Lady Dahmer

Fy fan för att flyttstäda
Fyfan vad jag hatar livet just nu. JAG HAR STÄDAT TYP KONSTANT I FLERA VECKOR. Packat och kastat och burit ner en jävla massa skit (varför har vi så mycket tunga möbler?????) i förrådena.  Ja plural för vi har så mycket skit att vi fick ringa en granne vars tomma förråd jag scoutat ut i förväg och fråga om vi fick låna det. 
 
På torsdag ska lägenheten fotas. Tills dess ska jag hunnit tömma typ allt men om man typ tömt lägenheten på tja säg BYRÅER så har man ingenstans att lägga kläder annat än i stora blåa IKEA-kassar. För i den stora garderoben får man tydligen inte hänga för mycket saker för det ska ju inte bli för privat. Dessutom vill vi visa möjligheterna med det rummet som just nu tjänstgör som kontor/städskrubb/garderob/soptipp. Vi vill givetvis framhäva det förstnämnda. 
 
Hörrni, vad tror ni om att ställa ut typ tomatplantor, planteringsjord, krukor osv på ballen? Vi har en skitstor, med fin trätrall och inglasning. 
Modär att våga fast man är rädd.

Hej, jag heter Natashja och är bra på att tycka. Jag tycker nånting om allting. Jag tycker så mycket att jag startade en blogg för att kunna dela med mig av mitt tyckande. För sån är jag också; självgod nog att tro att det finns ett intresse av mitt tyckande. 


Jag är feminist. Svensson. Tjock. Lycklig. Socialist. Småbarnsmorsa. Jag är allt detta. "Inte bara mamma" som man säger när man ynglat av sig och nej inte bara, men alltid. Alltid mamma men också Natashja.

 

Jag är högljudd och passionerad. Jag vågar ha en åsikt och jag ber inte om ursäkt. Jag tycker om att inspirera och provocera. Och jag provocerar medvetet. Inte för sakens skull, även om jag kan vara en riktig retsticka emellanåt, men för att väcka diskussioner och uppmana till självrannsakan. Ibland känner jag mig mest som en gaphals, den som skriker högst vinner liksom, men jag vet ju också att mitt skrikande sår små frön i människor.

Men jag är också rädd. Hela mitt liv har jag varit rädd. Stor i käften och kaxig och på ytan en god självkänsla men när det verkligen har gällt så har jag alltid fegat ur.

 

När jag var 18 och nyss träffat the love of my life så ringde en äldre bekant. Hon jobbade som illustratör och behövde en assistent. DU! DU! ropade hon; "kom ner till Stockholm och jobba!" och jag som alltid drömt om att få jobba kreativt tackade nej.

Genom åren har liknande erbjudanden kommit och gått och alltid alltid har jag tackat nej. Fått panik och tryckt huvudet ner i sanden med en jävla fart. Jag har knappt hunnit tänka efter men den där lilla rösten; "jag är en bluff" är hög och överröstar allt. 

Sen började jag blogga.  Och med responsen jag fick kom känslan av att vara någon att räkna med. Jag kom överrens med mig själv att börja säga ja lite oftare även när jag tror att jag inte kan. Efter det kom radiogig, krönikor och debattartiklar och helt plötsligt så var det inte lika läskigt att våga tro på drömmarna.


Jag är fortfarande skiträdd. Trettiosex bast och rädd för att hoppas på personlig utveckling (inte fattar väl jag nåt), rädd för att det är för sent (jag är gammal, vem vill ha mig?) rädd för att överhuvudtaget utmana mig själv och rädd för att misslyckas. Och det är ju där det ligger; rädslan för att misslyckas, så istället så provar man inte. Man sitter kvar i sitt lilla hörn där ingenting händer men det är ju iallafall tryggt. 

Men mod är ju att våga fast man är rädd och jag är modig. Jag vågar vika ut mig och jag vågar tro på att jag kanske har mer att erbjuda världen än en sketen liten blogg, några halvdanna krönikor och en jävla massa åsikter. Jag har något att berätta och jag vill att folk ska lyssna. Och det gör de.

 

 
Vem är du?