Lady Dahmer

Patriotism, Nationalism och Kärleken till Sverige 2.0
Medans jag drar ner på byn så lämnar jag er med en repris på ett gammalt inlägg som känns aktuellt just nu


.
Ingen älskar Sverige som jag.
Jag är äckligt förälskad i mitt land. Jag saknar ofta till och med förmågan att se och erkänna dess negativa sidor. För mig är Sverige bäst. Absolut bäst i världen.

Ingen protest.

Jag kan orera vitt och brett om Sveriges förträfflighet på olika amerikanska forum. Aj löv Sveden liksom. (trots att sverige och svenskarna inte alltid räknar mig som en av dem. Undrar om jag är "homogen" nog för att tillåtas stanna, eller om jag bör "återvandra" i enlighet med SD's politik?)

Mitt Sverige är mångkulturellt och vackert, öppet och accepterande - i spetsen och en förebild för resten av världen.

Vad som gör mig förbannad är människor (politiker) som sprider hat, fientlighet, fördomar - i kärlekens namn. I Sveriges namn. I Patriotismens namn. Som gömmer sig bakom att de "värnar Sveriges kultur" men som egentligen är så förblindade av hat och lögner att de inte kan se ordentligt. Tyvärr lyckas de påverka tusentals med sin propaganda. Och det skrämmer mig nästan mer än det gör mig arg.

Det absolut mest skrämmande är vardagsrasismen, den rumsrena accepterade fördomsfullheten, som sprider sig bland svenskarna likt cancer. Ett virus. Som förfular och förgiftar. "Jag är inte rasist, men...." 

Visst har vi alla fördomar, shit det har väl jag också, men det är något vi aktivt bör jobba med. I det privata rummet men också offentligt. Att erkänna för sig själv att man är en del av problemet och att lösningen på det inte ligger i att bespotta och förvisa andra kulturer och raser utan i integrering och acceptans.

Svenskarna har alltid behövt nån att skylla på. Idag är det svartskallarna, muslimerna. Förr var det finnjävlarna. Och innan det arbetarklassen och de fattiga. Patrasket.

//Äkta Patriot

Bevara Sverige!

Ofta hör man det här om att Sveriges kultur skulle vara hotat. Av vad vet jag inte. Oftast är det obildade småbyggdsbor med alldeles för mycket paranoia och okunskap som bräker ut sig detta påstående.

Det går tydligen utför med Sverige. Något hemskt är på väg att hända. (Fast vad får man inte svar på).

Men som sagt; Kulturen. Det svenska arvet. Måste bevaras. (och de hotade fornminnena)

Jag håller med till fullo. Vår vackra kultur ska föras vidare och våra fina traditioner hållas levande (såvida de inte begränsar och diskriminerar, sådana traditioner slipper jag gärna). Jag kan även känna lite ångest över mitt grekiska arv och tänker mycket på hur jag kan ge mina barn en del av det.

Men... Är det verkligen hotat? Av vem? På vilket sätt? Hur?

Och jag undrar lite försynt.... Vad exakt gör du för att bevara kulturen? Hur ser du till att just ditt barn får ta del av det svenska arvet? Vad tar du för ansvar?



(och tydligen kommer Sverige vara muslimskt om fyrtio år. Jojomensan. Fuck sekulariseringen liksom. Fuck faktumet att svensken inte är speciellt troende överhuvudtaget och att vi knappt kallas kristna längre för konvertera kommer vi. Allahopa. Jojomensan. Det är logiskt.)

Hetsa inte upp digöver småsaker i vardagen!

Min fina och kloka vän Apan Anna skriver om tjatiga sambos och jag nickar igenkännande. 

Och jag tänker att om man bor ihop med en människa som aldrig kommer ihåg att släcka lampan eller stänga toalettlocket så är det dags att gilla läget. Dags att bestämma sig för hur man vill att livet ska te sig hemma.

Ska jag vara en tjatig kärring/gubbe och bidra till dålig stämning och sura miner? Eller ska jag helt enkelt acceptera och välja mina strider? Är det viktigt? När jag ligger på dödsbädden kommer jag ångra att jag inte tjatade mer? Vill jag vara irriterad över småsaker hela tiden?

på detta vis frigör du dig själv från ältandet och kan börja hantera istället - Cecilia

Jo, jag har en tjatkärring hemma jag också. Och japp, jag är en jävla slarver emellanåt.

Men precis som Apan så har även jag massvis med saker att tänka på. Jag är en tänkare (och ältare) och mitt huvud är ständigt uppe i varv. Jag funderar och filosoferar. Konstant. Min inre monolog tar aldrig en paus. Och vardagen är tillräckligt stressig som den är, jag blir ofta distraherad av annat.

Så när karln efter femtioelfte gången gnäller på att jag inte stoppat tonfiskburken i återvinningspåsen så blir jag trotsig. ”Hur svårt är det?” gnäller han. ”Hur svårt är det att göra det själv om det stör?” svarar jag.


Boktips!


(Givetvis försöker jag ju tänka på att plocka upp efter mig och bättra mig för att glädja maken, men ibland glömmer man ju. Och förändringar måste ju komma från en själv. Det går inte att tjata fram.)