Lady Dahmer

Modär att våga fast man är rädd.

Hej, jag heter Natashja och är bra på att tycka. Jag tycker nånting om allting. Jag tycker så mycket att jag startade en blogg för att kunna dela med mig av mitt tyckande. För sån är jag också; självgod nog att tro att det finns ett intresse av mitt tyckande. 


Jag är feminist. Svensson. Tjock. Lycklig. Socialist. Småbarnsmorsa. Jag är allt detta. "Inte bara mamma" som man säger när man ynglat av sig och nej inte bara, men alltid. Alltid mamma men också Natashja.

 

Jag är högljudd och passionerad. Jag vågar ha en åsikt och jag ber inte om ursäkt. Jag tycker om att inspirera och provocera. Och jag provocerar medvetet. Inte för sakens skull, även om jag kan vara en riktig retsticka emellanåt, men för att väcka diskussioner och uppmana till självrannsakan. Ibland känner jag mig mest som en gaphals, den som skriker högst vinner liksom, men jag vet ju också att mitt skrikande sår små frön i människor.

Men jag är också rädd. Hela mitt liv har jag varit rädd. Stor i käften och kaxig och på ytan en god självkänsla men när det verkligen har gällt så har jag alltid fegat ur.

 

När jag var 18 och nyss träffat the love of my life så ringde en äldre bekant. Hon jobbade som illustratör och behövde en assistent. DU! DU! ropade hon; "kom ner till Stockholm och jobba!" och jag som alltid drömt om att få jobba kreativt tackade nej.

Genom åren har liknande erbjudanden kommit och gått och alltid alltid har jag tackat nej. Fått panik och tryckt huvudet ner i sanden med en jävla fart. Jag har knappt hunnit tänka efter men den där lilla rösten; "jag är en bluff" är hög och överröstar allt. 

Sen började jag blogga.  Och med responsen jag fick kom känslan av att vara någon att räkna med. Jag kom överrens med mig själv att börja säga ja lite oftare även när jag tror att jag inte kan. Efter det kom radiogig, krönikor och debattartiklar och helt plötsligt så var det inte lika läskigt att våga tro på drömmarna.


Jag är fortfarande skiträdd. Trettiosex bast och rädd för att hoppas på personlig utveckling (inte fattar väl jag nåt), rädd för att det är för sent (jag är gammal, vem vill ha mig?) rädd för att överhuvudtaget utmana mig själv och rädd för att misslyckas. Och det är ju där det ligger; rädslan för att misslyckas, så istället så provar man inte. Man sitter kvar i sitt lilla hörn där ingenting händer men det är ju iallafall tryggt. 

Men mod är ju att våga fast man är rädd och jag är modig. Jag vågar vika ut mig och jag vågar tro på att jag kanske har mer att erbjuda världen än en sketen liten blogg, några halvdanna krönikor och en jävla massa åsikter. Jag har något att berätta och jag vill att folk ska lyssna. Och det gör de.

 

 
Vem är du?
AsoK

SÅ bra skrivet!! Håller med dig fullständigt! Tror att många nöjer sig med saker bara för att man inte vågar utmana sig själv! Jag är minst lika rädd för att misslyckas. Äntligen tog jag tag i min dröm om att starta en webshop. Skulle inte säga att den går bra än iallafall, men känslan av att ha vågat prova och att göra det jag tycker är kul betyder SÅ MYCKET MER än alla pengar i världen! Och att det kommer från min käft är stort, pga att för mig är pengar, väskor och mode typ livet.

Tack för en bra och inspirerande blogg!



Svar:
Vad har man att förlora egentligen? Att misslyckas är ju inte att förlora liksom! Kul att du vågade!


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jullan

Jag beundrar dig för att du orkar ha åsikter om det mesta. Jag säger inte att jag alltid håller med dig men visst får du en att tänka efter. Själv orkar jag inte riktigt ha åsikter om allt direkt. Jag är för trött och för lat och har för mycket annat att "jobba" med. Jag påverkas av vad folk skriver. Jag behöver fundera och tänka lite innan jag kan bestämma mig för vad jag egentligen tycker om saker.



