feminism & genus
Kvinnokamp & manshat, könsroller, förväntningar och snäva normer
Tjock verklighet
Titta en tjock tjej som inte hatar sig själv! Fat shaming vs. fat acceptance.
no poo is the shit!
Vad kan man göra med bikarbonat, olivolja och äppelcidervinäger?
diskussion & debatt
här tar vi engagerat och passionerat ställning för olika sakfrågor
barn & föräldraskap
Mitt föräldraskap går ut på att undvika konflikter. Det går sådär.

Hur är man en bra förälder?

barn & föräldraskap » 30 september, 2014 » 14:59 19 kommentarer

Jag har ju lyckats föröka mig två gånger. Eller ja egentligen fem gånger om vi ska vara nogräknade men jag behöll ju bara två.

När det gäller föräldraskap så vet jag mest hur man gör fel. Inte så att jag själv ägnar mig åt att medvetet göra en massa fel även om jag gör en hel jävla del. Som nu när jag skriver detta inlägg fast Tamlin vill hålla handen. Ja jag blev lite less på att stå i sysslolös i cirka tio minuter medan han satt i ett dike och vägrade komma med hem. Så nu får han vänta helt enkelt.

Men tillbaka till föräldraskapet.

Jag vet hur man fuckar upp. Jag vet hur man skapar otrygga barn. Det har jag sett och upplevt själv som barn. Jag vet vad jag aldrig själv vill göra och vilken slags förälder jag till varje pris vill undvika att bli men jag har inte den blekaste aning om hur man gör rätt. Jag har aldrig haft några förebilder och min barndom var full av svek och utsatthet.

Jag vet knappt vad min poäng är men jag vet att föräldrar eller iallafall mammor har orimlig krav på sig. Som förälder kan man aldrig göra rätt nämligen och vi bemöts fördömande och oförstående av omgivningen. Så jag försöker förlåta mig själv.

Och jo klart som fan det finns olämpliga föräldrar. Klart det finns usla jävla val man kan göra som förälder och ibland kan man önska att vissa avstått från att föröka sig. Men generellt så gör vi så gott vi kan. Och i de flesta fall så blir folk av barnen.

För min egen del så försöker jag tänka att så länge barnen vet att de är älskade och sedda så tror jag resten ordnar sig. Då gör det inget att jag gjorde en massa andra fel.

20140930-165844-61124440.jpg

Vill ni att jag skriver om nåt speciellt gällande föräldraskap? Är det nåt ni undrar över? Något ni tycker är jobbigt? Perspektiv ni söker?



Har man fullt upp med att överleva, oavsett om det gäller ekonomiskt, fysiskt eller mentalt, så har man annat att tänka på än att ”ta tag i sitt liv”

diskussion & debatt » 30 september, 2014 » 08:4839 kommentarer

Vi lever verkligen i ett individualistiskt samhälle eller kanske tid snarare. Där det är var kvinna för sig själv, där alla är sin lyckas egen smed och alla kan om de vill. Det ska löna sig att arbeta. Det är bara att våga satsa på drömmarna. Och så vidare.

Ve den som inte tar tag i sitt liv och ve den som vågar tycka synd om sig själv för kan man inte göra nåt åt sin situation så ska man fan inte sitta och gnälla heller. Jävla självömkare!  Lite så. Lite så oavsett vad det handlar om. Har du övervikt och och är missnöjd med det? GÖR NÅT ÅT DET ELLER SLUTA GNÄLL. Dåligt jobb? GÖR NÅT ÅT DET ELLER SLUTA GNÄLL? Elak kille? …. ja ni hajjar. Gör nåt åt det eller sluta gnäll. Den liberala människosynen fullkomligen lusar ner alla vrår och kanter och försöker man förklara vad det kanske beror på så skyller man ifrån sig. Eller ja, jag tycker ju inte att det är så svartvitt men det finns en oförlåtande attityd i samhället som bara gagnar de som orkar och sparkar på de som inte gör det.

Vi gräver ju där vi står och har man kanske haft det jobbigt och tagit sig ur så kan det lätt bli så att man projicerar det på alla andra: ”kan jag så kan alla” men man kan inte jämföra på det sättet för alla har olika utgångslägen. Att vissa människor klarar av att ta sig igenom till synes stora svårigheter beror oftast på att de haft det så kallade kapitalet för det. Alltså förutsättningar. Det kan handla om människor omkring som stöttat, en stark tro på sig själv och en god självkänsla, ekonomiska förutsättningar eller ekonomisk trygghet kanske t.ex genom ett stabilt skyddsnät, sociala skills eller annat.

Att sakna motivation eller ork är inte att vara lat. Det är att sakna ett visst kapital, vissa förutsättningar och det spelar ingen roll hur många käcka självhjälpsböcker man läser för man kan inte peppa sig lycklig eller lyckad. 

jag


Klassresan?

diskussion & debatt » 29 september, 2014 » 09:1369 kommentarer

Jag är arbetarklass. Jag känner inte igen mig när jag beskrivs som den där vita medelklassfeministen även om jag logiskt såklart fattar att jag gjort en klassresa. Eller vadå klassresa? För mig innebär en klassresa en aktivt kamp där man jobbar sig uppåt och ut från utsattheten och fattigdom. Jag råkade bara träffa en medelklassman i ölruset på tre bockar för elva år sen och på den vägen är det. Jag är på safari känns det mer som. En drive by i medelklassens förlovade land men bara en separation från misären om det nu vill så illa. Inte för att jag har några planer på att dumpa maken men jag är plågsamt medveten om att min position är till låns.

Och klass egentligen? Är det verkligen nåt du kan köpa eller vinna eller jobba dig till? Klass handlar ju inte bara om pengarna i fickan eller platsen du bor på. Klass är kapital. Kulturellt kapital, socialt kapital och så givetvis det ekonomiska som dock inte bara innebär hög lön utan en ekonomisk trygghet i ryggen om det skiter sig.

Det spelar ingen roll om jag bor i segersäng eller om jag har en man som drar in pengar: mitt medfödda eller kanske snarare ärvda kapital och klass gör sig påmind precis hela tiden. Du kan ta mig ut förorten men du kan inte ta mitt ursprung ifrån mig.

Hur tänker ni kring detta? Vilken klass tillhör ni och hur har det påverkat er ?

20140929-111200-40320329.jpg


Det syns inte utanpå

Personlig & privat » 26 september, 2014 » 10:1096 kommentarer

Jag har haft ångest sen jag var tolv. Det har liksom gjort mig rätt så självupptagen om man säger så. Jag har haft svårt att se utanför mig själv. Svårt att ”ta mig i kragen”. Svårt att ta mig ut.

Men jag har avfärdats som lat och initiativlös, fått höra att jag borde bita ihop och skärpa mig men det i sin tur har aldrig hjälpt mig på nåt sätt. Det har bara fått mig att känna mig värdelös. Bara fått mig att dra mig mer inåt. Och samtidigt cementerat min egna taskiga självbild. Cementerat mig självuppfattning där jag är allt det där som omgivningen säger att jag är: lat, slapp, oengagerad. Värdelös.

Jag vet liksom inte hur jag ska förklara hur det är att leva med ångest. Hur får man nån att förstå att bara tanken på att passa en tid eller ringa ett telefonsamtal kan få det att totalt låsa sig i kroppen? För att inte tala om rutiner, jag avskyr rutiner. Hur får man folk att förstå paniken som kan uppstå inför vanliga möten eller krav på vardaglig prestation? Jag avbokar saker hela tiden, inte för att jag är lat utan för att jag får panik.

Och det syns inte utanpå.

ångest


När slutade jag vara svartskallen?

diskussion & debatt » 25 september, 2014 » 13:5517 kommentarer

20140925-155233-57153554.jpg

Jag har inte upplevt nån form av rasism på över tio år. Ja möjligtvis att det verkade vara omöjligt att få jobb innan jag bytte efternamn från Psomas till Blomberg men det var länge sen nu. Jag minns knappt hur det kändes. Jag är nån annan nu.

Men jag funderar lite på vad som är skillnaden mellan nu och då? Vad var det för magiskt som skedde? När blev jag svensk? När slutade omgivningen se mig som en svartskalle? Var det när jag blekte håret? Gifte mig med en blond man? Gjorde en klassresa till medelklassens förlovade land? Fick blonda barn? Är det för att jag noppade bort mina ögonbryn i slutet av nittiotalet/början av 20-talet? De kom ju aldrig tillbaka och gav mitt ansikte en helt ny svenskare look.

Hur funkar det här egentligen?

Jag har inte riktigt analysen men märker ju att saker är annorlunda nu. Jag förstår inte riktigt rasifieringsbegreppet helt och håller men vet att det ämnar att synliggöra ras som en social konstruktion.