Lady Dahmer

Dag 07– Vänner

Det här med vänner. Som jag skrivit tidigare så har jag alltid varit väldigt ensam. Jag var nog alltid lite konstig när jag växte upp. Lite för desperat efter kontakt, lite för på. Så där jobbigt kontaktsökande och lite off.

Och när jag blev äldre så såg jag helt enkelt jävligt otrevlig ut. (Hysteriskt blyga människor tenderar att se lite sammanbitna ut nämligen). Lite för stroppig och lite för snygg.

När jag tänker tillbaka på mitt liv så kan jag nästan beskriva det som att stå utanför ett hus en kall vinterkväll, det är fest och jag tittar in på andra som skrattar, pratar och har kul inne i värmen. Så. Precis så.

Jag vet inte riktigt varför det har blivit så, för jag är trevlig, social, rolig, smart. Men jag tror det ligger hos mig. Mitt eget avståndstagande. Om jag håller mig för mig själv så kan jag inte bli bortvald. Eller nåt sånt. Det där bekräftelsebehovet igen. Och rädslan att bli avvisad. Ett personlighetsdrag som definerar mig på andra områden också. Om jag avvisar först så gör det inte lika ont.

Men nu var det ju inte bristen på vänner jag ville skriva om egentligen. Jag har haft ett par. Och jag har fått ett par nya. Jag försöker omge mig med fina människor. Kloka tänkande människor som gör mig glad. Jag har fantastiskt fina minnen av människor som berikat mitt liv och istället för att sörja förlusten av dem så borde jag glädjas åt det vi fick. Livet går vidare.





Idag fick jag följa med min nya fina vän Bambi på invigning av Geggamojas nya butik på Grev Turegatan. Då tänkte jag på vilken tur jag haft som lyckats träffa flera fantastiska människor på så kort tid som jag har så mycket gemensamt med.






Det var trevligt och trångt. Jag drack champagne (och kände mig berusad av en mun) och åt räksnittar. Köpte en rosa body till Korvas och fick en märklig Goodiebag med bland annat pasta, kaffe och en burk färg (!!).


En befolkning full avångest är inte ett bra betyg

Ett argument jag ofta möter när jag diskuterar dagis för små barn är; "Det funkar i alla andra länder!"

Jag tycker inte alls det funkar bra i andra länder. Jag ser massvis med människor som mår dåligt. Ta usa, det exemplet man oftast hänvisar till; Snacka om ett land överöst med problem, våld, ångest och pillerknaprande.

Inte för att det har med tidig dagisstart att göra, men jag undrar på vilket sätt de menar att folk i andra länder mår så himla bra.

Och sen ibland så undrar debattmotståndaren lite häcklande; "Jaha, men du tror att barn i andra länder mår sämre än svenska då eller?" och ja, det tror jag faktiskt. Jag tror svenska barn har det jävligt bra förhållandevis.

Dag 06– Om det här vore min sista dag

Om jag ska vara helt realistsisk så hade jag antagligen slösat bort den på ångestattacker, panik, gråt och tandagnisslan. Jag hade antagligen haft sån jävla dödsångest att jag inte skulle kunna tänka klart.

Jag vill gärna tänka tanken att jag skulle tillbringa den med min familj. Bara vara. Njuta. Berätta för dem att jag älskar dem. Avsluta allt oavslutat och knyta ihop säcken so-to-speak. Vara så där cool och mild och lugn och allvetandes som kvinnor ofta är i filmer när de vet att de ska dö.

Och tänk om det nu var så att jorden skulle gå under; Shit fatta PANIKEN!?! Jag skulle springa runt som en skållad råtta och förmodligen bruka våld mot mina stackars medmänniskor och varit så där allmänt förjävlig. (Är inte ilska en av de första reaktionerna vid kris?) 

Bara tanken på att lämna mina barn ger mig panik. Att dö ifrån dem. Att leva för mig själv har blivit sekundärt, nu vill jag leva för dem.