Lady Dahmer

När kroppen påminner dig om övergrepp och självhat
Min relation till mina bröst är minst sagt komplicerade och livet med Pattarna är en oändlig oas av ångest. De har liksom alltid varit i fokus. Alltid tagit överhanden och alltid varit mina främsta tillgång (och förbannelse). Jag fick bröst redan i tvåan. Åtta bast och knoppande tissar och pojkarna fnissade, viskade och tog för sig. Mammas pojkvänner tittade, flinade och kommenterade och skammen startade där och då. 
 
När jag var tio så var de stora som en vuxen kvinnas och jag var den enda i klassen som egentligen behövde BH men den ratade jag på grund av skammen och glåporden och blickarna. Pojkarna i klassen ursäktades konstant för de var ju nyfikna och jag fick ta ansvar för just deras nyfikenhet, bita ihop och ställa upp och ta emot och aldrig känna att min kroppsliga integritet respekterades. 
 
Som tolvåring fick jag stå ut med vuxna män som tittade, kommenterade och visade med oönskad tydlighet vilket som var min största tillgång. "Hon har en kropp som en sextonåring" hette det och jag gick på BUP, skrev dagbok full av ångest och hotade med att skära av dem. 
 
Mina bröst har tagit plats, i mitt liv och i min ångest och jag kan aldrig aldrig släppa tanken på dem för de är ju alltid här. De känns alltid, är alltid ivägen, gör alltid ont, tynger alltid min rygg och är alltid svettiga. Jag har ärr efter BH'ar, som aldrig försvinner och jag kan inte röra armarna fritt utan att krocka och stöta till och jag kan aldrig ligga på mage utan att kännas som att jag kvävs och aldrig ligga på rygg utan att lungorna känns trånga. Men det är mer än det fysiska och mer än ett komplex. Det handlar om självhat som manifesterats i dessa fettklumpar, om den ständiga påminnelsen om att min kropp inte är min utan andras och att min kroppsliga integritet bara är en illusion och jag hatar det. 
 
Jag drömmer fortfarande om att skära bort dem och fantiserar dagligen om hur det skulle kännas att kunna ta av sig BH'n, om att få plats i sin egen kropp och om att slippa den konstanta värken men jag är plågsamt medveten om att mina problem inte är tillräckligt stora nog för en remiss. Så vad gör man? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
 
/ventilerar
Pinglan

Har du kollat upp möjligheterna till att bekosta en förminskning själv?

C

åh, vad jag rekommenderar en reduktion... jag har gjort det och det var en BEFRIELSE!!! kände precis, precis, precis som du och nu är det så skönt att bara slippa vara ETT PAR BRÖST... jag vet inte hur du ställer dig till "plastikoperationer", men i min mening var det inte för skönhets skull; utan för att få vara jag, få röra mig fritt (oj, vilken skillnad löpträningen blir!) och slippa att dessa j***a fetpattar alltid var i fokus...

Helena

Jag kan verkligen relatera till det här. Fick själv bröst tidigt och stora bröst dessutom. Som tonåring blev jag ofta äcklad av mig själv och min kropp bara för att vuxna män stirrade ohämmat, när jag egentligen skulle ha blivit äcklad av deras beteende istället.

Nu, snart trettio, har jag väl i stort sett accepterat hur jag är byggd men jag önskar fortfarande att det var annorlunda.

Maja

Jag har en väninna som blev utsatt för en våldtäkt för ett år sen och där hon blev fasthållen - i sina överarmar - har hon alltid ont. Som en ständig påminnelse om våldtäkten. När hon blir ledsen får hon så ont i sina armar så man kan inte krama henne.



"Om jag var du skulle jag operera bort större delen av brösten", var min första tanke när jag läste din artikel. Och sen kom jag att tänka på min vän och insåg att hon kan ju inte operera bort köttet från sina armar.



Det enda sättet är väl att förstå och förlåta. Inte Acceptera att dom människorna behandlade dig illa, men Förstå varför dom gjorde som dom gjorde och Förlåta att dom också är ofullständiga som människor.



Försök sen lära dina barn hur dom kan undvika att hamna i samma hat och självförakt.



Kram

Becka

I hear ya! Exakt samma här. Ögonkontakt är sällsynt. I ungdomen fick jag oftast höra "hur är det med lungorna? höhö". Jättekul.



Jag ska själv ringa sabbatsberg som har hand om bröstreduktioner och det kan man få gratis förutom en konsultation som kostar 500 kr.



Längtar också efter att bli mig och slippa ryggontet!

...

Känner igen mig lite, även om jag inte känt samma obehag som du. På vår skolgård körde killarna turbotutte och ryckte i bh-banden på oss som var tidiga. Det var lite dubbla känslor, å ena sidan var jag inte van vid uppmärksamhet och gillade att nån kille överhuvudtaget var "intresserad", å andra sidan var det ju inte blåmärken jag ville ha (gick i 4:e klass då men fick också bröst i 8-årsåldern). Att killar i min egen ålder var "nyfikna" och odrägliga i bland gjorde mig inte så mycket som när (var inte så mycket bättre själv faktiskt..) vuxna män tittade och kom med kommentarer. Vuxna människor är inte nyfikna, utan bara kåta, och de har en smutsigare blick..



julia

Tack för den här texten, du beskriver det jag känner ibland på pricken. Jag hatar att det jag tycker är jobbigast med min kropp är en så utmärkande del av mitt utseende. ALLA ser, det är inget jag kan göra något åt. Jag får ofta kommentarer om mina bröst från folk jag knapp känner, och det enda det gör är att påminna mig om att JAJAMEN PRECIS ALLA SER, DE GÅR INTE ATT DÖLJA.

