Jag och maken vill nog ha en till med snippa

Jag tänker inte hymla; jag har en önskan om att endast föda flickor och hoppas därför att detta barn är en.

Vad det beror på vet jag inte - kanske är det min motvilja för den manliga könsrollen, mitt manshat, min erfarenhet av skräniga och bråkiga pojkar, eller kanske en fobi mot pungar och fula snoppar eller.... jag vet inte. och jag bryr mig ärligt talat inte så jag tänker inte överanalysera det heller.

Självklart kommer en pojke vara lika välkommen och ibland så kan jag känna att fan vad spännande, vilket utmaning det vore att fostra en vettig karl. En fin pojke som tillåts vara bara barn och som tillåts växa upp fri från machoförväntningar.

Men man måste tillåta sig själv att känna och önska.

I en tråd på FL så diskuteras detta fenomen, kvinnor erkänner sina önskningar om just flickor och tråden är vänlig och positiv. Men en sak slår mig när jag läser inlägg efter inlägg.... vad handlar deras önskan om? Just dessa kvinnor?

Jag ser massvis med kommentarer om hur söta tjejer är och hur fint det är med rosa klänningar och spets. Det uttrycks önskningar om att få pyssla tillsammans, leka med dockor och det delas tankar om att sätta upp håret på flickorna och göra "tjejiga" grejer och jag får nån slags inre vision av dockor.

Och jag får faktiskt lite ont i magen.

Grattis! Du lyckades bryta ner ditt barn! Lydig och fogsamär ledorden!

Jag kritiserar ofta och gärna femminutersmetoder, nannyaktoritär barndressyr och time-out. Men det här tar fan priset. Inlägg 152.

Här har vi en mamma (?) som tycker det är helt i sin ordning att tvinga sin lilla ett och ett halvtåring att sitta kvar vid bordet i en och en halv timma, för att hon ska lära sig säga tack för maten.

Vad säger man? Grattis! Det tog bara en och en halv timme för dig att totalt knäcka och bryta ner din lilla!

du funderade om jag hadde haft min dotter att sitta vid matbordet 1 1/2 h för att hon inte villa säga tack för maten. Ja det har jag, för hos oss hör det till uppfostran att ett barn/vuxen säger tack för maten (vilket hon började med då hon lärde sig säga tack , typ vid 1 års ålder).

Vanligtvis sa hon /säger hon alltid tack innan hon går från bordet, men skulle testa vad som händer om man inte säger tack. Hon lärde sig med en gång att det löns att säga tack för maten 1 1/2 h tog det.

 

Jobbigt i vardagen

Men åh vad det suger stjärt när man knappat in ALLA OCR-nummer och alla siffror som behövs och när man ska signera så visar det sig att ungj*veln har knappat in fel pin femhundraelva gånger och blockerat dosan.

/FAAAAAN