feminism & genus

Män som använder sexuella trakasserier som maktverktyg

Jag kör live på instagram en gång om dagen ungefär och varje gång jag gör detta så händer en sak. Varje gång. Gissa vad?

Jo det ploppar in män. 

Inte en eller två utan flera. Gissa vad de skriver i chatten? Mmmm. Två saker: antingen kommenterar de mina bröst och kropp på ett sexualiserat sätt. Eller så kommenterar de min övervikt. Tjock, fet, nöff nöff. Sexy boobs. Show your ass. osv. De spammar ner kommentarsfältet och jag får be mina följare att ignorera, att skriva saker till mig istället. Och så blockar jag.

Och vet ni? Jag blir alltid helt paralyserad när detta händer. Jag blir chockad. Stum. Kommer av mig, vet inte vad jag ska prata om. Där står jag liksom och lagar mat och snackar feminism eller berättar om min dag eller om  mina barn och så kommer det in män och kommenterar mina bröst. Jag känner mig så himla liten och blir nära gråten. Det låter helt absurt egentligen, jag som är så jävla tuff och arg och kan säga ifrån. Men just där. Nej det funkar inte.

Vad fan är det för fel på män egentligen? Varför gör de så här mot oss hela tiden? Eller jag vet ju varför. De vill ju förnedra oss. Det handlar ju om förtryck och sexuella trakasserier. En patriarkal strategi för att trycka ner kvinnor, straffa oss, tysta oss. Och det funkar ju!

feminism & genus

Om patriarkatet gillar det du gör så byt strategi! 

Om män runkar till det du gör så kanske det inte är så jävla empowering eller feministiskt strategiskt egentligen.

Några av er funderade kring detta jag skrev om enpowerment och män som runkar och nån sa att män runkar till tamejfan allt och ja det har ni ju faktiskt rätt i hehe men det jag menade var typ att om patriarkatet gillar det du gör (dvs dina feministiska strategier) så kan det vara läge att byta strategi. 

Det är inte meningen att kampen mot förtrycket ska tilltala eller vara behaglig för förtryckaren. (Såvida det inte är en del av en lur-strategi och du har en stor kniv i trosorna redo att hugga med) 

Som till exempel att det skulle vara empowering att klä sig sexigt, dansa förföriskt, visa titsen eller sminka sig snyggt. Att vissa kvinnor känner att det är det så är inte konstigt alls. 

Patriarkal bekräftelse får oss att må bra. Jäkligt bra. Iallafall för stunden. Den får oss att känna oss starka och sedda. Jag kämpar ofta mot just detta med mig själv. Det är svårt att frigöra sig och stå emot. Och det ska vi inte klandras för. Men att man känner just så här beror ju att vi är formade och fostrade och ja, hjärntvättade av patriarkatet. Om det vore empowering så skulle fler män i maktpositioner vara nakna på bild.

Förstår inte när allt som pleasear normen och män i allmänhet hamnade under fliken ”enpowerment”? Det är som att kvinnors ”sexuella makt” som antifeministerna hela tiden tjatar om skulle vara makt på riktigt. Det kanske får oss att känna power ibland och i vissa situationer, men det är en illusion som bygger på patriarkala strukturer och normer. 

Och i slutänden står vi ändå bara kvar och stampar på samma plats våra mormödrar stod på.

Vardagstrams

Jag ska prova att säga ja oftare

Igår frågade ena barnet om hen fick bada med kläderna på. I badkaret alltså. Jag sa nej. Jag tänkte på blöta kläder och slags och stänk och blött och kände att ba neeeej dålig idé. Och sa nej. 

Men nu i efterhand så ångrar jag mig. Vad gjorde det liksom? Hen undrade förmodligen hur det skulle kännas. Precis som jag när jag var liten fick för mig att tappa upp ett kallt bad med klorin i för att liksom se om jag kunde återskapa badhuskänsla hemma i egna badrummet. Jag har för mig att jag också badade med kläderna på vid nåt annat tillfälle. 

Aja. Men grejen är att jag sa nej fast jag egentligen inte hade nåt bra argument varför och samtidigt berövade mitt arma barn på en upplevelse och på att faktiskt få sina funderingar bemötta och tillfredsställda. Lilla barnet. Tråkiga mamma! Jag känner att jag ofta gör så: säger nej av bara farten. 

Känner ni igen er? 

Jag ska erbjuda bad med kläder ikväll tror jag. Blir säkert skitkul för dem båda. 

feminism & genus

Hur lyfter man viktig internkritik utan att ställa massa orimliga krav på varandra?

Varning! Långt inlägg! Det har varit massa prat om systerskap, om internkritik, om hur man gör feminism och ja ni vet, ni har ju hängt med. Här och på andra ställen. Såg att Clara Henry gjort nåt feministiskt statement på mellon men jag kollar inte mello så jag har inte riktigt hängt med men har förstått att det uppstått debatt utifrån detta. Massa å ena sidan och andra sidan känner jag kring detta. Kring själva fenomenet internkritik alltså.

Jag tycker å ena sidan inte att det är elitism eller ofeministiskt att problematisera feministiska strategier. Jag tycker det är helt rimligt att, när Clara Henry kör sitt nummer, fråga:

1. varför man behöver klä sig sexigt eller avklätt (tips! Om män runkar till det du gör så kanske det inte är så jävla empowering eller feministiskt strategiskt egentligen)
2. hur det kommer sig att det alltid bara är smala kvinnor som går i bräschen för kroppspositivitetsrörelsen samt
3. hur peppigt det egentligen är när smala vältränade skitsnygga kvinnor sjunger om att man duger som man är. Det tycker jag är rimligt och viktigt att prata om. Att kunna och våga synliggöra våra brister, det som skaver och var vi kan göra bättre.

Å andra sidan tycker jag att alla inititativ är grymma och att det är orimligt att kräva att alla alltid gör 100% rätt, att enskilda ska lyckas inkludera alla. 

Jag tycker det är ett problem när man liksom hugger ner direkt på initiativ som är bra pga de inte var tillräckligt bra. Jag blir fan ledsen när jag ser ansträngningar som kvävs i sin linda för att folk har ett jävla behov av att leta fel. Jag märker att många tystnar och kryper undan av rädsla att inte duga eller göra rätt. 


(Haha! Ja kanske?! Önskar dock att det nån gång fanns plats för annan feminism på bästa sändningstid också.)

Och jag tycker vi behöver ge varandra en break och jag tycker inte feminister eller kvinnor ska ha fler krav på sig. Jag är också trött på diskussioner där man ska bryta isär feminismen och andra feministers sätt att föra kampen på. Det ska påpekas hur feminister gör fel och hur feminister borde göra egentligen och att feminister är si och så. 


Men måste dessa två perspektiv utesluta varandra? Jag tycker inte det. Jag tror tvärtom att båda perspektiv är skitviktiga. Att vi ska kunna kritisera vår egen rörelse, självrannsaka och sträva efter att bli mer inkluderande och mer medvetna om privilegier och positioner samtidigt som vi är en varm famn för varandra, där vi peppar och lyfter och inte hackar och bryter ner. Där vi skapar rum för förståelse för att ingen är perfekt. Hitta en balans mellan dessa två ytterligheter. På en nivå där vi bygger upp och aldrig bryter ner. 

Hajjar ni hur jag menar?

Det mesta och bästa jag lärt mig om mig själv, om feminism, om systerskapet har jag lärt mig av just de som kritiserar mig och det jag säger och står för. En del av dessa har varit jävligt tuffa mot mig och jag har blivit ledsen och arg och känt mig utsatt. Men i efterhand har jag tagit till mig och utvecklats och hajjat ett och annat som jag antagligen aldrig fattat om vissa inte varit så där kompromisslösa som de är.

Och här tror jag också vi behöver bli bättre på att inte ta internkritiken personligt även om den riktas mot oss. Att det oftare handlar om fenomenet i sig än om att just Clara gjorde si eller så. Utan att Clara gjorde nåt som många andra feminister också gör och vad har det för effekter? Vilka inkluderas? Vilka utesluts? Vilka synliggörs? Vilka strukturer cementeras? Och så vidare.

Jag tror mycket handlar om hur man levererar kritiken också. Hur den uttrycks och varför. 

Skärmavbild 2017-02-21 kl. 19.45.07

Sen tänker jag lite på vad Cissi Wallin skrev idag på sin blogg i inlägget ”Systerskapet urvattnas”.

För mig är feminism inte att typ per automatik fridlysa alla tjejer och kvinns. Det börjar liksom likna en fars när någon (kvinna/feminist) säger något som inte är enbart hyllande av annan kvinna och x antal alltid ska gapa om ”vad hände med systerskapet??!”. Precis som det tycks gå inflation i att kalla ALLT tjejer gör för feminism (kolla jag sminkar mig = feminism! Öh nä, mer bara vanlig lite härlig ytlighet va?) så tycks det alltså vara larvigt enkelt att dra ”systerskaps-kortet” i lägen av kritik, eller bara lite ironiserande…

Om tjej betalar pengar för att se mig köra standup och sen skriver på nätet att jag sög… Det är inte icke-systerskap, det är en vanlig jävla recension. Inte så sköj för mig kanske, men ger man sig in i viss lek… Om jag säger att tex Charlotte Perrellis mellolåt sög, att hon (utifrån sina uttalanden) verkar ha lite dålig självironi så är det inte att svika systerskapet.

Njae. Å ena sidan, å andra sidan som sagt. Nej jag tycker inte att kvinnor ska fridlysas på så sätt att de aldrig ska kritiseras när de gör nåt problematiskt. Det håller jag med Cissi om. Precis som jag skriver i början av inlägget. Det finns kvinnor som uttrycker rasism, transfobi, tjockhat. Dessa ska aldrig stå oemotsagda. Sen finns det tillfällen där kritiken för oss framåt, som i exemplet med Clara Henry eller för all del, nu när jag bemöter det Cissi skriver: Jag håller ej med det hon skriver och förklarar varför.

Däremot tänker jag så här och nu kanske ni inte håller med mig här men jag tänker att kritik mot medfeminister och kvinnor helst ska vara befogad. Och med befogad menar jag inte att man har rätt i sak, utan att det finns en tanke bakom kritiken, en önskan om att föra feminismen framåt eller på andra sätt ta ställning i en viktig sakfråga.

Jag efterfrågar snarare eftertänksamhet än fasta regler. Är kritiken viktig? Behöver den föras fram? Vad händer om jag gör det och vad vill jag åstadkomma? Vad bidrar just min åsikt till här och nu? Vill jag ha en utvecklande diskussion där vi båda lär oss eller vill jag bara trycka på min åsikt; att personen jag kritiserar har eller gör fel? Om det är det senare, vad är effekterna av det då?

Och här håller jag alltså inte med Cissi. Om nån feminist säger att Cissis standup suger så tycker jag att det är osysterligt. Till och med elakt faktiskt. Det är bara jävligt onödigt iallafall. Den kritiken bottnar mest i ett behov av att göra ner henne, inte i en önskan att göra samhället bättre eller Cissi en tjänst. Och ja det behovet har man ju ibland. Det har jag också eftersom att jag inte år så jävla god och fin och bra som jag önskar. Man är ju bara människa. Men det är ändå jävligt osysterligt. 

Att det går inflation i systerskap går jag ej med på även om systerskapet existerar och är starkt så kämpar vi fortfarande med att hjälpa kvinnor att sluta backa män och backa varandra. Det internaliserade kvinnohatet är så starkt rådande i oss alla att systerskapet konstant måste påminnas om. Även inom våra kretsar.