Många gånger funderar jag på att göra en förminskning (ifall att jag någonsin skulle ha råd), funderar du någonsin på det? Jag är bara osäker på ifall det är rätt väg att gå.

Anonym

Tänk så olika det är. Själv har jag små bröst (A-kupa) och alltid velat ha större. Japp, seriöst funderat på implantat men hejdat mig eftersom jag misstänker att de kan bli större vid graviditet och jag vill inte ha för stora heller. Självklart vill jag inte ha större bröst för intresserar killar, jag vill inte ha deras blickar alls. Men jag tycker bröst är fint.

Hanna

Kanske spara ihop till en bröstreduktion vore värt? Kanske minskar även psykiskt obehag om du inte ständigt påminns om det via det fysiska.

E

Att ha obefintliga bröst är lika samma och får oftast bekostas själv det med.

Iofs så har jag ju inte diverse fysiska krämpor, men längtan efter nåt annat än en planka finns fortfarande.

Uppväxten var ångestfylld den med. Det att andra har, men du själv saknar.

Livet är inte lätt =/

E

Att ha obefintliga bröst är lika samma och får oftast bekostas själv det med.

Iofs så har jag ju inte diverse fysiska krämpor, men längtan efter nåt annat än en planka finns fortfarande.

Uppväxten var ångestfylld den med. Det att andra har, men du själv saknar.

Livet är inte lätt =/

Lisa

http://bustygirlcomics.com/

Josefin

Jag har haft liknande problem som du, på alla sätt. Ville förminska redan som tonåring men ingen stöttade och själv fick jag aldrig råd. När jag var 34 år fick jag bröstcancer och ett par år därefter opererades båda bort. Det låter helt galet men det var lycka och lättnad. Istället fick jag två obetydliga bröst, jag valde små små, och det är hundra procent frihet. Nu är jag jag och inte två obekväma bihang.

Har du möjlighet så förminska!

jenny

Blir så besviken och upprörd när jag läser att pojkarnas beteende ursäktas med att de var "nyfikna". Hur skulle lärarna reagera om flickorna var "nyfikna" på pojkarna och knäppte upp deras byxor exempelvis? :(



s p i n d e l t j e j e n (och lilla Pyret i magen)

Jag har samma bakgrund som dig. Gick med BH när jag gick i mellanstadiet och ingen annan hade det.



När jag var 17 år vägde jag 50 kilo och hade G-kupa.

När jag var 19 år gjorde jag min första bröstreduktion. Det bästa jag gjort men samtidigt det värsta eftersom jag fick infektion i allt. Fick en ny operation 1,5 år senare och nu är jag nöjdare än aldrig förr. Tog bort 2 kilo och skulle kunna göra det igen (eftersom de fortsatt att växa när jag gått upp i vikt efter min sjukdom i tonåren). Men jag är mycket mer nöjd nu. Trivs med dem.



Du kan läsa om det här om du orkar:

http://www.spindeltjejen.se/wordpress/?p=5224

AK

Jag är lite inne på Majas linje. Går ju att "ta bort" brösten, göra dem mindre, men ångesten kommer inte att försvinna för det. Brösten blir mindre, men inte din ångest över dem och då har du bara gjort dig själv och din kropp en oerhört stor otjänst! Din kropp och dina erfarenheter, upplevelser har format dig till den du är, allt är din identitet, så ställ dig frågan vem du skulle bli om du tog bort dina bröst, kommer ångesten försvinna, eller kommer ångesten att titta fram ur någon annan vrå?



Jag vill inte komma med råd, för ångest är inte det lättaste att göra sig av med och vi alla gör det på olika sätt. Det som fungerade för mig kanske inte gör det för dig.



Ställ dig istället frågan om vem du hade varit om du inte hade fått de erfarenheter som du har nu och varit med om det som du varit med om. Inte hade du iaf varit den Lady Dahmer, Natashja Blomberg, som du är idag.



