Lady Dahmer

Jag är som sämst i mitt föräldraskap när andra ser på
Vi ältar vidare.
 
Klart det finns kassa föräldrar. Kanske är de kassa främst pga okunskap (kring barns behov osv) men också för att de helt enkelt är kassa som människor. Ansvarslösa människor skaffar barn. Elaka människor skaffar barn. Egocentriska människor skaffar barn. Idioter skaffar barn. Och så vidare i all evighet. Det händer då och då att jag också tänker jävligt fördömande om föräldrar jag ser. Kanske oftare när det är föräldrar jag har någon form av kontakt med: Kanske återkommande samma jävel i lekparken vars barn gång på gång slår och knuffar de andra barnen medans hen ser på eller en bekants bekant eller en släktning som till synes inte verkar förstå att barn är människor. Typ. 
 
Men min poäng i senaste diskussionerna är ju att det oftast är omöjligt att avgöra hur någons föräldraskap ser ut. Inte utifrån en ögonblicksbild. 
 
 
 
(från tidigare debatt på Läckbergs instagram)
 
Sen ogillar jag när man pratar om barn, helst små sådana, som ouppfostrade då fostran eller snarare utvecklingen och lärandet är en livslång process. Alltså "ouppfostrad" kan man börja snacka om när barnen nått 15 bast. Innan dess så är det en process av upptäckande, gränstestande, impulser, dåligt konsekvenstänk osv. Små barn är inte ouppfostrade. Möjligtvis odresserade eller okuvade. (Vilket jag ser som positivt)
 
Ofta när man talar om uppfostran så talar man just om dressyr. Om att dressera och tygla barnet till rätt beteende med straff och belöningar. 
 
Sen så säger jag såklart till mina barn när de beter sig illa. Jag har lyft ur dem ur situationer, gått hem när det spårat ut, sagt ifrån och hållt långa föreläsningar i vikten av att vara snäll och en bra kompis och visa hänsyn för andra. De får inte slåss, springa runt i affärer, kasta mat, skrika men ibland gör de just det även fast jag är aktiv i mitt föräldraskap. Det betyder inte att de är ouppfostrade eller att jag curlar dem. De är barn och barn beter sig som barn gör.
 
Sen så är jag ju kass emellanåt. Inte för att jag är elak eller hänsynslös utan för att jag saknar verktyg. Jag har ju skrivit om att jag inte vet hur jag ska hantera vissa situationer ibland och att jag önskar att jag var en bättre förälder.
 
 
 
 
Jag känner mig ofta misslyckad, men vet ni - jag blir inte en bättre förälder för att andra blänger eller kommenterar. Tvärtom, jag är alltid som sämst när jag blir stressad över vad omgivningen tycker och känner. Det är då jag skriker åt barnen. Det är då jag hotar dem. Det är då jag tar tag i dem. Ja det kanske ni som blir störda skiter i, så länge de håller käften - vad vet jag.
 
Men föräldraskapet är allt annat än bra precis då och därför jobbar jag mycket med att kunna släppa, kunna skita i omgivningen och bara fokusera på ungarnas välmående (och mitt eget). 
Han pratar!
 
Ursäkta men jag gör verkligen de gulligaste barnen. A-barn allihopa. Det är en sorg för mänskligheten att vi inte ska avla fler. Men så ligger det tyvärr till. LESSEN ALLIHOPA. 
 
J är sån glad bebis nu. Han förstår två ord! Eller kanske tre! Oklart. Men han förstår "huve" (Huvud alltså) och säger man huve eller huvet så klappar han glatt på sitt eget. Och frågar man var snoppen är så vet han det. Och blir jätteglad över alla applåder. Säger jag "katt" så tittar han omkring sig och jag tror han vet vad katt är pga verkar älska katter. 
 
OH! Och han har sagt sitt första medvetna ord! Alltså han säger ju mamma. Men vet ej om han vet vad det är, han kopplar nog ihop det med mig men först var det ju bara ljud MEN iallfall, idag. Idag skedde det. Idag frågade jag var hans huve var och så slog han på huvudet och sa "Dä!" (där) HURRA!!!!!! (Vi brukar säga "dääääär" när han prickar rätt eller när vi visar) 
 
Aja hur går det för era bebisar? Föder ni också bara A-barn? 
Mina ouppfostrade barn
Apropå uppfostran och barn och regler. Jag brukar tänka att jag fostrar olydiga barn. Jag fostrar trotsiga rebeller som lyssnar inåt, bestämmer själv och alltid ifrågasätter auktoritet.
 
Nu säger jag ”fostrar” men jag ”ofostrar” dem snarare. (Lämnar det åt vargarna hehehe)
 
Jag blir stolt och nöjd när de käftar emot, när de inte bara gör som man säger utan antingen skiter i't eller säger ifrån. (detta händer varje dag, minst tio gånger om) Jag blir stolt även fast det i just den stunden är så jävla frustrerande och jag tänker att fan kan ni inte bara göra som man säger nån gång? Måste allt vara en förhandling? Men jag finner mig snabbt. Jag känner trygghet i det.
 
Och nu kanske ni tror att det är flugornas herre som råder hemma hos oss? Att jag har två barn som inte kan vistas i möblerade rum? Att jag har sådana där barn som omgivningen suckar åt? Att de bråkar och slåss och ställer till scener? Att jag låter dem springa runt och skrika på restauranger. Svar nej.
 
Nu är jag mina barn mamma och tycker såklart att de är bättre än alla andras barn, men faktum är att de är både inkännande, empatiska, snälla, omtänksamma och lyhörda. De lyssnar när det gäller. (i farliga eller allvarliga situationer osv) De frågar alltid om lov innan de gör nåt eller går nånstans. De har aldrig fått ett utbrott i en affär. (ok nu ljuger jag för de fick ju ett utbrott, eller snarare en av dem blev arg och tjafsade, förra veckan för att hen inte fick köpa en grej på HM men i retrospekt så var det faktiskt mitt fel och jag som behandlade hen orättvist) De säger tack och förlåt. Kramas gärna. De förstår vad ''sluta'' eller ''stopp'' innebär. Delar med sig med sitt godis.
 
Men de är ju barn, med allt vad det innebär och ja det innebär att de pratar högt. Skriker ibland. (Pga pratar HÖGT) Tramsar. Har myror i rumpan. Och så vidare.
 
Och min erfarenhet av människor som stör sig på barn, som störs av barn, är att dessa har fruktansvärt höga förväntningar. Dvs de tycker att barn som inte sitter som små tysta ljus är ouppfostrade. Och fan ta barn som visar känslor, gråter eller blir arga eller kanske glada så de skrattar högt eller blir busiga. Det är ganska sällan det handlar om barn som härjar hämningslöst men i dessa människors ögon så är det precis det de ser. 
 
Nä jag säger som Underbara Clara: 

Jag inser att många ogillar barn och att behöva anpassa sig efter dem. Så kanske är det ändå enklast att ni får egna platser i samhället där vi slipper möta er. Förslag på sådana platser:

Vildmarken

Northlands nedlagda gruva i Pajala.

Nionde kretsen i Dantes inferno