Lady Dahmer

Ibland kan jag inte riktigt skilja på vem jag vill vara och vem andra vill att jag ska vara.
Det är med att ofrivilligt bli en förebild för unga tjejer kan vara stressande och ibland drabbas jag t.o.m av identitetskriser då jag inte riktigt kan skilja på vem jag vill vara och vem andra vill att jag ska vara. Som det här med att vara tjock. Jag vill inte vara tjock. Jag hatar det. Jag hatar personen jag ser i spegeln för det är inte jag. Jag struntar i alla som tycker att jag är snyggare än nu för det handlar inte riktigt om vad andra tycker utan om hur jag upplever mig själv. Hur det känns och ser ut.

Jag bryr mig om hur jag ser ut. Jag bryr mig om att jag är tjock och jag bryr mig om vad andra tycker om mitt utseende och då framförallt min vikt. Jag kan få skamkänslor när jag äter (speciellt när någon ser mig) och jag kan känna mig extremt självmedveten när jag är bland folk som är smalare än mig. (Det händer inte ofta, men det händer.)

Och jag hatar att jag bryr mig. Jag hatar att jag är så jävla präglad av tidens ideal att jag inte kan njuta 100% av att jag har en kropp som fungerar och en kropp som fött fram de finaste av skatter.

Men så får jag inte känna eller tänka och absolut inte uttala det högt, för då dräller det in arga mail från tjejer som tycker att jag ska hålla tyst med min osäkerhet för att inte påverka andra, mer osäkra, som kanske kanske ser upp till mig. Det dräller även in mail från tjejer som tycker att jag borde vara ovanför allt det här utseendetjafset och sluta hyckla. Sluta klaga på hetsen när jag ändå bara är en del av den.

Och då blir jag osäker. Och rädd. Rädd för att gå ner i vikt och svika alla de som känner igen sig i mig och förändra bilden av mig som den där tjocka gaphalsen som ändå mår ganska bra när det kommer till kritan. För jag gillar ju mig så, också. Faktiskt.

Nu låter det som att det är nåt jag tänker på hela tiden, men så är det ju inte. För det mesta så trivs jag ju med mig själv och framförallt i mig själv. Men jag tänker på det tillräckligt. Fem sekunder är tillräckligt. En enda tanke är tillräckligt.

Och de tankarna kommer smygandes när jag står på vågen i badrummet och drar mig i volangerna eller efter en snabb titt i spegeln där man ser att huvudet ser löjligt litet ut eller när jag försöker dra på mig ett par byxor som spänner sådär obehagligt kring lår och midja och hur man gör så känns det inte bra. Eller när man provar vinterjackor och inser att största storleken på damavdelningen är 44 och att den är... för liten.
Sabina

Jag tycker det är väldigt underligt att det finns folk som tycker/tor att du ska stå över allt det där bara för att du är du. Du lever och har levt i den här världen på precis samma villkor som vi andra liksom. Du är ingen supermänniska och att våga visa det är ju superviktigt och det jag gillar mest med dig tror jag. Att du bryr dig om dig själv och din hälsa och vill träna/bli smal för att må bättre och orka mer är väl det bästa du kan ge folket som ser upp till dig. Att fortsätta vara tjock och stolt för andras skull är ju lika konstigt som att bli smal av samma anledning.



Fortsätt vara du, smal eller tjock, jag hejjar på dig!

Mia

Vis av fleråriga ätstörningar:

Man slänger ut vågen och undviker att titta längre än det behövs i spegelen. Dessa yttre faktorer bör inte och ska inte få lov att förändra hur vi känner om oss själva. Hur vi dömmer vårt egenvärde.

Sen är det självklart att man har lov att vilja bli mer hälsosam. Mår ens kropp inte bra av sättet man lever på så ska man kunna förändra det. För att må bättre, bli friskare, piggare, gladare. Inte för att bli "smal". Mått och vikt är en ren bieffekt och man kan fråga sig varför de ens måste uppmärksammas?