Ta hand om dig! <3

Caroline

Jag hade lite mer tur än dig.. men ändå, en gång när jag följde med syskonen till stallet, satt på läktaren och väntade på att de skulle bli klara fick jag frågan "så vad går du för linje?" Jag fattade ingenting, till hon sa "Ja, på gymnasiet?".. "Jag går inte i gymnasiet, jag är 12 år". Jag köpte min första BH i femman och det var en b-kupa. Känner med i precis allt du skriver. jag har också ärr från byglar och kan inte ligga på mage utan att tappa luften lite. Dessutom hänger de (och jag har inte ens fött barn), och jag skäms något sjukt. Jag går aldrig i urringat på krogen eller annanstans, och när jag väl gör det hatar jag alla män runtom mig. För de glor, och de måste visst det, för mina bröst är ju så stora. Jag kan inte ha ett vanligt linne utan att se ut som att jag försöker lyckas i porr-industrin. Hoppas du kan lösa detta för dig på något sätt. Jag har länge tänkt bröstlyft och förminskning medans andra skaffar silikonpattar. Det är som att jag sänder på en annan kanal ibland. Jag och pattarna of doom.

musicforballerinas.blogspot.com

Fast det kan ju inte vara normalt att ha fysiskt ont? Tycker att du ska tjata till dig en förminskning.

musicforballerinas.blogspot.com

Fast det kan ju inte vara normalt att ha fysiskt ont? Tycker att du ska tjata till dig en förminskning.

frida

Brukar inte kommentera men vill bara tacka för en GRYM blogg! Tycker din blogg är otroligt bra - kreativ, åsiktsrik och rolig. Du är grym, även om jag inte håller med om alla dina åsikter så för du många välbehövliga och intressanta debatter i blogosfären! Keep it up :D

Jo

Har du varit i kontakt med vården angående detta? Kanske är din psykiska problem ihop med de fysiska tillräckliga för att få en förminskning? Annars måste man väl kunna få träffa en kirurg för att få en bild av vad som kan göras och vad det skulle kosta. Kanske kan du spara ihop pengarna, låna på lägenheten eller göra upp en avbetalningsplan med kliniken.. Ibland är saker inte så omöjligt som man först tror.

nadja

vill bara krama om dig! jag blir så arg när jag läser detta...

vi ska jobba tillsammans för en förändring, tillsammans är vi starka!<3

inte fan behöver du förstå eller förlåta de odrägliga svinen,

allt kan man inte heller accepteras för allt är inte acceptabelt!

Anna

Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Fast mina bröst växte inte till sig förrens jag gick i 8:an. Men de växte snabbt, från b-f! Redan då började mina tankar på en förminskning, men jag ville inte göra den för att andra gjorde mig obekväm med min kropp. När jag gick på gymnasiset fick jag steloperera ryggen och efter det ville jag börja träna på riktigt, något ryggen alltid satt stopp för. När jag började springa märkte jag dock vilken belastning bröst är! Efter varje löptur gjorde det ont i axlar och nacke, trots att jag hade dubbla sportbhs så gjorde det ont. Då började jag uppsöka läkare för en remiss. Det visade vara sig lättare sagt än gjort. Den första frågade om jag funderade på självmord, den andra sa att jag skulle träna bort det!? Den tredje var underbar och sa att jag kände min kropp bäst själv och att det var plastikurugens jobb att avgöra om jag uppfyllde kriterierna. Min bröstreduktion är det bästa jag gjort för nu känner jag mig fri i min kropp, värkande axlar och nacke är ett minne blott! Sök och ge det en chans om du verkligen vill, det är mycket som spelar in när det gäller kriterierna och de ska bedömma varje fall individuellt

Anonym

Usch, låter superjobbigt! Kollade lite vad det är för indikationer för att få göra en betald bröstförminskning (http://www.skl.se/MediaBinaryLoader.axd?MediaArchive_FileID=504a3796-d550-467c-89dd-a930fd24d6fc&MediaArchive_ForceDownload=truet) och tror inte alls att det är omöjligt att du kan få det betalt, man talar ju inte heller bara om fysiska utan även psykiska besvär. Dock verkar det finnas ett krav på BMI under 25, vet inte hur du ligger till där? O sen kan man inte göra det samtidigt som man ammar.

Anonym

Usch, låter superjobbigt! Kollade lite vad det är för indikationer för att få göra en betald bröstförminskning (http://www.skl.se/MediaBinaryLoader.axd?MediaArchive_FileID=504a3796-d550-467c-89dd-a930fd24d6fc&MediaArchive_ForceDownload=truet) och tror inte alls att det är omöjligt att du kan få det betalt, man talar ju inte heller bara om fysiska utan även psykiska besvär. Dock verkar det finnas ett krav på BMI under 25, vet inte hur du ligger till där? O sen kan man inte göra det samtidigt som man ammar.

Anna

Det var en pojke i 3:an som gjorde det till en vana att spana ner på mina bröst när han gick för att vässa pennan, vilket han gjorde lite väl ofta i mitt tycke.



En dag när vår gamla lärare hade gått ut drog jag honom så hårt i håret att en större tuss lossnade och sa åt honom att sluta stirra (nästa dag kände väldigt många barn till mitt utbrott, men det tisslades aldrig). Hade inga problem med pojkar i den klassen igen. Tack och lov.



Och har aldrig efter det behövt känna negativitet kring dem vad gäller andras blickar. Fysiskt får jag förstås ont i nacke och axlar, spänningshuvudvärk (minskade rejält med påbörjad styrketräning) och hudsvamp under dem pga storlek och tyngd - det lär jag väl alltid få dras med.

