Lady Dahmer

Min väldigt långa förlossningsberättelse

Hur skriver man en förlossningsberättelse utan att känslorna tar överhanden och utan att bli totalt överväldigad och osammanhängande?

Tisdag kväll, trettonde juli, runt elvasnåret så satt jag och funderade över varför jag inte kan gå och lägga mig i tid. Tänk om förlossningen skulle köra igång och så har jag inte passat på att sova?

Men äh tänkte jag... det är en dag kvar till BF och jag läre ju knappast vara i tid. Ninjan gick ju nio dagar över tiden. Och trots att jag är en människa som är begåvad med enorm tur (om man ska tro på sånt, fast det gör jag ju inte) så utgår jag ofta från att universum ska straffa mig. (kanske för att jag alltid har sån jävla tur?)

Det sista jag gör innan jag hoppar i säng är att gå på toaletten. Det är blod på pappret. Upprymd. Kanske nu?

Jag vaknar klockan ett på natten. Stönar mig genom tre värkar innan jag ger upp och kliver ur sängen. Tillbringar natten till att se på tv och vänta på morgonen. Det här tar väl tre dar antar jag och tar ett microlax så jag slipper obsessa över huruvida jag är skitnödig eller ska föda barn.

Vid nio på morgonen så är jag inte speciellt kaxig. Stönar. Klockar värkar. Sex minuter mellan. Bra. Omföderskor ska åka in när det är drygt fem sex minuter mellan och jag ringer Huddinge för att förbereda. Känns det akut eller kan du vänta lite? Vi har fullt. Det är fullt överallt i Stockholm idag. Jag väntar. Det känns som att det finns tid. Men det gör ont och jag är rädd.

Klockan elva vill jag inte vara hemma mer. Kan vi åka in och kolla om det hänt nåt? Tänk om det inte hänt nåt? Som förra gången. Ni får åka till Södertälje, vi har ingen plats. Ok, bara för att kolla. Vi åker. Hej då mamma! ropar Ninjan glatt.

Ut på motorvägen. Trafikstockning. Så långt ögat kan se. Chaffören (grannen) ser orolig ut; Det här ser inte bra ut. Det här kan ta två timmar, det brukar det göra den här vägen. Panik. Ringer Huddinge igen. Panik i den änden också. Vi skickar ambulans, vart är ni?

Vill inte. Pinsamt. Resursslöseri tamejfan.

Vi kör till SöS istället, det är nära - vi kan ta ambulans därifrån om det måstes. Men jag ska fan in. Jag ska inte till södertälje.

Klockan 11.54: Ni får stanna. Vi förbereder ett rum till dig. Inskrivning. Jag vill ha epidural, säger jag.

Klockan 12.20: Flyttas till Södra BB. Öppen sex centimeter. Din kropp kan! säger barnmorskan Lilleba. Nej nej nej nej svarar jag. Jag går ingenstans nu, jag lämnar inte ens rummet, säger Lilleba tillbaka. Jag stannar till barnet är ute. Jag har bara en födande. Så jobbar vi här. 

Epidural? svarar jag. Det här går såååå bra,
får jag tillbaks.

Värkstormar. Att andas funkar inte. Att slappna av funkar inte. Jag vill skrika och jag vill spänna mig och så gör jag det. Jag ligger i fosterställning på golvet och tar emot värkar medans Lilleba och Oskar trycker på ryggen. Var det så här jobbigt förra gången? Jag vill hemskt gärna ha den där epiduralen nu! gråter jag, men ignoreras.

Jag slipper iallafall mätinstrument fastsatta på mage och lår. Inget dropp. Ingenting som stör. Bara vi tre.