Men det är en svår balansgång. För mig, med min ÄS-historia, måste jag helt ignorera min kropp och de kroppsliga förändringarna för att kunna träna alls. Om jag börjar uppmärksamma dom hamnar jag allt för lätt i tankefällor om "smalhet" och "måsten" och ångesten kommer krypande.

Den vägen vill man inte vandra. Hellre tjock och lycklig än smal och olycklig.

Kristinmandarin

Men du kan vara en förebild JUST FÖR att du vågar vara svag också, för att du är fullkomligt mänsklig med brister precis som vi alla andra men står för sunda åsikter, för bra, och fria, ideal!

Ingen är väl helt konstant i tankar och känslor, eller i åsikter. Man förändras, har upp-och nerdagar, ibland är självförtroendet på topp och ibland inte. Det är mäsnkligt.

Tycker att du ÄR en bra förebild för yngre (och äldre) tjejer/kvinnor(även män) för att du ändå står för sunda värderingar, och för att du vågar prata öppet om svagheter, småsinthet,fläskvolanger...

Du förmedlar sunda inställningar, en mer avslappnad attityd till de som kanske tror att de MÅSTE vara på ett visst, sätt, att perfektion i alla avseende är det enda sanna och rätta alternativet.

Jag förväntar mig inte att du ska vara annorlunda än vad jag är; dåliga dagar, bättre dagar, bra dagar med sämre stunder, snacka skit om folks kläder på stan, vara ytlig, vara osäker, men ändå kanske vilja vara annorlunda, vara bättre än så ibland. Och ibland inte.

Alla känslor är tillåtna, de goda såvär som de skamfyllda och DET är inte som någon annan faktiskt har ett skit med att göra, -egentligen:thumbup:

HabibtyNina

Känner på pricken igen igen mig i dina tankar och känslor. Alla blir vi ju påverkade av samhället runtomkring oss mer eller mindre. Vi är ju människor.

Jolene

Amen.

skabb

Alltså, jag tror grejen med de som klagar är att de gör det mest för klagandets skull. Det vore en sak om du upprepande gånger uttalade och visade dina osäkra punkter men nu gör du ju faktiskt någonting åt det du mår dåligt över. Du visar att det är möjligt att förändra bara en själv bestämt sig för det.

Emelie

Du är precis den typ av förebild tjejer och kvinnor (och för all del män!) behöver idag. Som är stark, envis och klok, som inte är rädd för att vara arg eller ta i känsliga frågor som samtidigt är sympatisk - och som vågar visa sina "svaga" (mänskliga!) sidor och känslor - det är verkligen styrka och precis sådana människor behöver vi fler av. Du inspirerar!



Kram Emelie

Anonym

Men vadtusan! Jag är en sån där tjej som är sjutton år, okysst, och alldeles osäker mest hela tiden. Jag kollar på dig och ser att jag ska stå upp för mig själv och käfta som fan när folk tyckeratt jag ska vara annorlunda än jag är. Dina ord peppar mig som tusan - varje dag! (och visst fan är det mycket mer jävla snamma sen jag började läsa lady d!) Det kommer inte förändras bara för att du är smal. Och jag tror att man, om man har lite vett i skallen, insett att även du är en produkt av normen. Vi är alla det.

Elin

En kompis till mig pratar om trivselvikt.



Jag tror alla har en vikt som man trivs med. Jag är en smal människa, men jag har också en trivselvikt. Kommer de där extra kilona, tycker jag det är obehagligt när det blir en valk. Det handlar inte om hur andra uppfattar mig, för de ser ingen skillnad på 54, 57 eller 59, men jag KÄNNER skillnad. Jag känner inte igen min kropp, jag trivs inte.



När jag väntade 2:an mådde jag så illa att jag gick ner några kilon. Trivdes inte med det heller. Jag såg ut som ett "benrangel" ;)

Monica

Om du hade varit felfri så hade du inte varit en bra förebild för någon tycker jag. Klart att även du har dina fel och brister som du vill göra något åt, du hade inte varit mänsklig annars.

Det som gör dig till en bra förebild är att du vågar tala om att du är lika osäker som någon annan ibland! För att du är du och ingen annan!

ka

Mycket bra skrivet.

Herregud, så klart att du liksom alla här på jorden har fler tankar, känslor och upplevelser av världen än en. Vi är alla allting: fula, självsäkra, bekräftelsekåta, missunnsamma, fördomsfulla, sexiga, osäkra, ledsna, glada, tröga, och smarta bara vid lite olika tidpunkter.

Kram

Jo Vargtass

Känner igen mig precis, samtidigt som jag på ett sätt känner mig till freds med min överviktiga kropp så kan jag ibland tänka tillbaka på den tiden då jag var smal och känna mig både ledsen och osäker. All cred till dig att du vågar vara ärlig i bloggen!

Stina

Jag förstår precis hur du känner. Jag blev nyligen diagnosticerad med PCOS (polycystiskt ovariesyndrom). Det förklarade otroligt många saker, som att jag t.ex. är helt besatt av socker (människor med PCOS är insulinresistenta) och är därför jävligt tjock. Dessutom är jag hårig som fan, eftersom min kropp producerar för mycket testosteron både på grund av övervikten och på grund av tillståndet. Jag mår alltid dåligt av att vara runt smala människor. Jag känner mig tjock och värdelös, och även om jag lyckas gå ner i vikt har jag sjukt svårt att hålla det för att insulinresistensen gör att jag har någon slags sockerdemon boende i mig. Det finns en diabetesmedicin som också används för de med mitt tillstånd som jag försöker få utskrivet och som ska hjälpa ganska bra. Man går inte ner i vikt, men får normal insulinproduktion vilket i sin tur gör att man kan ta tag i det andra lite lättare. Men, svenska gynekologer är olika bra på det här tillståndet och en del skriver ut det och en del inte. It's a mess.



Det värsta är när man är tillsammans med andra kvinnor som har lyckats gå ner i vikt. De skojar om tjockisar och liksom nedvärderar sitt gamla jag, trots att det kanske sitter andra där som faktiskt fortfarande är överviktiga. Varför är kvinnor så? Varför visar vi aldrig hänsyn till varandra?



Du ska inte skämmas för att du vill bli smal eftersom det också handlar om hälsa. Det viktiga är att du liksom, efter viktnedgång, kan visa hänsyn till de som inte har kommit lika långt som du. Att vara tjock är ingen sjukdom i sig och det är inte så att man ska bli särbehandlad för att man är det, men den tjockisfobi som många kvinnor lider är av både stötade och obehaglig eftersom det ofta tar sig uttryck i hån och liknande.

Caroline K

Gå ner i vikt för all del. Vi som är dina riktiga fans och som FATTAR var du handlar om, vi dömer dig inte det minsta. Jag brukar tänka precis likadant ibland. Blivande förskollärare som jag är så undrar jag vad barnen skulle tänka om jag gick ner 5 kilo. De där 5 kilona som skulle göra en enorm skillnad i hur jag ser ut. Men frågar dem så kommer jag helt enkelt bara säga att jag har börjat äta nyttigare och tränat regelbundet, precis som man ska göra. Att jag var slarvig innan och inte tog hand om insidan. För det är för den sidan som jag först och främst går ner i vikt. Inte för utsidan.

The Worrying Kind - Att leva med social fobi, ångest och depression

Att våga visa sig "svag" ibland är faktiskt en styrka i sig. Och ur min synvinkel gör det dig till en ÄNNU bättre förebild. :thumbup:

Kristinmandarin

fast, som en liten tilläggskommentar till ett par av inläggen här ovan: man behöver inte gå ned i vikt (bli smal) för att få hälsan, man kan vara sund och må bra i kroppen ändå. Jag tycker att det är helt okej att faktiskt säga att nej, det är inget fel i att vara tjock, men JAG vill inte vara det, av den enkla anledningen att jag faktiskt tycker jag är snyggare, känner mig bättre och mer som mig själv då.

Man behöver så att säga, inte gömma sig bakom hälsan...

Jag är å andra sidan äckligt smal, från att ha varit snyggt smal blev jag efter att andra barnet kom, sjukligt smal. Alla former försvann, höfteer, tuttar, rubbet. Och jag avskyr det. Jasg hade mycket hellre haft några kilo extra på kroppen än se ut såhär (jag har även varit lite överviktig vid två perioder i mitt liv, så jag vet vad jag snackar om).

Dessvärre är det kroppen som bestämmer, inte jag.

Nu är jag dock preggo igen, och kilona har börjat stiga -skönt!

Alltså, dit jag vill komma är att: hälsan behöver absolut inte vara en ursäkt för att gå upp/ner i vikt, det är faktiskt helt okej att göra det för att man tycker man ser bättre ut då. Det är inget hyckleri. Varför ska allt vara svart lr vitt lixom? Om man propagerar för att det är helt okej att vara tjock, att man faktiskt kan älska sig själv ändå (kanske tom mer),varför måste det innebära att det INTE är okej att vara smal/vilja bli smal(are)?

Mymlan

Hej

Lady D du har en jätte fin blogg som är väldigt inspirerande. Jag tänker att som småbarns mor så är det viktigt att vi försöker hålla oss hälsosamma starka och friska och då ingår det att träna så vi orkar finnas där för våra små. och så att vi visar ett gott exempel för våra barn. Jag har nyligen skrivit lite om dig i min blogg du får gärna titta förbi och säga om det är något som jag har missförståt eller så som borde ändras. mvh Mymlan

Kliar och sticks

Jag tycker att alla förtjänar att vara normalviktiga. Det är jobbigt att dra runt på överviktskilon, särskilt när de börjar bli många. Varför skulle man måsta vara en förebild för något som inte känns bra? Du ska offra ditt välmående för att andra ska må bra? För att de inte känner sig ok om de inte har sällskap i överviktsträsket?



Precis som man inte ska behöva vara utmärglad för att duga i vissa kretsar, så ska man inte heller måsta vara tjock för att stå för andra ideal. Man är ju liksom inte mer naturlig eller mer sig själv för att man är tjock...

Stina b

Alltså att läsa i detta kommentarsfält är ju världens bästa terapi känner jag! Sånt som jag går runt o tänker på dagligen, och tydligen jävligt många andra också! Blir så lycklig av detta, och jävligt mycket klokare :)

Ellen

Tycker det är så bra att du resonerar kring hur du känner, jag tror alla har strider där de inte tycker sig följa sin livsåskådning och sina ideal fullt ut. Men det du pratar om tycker jag inte är särskilt motsägelsefullt eftersom du ser den norm som du verkar inom. Klart du ska gå ned i vikt om du vill det, det betyder inte för mig att du sviker någon eller dina åsikter heller för den delen. Kämpa på!

sandra

Usch, det fick mig att börja tänka när du skriver att du blir väldigt självmedveten bland smala människor, och någon som skrev här att den kan må dåligt bland smala.



Jag är smal och har en tjock kompis, hon är så glad och framåt på ytan men tänk om hon är ledsen på insidan pga sin vikt... Ska visa extra mycket att jag tycker om henne för den hon är nu!



Men LD, litet huvud har alltid varit mitt ideal haha, där ser man hur olika det är. Jag har stort huvud och vill gärna ha ett litet :-d

Sofia

Förstår hur du känner. Det är en wicked world. :( Vill en röra på sig och äta bra så har en plötsligt en ohälsosam inställning till mat och en hatar sig själv.

Mella

Du är en bra förebild just för att du är mänsklig. Världen behöver fler mänskliga och operfekta förebilder. Människor som alltid är perfekta, aldrig känner sig dåliga och som alltid tänker positivt ger mig bara ångest.

Anonym

men liksom, alla som tjatar om att de vill gå ner i vikt för att vara hälsosamma, jag är rätt övertygad om att 90 % av dem INTE skulle vilja väga det de gör nu även om det vore det mest hälsosamma. Tror ni?

Maria

Känner igen det där, med att andra, gärna vill berätta hur man "ska" se ut. "Ja men du passar med lite extra hull, det är ju DU!"... och så undrar man, vad menar de?



Trivdes inte med min kropp, eller med mitt ätande (överdrivet), så jag gjorde tvärtom, trivdes inte heller - har nu nått en trivselvikt.

Matilda Flodin

Jag tror du får försöka skilja på kritik och den där överdrivna lusten vissa har att hitta nått att hacka på.

Den som är helt utan motsägelsefulla känslor och åsikter kasta första stenen, eller nåt.

Foodlover

Om du skall gå ner i vikt så skall du göra det för DIN skull, för att DU mår bra av det.

Jag har länge kämpat med undervikt och det var först när jag kom fram till att jag ville göra det för min egen skull och inte för att tillfredsställa andra som det faktiskt hände någonting. Kanske kommer du att må bra av att gå ner i vikt för att du slipper tänka på vad andra tycker om dig. I så fall ska du ju inte se det som något nederlag, att du inte lyckats stå emot samhällets krav och förväntningar för vi är ju trots allt bara en produkt av det samhälle vi lever i. Det viktigaste är ju att du får känna dig tillfreds med dig själv.

:)

Hanna

Första steget för att kunna förbättra är att erkänna att det finns brister. Bristen i ditt fall är ju inte egentligen din vikt utan att du är påverkad av samhällets normer som lett till att du ser det som en brist. Genom att upplysa andra om hur påverkad till och med du blir visar du upp samhällets brister - vilket vilket är ett stort steg mot förbättring!



Luddigt skrivet, men du kanske förstår.

sistergnu

Jag förstår hur du känner och jag känner med dig. Pratade om just det här med min sambo igår. Fuck everyone, fastna inte i dubbelbestraffning. Var snäll mot dig själv

Daeminimon

En av anledningarna till att jag gillar dig och läser din blogg varje dag är just att du vågar erkänna att du inte är perfekt! När du pratar om dina osäkerheter, kallar dig själv dålig mamma etc- det betyder ju att du också är människa, och att jag inte är ensam om de tankarna. Hurra!

Ben

Ladydahmer:



Men alltså, har du inte vid upprepade tillfällen skrivit att det är okej att vara tjock? Till och med skrivit att det inte är farligt för hälsan? (Utan påpekat att det istället är andra saker ofta kopplat till övervikt som är hälsofarliga)



Då är det väl inte så konstigt att dina läsare kanske undrar efter ett sådant här inlägg? Eller har jag fel?

Matilda

Du är en människa, en bra sådan! Jag är som du, präglad av tidens ideal och samhällets normer men bara för att du försöker träna och gå ner i vikt har du fortfarande dina starka underbara provocerande åsikter kvar. Du är fortfarande min förebild. Att ta hand om sin kropp är något att beundra.

Izabelle

Jag känner igen mig i det du skriver (det första i alla fall). Jag kan inte titta mig i speglar längre för att jag HATAR mitt hår, vilket också förstör mitt ansikte. Jag ser inte ut så enligt mig (mitt intre), inte egentligen. Det är inte jag jag ser i spegeln!

Rebecca - den egensinniga

Men åååh blir så sur på de som hela tiden ska ha åsikter om allt och alla och vad de håller på med i sitt liv. SKIT I DET så länge de inte skadar någon annan. Vad tusan har de med det att göra. Det faktum att du gör något DU vill göra är väl bra nog? Är det inte det som detta handlar om? Att vara sig själv.



Det är inte lätt att vara överviktig, så om man vill vara NYTTIG och ändra på sina matvanor och beteende får man väl ta mig fan göra det? Sedan när är det negativt? Sedan kan man väl vara tjock utan att leva onyttigt, men nyttigt tycker jag alla ska sträva efter att leva efter. Äta bra, träna regelbundet etc. INGEN mår bra av att vara stor. Sedan är ens storlek individuell, men ingen ursäkt att inte leva nyttigt.



Har precis ändrat mina egna matvanor och börja träna. Kan nästan säga att det är lite pga att LD också började. Att se någon annan börja, som inte heller är vältränad... det är motiverande. Och det är precis vad jag behövde för jag var snabbt påväg mot fetma.



Så TACK LD, för att du pratar om en hälsosam livsstil. En hälsosam livstil behöver inte vara samma som att falla för idealen, utan att behandla sin kropp väl. Och tro mig, ni kommer ALLA tjäna på det på äldre dar.