KristinMandarin

Har ej läst kommentarerna ovan, men känner spontant att du kanske skulle må bra av en bröstförminskning, pga det fysiska lidandet(OBS!ej det psykiska, det ska självklart aldrig botas med kirurgi). Jag har en väninna som efter mååånga år av fysiskt lidande(så pass att hon led av diskbråck pga den tunga bysten) fick en bröstförminskning bekostad av staten. Det ÄR en riskfylld operation, men för henne fanns "inget val", hon stod helt enkelt inte ut längre, kunde inte träna som hon ville, hade konstanta ryggproblem och ja, tyckte att brösten var ivägen, hade svårt att hitta kläder osv (hon var "kraftig" överlag).

Efter operationen är hon det nöjdaste som vandrat under denna sol,och tuttarna e skitsnygga;-)

Kanske är en operation inget alternativ för dig, det var bara min spontana reaktion då du skriver om de fysiska besvären som du ju verkar lida av ganska mycket...:-)

Anonym

Känner igen! Även om mina bröst inte var jättestora, så var de ändå tillräckligt stora för att alltid dra till sig uppmärksamhet och alltid vara i vägen. Efter graviditeter och amning har de doch krympt och blivit yteepytte små (a-kupa, eller mööööjligen en liten b) & herregud vad skönt det är! Kan verkligen inte förstå varför småbystade kvinnor går runt och drömmer om silikontuttar, för jag tycker verkligen ALLT är bättre med små bröst :)

Blaha

Känner igen det där med självhatet för de där fettklumparna. Nu är jag visserligen nästintill platt (förutom den minst sagt bisarra formen på dom då) men mår rent ut sagt piss över dom många gånger. Ja, okej då, nästintill jämt.

j

bra serie! http://bustygirlcomics.com/tagged/girls-did-you-know

Mella

Jag fick också bröst tidigt och hade rätt blandade känslor kring det. På ett sätt blev jag smickrad av uppmärksamheten och kommentarerna, men samtidigt är man som elvaåring knappast mogen för den typen av uppmärksamhet.

Idag är mina bröst rätt normalstora i förhållande till min kropp och jag har inga besvär med dem, men det du beskriver låter fruktansvärt jobbigt. Jag hoppas verkligen du får möjlighet att göra något åt det, så ska man ju inte behöva ha det!

H

Har en god vän som gjort en reduktion och enligt henne är det det bästa hon gjort någonsin. Hon fick bröst tidigt och ständiga kommentarer och blickar.

Tror också, som flera här sagt redan, att det psykiska kommer till viss del finnas kvar även och brösten är mindre. Det psykiska är oftast svårare att få bukt med än det fysiska (enligt egna erfarenheter iaf).

Maria

Hej LD!



Jag skulle vilja inflika att en viktnedgång kan göra stor skillnad på bröstens storlek. Jag har själv gått ned från 75 kg till 60 kg och mina bröst har minskat från strl 75E till 70D!



Detta kan vara värt att testa innan någon eventuell operation då riskerna för att någonting ska gå snett är relativt obefintliga!



Kan även lägga till att specifika typer av träning (rygg, axlar) kan minska besväret!



Svar:
jag har alltid haft väldigt stor och tung byst, även när jag var smal.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

j

Nogfan genererar de ångest för många alltid.



Men jag har väl haft det motsatta problemet, platt som en planka. Där pojkvänner, pojkar i skolan och tjejer mobbat mig. Bröst, något som är till för att dia ett barn. KILLAR HAR JU TILL OCH MED BRÖST!



Men kommentarerna om att jag borde operera mig, äta p-piller för att få större bröst och "min förra flickvän var lika kort som du, men hon hade d-kupa" sved. När ett ex spred ryktet om att jag var en planka för alla killar på skolan (i gymnasiet!!?!?) och om hur många ilägg jag hade i bhn, "FAAAAST jag var mullig". Tjock, utan bröst liksom.



När jag hela tiden blev retad av killar som gjorde "turbotutte", dvs vrida om tutten ett par varv, och sedan ett hånfullt skratt över att det bara var hud att vrida om.



Ja, svidande minnen, men också sådant som både skola och samhälle skiter fullständigt i. "Det är ju inte deras fel att de är nyfikna".



nej, verkligen inte.

Saga

Jag var tvärtom, började få mina bröst när jag var 15- 16 och nu är de ganska medelstora. Minns att jag verkligen ville ha bröst när jag var 13 och alla tjejer runt omkring mig började få sina. Fick också stå ut med glåpord och blev kallad för kille och allt möjligt. Men har kommit fram till att det nästan var att föredra. Har aldrig haft ont på grund av mina bröst och kan springa i trappor och allt utan bh. Så jag hade kanske tur fast jag avundades dessa tjejer med stora bröst. Men jag slapp i alla fall en del av den tidiga sexualiseringen.

Åsa

Har alltid haft små bröst, blivit kallad strykt, bröstlös, plankan osv men har faktiskt aldrig brytt mig för jag tycker det är skönt att ha små bröst, bekvämt och man slipper bli ytterligare sextrackasserad än man blir bara för att man är tjej typ :/

isobelle

Men...hade inte du ett inlägg för ett tag sedan med en bild på dig och pattarna? det är lite intressant. Jag hade en vän som var väldigt svartsjuk och hennes kille fick inte kolla på snygga tjejer alls....men själv hade hon urringning som visade allt och försvarade sig med att "Alla har olika klädstilar". Då hon böjde sig framåt ramlade dom ut, haha.



Det jag menar är att gillar man det inte borde man väl hålla sig ifrån sånt helt.



Svar:
Jo det hade jag. Point?


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Kaj

Jag blir lite mörkrädd över alla som ger råd om bröstförminskning!! För de fysiska problemen så är det det enda att göra. Men för det psykiska? Det är exakt samma sak som om en tjej blivit mobbad och kallad Plankan hela skoltiden och sen går och gör silikonimplantat. Männen ska inte få diktera hur man ser ut, vare sig man vill få eller undvika deras blickar!

Kaj

Jag blir lite mörkrädd över alla som ger råd om bröstförminskning!! För de fysiska problemen så är det det enda att göra. Men för det psykiska? Det är exakt samma sak som om en tjej blivit mobbad och kallad Plankan hela skoltiden och sen går och gör silikonimplantat. Männen ska inte få diktera hur man ser ut, vare sig man vill få eller undvika deras blickar!

Bettan

isobelle, Jag tänker att LD lägger ut bilder på sina pattar för att visa att de inte måste vara sexualiserade hela tiden. Typ vänja folk vid tanken att de inte bara finns där för att göra män upphetsade utan att det helt enkelt är en del av vår kvinnokropp som till exempel används till att amma barn. Vet inte hur din vän tänker om bröst, hehe.. men jag kan ha ganska tighta t-shirts till exempel och då få kommentarer om att jag är snuskig.. Då stör jag mig för jag vill att folk bara ska låta mig bo i min kropp ifred, jag kan ju inte rå för att jag har bröst liksom.. (jag är ju medveten om att de framhävs av vissa kläder men orka med att folk kommenterar ens bröst hela tiden), Att LD lägger upp bilder kanske är ett sätt att ta kontroll över sina bröst och visa att de är hennes och inte till för andras njutning typ? Jag försöker inte svara åt LD men skriver bara mina tankar om tuttar :-)



Svar:
Du tänker helt rätt!


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

isobelle

bettan: nej man rår inte för att man har bröst men man har ändå ett slags ansvar tycker jag. Varför ska man ha jätteurringat då om man nu inte tycker om att få kommentarer? Om man vill ha sin kropp ifred och få vara den man är varför klär man sig då för att framhäva det sexuella? Spelar ingen roll hur stora eller små man har finns det alltid kläder som passar. Varför lägger man upp blogginlägg med bild OCH text som handlar om just pattar?

"BEHANDLA MIG INTE SOM OM JAG ÄR MINA TUTTAR!" Då är det väl ändå bekräftelsen man är ute efter?



Svar:
varför har jag urringat? För att det inte finns några tröjor som inte är urringade. på allvar. (förutom polo) har man sådan stor byst som jag så är alla tröjor urringade. jag vänder ofta mina tröjor bakåfram för att dölja bysten. på sommaren har jag urringat pga värmen. vadå ansvar? För vem? Ansvaret ligger väl ändå hos de som tittar och kommenterar?


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

FridaH

Ansvar?? For real?



Svar:
va?


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Bettan

Isobelle.. Hon har ju tuttar men det är ju inte samma sak som att vara sina tuttar? Som jag sa så tror jag hon vill avsexualisera dem genom att visa dem.. (har inte ens sett att hon gör det förutom på en amningsbild och då är det ju verkligen inte något sexuellt man tänker på)Jag har pratat om detta med kompisar också som menar att man själv har ett ansvar för att andra kan glo på ens tuttar om de framhävs och det är nog de flesta medvetna om, många visar dem för att få den bekräftelsen medan vissa visar dem för att visa att de är en naturlig kroppsdel på kvinnor som inte bara behöver förknippas med att upphetsa män.. LD har skrivit att det är stört hur de typ bara är förknippade med sex i vårt samhälle, att om en kvinna visar sitt bröst i samband med amning till exempel så "vill hon visa upp sig" Menar inte att du tycker det men vissa har den uppfattningen. Hehe.. förstår du vad jag menar eller diskuterar vi ens samma sak?

Bettan

Jag hade skrivit en långt inlägg som tydligen försvann.. orkar inte riktigt skriva om det heller.. Men att visa brösten i olika sammanhang kan ju också vara ett sätt att avsexualisera dem, till exempel så tycker vissa att kvinnor som ammar, visar brösten bara för att "visa upp sig", det är förhoppningsvis inget vanligt synsätt men det är ganska vanligt att folk stör sig just för att de är så sexualiserade. Vart går gränsen för om det är tjejens ansvar att folk påpekar hennes bröst eller andras vett att låta henne ha sin kropp ifred menar du? Om det är tydligt att det görs för att få bekräftelse? Många visar brösten för att få komplimanger/bekräftelse det är jag också medveten om men det är egentligen en annan fråga tycker jag.. Det känns som att vi diskuterar lite olika saker.? hehe.. vet inte om man fattar vad jag skriver men jaja..

Ellinor

Jag tror visst du har tillräckliga problem för att få det subventionerat. Flera i min släkt har fått det, och de är inte så extrema som man kanske kan tro att man behöver vara. Dock får man ju inte vara överviktig.

Ellinor

Jag tror visst du har tillräckliga problem för att få det subventionerat. Flera i min släkt har fått det, och de är inte så extrema som man kanske kan tro att man behöver vara. Dock får man ju inte vara överviktig.

Marie

Kanske inte märkligt att en lantis som jag, med lantiskompisar, känner hela tre kvinnor som förminskat brösten med operation. En av dem hade inte bröst som var stora nog för gratis operation efter att hon gått ner något i vikt, men hon är teaterutbildad så hon drog igång med värsta böna-och-bescenen och ropade med tårarna sprutande att de ju hade looovat. De var så skärrade att hon fick operationen. Hehe. Och jag vill säga att hon faktiskt behövde den. Hon kunde inte räta upp ryggen för tyngden.

Tove

Nej de är sannerligen INTE FÖR SMÅ FÖR EN REMISS. Problemen alltså. Säger du det till en psykolog och blir undersökt kommer du att få ett ingrepp sponsrat. Det kommer du.



Tror dock att de kräver att man ska ha en viss vikt etc, ja du kan ju tänka dig själv inom vilka ramar man måste passa in. Men kolla upp det, Lady D. Jag har själv sett människor som av ren lathet inte kollar upp om just de har möjlighet att göra ett sådant ingrepp och istället går med bröst som skadar ryggen och ställer till det. Känns bara.. onödigt när det finns hjälp att få.



LYCKA TILL (: Ta hand om dig, tack för en underbar blogg, du ÄR en fantastisk människa som alla borde lära känna, sannerligen!

jenkis

MAJA:

alltså en ska inte behöva "förstå" eller "förlåta" övergrepp. Är så jvla trött på att höra sånt skit. det finns inget egenvärde i vare sig förståelse eller förlåtelse. Visst en måste gå vidare men en har ALDRIG som drabbad någon som helst plikt att vare sig förstå eller förlåta.



För att återgå till LDs inlägg, är det inte just övergrepp och rädsla för övergrepp som ständigt gör en påmind om att en just har en kvinnokropp ?j

ag kan känna "å denna jävla kvinnokropp, var jag än går så är jag en jävla kvinnokropp, ständigt bedömd, granskad, kommenterad, skambelagd, tyglad och med en ständig jävla påminnelse om att jag alltid är ett potentiellt föremål sexualisering och sexualiserat våld"

Tessan

jorå, nog har du tillräckligt stora problem för en remiss. bröstreduktion godkänns av många olika anledningar (storlek, psykisk påfrestning, påverkar jobbsök, assymetri, etc). dock måste du nog gå ned i vikt först, tyvärr. se http://www.skane.se/sv/Webbplatser/SUS_Malmo/Verksamheter-A-O/Plastikkirurgiska_kliniken/Remissinformation/Brost-_och_bukreduktioner/



jag gjorde en förminskning för ca ett år sedan, pga assymetri. det ena bröstet var 1200 ml och det andra 700 ml. det större minskades till ca 800 ml och det mindre lyftes. nu kan jag gå utan BH hemma, & ha E-kupa där båda kuporna fylls! (jag har 70 runt så så särskilt stora är de inte ändå, trots att jag har E-kupa)

Anna

Jag har aldrig haft problem med för stora bröst, däremot hade jag olika stora bröst i tonåren och tyckte det var skitjobbigt i flera år. Jag fick hjälp direkt när jag ansökte om en operation p.g.a. mitt psykiska lidande, så visst kan det också vara ett skäl. Du som är så bra på att formulera dig ska absolut ansöka om en bröstförminskning. Går det mot förmodan inte igenom ska du absolut bekosta en operation själv. Tycker jag.

Anna

Kaj: Genomtänkta beslut om bröstoperation görs utan män i åtanke. Tror inte att LD skulle förminska brösten för att behaga en man. Tror du verkligen det?

Hanna

Vad ledsen och arg jag blir av att läsa det du skriver! Så jävla besviken på vuxenvärlden och ja, mer manshatisk tyvärr fast jag såklart vet att alla män inte beter sig så. Samtidigt märker jag själv hur hjärntvättad jag är eller vad man ska säga. Jag har a-kupa och extrema komplex och jag har alltid varit så avundsjuk på tjejer med stora bröst. Visste liksom inte att det kan vara jobbigt hur dumt det än låter. Tycker inte att du ska behöva ändra dig! Men klart, jobbigt för ryggen kanske så det kan jag förstå. Men så hemskt att andra äckliga människor fått dig att må dåligt över din kropp. Hatar!

mupp

Asså gud vilken flashback. Minns precis hur jävla outhärdligt det var att vara 10 år och vara den enda tjejen i klassen som fått både bröst, mens och hår under armarna och runt könet, att vara 14 och behöva beställa specialtillverkade behåar för att butikerna inte hade min storlek, att behöva gå runt i enorma hoodies, aldrig någonsin en tshirt, linne eller bara vanlig tröja för då tog killarna sig friheter och lärarna pratade med mig om att jag borde tänka på vilka "signaler" jag sänder ut. Att ständigt höra sina småbystade (otacksamma!) släktingar och vänner sucka och säga "tänk om man kunde se ut som du". Alltså, mina bröst har varit i fokus sen jag var 10 år gammal, tills jag förra året äntligen gjorde bröstförminskningen som jag länge velat göra men ändå tvekat inför, hur känns det att inte ha enorma bröst liksom? Men det är det bästa jag hittills gjort i mitt liv, självklart har jag fått höra att jag är dum i huvudet som "förstörde" mina "perfekta" H-kupor, men nu kan jag äntligen vara nöjd med min kropp och älskar mina små B-kupor :D

MariaH

Shit, vilket bra inlägg! Är själv 17 år, och har en dd-kupa. Blev alltid retad i mellanstadiet, killarna kallade mig för "pattelisa" hela tiden. Jag vet inte heller hur jag ska göra, om jag ska ta och förminska dem eller att jag helt enkelt boosar upp min självkänsla...:/

FridaH

LD: det var en reaktion på "isobelle"s kommentar

"bettan: nej man rår inte för att man har bröst men man har ändå ett slags ansvar tycker jag. Varför ska man ha jätteurringat då om man nu inte tycker om att få kommentarer?"

Var visst inte så tydligt... Men seriöst, det låter som något som skulle kunna komma från samma person som tycker att tjejer som blivit våldtagna borde haft längre kjol, typ. Man får ju ta lite ansvar om man har stora bröst! Jeesus...

cia

Usch, de sk vuxna männen tittade och du fick gå på BUP... Väldigt väl skrivet och hög igenkänningsfaktor!!



Och sexpartners (killar/män) som blir förtjusta i brösten. Tar för sig. Överöser med komplimanger. Och uppvisar absolut NOLL förståelse för att mitt förhållande till mina bröst inte är av samma sort som deras. (Läs självhat, ångest) Och tror att ju mer de liksom tar på dem, desto mer ska det hjälpa mig att blir tillfreds. Jag har faktiskt en hel kropp bortom E-kuporna! Och bortom den en hel personlighet...



Det är precis såna här saker som behöver ventileras. Mera sånt LD. Gillar din blogg.

I

Jag gillar din raka och ärliga text, och känner mig lyckligt lottad som aldrig har behövt fundera i dessa banor.

Ida

Du måste ha haft ett helvete, men du är stark och fantastisk! Min syster fick sin bröstreduktion betalad, hon hade ungefär samma storlek på brösten som du, om inte mindre, och hon är väldigt nöjd! Det gjorde ont i början men det var det enligt henne värt! Ingen ska behöva leva med sådan smärta, varesig den är fysisk eller psykisk, så det kan vara värt att kolla upp om du kan få en remiss.

Kram

Ida

Min syster var rätt mullig också, förresten, men fick ändå remissen. Så om du funderar, så sök. Om de fysiska problemen är större än de psykiska alltså, för de kanske behöver bearbetas på ett annat sätt. Men det tror jag du vet, för du är en klok dahm(er). Kram igen.

En kvinnas vardag

Förstår hur du känner dig! Har liknande problem. De fysiska besvären blir verkligen psykiska! Känner med dig och hoppas att du hittar en lösning!

Lo

Den fysiska aspekten kan ju fixas, även om det kostar skjortan utan remiss så går det ju. Frågan är snarare hur man tacklas med de psykiska kvalen.

För även om brösten blir mindre så är de ju fortfarande bröst och är därmed fritt fram att kommentera/bedöma.



Men jag undrar hur din syn har påverkats av att skaffa barn? Genom att amma har ju brösten fått en funktion. blev det lättare att hantera? Du har ju varit en minst sagt stark förespråkare för "offentlig" amning, med flera bildbevis. Har det ibland känts jobbigt att lägga ut bilderna?

Hur som helst så tror jag att det är en nyttig form av terapi, att just inse funktionen av brösten och inte skämmas för det.

isobelle

Jag tänkte då jag läste inlägget tidigare med bilden och pattarna att varför flytta fokus? Och varför skriva om dem hela tiden?

Det finns ju kvinnor som alltid solar utan bikini tex, och som gör det på ett sätt så man inte ens tänker på det. Och så finns det kvinnor som solar MED bikini och svänger runt och visar upp sig..

Det handlar om attityd.



MEN samtidigt förstår jag ångesten och det bakom, för jag har varit där själv. Jag tror bara inte det känns bättre av att själv göra det till en grej.. Då blir man ju "hon med pattarna"..



Svar:
Skriver jag om mina bröst hela tiden? Det tycker jag verkligen inte att jag gör.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Olabandola

Jag känner igen mig lite i din berättelse, men skillnaden är att efter att jag ammat första barnet försvann tamejfasen brösten nästan helt...efter att ha varit stora, tunga och ivägen. Det är oerhört mkt mer bekvämt med små bröst och man kan handla kläder som passar osv...men fan alltså... Jag tycker nog ändå att det är klart snyggare med bröst, tyvärr. Kanske tycker jag det pga. samhället med all utseendefixing och rådande "normer", inte vet jag. Nu har jag snart ammat klart tredje barnet och det kommer väl se ut som att man har ett par platta skinnstycken på överkroppen, men det sitter väl bara i psyket det där med utseendefixingen? Vad jag ville ha sagt är att det är lätt att tro att det finns en enkel lösning på problemet, men det är inte säkert att du skulle trivas bättre i din kropp med mindre bröst (rent psykiskt, för fysiskt är allt mkt bättre!). Ja, ja...hoppas du blir tillfreds och att de pinsamma männen som glor slutar med det!

Kaj

Anna! Nu pratar jag om de psykiska aspekterna som LD tog upp i inlägget. Hon berätta att hennes bröst alltid blivit fokus för männens (ovälkomna) uppmärksamhet. Att det skulle kännas som en befrielse att bli av med dem. Männen har gett henne dåliga känslor förknippade med brösten. Att förminska dem för att slippa blickarna och kommentarena vore i allra högsta grad att anpassa sig även männen. Män ska inte tillåtas avgöra hur man känner för sin kopp och ingrepp ska inte vara till för att anpassa sig till dem, på något sätt, varken för att locka till sig eller komma undan deras blickar.



MEN jag tror aldrig LD skulle göra en reduction på premissena ovan. Gör hon det ligger det nog helt andra orsaker bakom. Jag pratar generellt nu men med LDs tankar som exempel.

Lösningen

Sluta köp käk för en miljard/månad och minska ner dom lite då.



Svar:
Gå och dö tack.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Linn

Känner igen mig.har storlek 85j. Inte kul.

Men är du säker att det inte är skäl nog för remiss? Med tanke på vad länge du mått dåligt o tänkt på detta så tycker jag att det är värt ett försök. Lycka till!

Nanna

Jag kan relatera lite till detta. Jag har tack o lov aldrig stött på någon som tar sig friheter att ta på dem olovligen (som är över 10 år gammal), men det är ganska enerverande i längden när man blir ihågkommen som "tuttlisa" överallt. Andra vänner som har "normalstora" bröst får ha dem ifred tillsammans med sina partners, medan jag överallt skall vara beredd att höra "OJ vad stora de är, får jag prova klämma?" "Du vet väl om att dina bröst kommer att vara enorma när du blir gravid" och "om du går ut med de där kläderna så kommer du få en massa gratisdrinkar, satan vilka tuttar du har!".

Det är därför jag blir enormt charmad av folk som ser andra delar av mig. Maten jag är duktig på att laga och hur härligt det är att jag lyssnar på folk som har det jobbigt. Då försvinner brösten ur fokus ett tag, och jag kan faktiskt bli ihågkommen för annat än bara ett par bröst.

Det är aldrig några kommentarer över min stora näsa eller min jätteröv däremot. Konstigt.

Ellinor

Vilken ärlig text. Många i min släkt har samma problem. Har du kollat upp vad ditt landsting säger om bröstförminskning? Om man har ett normalt BMI och ändå besväras av tunga bröst som ger fysiska besvär kan du få gratis eller reducerat pris på förminskning (beror dock på landsting).

Anonym

Tvinga dig till operation. Jag hade samma problem och bestaemde mig en dag foer att nu vaentar jag inte laengre. Opererade mig privat och det var absolut det baesta jag gjort. Kostade mig 40.000 men det enda jag aangrar idag aer att jag inte gjorde det tidigare. Ploetsligt kan jag ha nya blusar och t shirts och jag kan knaeppa alla klaeder och de sitter snyggt. Och framfoer allt... jag kaenner mig snygg... och aelskar mina broest!

Anonym

Tvinga dig till operation. Jag hade samma problem och bestaemde mig en dag foer att nu vaentar jag inte laengre. Opererade mig privat och det var absolut det baesta jag gjort. Kostade mig 40.000 men det enda jag aangrar idag aer att jag inte gjorde det tidigare. Ploetsligt kan jag ha nya blusar och t shirts och jag kan knaeppa alla klaeder och de sitter snyggt. Och framfoer allt... jag kaenner mig snygg... och aelskar mina broest!

Jenn

Jag vet hur det är, Jag har dok alltid sedan Jag varit liten varit väldigt underutveckal, gällande de fysiska attributerna. Tills Jag fick min mens vid 15, då även mina bröst växte och fortsatte växa tills Jag va 20. Fick även problem med min mens vilket Jag inte hade ett år. Hela min pupertet här nog aldrig riktigt försvunnit:p Jag är väldigt liten i kroppen väger55kg och är 163cm. och här nu 70DD. Och har konstant ont i ryggen och mina bröst känns bara som två stora bollar av skam. Jag brukar i smyg ha korsett när Jag här ont och sover i en stöd top för ej få ont på natten. Funderar på att rasa ngt kg i vikt för att se om brösten minskar.Oavsett hur mkt ens bekanta säger hur bra dem ser ut kommer Jag aldrig Kanna mig vacker. Jag skulle aldrig ha råd med operation eller säga till mina kära, hur Jag egentligen känner om min kropp. Brukar alltid lägga på ett leende o le. Tror egentligen de viktigaste är att må bra på insidan.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress