#5inistagram

2. En av mina hjärtefrågor (genusmedvetenhet)

Det börjar redan vid födseln; studier visar att vi svarar fortare på flickors skrik än pojkars, men pojkar får oftast amma mer och längre än flickor.


Vi pratar mer med flickor och de får även mer kramar och närkontakt. Både från sina föräldrar och sin omgivning. Att pojkar uppmuntras mer att prova nytt och att vara fysiska vet ni säkert och det börjar redan när de ska börja gå och utforska världen.

Flickor får också generellt mer uppmärksamhet för sitt yttre medan pojkar får mer för sina prestationer. Även om en komplimang i sig inte är skadlig ”Va söt du är idag!” så upprepad om och om igen regelbundet sänder det budskapet till flickorna att de är mest uppskattade för sitt yttre. Pojkar å andra sidan får ofta en massa uppmuntran för vad de kan; ”Vilken stor och stark pojke du är som kan klättra!” Föräldrar uppmuntrar generellt sina pojkar att leka tuffare, ta risker och våga medan flickor oftare får höra att de ska vara försiktiga och ta det lugnt.


När ungarna sen blir större så kommer ju leksaker och barnprogram och vänner in. Leksaker riktar sig ganska tydligt till vardera könen; pojkar förväntas gilla (och vara) äventyrliga och aktiva leksaker medan flickor antas gilla passiva och pyssliga lekar.


Kläderna uppmuntrar även de olika sorters lekar. Pojkars kläder som kommer i mörka grådassiga toner och slitstarka rymliga tyger kan man kravla omkring på marken med, ramla med och klättra med. Flickors kläder i mer delikata material och ljusa pastellfärger där smuts syns på och som lättare går sönder (och även sitter tajtare och mindre bekvämt) funkar fint när man pysslar eller leker lugnare.

Och barn i färgglada kläder får fler leenden från sin omgivning. Bara en sån sak kan man ju fundera över och hur det i sin tur påverkar barns självbild.


Sen kommer vi till omgivningen. Och de föreställningar och fördomar vi har kring könen och hur det påverkar vårt bemötande av varandra och då speciellt barn som är i sina formativa år. 

Här spelar även normer en stor roll för barn vill passa in och göra kön på rätt sätt. Vi är flockdjur och anpassar oss lätt till samhällets ideal. Barn kan behöva stöd att våga bryta det, våga stå emot, våga vara sig själva.

Hur fria är ungarna att utveckla sina personligheter och egenskaper när allt runt om kring dem är så tydliga med vilka mallar som finns och vilka regler som gäller? Hur fria är de egentligen när de blir bestraffade när de faller utanför ramen för vad som är ok för respektive kön?

För att vi överhuvudtaget ska ha en chans till jämställdhet så kräver det att vi börjar från grunden. Att vi identifierar problemet och går till botten. Att synliggöra strukturer, sexism, kvinnohat hos andra och oss själva only takes us so far som man säger. Men för att förändra på riktigt behöver vi motverka de mönster som lett oss hit. Och hur gör man det?

Jag har inget större hopp om nuvarande generationer, jag tror absolut man kan lära om och göra bättre men jag tror att vi är för mycket produkter av vår tid och kultur för att göra om helt.

Därför är en av mina hjärtefrågor genusmedvetet föräldraskap och pedagogik.

Jag tror att om vi aktivt formar våra barn, den nya generationen, utan snäva könsnormer så kommer de växa upp med andra förutsättningar som i sin tur skapar ett mer jämlikt samhälle. Jag tror att om vi lär barn redan från start att utvecklas fria samtidigt som de tidigt får verktygen att identifiera ojämlikhet, rasism, sexism och kvinnohat så kommer vi komma framåt. Jag tror att om vi medvetet motverkar snäva könsroller så kommer det till slut bli förändring.

Vilka är era hjärtefrågor? 

Previous Post Next Post

You Might Also Like

12 Comments

  • Reply Ulrika 2 mars, 2017 at 09:37

    Jag har en fråga gällande detta! Såg att fannyarsinoe skrev om detta på instagram för några dagar sedan, att feminism ofta ”reduceras ned” till barnuppfostran, vilket hon tycker är dåligt och inte ett effektivt sätt att bekämpa patriarkatet (i grova dag alltså). Hur ser du på det? Jag tycker nämligen att mycket av patriarkatet fostras in i oss, alltså jag tycker mig ”veta” att biologin inte är så värst olika mellan könen, men att det är inlärda beteenden, och därför tycker jag barnuppfostran är en viktig del av bekämpningen (in addition to lagändringar osv.). Men samtidigt så tyckte jag det hon skrev var så himla logiskt och liksom makear sense… Så nu vet jag inte alls hur jag ska tänka! :O 😀

    • Reply Elin 2 mars, 2017 at 19:20

      Jag undrar också över detta!

  • Reply jessy 2 mars, 2017 at 10:19

    Alltså bilden på barnet i spindelmannendräkt som drar en vagn är väl inte stereotypt, snarare tvärt om? Tänkte eftersom du la in den i texten om stereotypa lekar och leksaker. Har för mig att den är från en leksakskatalog där de tidigare fått kritik för att katalogen var så stereotyp, och sedan gjorde om den och då hade med bilder på barn som lekte olika lekar oavsett kön.

    • Reply Lady Dahmer 2 mars, 2017 at 11:02

      Jag har bara valt ut random bilder o ja denna bild har jag anvönt i ett tidigare inlägg om hur man kan tänka om ang. Leksaker.

  • Reply Mie 2 mars, 2017 at 10:48

    Jag är mamma till en på många sätt ”typisk pojke”, men nu till Karnevalsfirandet i Tyskland ville han klä ut sig till Captain Phasma. Eftersom jag var lite orolig för att han skulle få kommentarer frågade jag om han visste att det är en kvinna. Han svar – Ja, men hon är cool! Det gjorde mig glad att könet uppenbarligen var helt oviktigt för honom.

  • Reply Brita 2 mars, 2017 at 12:15

    Intressant att du skriver att barn i färgglada kläder ofta får mer uppmärksamhet!!! Vi bor i Norge och vår son på 2,5 får ofta uppmärksamhet i förskolan för sina färgglada eller fina kläder… och då är vi verkligen inte extrema med detta med färggladhet, jag försöker bara väga upp att vi får så otroligt mycket kläder i mörkblått med lite gula och röda och gröna färger… tydligen extremt ovanligt här!!!

  • Reply Malin 2 mars, 2017 at 13:20

    En av mina hjärtefrågor är vinylskivor. Eller ja musik i allmänhet. Och här tycker jag det är så tråkigt att kvinnor som kan mycket eller samlar skivor ses som lite knepiga av omgivningen å ena sidan och andra sidan inte accepteras av de ”nördiga männen”. Här är ju instagram dock en fin grej då fler duktiga kvinnor har fina konton.

  • Reply Louise 2 mars, 2017 at 13:30

    Bra skrivet! Det här känns viktigt! Jag tycker du beskriver det bra.

  • Reply M 2 mars, 2017 at 13:40

    Min 2-åring har för ett tag sedan börjat kategorisera människor som mammor eller pappor, i bland kan någon också vara en mormor, morfar osv. Oftast handlar det alltså om män och kvinnor, mormor/morfar är förstås de äldre.. barn kategoriseras som ”en annan xxxx” (barnets eget namn). Jag vet inte hur detta kommer sig, och att det alltid prickas ”rätt” eller hur man ska säga.. är detta vanligt? Även färger har kön, tydligen. Rosa hår på ett penntroll betyder att det är en ”mamma” och blått betyder ”pappa” liksom.. Vi pratar inte om män/kvinnor eller föickor/pojkar men säkerligen måste någon koppling till kön och identitet ha uppkommit ändå. Vi har en hel del kläder i stereotypa färger tex, pga arv, men det vi köper själv blandar vi upp med annat. På FK lär de väl sig en del, om inte så ordagrant så ser de väl vad andra barn har på sig, vad de leker med, plus barnprogram osv. Är inte supernoga med genustänket, dels pga blir överväldigad av krav och vi tar vad vi får i present tex, men överlag tänker vi på att leksaker, färgval, kläder och aktiviteter ska vara så gott och blandat som möjligt.

  • Reply Nina 4 mars, 2017 at 08:00

    Min hjärtefråga är kvinnor som lever under förtryck i Sverige. Som tvingas skyla sin kropp och inte får visa håret. Små flickor med heltäckande kläder och nihjab. Män som styr. V

  • Reply Sofie ottosson Gustafsson 4 mars, 2017 at 19:43

    Så svårt att få andra föräldrar att öppna ögonen och göra dem genusmedvetna. Vissa föräldrar blir bara sarkastiska och börjar hånas samt använda ”hen” som ett skämt. Blir så besviken på världen! Är det deras bestämda och inrutade världsbild mina stackars barn ska få växa upp med?! 😥

  • Reply Tess 20 mars, 2017 at 16:31

    Håller verkligen med om det du skriver! Jag läste en hel del innan jag fick barn och flera studier visade att pojkar var långsammare med att utveckla språk och ordförråd. Därför var jag extra medveten om att alltid prata och förklara mycket för mitt barn och vi har vid varenda besök på BVC fått höra att han har ett stort ordförråd och pratar tydligt för sin ålder. Eftersom pojkar också ofta ”bjuds” på våldslekar och ”tuff”-grejer utifrån så är vi extra noga med det omvårdande, empatiska, lugna och tålmodiga. Just för att vårt barn ska ha tillgång till hela sitt känsloregister och veta att det är ok vad han än gillar för lekar, leksaker, färger…..

  • Leave a Reply