Anna Kaagaard Kristensen

Jag tycker att det där med förebilder är ganska intressant, speciellt att det bara är kvinnor som ska vara goda förebilder. kvinnliga förebilder som bantar är kassa, om de super för mycket är de kassa och bryr de sig för mycket om sitt utseende så är de dåliga. Vem fan orkar vara ett ultraperfekt unikum som ska få alla att känna sig inspirerade och nöjda med sig själva?



Hur ofta får män höra att de är kassa förebilder?



Folk som gnäller över hur du får dem att känna sig behöver läsa på lite om det där med självkänsla och eget ansvar. Det är var människas eget ansvar att inse att de duger som de är eller att förändra det som som krävs för att känslan ska kunna infinna sig. Det är jättefint att andra tycker att du duger som du är men i slutändan så är det du som ska leva med dig själv, och oavsett om du mår bättre av att gå ner i vikt, träna eller äta en extra bytta ben & jerrys så tycker jag att du ska göra det. De som känner sig besvikna, arga eller ledsna, de kan faktiskt ta den tiden och energin och se över hur de själva vill leva sina egna liv för att de ska må bra och trivas med sig själva.

Mariel

en sak som "fungerar" på mig för att undvika de där 5 sekundrarna av jobbiga tankar.. är 1. undvik spegeln om det inte är för att se sig själv och säga stolt att man är värdefull eller bara för att se att man inte är smutsig när man går utanför dörren. 2. jag äger ingen våg. varför ha en våg?

m

Jag tycker att du gör rätt som väljer att ta omtag på din träning för hälsans skull. Sen är du tillräckligt gammal och klok för att inse att utsidan inte är allt, även om även den är en del av helheten för hur man mår. Kör ditt race, även om du är bloggkändis! Du inspirerar nog fler än du sänker, och alla måste ju leva sina egna liv, inte kopiera ditt?

Heja dig!

Anonym

Du är dum i huvudet bara.. iNget annat

Anonym

Jag gillar verkligen att du visar att även du har svagheter, förstår inte hur folk kan kalla dig hycklare. Kan bara gång på gång påstå att du är en stor inspiration och en person som tar en ner på jorden när hjärnan fylls av alla ideal. Din blogg = min bibel.

Elin

Att dubbelbestraffning är något som kvinnor ofta drabbas av vet vi bägge två men just i bloggvärlden verkar den vara stark. En kvinna som bloggar och är öppen med sina fel, brister och motsägelsefulla delar av personligheten får kritik för att hon minsann motsäger sig själv och byter åsikt medan en som gör en blogg som är mer sammanhållen och där personen enbart håller sig till det som faktiskt inte är motsägelsefullt blir kritiserad för att hon framställer sig som perfekt.

Tant Grön

Men det är ju just för att du berättar om allt som du är en bra förebild. Fortsätt vara du. Vikten spelar ingen roll. Att acceptera och älska sig själv så som man är, oavsett om du går ner i vikt eller inte, det är väl det du vill förmedla? Du måste inte vara någonting för någon annan. Bara vara du.:love:

Pilen

Hej!

Jag läser din blogg därför att jag arbetar med barn, och jag tycker du har många vettiga saker att komma med där. Men jag läser också av rent misstag en del andra bloggar. Med stigande fascination, jag ser det som ett slags folklivsforskning. Och jag undrar: känner du till någon blogg där småbarnspappor varje dag lägger ut bilder på vad dom har på sig?

Christina

Herregud. Det sista du ska tänka på är vad ANDRA ska tänka om du går ner i vikt eller är mänsklig och tänker tankar om att du skulle vilja vara smal ibland. Jag tycker inte att du hycklar. Du ska i och för sig inte bry dig om vad jag tycker men jag har förstått vad du har försökt få fram och jag förstår att även du har präglats av idealen och inte alltid klarar att stå emot dina egna tankar. Du är bara människa. Bortse från bloggen när det kommer till din egen kropp, den är det bara du som ska bestämma över.

Signe

Fantastiskt skrivet LD! Det här inlägget är verkligen.. precis som det fucking är i verkligheten. Också för mig, och säkert andra. Tack så himla mycket för dina tankar! Det här inlägget var precis vad jag behövde.



Jag tycker du skriver de där inläggen man behöver, i precis rätt tid.

Anna med den fantastiska shettisen.

På tal om något som inte alls hör till inlägget...

Jag drömde om dig inatt :bigeyes:

Vi var hemma hos dig och alla dina prydnas elefant girlanger, du satt på en stol och skulle tatuera dig.

Oskar kommer hem och helt plötsligt har du sträck á skönhetsoperation på g. över hela ansiktet.



Karl'n din blev arg kan jag ju tillägga och jag fick trösta honom ;)

TantMango

Detdär var väldigt mänskligt skrivet. Det är nog så många känner. Ibland är man nöjd med sig och ibland talar idealen. Det finns ingen som kan stå över dem jämt, lika lite som någon kan vara glad eller perfekt på andra sätt jämt!

Tycker att det är det bästa att vara ärlig!

jenkis

Jag är övertygad om att det är superviktigt att vi talar om hur vi påverkas an de normer och attityder som finns kring kropp och ätande. Att personer som är tjocka känner skamkänslor inför sin egen kropp och inför att äta bland folk säger ju ganska mycket om vårt samhälle. Om hur det är att ha en kropp som inte platsar i normen.



Jag tycker det är sjukt befriande med andra feminister som talar om sina egna skamkänslor, om hur de påverkas av normer kring kropp, mat och sexualitet. Oavsett om de är tjocka, smala, ätstörda, f.d. ätstörda etc.

Det är ett effektivt sätt att tvätta bort skammen kring de här frågorna. Det gör att andra vågar erkänna och kanske tala om sin egen relation till kroppen.



En är inte hycklare för att en påverkas av samhällsstrukturer och normer. DET GÖR ALLA. Men få vågar erkänna det, eftersom få vill förvandlas till offer i andras ögon.



Sen upplever jag att omgivningen inte vill att en skall ta upp plats för att tala om dessa frågor. Jag vet inte varför. Men jag gissar på att det finns en uppfattning om att dessa problem endast är "tjejproblem" och därav inte så viktigt.

Därför väljer jag att ta det platsen och tala om ätstörningar, fett, mat, fettfobi, kropp, ideal och normer. Eftersom det uppenbarligen behövs. Och bara för att jag försöker hjälpa andra i dessa frågor så innebär det inte att jag måste vara helt perfekt å helt befriad från allt skit.



Anna

Jag tycker, som så många andra här, att du är befriande ärlig! Och man kan faktiskt ifrågasätta smal-normen (vilket jag tycker att du gör) utan att själv vara eller vilja vara tjock! Alla har olika trivselvikt. Däremot tror jag att man alltid ska vara kritisk mot sig själv vad gäller sånt här, eftersom man är så sjukt påverkad av världen runt omkring. Jag kommer ofta på mig själv med att tänka att jag skulle vara annorlunda om jag var smal. Inte bara i kroppen, utan i sinnet. Att allt skulle falla på plats, att jag skulle veta vad jag ville göra med mitt liv, att jag skulle bli precis sådär som jag vill vara. Det är ju det som samhället lär oss, smal = lyckad. Men så är det ju inte, det mest troliga är ju att jag kommer fortsätta vara den jag är, även om jag går ner i vikt. Därför tror jag att det är bra att ifrågasätta sina motiv ibland, så att man inte blir besviken i slutändan.



Hursomhelst, så kommer det alltid finnas människor som tycker du är en kass förebild. Av vitt skilda anledningar. Jag tycker hursomhelst att du är klok, och jag kommer tycka att du är bra oavsett om du är tjock eller smal :)

Tove

Jag tycker att bara Lady Dahmer inte när/ om hon blir smal börjar slänga ur sig föraktfulla kommentarer om tjockisar. Eller se ner på människor med övervikt. Och kanske skippar att skriva att "det är det bästa som häääänt mig!" som om vikt vore ALLT. Du är det fortfarande bra.



Bloggar är en del av media och media påverkar oss. Så är det oavsett vad man tycker om att bloggare ska behöva vara förebilder eller inte.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog