyker upp när man diskuterat detta fenomen. Ridå liksom.