Lady Dahmer

... bara en tanke

Bli inte chockade nu, men i större delen av mitt vuxna liv så har jag varit kristen. Jojomensan, helt nerkörd på The Man liksom. Jag har fortfarande en Jesus-fetish som heter duga.

Jag kan inte minnas hur ofta jag suttit och tjafsat med bokstavstroende självrättfärdiga fjantar om huruvida jag är en "riktig kristen" eller ej. Jag minns speciellt hur kritiserad jag blivit för mitt seriemördarintresse (Jag drar till mig och uppmuntrar demoner tydligen) och hur "okristet" det varit av mig. 

Och tanken slår mig; Om vi nu ska diskutera vad som är antifeministiskt eller ej, så torde det ligga högre upp på kritiklistan... det här faktumet att jag skriver till och skapar relationer och blir vän med män som mördat, torterat och våldtagit kvinnor. Kan det bli mycket mer patriarkaliskt än så? Då bleknar en penis-kommentar eller ett "jävla fitta" i jämförelse.

Eller?

Nikita

Jag vet inte, men många gånger hatar jag handlingen, inte människan.

Ingrid

Nu kommenterar jag "fel" igen, men jag vill garna veta lite om ditt seriemordarintresse. Har last din blogg i nagra manader, men aldrig last om det an. Massor av kvinnor skriver till manliga brottslingar, vill bli vanner, eller till och med gifta sig med dem. Man vill visa att mordarna ocksa ar manniskor, har goda sidor, empati etc.



Det som gor mig ledsen med detta att det aldrig ar nagon som bryr sig om offren. Var finns alla kvinnor som skriver uppmuntrande och karleksfullt till brottsoffer, engagerar sig i dem etc? Vill garna veta hur du tanker om detta. Kanns som att ala fascineras av mordarna men hur skulle du kanna om nagon anhorig till dig utsattes for ett fruktansvart brott och du sjalv inte fick nagot stod medan mordaren fick massor av brev och presenter?



Jag ar absolut inte sadan att jag anser att brottslingar aldrig kan andras eller rehabiliteras, jag vill inte heller att de ska kastas i en fangelsehala pa bara brod och vatten, men jag anser att balansen inte alltid ar det ratta. Och ja, det ar i stort sett alltid kvinnor som skriver till man!

Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan

Får inte ihop min bild av dej med kristendom. Jag kan förstå om du tror på att det är en Gud som skapat oss osv men vad tycker du om bibeln och dess innehåll? Jag tycker själv det finns så många otäcka texter där.



En fråga, bara om du vill, så skulle jag vara tacksam om du skrev dina åsikter och kunskaper kring barn som slåss. Ville gör dessvärre det ibland och jag vet inte riktigt hur jag ska tänka kring det och bemöta det på bästa sätt.

Jag har googlat och hittat massor av SKIT, alltifrån att slå tillbaka till att sätta barnet i "skamvrå". Saker som jag själv inte alls tror på. Jag känner liksom på mig att det du tycker om saken kommer jag också gilla. Det är nämligen så med mycket mycket annat.

Malin

Nina- Skäms nästan över hur väl jag läser och kommer ihåg LD´s inlägg ;-) men kolla detta: http://ladydahmer.blogg.se/2010/march/sluta-mjaka-och-sag-till-pa-skarpen.html#comment



Vet ju att du läser hennes blogg minst lika mycket, men kan ju tipsa om inlägget iaf! :-d

Jannike

Du har inte funderat på om du har någon diagnos? (Inte illa menat, gillar dig starkt!) Haha =)

lady dahmer

jannike -- nej det har jag aldrig funderat över. Finns det något skäl till att jag skulle liksom? Jag har inga som helst "symptom" eller anledningar att ens misstänka nåt liknande. :question:

lady dahmer

Nina - bibeln är skriven av människor utifrån deras verklighet DÅ. Som kristen så är man dessutom mer fokuserad på NT vilken är full av kärlek. :-)

lady dahmer

nina - i vilka situationer slåss Ville och hur är det med hans språk?

lady dahmer

ingrid --- jag tror inte det finns nåt offer som inte får nåt stöd alls, men jag förstår din poäng. Seriemördarna har en nästintill rockstjärnestatus i USA och drar till sig enormt mycket uppmärksamhet.



Jag kan inte tala för andra, men JAG lägger inte ner mycket tankar på offrena. Det låter hemskt, men det är för min egen skull. Jag kan inte utforska mitt intresse för det makabra samtidigt som jag tänker på dess konsekvenser.



Jag gör som mördarna själv gör - jag avpersonifierar offrena. Jag låter bli att tänka på dem som personer, som individer. Det skulle bli för jobbigt om jag gjorde det. Konflikt liksom.



Det innebär ju dock inte att jag - i andra situationer - känner stark empati för just brottsoffer.