MEN - något jag blivit bättre på är att försöka tänka ur ett "kvinnligt" perspektiv i första hand. Min instinkt numera är att nästan alltid ifrågasätta "men varför säger de så om just den kvinnan? Eller säger de det om personen?" Och försöka fråga personen vad de menar och varför de känner ett behov av att tro att alla tjejer/kvinnor är likadana? Jag försöker att uppfostra mina barn (tvillingar, en av varje sort) så likt som möjligt. Ibland vill tjejen köra fotbollsshorts, ibland vill killen ha diadem - fine, vi kör på vad som så länge de är tysta och nöjda.



Jag är stolt över att som ensam kvinna på mitt jobb (ca 20 män) ändå vara högt respekterad för mina åsikter och mina kunskaper. Jag känner inte att jag blir särbehandlad, vare sig positivt eller negativt utan jag är "en i gänget". Kanske för att jag alltid krävt att få vara en i gänget också.



Jag är alltså mamma, fru, säljare, kompis.



Jag har en stark tro till det kvinnliga könet och vår kompetens utan att för den sortens skull kalla mig extremist. Jag KRÄVER att även vi som kanske inte har högskolepoäng, inte orkar sätta sig in i all problematik, inte odlar hår, faktiskt gillar att sminka och klä upp oss MEN ändå står för våra rättigheter som kvinna också får göra vår röst hörd i den lilla feministankdammen.



Tack för mig!



Svar:
Man får ju välja sina strider helt enkelt. Att ha åsikter där det är viktigt och DÅ våga hävda dem. Det behöver vi öva på.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Anna P

Jag heter Anna och har också varit rädd i hela mitt liv.



Men mitt problem är snarare att jag inte är tillräckligt modig för att tacka nej. Jag säger nästan alltid ja, tar på mig ansvar, gör saker jag egentligen inte vågar eller orkar göra. För mig är mod att bara skita i det, att slappna av - men jag vet inte hur man gör.



Svar:
Åh det där är en dubbelproblematik. Man vågar inte säga nej till andras krav men man vågar heller inte säga ja till sina drömmar. Man får ta ett litet steg i taget. Kanske bestämma sig för att alltid tacka nej vid vissa tillfällen för att sen öka.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Linn

Hej! Hör har du en till med massa åsikter, om det mesta. Har fota tryckts ned för det. Men ädnå envisats med att gapa ;)



Vet du, du kommer aldrig mer i livet vara så ung som du är nu. Så passa på!

När man är 70 tycker man att man var ung när man var 36, har jag hört ;)



Svar:
Haha, jag brukar också tänka så att om tio år så kommer jag tycka att jag var sååååå ung nu.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ida

Jag heter Ida och jag har inte duschat på en vecka. Jag är så deprimerad att jag knappt orkar bre en macka. Om jag laddar i några timmar och koncentrerar mig hårt på att sluta gråta så kan jag ibland ta mig ut ur mitt rum och ljuga för min familj och säga att jag har varit i skolan.

Jag har inga vänner längre för jag orkar inte upprätthålla några relationer. Jag kan inte ens svara på sms.

Jag känner att jag luktar illa men jag orkar verkligen inte ta mig till duschen.



Svar:
Vad ledsen jag blir Ida, jag har varit där också och vet hur jävla svårt det är. Beror din depression på kemisk obalans eller annat? Vet du? Något som hjälpte mig personligen var att vara aktiv på nätet, söka mig till grupper med likasinnade (alltså inte deppiga personer utan folk med liknande intressen och åsikter) och bygga ett socialt nätverk på så vis.Lite mer kravlöst, för när man mår dåligt så orkar man inte med krav även om de ofta är inbillade sådana. Jag vill hjälpa dig, ge råd men jag kan inte. Att säga till dig att söka hjälp, prata med någon, göra si eller så funkar liksom inte. Jag vet. Det enda jag kan säga är att du inte ska känna nån skam över hur du mår. <3


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

SannaM // lärare ~ normkritiker ~ lesbisk svenssonmamma

Fint! Och sant, och inspirerande!



