Män bryr sig inte om att vi utsätts för övergrepp
Jag är så jävla trött på män som alltid måste ta plats och utrymme med sitt kränkta bebisböl så fort kvinnor försöker prata om det män utsätter dem för. De är ju en ganska stor del av problemet om man säger så. Om man, som man, försöker tysta kvinnor som berättar genom att indignerat vråla att INTE ALLA MÄN så bidrar man till att skiten kan fortsätta. 
 
"Hur ska män reagera då när de blir generaliserade????" MED BESTÖRTNING ERA JÄVLA FLARN. Inget annat. Med bestörning över vad kvinnor får utstå. Fast ärligt talat blir jag trött på de som reagerar så också, like you didnt know? Har ni bott under en jävla sten? Har ni hållt för öronen? Har ni inte sett? Har ni inte registrerat? Har ni inte fattat?
 
Svar: de HAR sett. De har sett Jocke på festen fippla under Amandas kjol när hon blev för full och så har ni skrattat och sagt "va faaaan Jocke kom igen, hon är ju för full" och sen har de liksom tyckt att det var en sån där fyllegrej som man inte behöver riva upp himmel och jord för. Eller så har de ignorerat det där framviskade nejet när de tjatat till sig sex av flickvännen för egentligen vill hon ju om han bara får chansen att göra henne kåt. Fast det sistnämnda är inte heller så viktigt. 
 
De ser och de vet men de tycker att det är sånt man får räkna med för en gång så tafsade Niklas mamma faktiskt på mig på krogen och jag skrattade bara åt det för det var väl inte så farligt. Äh jag vet inte. Jag har cirka noll förtroende för män och deras verklighetsuppfattning. Män är inte våra allierade. De är våra fiender. Glöm inte bort det. 
 
 
Dagens inspo: Kali. 
Jag också. Och du också.
På Facebook trendar "Me too". Tanken är att alla kvinnor ska skriva så för att flödet ska fyllas (för att ALLA kvinnor har blivit utsatt för övergrepp eller sexuella trakasserier eller oönskade sexuella närmanden) så att man får se magnituden av problemet. En del berättar om övergreppen. En del hänger ut männen som våldtagit dem. 
 
Jag vet inte ens var jag ska börja. Ska jag berätta om pojkarna i skolan, när jag var åtta, nio, tio, elva, tolv, som drog ner mig bakom skolan och körde ner händer mellan benen på mig eller som hårdhänt klämde om mina nya bröst? Som skrattade och drog av mig kläderna? (och lärarna och föräldrarna som viftade bort det med att de var kära i mig eller att jag provocerade dem för att jag var lättklädd)
 
Eller om pappan till en klasskompis som på en klassresa till Barnens ö som frågade om jag ville se hans kuk han om han fick ta på min f-f-f-f-fitta efter att han väckt mig mitt i natten med att tafsa på hela min kropp och som aldrig blev polisanmäld. Jag var tio år men han skickades hem istället. Han var ju bara lite för full. Jag undrar hur hans dotter mått genom sitt liv, vad han gjort mot henne. 
 
Eller ska jag berätta om de äldre tonåringarna som på hemmafesterna bar in mig i ett mörkt rum som tolvåring och sedan började knäppa upp mina byxor? (Tack och lov blev de alltid avbrutna) Och hur detta blev normalt för mig. Eller den där vuxna mannen som knackade på hemma när jag var ensam och skulle sälja tavlor men som frågade om han fick ha sex med mig och när jag sa nej gav mig en blöt slemmig kyss istället. Jag kände mig så smutsig och jag kände sån skam. Jag berättade inte för mamma eller nån annan. Jag var tolv.
 
Jag skulle kunna berätta om vuxna män i min närhet som olämpligt kommenterat och sexualiserat min kropp när jag gick genom puberteten.Eller om de där lärarna i Harmångersskolan som inledde relationer med eleverna och ofta förklarade för mig att jag var attraktiv. När jag var tretton. Eller om den där sjukgymnasten som skulle hjälpa mig med min onda rygg när jag var tretton fast som ägnade hela timmen till att prata om mina fina stora bröst.
 
Eller om den där festen i hårte som jag fick följa med på där en av männen serverade vin under bordet så mamma och de andra kvinnorna inte skulle se och som sedan tog sig friheter tillsammans med en annan av de yngre männen där. Jag tyckte mest det var spännande. Två vuxna män som ville hångla lite. Som ville ha mig. Jag var fjorton
 
Eller de där hundratals männen som i förbifarten genom livet tafsat på krogen, ropat efter mig på gatan, följt efter mig, kommit med oanständiga förslag och blivit förbannade när jag sagt nej, alla som kallat en hora. Det är så otroligt många, det går inte att räkna, men för kvinnor är det vardag. Vana. Så det är liksom. Mina erfarenheter är inga extrema undantag. Och det är det som är så skrämmande.
 
När det gäller me too så är folk taggade. Jag ser folk med stora bokstäver skriva om det. Äntligen pratar vi, liksom. Och man hänger på, jag också för att jag inte kan tjata tillräckligt, men det är ju liksom inte första gången kvinnor försöker lyfta det här? Vi hade ju #prataomdet för några år sen och det fick en massa uppmärksamhet och det har funnits andra liknande spektakel som ämnat att synliggöra men sen så glider det ju ändå alltid tillbaka i tystnaden igen.
 
Det går i cykler men vi kommer ingenvart alls. Inget kommer förändras för att kvinnor skriver me too på facebook. Inget förändras alls för männen vill inte kännas vid det och de vill kunna fortsätta begagna andras kroppar på det sätt de vill om det så handlar om sex eller som arbetskraft. 
 
 
 
Obs. Jag tycker såklart det är bra att kvinnor pratar om det. Och det ska vi fortsätta med. Men jag har inga förhoppningar på förändring. Jag vet inte om jag resignerat, eller det har jag väl inte, men jag är så desillusionerad (sorry engelskt ord men hittar fan inget annat). 
Kan man få samtala om feministiska frågor utan att bli avbruten?
Vi spelade in ett nytt avsnitt av Postpatriarkatet igår som kommer ut nu på onsdag morgon.
 
Vi kommer prata lite om senaste samtalen kring feminism som går hand i hand med kapitalismen, om feminismen som en identitet snarare än en kamp och om det är ok att skamma kvinnor som rakar sig eller har läppstift.
 
Förresten... apropå detta med att man som feminist inte får raka sig eller sminka sig eller vara snygg för då är man en dum och dålig feminism, ja ni vet den där gamla halmgubben som dammas av och lyfts fram varje gång vi andra försöker föra ett vuxet samtal om hur kraven på att vara knulllbara får oss att gå sönder och vad vi ska göra för att krossa de normer som bidrar till detta. 
 
Att rakning eller smink skulle möta motstånd i feministiska kretsar är ingenting jag personligen känner igen då till och med våra ledande feministiska politiker och större feministiska profiler både sminkar och rakar sig och faller in i den ganska kvinnliga normen för hur kvinnor generellt ska se ut för att vara godkända som kvinnor.
 
Det är dessutom ganska vedertaget vid det här laget att feminister ser ut som folk gör mest? Att Kajsa eller Stina eller just du vill sminka sig och vill göra det utan att bli dömd som dålig feminist tycker jag är självklart. Men det är också viktigt - inom det feministiska samtalet alltså - att förstå och reda ut varför vi gör som vi gör och tycker det vi tycker. Varför rakar kvinnor benen? Varför är det viktigt för kvinnor att känna sig vackra? Hur framhävs och porträtteras kvinnors kroppar? Hur värderas skönhet och framförallt kvinnors yttren?
 
Det är där den feministiska analysen kommer in. Det handlar inte om att problematisera kvinnor som sminkar sig utan om att synliggöra och förstå vilka normer som dikterar för oss att våra yttren måste göras om för att duga. Feminismen betyder ingenting utan denna analys.
 
Jag håller med om att den stereotypa feministen som just ful och orakad är ensidig och onyanserad och att det blir problematiskt om det ska lyftas fram som ett nytt antiideal för feminister att anamma men problemet är ju att feminister eller snarare kvinnor generellt ofta får skit för att vi är fula som om fulhet på nåt sätt minskar vår trovärdighet eller orakade ben gör att vi inte kan tas på allvar. Och det hänger ju ihop med en kvinnosyn som går ut på att kvinnor ska behaga.
 
Men kvinnor dubbelbestraffas precis hela tiden. Vi ska bry oss hur vi ser ut annars så är vi värdelösa okvinnor som ingen vill knulla men bryr vi oss för mycket så är vi patetiska offer som det är fritt fram att håna, ifrågasätta eller se ner på. Att ytterligare bidra till det senare är ju inte speciellt feministiskt alls. Det är ju ganska givet känner jag och ägnar mig därför inte åt detta. Men min personliga erfarenhet är dock att fördömandet kommer från den ickefeministiska delen av samhället snarare än från oss som värnar om kvinnor och försöker motverka kvinnors utsatthet (även om det så klart finns ruttna ägg i alla korgar).
 
Aja vi snackar mycket om detta och mycket om annat i kommande avsnitt. Glöm inte att lyssna! 
 
 
Jag och min buske. (Den japanska lönnen i vår trädgård)