Dock så håller jag mig undan seriemördare som dödat barn. Det blir för känsligt och det orkar jag inte distansiera mimg från.

Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan

Nu har jag läst runt lite på din blogg samt på growing people och akademiska sjukhusets barnpsyk - alla tre har gett mig mkt bra. Du har jag skrivit massor av bra saker om barn som slåss redan - upptäckte jag när jag sökte lite bättre :blush:



Ville slåss nog för att söka kontakt känns det som. När vi träffade två andra barn idag som båda är äldre än honom verkar han närmast stressad och uppjagad.

När han är arg slåss han iofs också men det tycker jag är mer lätthanterligt.

Det jag försöker med är att visa honom att klappa försiktigt istället för att slåss. Jag svisar tydligt att det inte är ok att slåss, talar om att det gör ont osv. Men när jag gjort det 10 ggr tappade jag tålamodet lite - dumt av mig.

Frågan är om jag kan göra nått mer? Han är ju bara drygt 1,5 år så det känns inte lönt att förklara för mkt.

Amanda

Jag upplever att många seriemördare är offer (om man ska använda det ordet, påverkade av kanske är bättre) för den rådande manssynen i samhället, och på det sättet en konsekvens av det patriarkala samhället.



Ta Edmund Kemper till exempel – som du säket vet så låste hans mamma in honom i källaren under nätterna när han var liten. Dels för att hon ansåg att han var för mjuk och fruktade att det var tecken på homosexualitet, men också för att hon trodde att han skulle våldföra sig på sina systrar. Potentiell våldtäktsman eller fjolla.



Här tror jag inte bara att det är synen på kvinnor som är problemet, utan synen på män, och hur unga pojkar uppfostras till att vara lagom manliga, en gräns som är hårfin – inte för mjuka, det är bögigt, och inte för hårda, då är de okänsliga svinpälsar.

Jag tycker också att synen på manllig sexualitet som något totalt dominerande och okontrollerbart är både omodern, skrämmande och framför allt extremt förolämpande mot alla män som förväntas vara primitiva grottmänniskor.



Men i Kempers fall tror jag också att det är lätt att bara skylla på hans mamma när även pappan också hade ett ansvar och förmodligen påverkade sin son i lika hög grad genom att överge sina barn vars mamma hade uppenbara problem. Precis som med sexualitet så förminskas mannens ansvar, vilket också drabbar synen på männegativt.



Och för att gå mer off-topic:

Personligen så är Edmund Kemper den enda seriemördaren jag "fastnat för", och det av flera skäl, men jag intresserar mig också för resten av hans familj, särskilt hans systrar, och offrena som var ungefär lika gamla som jag.

När jag läste om Jeffrey Dahmer, Dennis Nilsen och John Wayne Gacy skrämdes jag av den distans till offren som uppstod i och med att de var unga män och att jag, som kvinna aldrig skulle kunna blivit offer för dessa män.

Jag har länge tänkt skriva till Kemper, även om det inte blivit av än, och ironiskt nog tror jag att uppskjutandet av det grundar sig i samma attityd som Kemper visade gentemot seriemördaren Herbert Mullino en intervju:



"He was just a cold-blooded killer, running over a three-week period killing everybody he saw for no good reason."

He paused for a moment, then broke into laughter, saying, "I guess that's kind of hilarious, my sitting here so self-righteously talking, like that, after what I've done."



Jag känner precis likadant inför andra kvinnor som skriver till seriemördare. "Jag är ingen dum och lättimponerad groupie som skulle få för mig att skriva till Ramirez..." – som om jag skulle vara bättre eller annorlunda jämfört med dem, för jag har ju ingen annan anledning att skriva till Edmund Kemper annat än att "jag vill det", och det är en känsla jag inte lyckats bearbeta än.



Tack för en bra blogg!



Ps. Du kanske kan skriva lite om ditt brevväxlande framöver, det vore intressant.

Elin

Det skulle vara intressant om du skrev lite om seriemördare!

Sabina

Angående att vara kristen eller ej skulle det vara kul om du orkade läsa och kanske kommentera mitt inlägg jag skrev om det för några dagar sen :thumbup:

http://madamchronicle.blogg.se/?tmp=19121723

Hysteria

Är också kristen men har lyckats undvika fanatiker som inte har förståelse för hur en individ kan begå onda gärningar. Förespråkar dödsstraff osv. Tycker inte att man inte är så kristen om man bara vill vända ryggen till och inte förstå. Att försöka förstå är inte att acceptera.



Fast ibland äcklas jag nästan av min egen "förståelse". Hur jag som blivit så illa skadad av sadister och våldtäktsmän kan prata med och umgås med folk som gjort liknande och värre. Jag förstår inte det själv alla gånger.



Men tror att det är bra. Att visa förståelse är ju inte samma sak som att strunta i det. Jag tror att det är tvärtom.



Skumt att jag också är fascinerad av Jeffrey Dahmer.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog