Jag skulle inte påstå att det är roligt att träna men det är roligt att bli starkare
Benböj med tolvkiloskägla, ner långsamt, upp fort. Tricepslyft klarar jag knappt med snart så kommer jag orka mer. Vi jobbar mycket med kroppens vikt; utfallsgång tills det inte går mer, gärna med vikter. Jämfotahopp upp på lådor och plankor till förbannelse. Jag älskar plankor. En minut vanligt, sen två stycken en-minuts-sidoplankor och man känner att hela mag- och ryggkorsetten dras åt och blir stabil.

Att ha en PT är apdyrt och inte nåt många vill prioritera. Jag väljer bort annat just nu för jag har helt enkelt inte råd att avstå eller vänta. Utan Cissi och Sanne så hade jag stått och kliat mig i skallen och inte vetat vad som var bak eller fram. Sen hade jag tagit i lite halvdant för jag fattade verkligen inte just hur mycket man faktiskt ska ta i och hur ont det ska göra och hur jobbigt det ska vara.

"Nu kan jag inte mer!" vrålar jag men då svarar Sanne "fem till!". Fem till sen får jag vila lite. Och jag klarar alltid mer än jag tror är möjligt, men hade jag varit på egen hand så hade jag inte utsatt mig för samma plåga.

En annan fördel med PT-träning är att man får en hel del gratis. Nu kan jag fylla en timme på gymet på egen hand; jag vet vilka övningar jag ska göra och hur många och hur det ska kännas efteråt. Jag vet vilken hastighet jag ska ta på löpbandet och vilken lutning jag ska välja. Och nu när jag har stenhård koll på det så märker jag tydligt när jag ökar tempot eller antal och vilka framsteg jag faktiskt gör.

Kan ni få en medicinboll att studsa? Tjugo gånger? Fort som fan under en minut? Jag trodde inte det var möjligt men nu jävlar så studsar den. Jag tar i med hela kroppen, svingar hårt och slammar ner den i backen och fångar upp den direkt. Det känns i hela överkroppen.

Det är helt hysteriskt hur tragisk jag var första gången. Tio minuter uppvärmning på löpbandet; Hastighet 6km/h och jag DOG nästan. Jag andades så hårt att jag fick ont. Jag småsprang för att hinna med bandet och när Sanne vid mitt tredje träningstillfälle höjde lutningen en bit och sa åt mig att jobba i fem minuter så trodde jag att jag skulle avlida på stört.

Nu kör jag tio minuter på hög lutning och behöver inte småspringa för att hinna med. Och jag blir varm och lagom andfådd. Fast ibland så kommer hon från ingenstans och höjer upp ännu mer för grejen är ju att man hela tiden ska öka. Det ska inte bli lättare nämligen men det gör inget för nånstans börjar min kropp fatta att den är stark och då blir iallafall den mentala biten mycket enklare att hantera. Det känns inte omöjligt. Och det gör tamejfan världens skillnad.

Nej, jag tycker inte att det är kul att träna. Inte just då, just där. Inte när det bränner i kroppen och halsen och allting snurrar. Inte efteråt heller egentligen, för då mår jag bara illa. Men nånstans. Nånstans känns det bra. Svårt att förklara med jag VILL gå dit och den där ångesten jag hade i början har nästan släppt. Fast bara nästan.
Har jag gått ner i vikt sen jag började träna?
Och när vi ändå är på ämnet.... gissa hur mycket jag har gått ner i vikt sen jag började träna i februari?

Ja precis. NOLL KILO.

Då är det tur att jag tränar för att typ slippa dö i förtid annars hade jag gett upp för länge länge sen.

Men när du vaknar andfådd med värk i kroppen så är nämligen "smal" långt ner på prioriteringslistan även om jag inte skulle klaga om jag blev det.
Ibland kan jag inte riktigt skilja på vem jag vill vara och vem andra vill att jag ska vara.
Det är med att ofrivilligt bli en förebild för unga tjejer kan vara stressande och ibland drabbas jag t.o.m av identitetskriser då jag inte riktigt kan skilja på vem jag vill vara och vem andra vill att jag ska vara. Som det här med att vara tjock. Jag vill inte vara tjock. Jag hatar det. Jag hatar personen jag ser i spegeln för det är inte jag. Jag struntar i alla som tycker att jag är snyggare än nu för det handlar inte riktigt om vad andra tycker utan om hur jag upplever mig själv. Hur det känns och ser ut.

Jag bryr mig om hur jag ser ut. Jag bryr mig om att jag är tjock och jag bryr mig om vad andra tycker om mitt utseende och då framförallt min vikt. Jag kan få skamkänslor när jag äter (speciellt när någon ser mig) och jag kan känna mig extremt självmedveten när jag är bland folk som är smalare än mig. (Det händer inte ofta, men det händer.)

Och jag hatar att jag bryr mig. Jag hatar att jag är så jävla präglad av tidens ideal att jag inte kan njuta 100% av att jag har en kropp som fungerar och en kropp som fött fram de finaste av skatter.

Men så får jag inte känna eller tänka och absolut inte uttala det högt, för då dräller det in arga mail från tjejer som tycker att jag ska hålla tyst med min osäkerhet för att inte påverka andra, mer osäkra, som kanske kanske ser upp till mig. Det dräller även in mail från tjejer som tycker att jag borde vara ovanför allt det här utseendetjafset och sluta hyckla. Sluta klaga på hetsen när jag ändå bara är en del av den.

Och då blir jag osäker. Och rädd. Rädd för att gå ner i vikt och svika alla de som känner igen sig i mig och förändra bilden av mig som den där tjocka gaphalsen som ändå mår ganska bra när det kommer till kritan. För jag gillar ju mig så, också. Faktiskt.

Nu låter det som att det är nåt jag tänker på hela tiden, men så är det ju inte. För det mesta så trivs jag ju med mig själv och framförallt i mig själv. Men jag tänker på det tillräckligt. Fem sekunder är tillräckligt. En enda tanke är tillräckligt.

Och de tankarna kommer smygandes när jag står på vågen i badrummet och drar mig i volangerna eller efter en snabb titt i spegeln där man ser att huvudet ser löjligt litet ut eller när jag försöker dra på mig ett par byxor som spänner sådär obehagligt kring lår och midja och hur man gör så känns det inte bra. Eller när man provar vinterjackor och inser att största storleken på damavdelningen är 44 och att den är... för liten.