Klockan 13.14: Kryper upp i sängen. Öppen åtta centimeter och nu är cervix utplånad. Åh tack tack tack. Det går framåt. Kommer jag föda innan kvällen? Lilleba skrattar; Oh ja! (hon ljuger, det är inte sant, de kan väl inte veta sånt? Sånt här kan ta hur lång tid som helst brukar de ju säga) 

Jag ligger nog i världshistoriens mest idiotiska ställning. Platt på rygg. Platt. Inte ens lite uppvinklad. Ingen kudde. Benen åt sidan. Platt. Uppförsbacke de lux. Men jag skulle ju bara undersökas. Och värkarna stormar genom kroppen och jag VRÅLAR. Oavbrutet. Det trycker påååå!!!

Och helt plötsligt blir det värre. En enorm kraft neråt i slutet på värken. Är det det här som är krystvärkar? Jag får krystvärkar vrålar jag i panik. Jag är verkligen jätterädd. Hela tiden. Jag vet inte varför men det tar över. Jag vågar inte föda.

Ännu en krystvärk. Krysta då! säger Lilleba mjukt med sin mörka röst. Kan jag det? Du är omföderska, lyssna på din kropp, får jag till svar.

Att få vara aktiv är bra. Får tillbaka lite känsla av kontroll. Nu ska ungen ut.

Klockan 13.33: Börjar krysta. Jag tar i, fortfarande platt på rygg, finns ingen tid att ändra. HJÄLP MIG! vrålar jag. Jag känner när huvudet går igenom. Varenda milimeter. Plopp!

Och jo, jag bajsar på mig. Jag känner det. Men jag bryr mig inte. Inte nu längre.

Men sen tar det stopp. Kommer det nån värk snart, jag står inte ut?! Lilleba retas med livmodern och jag väntar. Till slut så kommer det en värk och jag trycker på. Ut för fan!! Dra ut den! skriker jag. Jag ser hur magen rör på sig och hur den blir slapp.

Klockan 13.35: Födelse. Jag ser en pung! En vital pojke födes i framstupa kronbjudning. Det är klart. Jag är klar. Äntligen. Nu kommer euforin och adrenalinet. Andas ut. Är lycklig. Jo, jag älskar honom från första stund. Han är min.

Ingen epidural. Ingen lustgas. Ingen akupunktur. Ingen alvedon. Ingenting. Bara jag.

Sen kommer tortyren. Nej, det är inte över. Just ja. Det ska tryckas på magen. (utlöser en slå-på-käften-impuls) Jag blöder mycket men livmodern är redan som en hård liten apelsin. Det ska sys ihop. (Jag sprack nästan hela vägen ner. Rövhålet är tack och lov intakt konstateras efter att fingrar körts upp och rotats runt. Härligt.)

Och sen ska det tuttas igång. In med patten, öppna truten lilla mupp. Smask smask. Han kan. Mina barn är kompetenta. Tutt-kompetenta.

Jag får duscha och kissa. ÅHHHH va skönt att kunna tömma blåsan ordentligt igen. Men sen kommer yrseln och illamåendet. Oskar ropar jag när jag lägger mig ner på badrumsgolvet. Jag svimmar snart. Kan jag krypa till sängen? Det kan jag. Sakta sakta. Nu ska jag vila. Äntligen.

Kissnödig igen efter nån timme. Reser mig upp. SPLASH! Blod splashar genom blöjan, ner för benen och en stor pöl tar plats på golvet. Hoppsan. Jag tror jag kryper tillbaks i sängen.

Jag får order om att ringa vid varje toalettbesök och blöja får bytas liggandes i sängen. Jag får de där extra stora blöjorna. Jo, det är en blöja. Inte de där vanliga jättebindorna jag hade förra vändan. Personalen ser lite orolig ut och jag berättar att jag har haft järnbrist halva graviditeten. Det har jag nu också konstateras efter ett blodprov.

Oskar stannar tills åttasnåret. Han måste hem till Ninjan. Hon har aldrig haft barnvakt över natten. Aldrig sovit utan mamma heller. Vi äter middag ihop innan han går. Subwaymacka och coca cola. (den där ska du dricka upp, säger barnmorskan och pekar på colan. Socker är bra nu.) Bebisen sover.

