Nyheter ang. Penntricket
För er som inte följer mig på mina andra medier så kommer det lite dåliga nyheter: Penntricket tar en paus. Kanske för alltid. Cissi har nån ny grej på gång och livet är fullt av överraskningar. Vi får se vad jag hittar på. Kanske startar jag upp Postpatriarkatet igen. Kanske går jag i pension. Kanske skriver jag en bok. Kanske målar jag fem nya tavlor inför höstens marknader. 
 
Men en sak är säker: Mig blir ni inte riktigt av med än. Och Penntrickets alla gamla avsnitt ligger såklart kvar och tåls att lyssnas på om och om igen. 

(null)

Har ni stressat ihjäl er än?
Sommarlov och jävlar vad man ska carpa sommar och upplevelser sen man fick blev morsa. Barnen ska fan ha idyll och lycklig barndom om jag så ska stressa ihjäl mig på kuppen.
 
Ja, jag vet man skulle kunna tro att jag raljerar kring fenomenet men icke, jag är själv en av dessa galningar. Jag skulle inte säga att jag tar igen en dålig barndom, tvärtom så har jag faktiskt nästan bara fantastiska minnen av min egen barndoms sommarlov, så det handlar väl kanske om att reproducera det som också var bra ... fast lite mer av det. 
 
Vi var ju fattig arbetarklass så mamma jobbade hela sommaren, men istället för att gå på fritids i stan (vilket inte är fy skam, de hittar ju på massa kul med barnen) så fick jag åka till mormor och morfar som hade en sommarstuga i Mellanfjärden och där åt vi grötfrukost med blåbär varje morgon ute på verandan (under tak, så även om det regnade) och sen tog vi båten ut till nån holme eller strand och badade medan mormor solade och så hade hon bakat kärleksmums och nån kärleksmumsliknande variant som var vit med vit frosting och färggrant strössel. Ibland tidigt på morgonen så följde jag med morfar Stig ut och hämtade näten fulla med strömming. (Som vi sen åt till varje jävla middag) och det var långa dagar utan massa planer men massa mys och kvalitetstid med dem. 
 
När jag blev nio så började jag åka på kollo. Sex hela veckor på Barnens Ö. Alltså idag åker barn en helg eller kanske en vecka har jag sett när jag googlat, innan jag ångrat mig för vem vågar låta sina barn åka bort? Men sex veckor. Jag var på Stugorna. Och det var padla kanot och simma och hoppa från bryggan, camping i skogen med sovsäck och tält, spökjakt mitt i natten (de vuxna kom och väckte oss), myten om Enok som spökade, massa nya vänner, utedass och så den där idyllen. 
 
På fredag åker vi till yasuragi med barnen. Mmmmmm jag vet, men hallå jag vill att barnen ska få UPPLEEEEEVA en massa. Äh jag vet inte, de behöver fan inte sånt men jag tänkte att det skulle bli mysigt men det kommer antagligen bli skitstressigt men de kommer iallafall komma ihåg det och tycka om det. Mina barn är verkligen inga sådana där bortskämda ungar som kräver en massa (vad det nu ens innebär, jag ogillar att prata om barn på det sättet men ni hajjar nog). De blir verkligen glada för allt. En svamptur i skogen. Bada i pytteliten plastbalja på tomten. En tur till stan. Äta på restaurang. Idag har de loppis och de är supertaggade. 

(null)

(null)

Vad gör man när man har allt?
Alltså flosker i all ära men jag kan känna att hela tanken med att man skapar sin egen mening med livet ändå är en ganska göttig tanke. Förlåt, jag vet att jag är privilegierad som kan tänka så men å andra sidan, ska jag förneka mig själv att må ok och istället konsumeras av skuldkänslor för hur bra jag har? (ok jag gör nog det sistnämnda ändå tyvärr)
 
Jag har nog uppnått mina livsmål redan.
 
En stor familj och tre fina barn.
 
Tre nära vänner.
Livspartner med gemensamma mål och intressen och värderingar.
Stort hus med vackra saker och en trädgård.
God ekonomi och ett aldrig sinande kylskåp full av mat jag tycker om.
Möjligheten att förverkliga mig själv genom att skriva och skapa.
 
Shit, när jag skriver ut det så där så inser jag just hur mycket tur jag har haft. Nästan absurt mycket tur. Varför har jag fått detta? Varför har jag så jävla bra? Varför är livet så här orättvist egentligen? Jag har inte behövt kämpa alls. Ja jag har haft det dåligt och fattigt under nästan hela mitt liv men jag har inte kämpat mig ur det. Jag har surfat ut. På en räkmacka. Ut ur skiten och in i drömlivet. (mitt drömliv alltså)
 
Men jag har nått målet. Fått allt jag vill ha. Så nu tänker jag att resten av livet ska handla om livskvalitet, om att unna sig (Nej inte a la Marie Antoinette), om att göra sånt som är bra för själen. Ni vet: bada kalla kvällsdopp, äta gott, kanske resa mer, påta i trädgården, vårda relationer, börja träna och springa igen, köpa en sommarstuga nånstans vid havet och sitta naken ute på tomten där ingen kan se en. 
 
Hur hade er drömtillvaro sett ut? Vad drömmer ni om att göra? Hur unnar ni er? 
 
(Om det sticker i ögonen att jag har det så oförtjänt bra så kan jag glädja er med att jag har kronisk värk i kroppen, migrän samt lider av psykisk ohälsa)