feminism & genus
Kvinnokamp & manshat, könsroller, förväntningar och snäva normer
Tjock verklighet
Titta en tjock tjej som inte hatar sig själv! Fat shaming vs. fat acceptance.
no poo is the shit!
Vad kan man göra med bikarbonat, olivolja och äppelcidervinäger?
diskussion & debatt
här tar vi engagerat och passionerat ställning för olika sakfrågor
barn & föräldraskap
Mitt föräldraskap går ut på att undvika konflikter. Det går sådär.

Tjocka är vår tids hovnarrar

Tjock verklighet » 25 januari, 2015 » 09:39 42 kommentarer

biggest loser

Biggest loser, denna spya till TV-program. Freakshow och Förnedrings-TV på bästa sändningstid. Överviktiga har liksom blivit vår tids hovnarrar, något att skratta över, förfasas över och peka fingrar åt. En kontrast till alla smala lyckade människor som inte skulle ”låta det gå så långt”, en försäkran om att smala iallafall är bättre och lyckligare än dessa tjocka sorgliga. Deltagarna framställs som dumma idioter som inte klarar av att ta hand om sig själva, de hängs ut som lata och okunniga, de kläs i små tajta kläder som verkligen visar upp deras – i samhällets ögon – ”äckliga sjuka kroppar”. Tv-bolaget är inte ute efter att hjälpa nån annan än sig själva. De vill tjäna pengar och de vet att program där tittaren får frossa i andras olycka säljer mest.

Tänk på det en stund till: TV-BOLAGET VILL TJÄNA PENGAR.

Inget annat.

Instagram såg jag att Hormoner & Hemorrojder hängt med Biggest Loser-teamet och passade på att lägga in denna brasklapp, inte för att läxa upp dessa fina kvinnor men för att ge ett annat perspektiv till deras följare. Den här typen av program borde bannlysas och folk borde bojkotta.

Jag fick svar:

Eller så kan man se det som en fantastisk möjlighet för dessa människor att få professionell hjälp till ett hälsosammare liv med förmodad ökad livskvalité och längre livslängd.

Hovnarr? Freakshow? Håller inte alls med dig. Känns som att det uttalandet mer reflekterar din syn på överviktiga än att representera gemene mans syn på övervikt.

det handlar mycket om betraktarens syn på övervikt här, jag tror att övervägande del inte ser den här typen av tv som en freakshow, det har man Big brother och Geordie Shore till, utan man älskar att se människor lyckas överkomma sina rädslor och problem. Det här är feel good-tv. Inspirerande, lärorikt och uppmuntrande!

Att det skulle vara en freakshow eller dyl känns mer som att det ligger i betraktarens öga…

Personerna som är med i programmen är ju inte ”lite överviktiga och vill bli av med sina extrakilon” utan det handlar ju om personer som på riktigt behöver hjälp ur ett missbruk. Därför tror jag att väldigt få skrattar åt dem.

jag måste säga att det förvånar mig att du som skriver att du själv är överviktig har så negativ inställning till att andra människor får hjälp med sin övervikt.

Nu vet jag inte hur stora dessa människor är, men jag som själv är kraftigt överviktig ser detta ur det perspektivet. Att försöka peka ut mig som problemet, som att det är min syn på tjocka som är problemet, när jag påpekar det problematiska med den här typen av program är oärligt och naivt. Jag pratar dessutom om en samhällssyn, nej ett omfattande samhällshat och förtryck mot tjocka där program som detta, där tjocka visas upp som underhållning (för jo det är ett underhållningsprogram), ingår i förtrycket. Det är inte min ”personliga åsikt eller upplevelse” som vissa kanske tror. Det är en analys som är baserad på kunskap och insikt.

Nej, JAG har inte en negativ syn på tjocka men som tjock själv så har jag en insikt i hur samhällets syn på tjocka ser ut och tar sig uttryck.  Jo, folk skrattar. De skrattar och hånar och äcklas och pekar fingrar. De kommer med råd, oombedda åsikter och rent hat. Feelgood? Inspirerande? Kanske för normsmala människor eller tjocka med enormt mycket självhat (Vet precis hur ”peppad” man blir när man ser andra gå ner i vikt, så peppad att man genast bestämmer sig för att svälta och späka sin kropp så man också kan bli smal och duglig och värd nånting. Lite som tjejtidningar som peppar en att ”ta tag i sitt yttre” men som i själva verket bara skapar mer självhat)

biggest loser bli smal kärlek

Bli smal så kanske du också kan bli älskad?
Vad är det denna bild försöker förmedla egentligen?
(Från Biggest Loser reklamkampanj 2013)

Personerna i detta program är där för att underhålla en smal publik och för att ytterligare spä på tjocka människors självhat. De hjälper vare sig sig själva eller nån annan, faktum är att de flesta går upp allt i vikt och lite till efter programmets slut då de inte längre har tillgång till dietister, kockar, tränare och samma mängd fritid. Många blir även sjuka av den hårda belastning som sätts på deras kroppar och ämnesomsättning. Det är nämligen livsfarligt att hårdbanta. Kroppen tar otroligt mycket stryk och resultatet håller sällan. 

biggest loser skit tv

I FeTT Magazines artikel ”Vem är egentligen den största förloraren?” kan ni läsa mer om hur vidrigt hela konceptet är och hur de deltagande behandlats under inspelningarna. 

”Medverkan i serien har nämligen stora negativa konsekvenser på deltagarnas fysiska såväl som psykiska hälsa. För det första är det inte hälsosamt att förlora så mycket vikt under så kort tid. Men deltagarna skadades även mycket av själva träningen, eftersom det ofta blir så när otränade människor pushas för hårt. Kai berättar att hennes knän har tagit stor skada från det hon var med om under serien, att hennes immunförsvar påverkats av den snabba viktförändringen och att hennes läkare har kallat det hon gjorde mot sin kropp under seriens gång för “en läkares mardröm”.

Det är så frustrerande som överviktig att försöka lyfta vår verklighet för smala människor som vägrar lyssna. Som att stånga sig blodig mot en vägg. Nedbrytande dock. Blir så jävla ledsen. Fan lyssna nån gång!

Tiotusentals bloggar, tv-program, tidningar, artiklar, sajter ältar ”riskerna med övervikt” men EN bloggare nyanserar = KRIS

Tjock verklighet » 24 januari, 2015 » 12:4352 kommentarer

Varje gång jag försöker nyansera bilden av övervikt, den sk fetmaempidemin eller kritiskt granska den information och den fakta vi matats med så blir många väldigt upprörda. Nån menar att jag ”mörkar riskerna med fetma” och så är vi tillbaka på ruta ett och jag undrar; läste hen ens vad jag precis skrev? Varför tror alla på allt de läser i tidningarna? Nån googlar ”övervikt ohälsa” och så sitter de på facit sen. ”Forskning visar faktiskt….” HALLÅ TÄNK NÅN GÅNG. Tänk att det kanske kan vara fel?

Nån annan hänvisar till vården och då skrattar jag högt. (med sorg i hjärtat) För alla som är överviktiga vet precis hur jävla inkompetent vården är när det kommer till just övervikt. Precis alla tjocka kan berätta för er om hur svårt det är att faktiskt få vård för sina faktiska sjukdomar och skador om man är tjock. Är man tjock får man nämligen nästan alltid ”diagnos fet” och efter det så lyssnar ingen, inte doktorn, inte vården överhuvudtaget. Det händer att man blir nekad vård och mediciner.

diagnos tjock 2 diagnos tjock 3 diagnos tjockdiagnos tjock 4 diagnos tjock 5

Läs gärna FeTT Magazines artikel:
”Fettfobi inom vården och dess allvarliga konsekvenser”

Många sätter likhetstecken mellan övervikt och välfärdssjukdomar och det är här problemet börjar. Många feta lider av välfärdssjukdomar och då drar man automatiskt slutsatsen att det är övervikten som är boven när det i de flesta fall handlar om livsstil. Ni vet korrelation, kausalitet osv.

Så nej, övervikt är inte ett hot eller globalt problem på så sätt. Västvärldens livsstil är det. Kosten vi äter, stressen vi utsätter oss för, bristen på rörelse och våra stillasittande vardag. Detta ska jag skriva mer om nån annan gång dock, men tills dess snälla snälla snälla sluta ifrågasätt mig när jag nyanserar häxjakten på tjocka. Sluta kämpa för att upprätthålla föreställningar som skadar!

Och om nån nu tycker det är obehagligt att jag ”mörkar riskerna med fetma” så behöver man bara klicka vidare till nästa blogg, artikel, tv-program, tidning, sajt… typ vadsomhelst för att få en trygg härlig dos av motsatsen och äntligen kunna andas ut. Puh, liksom. Där var det nära, tänk om en fått ett annat perspektiv på de gamla paradigmerna.


Olika kroppar bedöms olika

feminism & genus » 23 januari, 2015 » 11:2218 kommentarer

Igår var jag med en snabbis på TV4-nyheterna för att prata lite om Instagram, facebook och den censur som utövas på kvinnors kroppar i dessa medier. T.ex genom att bröst som ammar tas bort medan sexualiserade bröst får finnas kvar, hur tjocka rumpor ses som mer stötande än smala rumpor, varför kvinnors könshår är vulgärt medan mäns inte är det…. osv. Vi pratade ganska länge om hur det ser ut och varför, men allt kom såklart inte med i programmet så jag tänkte sammanfatta lite här istället.

Klippet kan ni se här om ni absolut måste:

Jag ska kortfattat förklara vad det handlar om här:

1. Vilka kroppar får finnas och synas?
Olika kroppar bedöms och värderas helt enkelt olika. En t.ex tjock eller rasifierad (icke-vit) kropp bedöms hårdare. Den ses som mer vulgär, mer sexualiserad, mer stötande. Jämför till exempel hur Nicki Minaj fördöms som en dålig feministisk förebild när hon visar sin rumpa medan Miley Cyrus lyfts fram som en kvinna som bejakar sin sexualitet. Den vita kroppen ses som renare, finare och det i sin tur påverkar hur deras handlingar och utrymme tolkas. Fula kroppar å andra sidan är alltid stötande oavsett hudfärg, den sticker i ögat på patriarkatet för den fula kvinnan saknar värde.

2. På vilket sätt syns kroppen på bilden?
Vad gör kvinnan? Hur tar hon plats? På sina egna villkor vs. andras nöje? Här bottnar det helt enkelt i kvinnosyn. Kvinnor finns till för männen. Kvinnor vars kroppar inte ämnar att behaga ses som stötande t.ex när en kvinna ammar istället för att vara sexuellt tillgänglig. Eller en kvinna som är sexuell för sin egen skull eller på ett sätt som inte tilltalar mannens blick. Kvinnor vars kroppar tar plats på egna villkor censureras, blockas och plockas bort.

ld instagramld instagran


Fetmaepidemin är en myt

Tjock verklighet » 22 januari, 2015 » 09:41164 kommentarer

Den s.k ”fetmaepidemin” är ju en sanning som etablerat sig. Ingen ifrågasätter den och nästan alla upprätthåller tron på denna fruktansvärda fetmavåg som sköljer över oss i västvärlden för så här såg det ju inte ut tidigare, antal tjocka har ju ökat lavinartat (vad kan det bero på?) och detta är ju ett samhällsproblem som bara måste tas tag i!

fetmaepidemi myt

(Titta, människor! M Ä N N I S K O R.
Inte rekvisita till ditt personliga korståg mot feta.)

Men det finns ingen epidemi. Folk blir inte alls tjockare och tjockare. Faktum är att de allra flesta är ganska normviktiga och majoriteten av de som klassas som överviktiga har kanske några trivselkilon extra. Gatorna är inte fyllda av 100-kilos människor som bara väntar på att kollapsa i diverse sjukdomar. Det är bara skräckpropaganda som upprätthålls av människor med egenintresse och en lättlurad fettskrämd befolkning utan intresse för källkritik.

Så här ligger det till va:

Ja! Övervikten har ökat.

- 1980 låg den på 30.7 procent.
– År 2009 låg den på drygt 49 procent.
– Sen början av 2000-talet har det stått still.

MEN! Boven i dramat kallas BMI och uppfanns för drygt 100 år sen av en statistiker. (jamen ni hör ju hur tillförlitligt det är) BMI är en slags uträkning som man kan ta till om man vill veta om man är tjock eller inte.

BMI tar lite hänsyn till hur kroppen är byggd och huruvida man har muskler eller inte. En kropp som är vältränad och fit kan klassas som fet enligt rådande mall osv. Jag har ett BMI på 33. Jag lider inte bara av övervikt, jag lider av fetma. Eller lider gör jag ju knappast men ni fattar vad jag menar.

Så vad ÄR övervikt?
Alla som har ett BMI över 25. D.v.s alla som väger ett kilo över gränsen. Ett kilo räcker. Ett kilo åt endera hållet gör en enorm skillnad. Råkar du kanske gå upp en två, tre eller fem kilo så kan du helt plötsligt klassas som överviktig men vill ni veta något ännu mer intressant och relevant?

Innan 1998 så låg gränsen för övervikt enligt BMI på runt 27,5 men sen sänktes det till just 25 och helt plötsligt blev hundratusentals om inte miljoner normalviktiga människor tjocka.

Utan att ha gått upp ett endaste kilo.

Paniken var ett faktum och minnet kort, var kom alla tjockisar ifrån undrades det snart och voilá myten om FETMAEPIDEMIN etablerades. Statistiken mellan 1980 och 2009 ter sig i ett helt nytt ljus nu va?

Vi sammanfattar:
1980 var alltså 30,7 procent överviktiga. 2009 låg det på 49 procent. Det låter som ett ganska enormt steg med andra ord, herregud vad mycket övervikten har ökat… eller hur? Men nej, så var det ju inte alls eftersom att det just mellan dessa två tidpunkter skedde en förflyttning av gränsen.

Det påminner lite som när Åkesson blint tror att en våldtäktsvåg väller in bara för att Sverige har fler anmälningar nu än tidigare.

tjock statistik

Läs mer om varför BMI suger här.

Epidemi antyder dessutom att det är något smittsamt. Ord har makt och att benämna kroppar som en del av en epidemi bidrar till att avhumanisera överviktiga. Tjocka blir till en sjukdom som måste botas kanske rentav sättas i karantän.


Inte ens plus size är plus size

Tjock verklighet » 21 januari, 2015 » 08:0028 kommentarer

Ni vet sådana där tjocka kvinnor som av nån anledning aldrig är tjocka i ansiktet eller på överarmarna, som har det tjocka nästan strategiskt placerat på helt rätt platser utan någon som helst överspill? Som de har gett mig ångest under åren. Varför kunde inte jag vara så där snyggt tjock liksom, har jag grämt mig i stunder av självhat. Varför samlades allt mitt fett precis på magen och inte på rumpan istället? Vad är deras hemlighet?

Hemligheten är att de inte finns på riktigt. Inte i den formen iallafall.

Nu avslöjas det också att många av de plus size-modeller vi ser i tidningar egentligen är smala människor som utrustats med vadd och paddning innanför kläderna. På rätt ställen såklart.

Är nån förvånad? Inte jag iallafall.

Att modeindustrin försöker prångla på oss vanföreställningen att deras plus size-modeller är just plus size visste vi ju redan, vi vet men vi påverkas ändå av deras bild av övervikt och det i sin tur påverkar såklart hur vi ser på våra egna men också andras kroppar. Vem är tjock? Jo alla som inte är underviktiga och lider av ätstörningar pretty much, om man ska gå efter modeindustrins standard och det gör man ju till slut om man konstant matas av dessa ideal. Men ok, jag fattar att modevärlden vill sälja kläder och kläder som korvar sig på tjocka oformliga människor med valkar och daller säljer inte.

Men när man försöker sälja in smala kvinnor som ”plus size” så sänder det ett jävligt tydligt budskap. Och frågan är hur det påverkar vår självbild och vår syn på kvinnokroppen.

En verklig kropp i storlek 16 har oftast fett som inte sitter över rumpa och höfter, den har veck och valkar och mjuka, degiga sektioner. En sådan kropp duger tydligen inte för företagen som hellre vill tvinga in fettet i de ramar som de har beslutat är acceptabla och vackra. Det är en trend som vi rent ut sagt tycker är åt helvete. Vi vill inte ha ännu ett ideal att inte kunna uppnå.

- FeTT Magazine

Läs gärna mer om detta vansinne på FeTT Magazine:
Vadderade modeller skapar ännu ett ouppnåeligt ideal

plus size modell vadd padding plus size modell vadd padding