Första natten går bra. Vi sover. Och tuttar. På morgonen föder jag fram tre tennisbollstora (nej, jag överdriver inte för effektens skull) koagler. Urk. Panik. Nu ramlade livmodern ut är första tanken.

Vid elva kommer pappan och Ninjan och oj det är en bebis i rummet. Ninjan är chockad. Lillebror.

Sen åker vi hem.


Mer om förlossningar:

Saker ingen berättar för dig

Förlossningsöverraskningar




Julia

Herre Djävlar vilken häftih historia. Det är din historia, din prestation! Jag blir ödmjuk och imponerad av att läsa detta!

Buffy

fatty :p

Åsa

Ojojoj, så imponerande! Bra jobbat!!



(hihi, hjärnbrist!)

Flodin

Det var som att åka tidsmaskin och att det var jag som låg förlossningsbädden :bigeyes: Fast mer klar och detaljerad med tanke på att jag sög lustgas som om det gällde livet, och det tänker jag inte göra om! Bli hög och knappt minnas något är inte en tiopoängare, inte ens noll :thumbdown::tired: Grattis till babylyckan och lycka till! ;-P:thumbup:

Ellinor

Vilken fin och ärlig berättelse! Fast du led väl av järnbrist och inte hjärnbrist? Hehe :)

Anonym

Jag kan inte annat än att älska din ärlighet! :love:



Fast lite otäckt lät det nog :-s Det va väl ingen fara med dig och så menar jag?

Amanda & Oscar

Undeerbart!!! Jag grinar som vanligt :love:

Sofia

Underbart! Jag har inte fött barn själv men sitter ändå här och torkar tårarna som rinner när jag läser om din fantastiska prestation!

Grattis x1000 :thumbup:

Alexandra

Haha :-) Så jävla vidrigt med de dära koaglerna! När jag fick mitt första barn så födde jag också fram en koagel stor som en apelsin :bigeyes: Som jag fick balansera på jättebindan fram till toaletten och plums Hahaha! Jag sa till Mattias "Men va fan, jag tor det kommer ett barn till" :-)

Malin

Fin berättelse. Hur känns det i efterhand att ha blivit nekad bedövning när du bad om den? Jag hade blivit sjukt upprörd, men då är jag också extremt rädd för att föda vaginalt och hade nog inte överlevt utan eda.

helene

hej å hå!

läst din blogg ett tag och älskar den! din uppriktighet är kalas! kollade in din gamla blogg å vips så var det ett foto på dig och peter.. å så stod det, jag och min bror.. peter är en av min pojkväns kompisar! världen e liten!

keep up the good work å fortsätt slå "normalisar" på käften!! love it!

En tjock katt i en smal värld

Fy vad häftigt! :) Måste medge att det tom kom en liten tår. :P Du är bäst!

Malin

:bigeyes: jisses!! Inte fött själv, men jag glömde andas när jag läste och böla som en unge!:love:

Emelie

Jag älskar detaljerade berättelser, det är de som är de bästa! Jag satt och höll andan och självklart börja gråta.

Kan inte få nog av sånt här.



Även jag fick uppleva såna där mega-koagel.. Yuck. Det läskigaste är när man känner hur skiten rinner ner och är på väg ut, fy fan.



Fy fan vad bra du är som fixade det utan bedövning! :)

Tess

Häftigt att läsa! Jag ska själv föda i september och jag vill verkligen ha RIKTIGA berättelser och inte de där rosaskimrande tillrättalagda. Jag vill veta vad som kan vänta. Bättre än att eventuellt bli chockad på plats :-)

Sara, mamma till pseudotvillingar

För att svara på din fråga, det går inte skriva en förlossningsberättelse utan att känslorna tar överhand, båda mina är snuriga och röriga men du lyckades riktigt bra. Så fint skrivet och jag blir riktigt rörd när jag läser

Erika

Fin berättelse! Jag däremot kunde ju ha använt hjärnan när jag läste rubriken på inlägget och INTE käkat lunch samtidigt som jag läste (som jag tänkte skulle vara sååå mysigt!).

Tack för en underbar blogg i alla fall! :love:



♥ ♥ ♥ BAMBI - nybliven 2-barnsmamma!! ♥ ♥ ♥

Alltid lika roligt att läsa en förlossningsberättelse!



Men att du vågade titta neråt medans han var på väg ut, läskigt att se hur magen blev slapp så där... för mig har det varit att stirra i väggen... vill inte se för mycket! Vill liksom inte tänka på vad som händer egentligen.



Men vad du blödde! Det är lite läskigt det! Jag har också blött mycket båda gångerna eftersom livmodern inte ville dra ihop sig. Vad berodde allt ditt blod på?

Anna

That's it, no babies for me!:bigeyes:

Jäkligt imponerande men jag blir livrädd av din berättelse ;-)

Amanda

Lite...mycket.. OT, men tänkte bara tipsa dig om att H&M har fått in jättehärliga t-shirts (på killavdelning förstås) som kanske kunde vara något till Ninjan? En är turkos med mussepigg på, en är marinblå med grodan boll på, en är vit med kakmonstret på, en är orange med någon röd filur som liknar kakmonstret, en är grön med spiderman på. Skitfina tröjor iallafall! :)

tobys.se - En släng av ADHD och hjärsnläpp

Underbar berättelse!



Du borde skriva en bok.

LADY DAHMER

angående att jag blev nekad epiduralen



jag är skitglad och tacksam för det.



Jag tror det handlade om att hon visste att det snart var över, samt att jag skrivit in i mitt förlossningsbrev att även om jag är positiv till EDAn så ville jag gärna om möjligt föda naturligt. Så egentligen ignorerade hon inte min önskan. Hon ignorerade mitt trams! :thumbup:

LADY DAHMER

BAMBI - jag vet inte vad det berodde på faktiskt! Antagligen järnbristen.

A

Varje gång jag läser förlossningsberättelser (och när jag överhuvudtaget tänker på graviditet och förlossningar) imponeras jag av att många kvinnor lyckas ta sig igenom det. Och i ditt fall två gånger om! Så otroligt starkt av dig.



Jag har förresten en fråga att ställa dig. Den är ganska personlig, men jag vill ändå höra vad du har för råd. Det är så att jag är livrädd för allt vad graviditet och förlossningar heter. Jag vet inte ens om jag i framtiden kommer våga gå igenom en graviditet, trots att jag vill ha egna barn någon dag. Det jag är rädd för är framför allt smärtan som medföljer förlossningen, men jag är också rädd för att jag ska ångra mig när graviditeten är för långt gången (just på grund av rädslan för förlossningen). Jag brukar till och med drömma mardrömmar om att vara höggravid. Det som gör just den drömmen så skräckfylld för mig är det faktum att förlossningsdatumet bara tickar närmare och att jag inte kan göra något åt det. Det slutar alltid med att jag vaknar för att jag så febrilt söker efter utgångar att jag till slut kommer på att jag drömmer.



Vad tycker du att jag borde göra? Det är flera år kvar tills jag vill ha barn, så jag har egentligen god tid på mig att försöka göra något åt min fobi. Men jag känner att jag måste göra något åt det antingen i alla fall, kanske gå till en psykolog?



Tack på förhand.

MANDRAGORA | kattägd narcissistisk vegetarian

Tack för att du delar med dig. Nu när jag själv har fött barn har ju alla förlossningsberättelser fått en helt annan dimension.

MammaTessan

Oj vilken lång så jag har inte tid att läsa den just nu då jag precis ska åka iväg. Men lovar att läsa den på fredag när vi kommer hem igen.



Läs gärna min också http://tjn.blogg.se/2009/august/valkommen-joline.html



Lisa Blomkvist

mina barn är tutt-kompetenta, fan vad skön xD

Fanny -Mamma till Ella.

Underbart att du e så ärlig. Ett plus är oxå att du skriver om tiden efter bebisen kommit (oftast tar förlossningsberättelsen slut när ungen ligger på bröstet) -Jag tyckte min förlossning va en lätt match, däremot förstod jag INGENTING sen... "Detta-har-ju-ingen-berättat-för-mig"-känsla. Jag blev livrädd!

Mer sånt. Tummen upp :)

Erica

Eh.. lite sådär, vad är en koagel?

Sandra

Erica - en klump av koagulerat blod, om jag inte är helt fel ut.

clarabloggen

Om alla skulle läsa din blogg skulle det inte bli så många nya människor på jorden

Cool blogg :):)

Sofia- mamma till Vilja född med läpp och käkspalt.

Nu minns jag hur ont det gjorde. men det är ju så himla värt det efteråt,såklart.Bra jobbat!



Min bm ignorerade på riktigt att jag ville ha epidural. Jag ville helst ha all bedövning som gick att få men hon drog ut på tiden så sen var det för sent! aja,gick ju hur bra som helst iaf!

Caroline

Wow, vilken förlossning.

Jag vill också ha barn, men förlossningen skrämmer mig!

ruina

Det är så härligt att läsa andras förlossningsberättelser :-d



Haha, det där med blodklumpar. Jag trodde fan att levern hade ramlat ur en kväll där på BB - hur den nu skulle kunna komma ut den vägen :rolleyes:

THERÉSE

oj. jag är ganska osäker och rädd inför förlossning. långt fram än så länge men det kommer ju hända en dag. jag tycker att det låter så skrämmande. även om de allra flesta hävdar att det var en av de häftigaste händelserna i livet.

LORISSALOVEBOMB

Grattis, stora gratulationer!!

Linn

Tack för att du delar med dig!:love:

Faschinerande, trots att jag är livrädd för förlossningar!:bigeyes:

Tove

Modigt ändå att föda barn bli gravid och så. Vet faktiskt inte om jag skulle våga

Elisabet

Åååhhh, fan va grym du är! Underbar läsning :love:



Nä nu vill jag föda barn igen! Och jag vill ha en bebis...

Siri

Och jag som ville bli mamma om ett par år bara... blir livrädd av såna här "riktiga" berättelser! Utan rosafluffet liksom. Även om man nog glömmer smärtan när man väl ser sin lilla, så är jag fan livrädd för hur ont det måste göra! Tack för att du är så ärlig och rättfram! Vi gillart! :) Lyscka till med Muppen! Kram

Hanna - Mode, smyckestillverkande och min vardag

Grattis till lille gossen. :-)

Caroline.

VIlken bedårande berättelse, men samtidigt blir ja rädd, inga barn än och känns som ja blir mer o mer förlossningsrädd..

SaraP

Detta får en nästan att inte våga skaffa barn...

Haha nej men det är jätte bra att du skriver om detta så att man får höra om det någonstans i från eftersom ingen verkar vilja berätta om det!

maya

ok... jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men livet är verkligen ett stort jävla underverk. Grattis!

Sofie

Vilken fantastisk förlossningsberättelse... :)

Ulrica

Häftig berättelse. Det var som att resa bakåt i tiden både 8 år & 11 år.

Det där med gigantisk koagel minns jag så väl (nu). Dottern föddes med snitt och på uppvaket fick barnmorskan från BB trycka på magen så att en apelsinstor koagel splashade ut, urk.

Sonen akutsnittades så där minns jag bara de vidriga värkarna.

Fanny

:thumbup:

WOW! Vilken berättelse, jag skrattar och gråter och blir varm i hjärtat!

Roya

Åh jag ska föda andra barnet om 2 månader och är förväntansfull. Vet inte om det blir överburen och om själva förlossningen kommer att gå snabbare den här gången. Om jag kommer att få värkstimulans den här gpngen också... massa tankar som går runt i huvudet just nu.

Sandra R

Sitter här och väntar på att det ska dra igång. Och så läser jag din förlossningsberättelse!!! Jahapp, kan det vänta eller ska vi komma på nåt nytt? Lika bra att bita ihop och se hur min stund blir.

Tack för att du delar med dig och lycka till med dina små hjärtan.

MammaTessan

Nu har jag läst hela inlägget som jag lovade :-)

Tycker det är så kul att läsa andras berättelser och jämföra med min egen. =)

Jag hade väldigt tur med min förlossning. Förtsom att jag hade värkar 2dygn innan jag åkte in. Men väl inne var jag snabb. :-d

A

Tog mig ett tag att skriva det där (jag är en sådan som alltid skriver om och om innan jag blir nöjd) och jag vill verkligen ha åtminstone något till svar. Men det har ju gått flera dagar nu och varje gång jag kollar in kommentarsfältet igen upptäcker jag till min besvikelse att du inte har besvarat min fråga. :-(

LADY DAHMER

A det är svårt att svara på din fråga. Det enda råd jag kan ge är att du skaffar kunskap. Kunskap är makt och tar oftast bort det läskiga. Det är ju oftast det okända som skrämmer.



Att vara rädd är normalt.



När du väl blir gravid så är det auroramottagningen som gäller om du fortfarande är rädd. Att du ångrar dig halvvägs spelar ingen roll för ut ska ungen och ut kommer den. ;-)



Jag kan bara säga att det är värt det. Och att det inte är speciellt farligt alls. Lidandet är kort. En förlossning är påfrestande och jobbig men är förhållandesvis kort. Den är uthärdlig.

Anna

Har alltid uppskattat ärlighet, men HJÄLP! Hur fan ska jag nu våga föda ungar när det är dax för mig?! Var du aldrig rädd? Just nu är jag livrädd.

Btw, du måste berätta - hur är sexlivet efter förlossning? Vill höra från en ärlig människa!

Linda

Well done! Och vilken fantastisk bild, den där sista. Skrattade högt när jag såg pyttelilla Tamlin! Du är så fin och inspirerande.

Malin

Jag gråter som en tok av din berättelse. Förlossningar får mig alltid så otroligt känslosam. :-)

Evelina

Bra jobbat!! Höll typ på att svimma när jag läste om sprickandet och allt blod, all cred till dig som klarade det så galant :-) Kvinnokroppen är verkligen fantastisk!

Frida

TACK! Äntligen en ärlig människa! Äntligen lite bajs som fan ingen pratar om! "Saker ingen berättar för dig" sktibra! Helvete varför pratar inte folk om allt? "-Nä det var så underbart på min förlossning, först kom det blommor ur fittan innan bebisen kom ur insvepandes i en vit filt! Ont gjorde det inte, snarare en härlig orgasm!" DÖDA MIG!

Elle

Tja!! Jo tack, jag känner igen det där med att det känns som att livmodern ploppar ut, det var precis vad jag sa till sköterskan efter att dottern föddes. Härlig förlossningsberättelse förresten!



Maria

Hejsan!

Jag undrar om ni skulle vara intresserade av att publicera en länk till vår klient

www.kasino2040.com på er blogg mot en liten ersättning?

Vi är även intresserande av att få publicera ett inlägg på er sida .Tack för att ni har tagit er tid och läst.



Tveka inte att kontakta mig om ni har några frågor.

Med vänlig hälsning, Maria Hellström



Linn

Samma Linn som skrivit tidigare på det här inlägget.



Jag är fortfarande livrädd, men nu har jag 6v kvar till bf!!

Lanja - www.lanjas.com

måste varit jobbigt att man inte får komma in på sjukhoset!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog