Lady Dahmer

Semestertiderär slötider
 
"Mamma du är tråkig när du jobbar" säger trollet emellanåt och ja det är jag. Men bara i korta stunder för nu är det ju semester och då kan man inte sitta och uggla vid datorn hela dagarna. Inte ens på kvällarna för då är det mamma-å-pappa-tid och då är det serier och soffmys som gäller. Just nu kör vi igenom alla säsonger av 24, drömmer sexydrömmar om Kiefer/Jack och planerar grandiost inför hösten.
 
Ni då?
När kroppen påminner dig om övergrepp och självhat
Min relation till mina bröst är minst sagt komplicerade och livet med Pattarna är en oändlig oas av ångest. De har liksom alltid varit i fokus. Alltid tagit överhanden och alltid varit mina främsta tillgång (och förbannelse). Jag fick bröst redan i tvåan. Åtta bast och knoppande tissar och pojkarna fnissade, viskade och tog för sig. Mammas pojkvänner tittade, flinade och kommenterade och skammen startade där och då. 
 
När jag var tio så var de stora som en vuxen kvinnas och jag var den enda i klassen som egentligen behövde BH men den ratade jag på grund av skammen och glåporden och blickarna. Pojkarna i klassen ursäktades konstant för de var ju nyfikna och jag fick ta ansvar för just deras nyfikenhet, bita ihop och ställa upp och ta emot och aldrig känna att min kroppsliga integritet respekterades. 
 
Som tolvåring fick jag stå ut med vuxna män som tittade, kommenterade och visade med oönskad tydlighet vilket som var min största tillgång. "Hon har en kropp som en sextonåring" hette det och jag gick på BUP, skrev dagbok full av ångest och hotade med att skära av dem. 
 
Mina bröst har tagit plats, i mitt liv och i min ångest och jag kan aldrig aldrig släppa tanken på dem för de är ju alltid här. De känns alltid, är alltid ivägen, gör alltid ont, tynger alltid min rygg och är alltid svettiga. Jag har ärr efter BH'ar, som aldrig försvinner och jag kan inte röra armarna fritt utan att krocka och stöta till och jag kan aldrig ligga på mage utan att kännas som att jag kvävs och aldrig ligga på rygg utan att lungorna känns trånga. Men det är mer än det fysiska och mer än ett komplex. Det handlar om självhat som manifesterats i dessa fettklumpar, om den ständiga påminnelsen om att min kropp inte är min utan andras och att min kroppsliga integritet bara är en illusion och jag hatar det. 
 
Jag drömmer fortfarande om att skära bort dem och fantiserar dagligen om hur det skulle kännas att kunna ta av sig BH'n, om att få plats i sin egen kropp och om att slippa den konstanta värken men jag är plågsamt medveten om att mina problem inte är tillräckligt stora nog för en remiss. Så vad gör man? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
 
/ventilerar