Jag är också självgod på många sätt och rätt övertygad om att jag har massa viktigt att säga. Men, samtidigt och precis om du, rädd för att misslyckas. Och det räcker med att EN person ifrågasätter mig för att jag ska känna mig totalt jävla misslyckad, rannsaka mig själv och tusen gånger fundera på exakt VAD jag gjorde eller sa som var fel.



Jag är Sanna. Människa. Mamma. Lärare. Och framför allt vill jag nog vara Sanna faktiskt... utan att för den skull förneka att jag är gift och har barn. Människan före i jobbet i alla sammanhang dock.



...och min dröm är att få ägna mig mer renodlat åt tyckande och tänkande, för som läraryrket ser ut nu är det massa annat som tar alldeles för mycket tid och energi.



Svar:
Jag tror man ofta har en gnagande rädsla, iallafall jag, att man kanske inte är så bra som man inbillat sig och att ett misslyckande då ska bekräfta det.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Senna

Hej,



Blev så glad när jag läste din text för det är just detta mänskligheten handlar om. Att våga fast man är rädd. Att våga fast man kan tänkas misslyckas. Att våga och stötta de i sin närhet som vågar och vill. Att hejja på de och inte minst sig själv när man vågar.



Jag har efter år i arbetslivet bestämt mig att utbilda mig på universitet. Jag är mamma, kompis, dotter, vän och kvinna, snart 40, tar examen i juni och ska ut på ny mark. Och jag är mest livrädd hela tiden. Rädd att sticka ut hakan för tänk om de ser att jag är en bluff. Rädd att visa min kompetens och tro stort om mig själv.

Men jag börjar sakta göra det och för varje jobb jag söker växer jag lite mera. Och idag gjorde jag något stort för mig själv fast jag var rädd och inte trodde det kan betyda ngt. Men det gör det! Så låt oss våga vara modiga!



Tack för dina tankar! Fortsätt gör skillnad! Kram



Svar:
LIvet är kort brukar man säga och det stämmer ju, men samtidigt så är det ganska långt också och man hinner ju göra massvis med saker om man inte nöjer sig med att man är ''för gammal''


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Svedski

Just det där med att tacka ja fast man är osäker... Det har jag verkligen fått träna på det senaste året när jag har jobbat med att sköta om huset på Junibacken. Folk ringer och påpekar allt från att lampor är trasiga till att en del av utställningen gått sönder, de har problem med kassaskrämar som slocknar, entrédörrar som sluta öppna sig automatiskt och kassasystem som lägger ner. Och så sagotåget... Och jag kunde ingenting om det här innan (sure, byta en glödalampa kanske), men eftersom folk FÖRVÄNTAR sig att jag ska kunna så har liksom alltid sagt ja, kommit och kollat, pillat och fixat ett tag innan jag försöker hitta någon annan som kan lösa det, och nästan alla gånger har jag lyckats lösa det och samtidigt lärt mig något på vägen! Och när jag fått ta hjälp av någon annan så har såklart försökt lära mig det så att jag kan sköta mig själv nästa gång :)



Det var FETT läskigt i början, men nu är det lättare.



Synd att du inte hakade på assistentjobbet från början, jag tror du hade varit grym, men allt leder ju till nått och troligtvis hade du väl inte suttit där du är idag, med samma man och ungar, om du tackat ja just då.



Svar:
Jag ångrar ju egentligen inget för jag älskar mitt liv nu. Men samtidigt kan jag tycka att det är synd. klart man grämer sig lite,.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Maya

Du var den som gjorde mig till feminist, TACK!



Svar:
HURRA! Nu är det din tur att göra nån till feminist. :-)


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Toktanten Elin

Jag har alltid varit rädd för förhållanden, jag var den tjejen som aldrig hade en kille och trodde inte heller att jag var snygg nog, rolig nog, fin nog, att få en heller. Vem vill ha mig liksom? Jag är ju bara jag.

Sen började jag plugga på uni och ta för mig lite mer i livet. Och helt plötsligt så var det faktiskt okej att vara med killar. Och vips så träffade jag min karl. Och vips så sitter jag här och har två kids, villa, volvo och har blivit Svensson.

Vem kunde tro det liksom?



Nu är det inte direkt en bedrift att skaffa sig en karl men för mig var det ett stort steg att ens våga ta chansen. Så hoppas att ALLA tar chansen, varesig det är jobb, familj eller vad som helst. Man kan ju faktiskt bara misslyckas och då kanske lära sig av sina misstag och sedan ta nya tag.







Svar:
Ja varför är vi så rädda egentligen?


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Helen B Haskakis

Jag tycker att det är jättebra att du tycker så mycket. Och jag kan verkligen relatera till det du skriver om att vara rädd och att känna sig som en bluff. Men varför gör man det egentligen? Känner sig som en bluff, alltså. Jag tror att det är för att man har för höga krav och man tror att man ska vara på ett speciellt sätt för att vara rätt. Man får aldrig vara inkonsekvent eller tveka. Alltid träffsäker. Men så är det inte. Ingen människa kan vara så.

Och tänk vad mycket du har gjort genom att tycka offentligt! Tänk hur många människor du faktiskt har påverkat. Det är supermodigt tycker jag :)



Svar:
Det är just det som får mig att fatta vad bra jag är. Hade jag suttit och vrålat i ensamhet hade jag antagligen haft längre bit kvar, men jag ser ju svart på vitt att jag påverkar människor positivt.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Savanna

Jag har också varit rädd hela mitt liv, väldigt väldigt rädd. Min sociala fobi har kontrollerat mig totalt. Inte vågat lära känna nya människor, inte vågat prata med killar, inte vågat visa vad jag kan i skolan, inte vågat ha en åsikt, inte vågat ha fritidsintressen, inte vågat prata i telefon, inte vågat ha sommarjobb, inte vågat ha jobb, inte vågat söka hjälp, inte vågat någonting. Har byggt upp en fasad av att jag har koll, är så rädd för att min rädsla ska synas. Bara de närmaste kan se hur trasig jag verkligen är.



I mitt liv har jag träffat på flera personer med samma problem som mig. Alltid har det varit tjejer. Vi förblir osynliga, oförstådda, längst bak i klassrummet. Försvinner från kartan efter studenten. Vi har massor att säga men inga verktyg att uttrycka oss med. Av lärare skuldbeläggs vi för att vi inte kan "ta för oss", och "prata då!". I nästan varje skolklass finns den här flickan, och jag har alltid undrat: varför är det ingen som gör något? Den enda hjälpen som erbjuds i skolor är allvarliga samtal om att vi måste skärpa oss, som om vi vore rädda med flit.



Svar:
Klassikern ''ta för er'', men tjejer som tar för sig trycks ganska snabbt ner igen. Vi kan inte vinna. Tar vi inte för oss så skuldbeläggs vi och om vi tar för oss så bestraffas vi.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Sofia

Känner igen mig Savanna. Jag vet att jag är smart, jag har utbildat mig.. men jag vågar inte någonting. Som du skriver, jag vågar inte söka jobb och jag vågar inte söka hjälp. Jag skulle behöva ett nytt jobb. VERKLIGEN. Och jag skulle behöva att få hjälp.



I perioder har jag haft bättre kontroll på min sociala fobi (genom att göra KBT-övningar; att gradvis utsätta mig för sånt jag tycker är jobbigt, att försöka stegvis närma mig sånt som jag inte klarar) men till slut är det som att jag inte orkar mer. Jag orkar inte med tanken att varje liten grej (ringa någon! gå på släktkalas!) ska kräva så himla mycket tankeverksamhet och ångest.



Min telefonfobi har jag jobbat hårt med eftersom det är så viktigt att kunna prata i telefon men fortfarande så skulle jag aldrig palla t ex att ringa och presentera mig när jag söker jobb. ALDRIG. Häromdagen hade jag mailat ett företag för att reklamera en vara och när de sedan ringde upp mig (tog för givet att de skulle maila) så fick jag världens ångest. Visst jag "klarar" att ha ett samtal men det är just att jag mår så sjukt dåligt av det. Det blir för mycket att hela tiden orka hantera sig själv.



Jag vet att jag skulle kunna träna mig att bli normal men som sagt det kräver för mycket. Jag orkar inte vara social, jag vill hellre vara mig själv men ändå kunna lyckas i livet. Just nu vet jag inte hur eftersom alla någorlunda intellektuellt stimulerande arbeten kräver social kompetens.



Svar:
Det där är så jävla jobbigt, att det ska bli ett helöt projekt av enkla saker. Jag får psykbryt varje gång det är nåt viktigt eller större som ska göras. (typ nu med flytten) Det tar så otroligt mycket mental energi.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ajabaja Erika

Mitt namn är Erika. Jag har rest i fem år och bott och jobbat på olika ställen i världen, just nu är jag i de Himalyas i Indien. Jag är själv ofta också rädd med har lärt mig att rädslan är en överlevnads instinkt, den visar att man tar saker på allvar så att man inte slappnar av för mycket när man behöver vara allärt.



Svar:
Åh vilket äventyr! Vilka erfarenheter och minnen du kommer att ha.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Marie

Åh, ida! Vad jag hoppas att livet återvänder till dig med lite gott snart!

Olivia

Har du funderat på att skriva en bok? :) du är förbaskat bra på att skriva!



Svar:
Klart jag har! Hähä


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Schniffen | neurotisk supernörd

Jag älskar sådana här djupa inlägg om hur man verkligen känner sig innerst inne!



Vem är jag? Jag är en jävel på det mesta jag gör och kan lära mig i princip vad som helst, men hur bevisar jag det för någon som inte känner mig? Sätter enligt majoriteten extremt höga lägsta nivåer som för mig är väldigt lätta att uppnå. Har tagit mod till mig och skickat in textprover för ett extraknäck som krönikör hos en lokaltidning. Ägnat drygt halva livet åt att skriva och teckna för egen personlig vinnings skull.



Extremt vettig, men ändrar mig ofta. Kan tänka mig att jobba med det mesta, utom vård. Jag är inte rätt person för vård, eftersom jag har svårt att tolka ickeverbala signaler, lirka ur någon vad den vill ha och bara allmänt tillfredsställa någons behov om jag inte får raka besked om vad som gäller.



Rutinmänniska. Queer. Exceptionellt minne och organisationsförmåga. Besatt av Queen och U2. Spelat fiol i tio år och börjar kunna några ackordslingor på gitarr. Försöker lära mig att hantera min tenorröst. (Kvinnlig tenor, vad i helvete?!? Är för låg för att vara alt.) Skygg och folkrädd, men det börjar bli bättre. Går på Sertralin och fått remiss för eventuell utredning för autismspektrumstörning. Vet att jag kan en massa, men vågar inte låta mig göra det jag vill, precis som Savanna och Sofia.

Savanna

Sofia: Åh, jag förstår precis hur du menar. Jag har också haft perioder då det har gått bättre och jag har vågat utsätta mig för det som är jobbigt. Men så fort man slappnar av så kommer ångesten tillbaka. För att ångesten ska hålla sig i schack måste man ju utsätta sig, utsätta sig, utsätta sig, hela tiden. Och det är otroligt svårt att orka med det i längden.



Förstår dig verkligen med telefonen också, så himla jobbigt! Första gången min pojkvän ringde mig (på alla hjärtans dag) kastade jag telefonen under en soffkudde, sprang in på toaletten och började böla. Sen tog det tre timmar innan jag vågade ringa upp. Bara tanken på en jobbintervju över telefon... herregud nej. Jag KAN ju prata och låta helt normal, som du säger, men det är förväntansångesten som nästan tar kål på mig.

rebecca

Jag heter Rebecca och jag är också rädd. För allt, hela tiden. Men jag försöker vara lite mer som dig, LD, och det hjälper ibland.





Ida: jag känner med dig. Har själv varit i din situation och jag fick hjälp (öppenpsyk plus tabletter). Det tog ett år innan jag vågade kontakta dom. Jag hoppas du får all hjälp du behöver.



Svar:
Att låta sig peppas av en förebild är ett bra knep tror jag. Jag peppas av andra modiga hela tiden.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lina L

Tack för att du delar med dig av dina tankar och åsikter! Jag känner mig klokare och faktiskt lite mer säker på mig själv sedan jag började läsa dig blogg. Du får oss läsare att tänka ett till varv på saker som vi tror av vana måste vara på ett visst sätt i vardagen, sådant som ofta inskränker oss och ger negativ stress. Att du vågar ifrågasätta och visa på alternativa tankebanor är guld värt.



Respekt.



Svar:
Och ni läsare får mig att tänka några varv till också, med er respons och frågor. :-)


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Matilda - en skön bonnböna med skit under naglarna

Jag tycker det är fantastiskt att du tycker så mycket, för det gör att jag också vågar tycka om en massa saker jag aldrig förut vågat ha en åsikt om! Innan jag hamnade här på din blogg hade jag egentligen aldrig ifrågasatt normer utan bara "häng med". Men nu när jag följt dig i två år har jag fått nya sätt att se på samhället och blivit en härlig feminist som gärna tar diskussion om "kvinnosaksfrågor".



Just nu är det skönt att känna styrkan i feminismen, för i övrigt har mitt självförtroende och min självkänsla fått sig en rejäl törn iom att jag gick in i väggen i januari, och då mådde jag precis som Ida beskriver ovan. Det är ganska intressant men skrämmande hur mycket en kan identifiera sig med det en gör, i mitt fall musik, istället för att se sig själv som just en människa.



Det har jag upptäckt nu under min sjukskrivning. Förut var jag det jag gjorde och trodde att jag bara var värd det jag presterade. Nu har jag tack och lov fått lite mer perspektiv och kan se att jag är Matilda, en människa. Men nu är jag istället livrädd. Rädd för att träffa vänner. Rädd för att göra saker som inte stämmer överens med folks bild av mig osv osv. FÖR VEM ÄR JAG OM JAG INTE PRESTERAR DET JAG BRUKAR, herregud!! osv.



Shit pommes. Nu vill jag vara modig nog att följa mina drömmar, våga skaffa nya drömmar, skita i vad folk tycker och vara alldeles sådär högljudd, härlig, bonnig och spontan som jag trivs med att vara.







Svar:
Det är ganskla vanligt att just kvinnor inte tillåter sig sjävl att tycka tror jag. ''inte ska väl jag''. osv.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Linnéa

Jag är 32 år gammal. Logoped, tvåbarnsmamma, hästägare, och bloggare. Jag har nyligen börjar engagera mig för miljö och klimat och uppmärksamma orättvisor allt mer. Jag har också alltid varit stor i käften, men lite feg. MEN, häromdagen skällde jag ut en rasistgubbe på spårvagnen i Göteborg medan jag ammade min bebis. Jag var så arg, och sen var jag så stolt över att jag gjorde det, och visade mina barn att man säger ifrån när något är sjuhelvetes fel. Jag önskar att man var modigare när man var yngre, och beundrar alla ungdomar som engagerar sig för att bekämpa orättvisor. Hoppas mina flickor gör det när de blir äldre.

Jag är rädd för livsfarliga sjukdomar, inte så att det stör min vardag men om jag ska välja något blir det det. Och sniglar utan skal, vilket är urfånigt men det bara är så.



Svar:
Att våga säga ifrån offentligt är ju jätteviktigt. Tänk på alla som såg och hörde och som sen går hem peppade att göra lika nästa gång.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lesthis gothworld

Världens bästa Lady Dahmer, tack vare detta inlägg gav du mig modet att äntligen publicera ett inlägg om kroppsbehåring som jag tvekat inför i flera flera veckor :D Du lyckas alltid peppa mig!



Svar:
hurra!


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

http://pastasson.blogspot.se/

Jag skrev ett eget inlägg om vem jag är, inspirerad av dej. Läs om du har lust. Trevlig valborg till LD, hennes familj å alla hennes läsare.



Svar:
ska absolut läsa! Trevlig valborg!


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Mads

Bra och fint skrivet!



Men du är väl inte gammal heller.

Jag fick en smärre chock förra veckan och har fortfarande inte kunnat släppa det. Jag själv är så gammal/ung som 28 år men känner liksom att 36, det är väl ingen ålder?!



Jag skriver inte detta för att ge dig åldersnoja. ;) Tanken är mer att ge dig (er) en liten valborgschock.



Som 36 år är man ju rena ungdomen.

Allt annat än gammal.



Så detta måste ju alltså vara något av ett skämt?! :)



https://fbcdn-sphotos-h-a.akamaihd.net/hphotos-ak-prn1/44410_10151345723781861_1535570130_n.jpg



Vem kunde någonsin ana att Alfons pappa är så ung som 36 år?!



Svar:
Jag känner mig lastgammal oavsett men när man tänker i ett större perspektiv så fattar man att man har många år kvar. (förhoppningsvis alltså)


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ia

Superbra skrivet! Just den här känslan av att vara en bluff som kommer att avslöjas kan jag verkligen känna igen mig i, även på områden som jag vet att jag kan. Men känslan kommer allt mer sällan, och nyligen sökte jag - och fick nästan! - ett jobb som jag inte har den minsta kvalifikation för (utöver hobbyförvärvad kunskap). Så det är viktigt att våga. Jag tror alla är lite rädda, men det gäller väl att inte ge efter för rädslan och istället vara modig. Klockrent! Lycka till med allt! =)



Svar:
Man får påminna sig om att alla är ''bluffar''. Det brukar hjälpa mig.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

esterii

Jag är rädd men styrkan att våga har hjälpt mig. Jag har också en liten tokig blogg, och den startade jag för att våga. I min lilla kommun och med min uppväxt var det inget man förväntades att gör som kvinna, 44 och inte riktigt riktig:) Men jag vågade i allafallen..



Svar:
Tänk på alla andra som du faktiskt peppar också bara genom att våga köra din grej. Även om de inte syns så finns de där.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Sascha

Vilket toppeninlägg. Ärligt och starkt.



Jag är en tjej på nästan-trettio som bott i fem olika länder och just nu är bosatt i min drömstad, London. Det är mycket som man i början inte vågar på en ny plats. Jobbintervjuer, träffa nya människor, ge sig ut och tävla om toppjobb mot konkurrenter som bott här i hela sitt liv. Men mod är ju, som du säger, att våga fast man är rädd.



Jag jobbar i modebranchen och är vegan. Udda kombination och jag blir jämt ifrågasatt. Men precis som du har jag en blogg. Där delar jag med mig av livet som vegan i en branch som mest går ut på att sälja djurhud. Och som du säger är det responsen man får som hjälper en att våga dela med mig.



Rädd, det är jag hela tiden. Rädd för att inte kunna betala hyran, rädd för att redaktören ska hata min artikel, rädd för att känna mig misslyckad. Men vet du vad? Rädsla, och att övervinna den, det gör en så jäkla stark. Det får mig att växa inombords.







Svar:
Bara att våga lämna trygga sverige, vänner och familj är ju så jävla modigt att jag baxnar. Jag skulle aldrig våga!


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Anonym

Jag älskar dig LD, du har helt fått mig att tänka om.





Svar:
Nämen tack. Och kul att höra!


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nina

Jag älskar dig!

Det här inlägget talar verkligen till mig, för jag har också varit rädd, så rädd, under större delen av mitt liv. Men jag är trött på att vara rädd, jag vill göra saker, jag vill VÅGA. Under det senaste året har jag börjat göra det också, göra det jag vill även fast den där lilla irriterande rösten i huvudet säger åt en att "du är inte bra nog, du kan inte det här!".



Jag tycker verkligen att sann styrka och mod är att våga även fast man är rädd. Du är modig Natashja, och du har inspirerat mig till att bli modigare! Det spelar ingen roll att det inte alltid går som man tänkt eller att man ibland misslyckas, hellre det än att inte våga alls!



Svar:
Varje litet steg är en seger. Man måste inte vara modigast i värlkden eller våga allt. Jämför aldrig med andra bara dig själv. (men inspireras gärna!)


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

maria

Jag är 34 år och säger aldrig nej och är så feg att jag inte törs stå för mina åsikter. Jag har läst fem år på universitet men tvivlar ändå alltid på min kompetens och kunskap. Jag vilar aldrig och är rädd för att mina barn ska ta efter mig och också bli drivna av prestationsångest. Tack Natashja för att Du peppar mig att våga tycka och stå för att jag långtidsammar, samsover, inte använder schampo men framförallt för att Du väcker tankar om genus och hur jag bemöter mina barn.



Svar:
Du får öva på att trycka tillbaka den där lilla gnatiga rösten som säger åt dig att du kanske inte är så bra. Jag har gett min munkavel och bakbundit hen. Så fort dessa tankar dyker upp så sjunger jag lalalalalala tills det går över.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Kakan | Krumelur-MurmelDjur

Känner mig väldigt berörd av det här inlägget!!! Väldigt bra skrivet.

Linnea

Du har massor att erbjuda världen och det går absolut att göra skillnad, särskilt på grund av att väldigt många är så bakbundna av rädsla att de låter bli att ens försöka, det minskar konkurrensen något enormt. Sorgligt nog är det ofta smarta och vettiga människor som sitter hemma och tvivlar på sig själva medan mindre kompetenta personer har full tillit till sin förmåga och ohämmat ger sig ut i världen. Tro på dig själv och tro på personlig utveckling, rädslan går att övervinna!



Svar:
Alla har ju nåt att erbjuda, även om man kanske inte alltid tror det.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Kiki

Underbart med en människa som erkänner att man oftastfegar ur och kan ha bra självförtroende, men ändå inte leva ut sina drömmar. Jag tycker din blogg alltid väcker intresse även om jag inte alltid ser poängen i allt. Att föda en tanke är bättre än att sälja en färdig tanke:) fortsätt blogga!



Svar:
Jag håller med!


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Anonym

Ida: <3 Jag har varit där men kommit ur det. Alldeles för många öppenpsykskontaker och alldeles för långa slutenvårdsvistelser och alldeles för starka mediciner, men det hjälpte till slut.

Tatiana

Jag borjade blogga just for att jag har asikter och vill tycka till om nastan allt och gora mig hord. Inte sa populart bland andra alltid men det bryr jag mig inte om. Jag tror att det ar bra att tycka och debattera, det ar sa man kan andra pa saker och ting. Forhoppningsvis till det battre.

Nar jag var yngre (litet barn o tonaring) sa tyckte jag sa mycket om allt att folk sa att jag borde bli en politiker. Kanske an dag.......

:)





Svar:
Att debattera på nätet är ju en bra övning inför irl-debatter. Man blir ju inte avbruten på nätet och får tid att samla sig och tänka över sina argument. Jag har blivit bättre på att diskutera i verkliga livet sen jag började blogga.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Matilda

Så himla bra inlägg!



Har en fråga som ploppade upp i huvudet. Jag känner mig väldigt lost politiskt och vet inte vilket parti jag sympatiserar med, men eftersom jag har blivit allt mer intresserad av feminism och jämställdhet (mycket tack vare dig!) så funderar jag på Feministiskt Initiativ. Vad anser du om detta parti? Skulle du rösta på dom om det vore val imorgon? Varför/varför inte?



Svar:
Jag tycker att det är bra med enfrågepartier som FI, som kan koncentrera sig på en fråga som är jävligt viktig. Och jag tror de behövs i riksdagen för även om t.ex vänstern är feministiska så har de hundra andra politiska frågor att ta hand om och då hamnar klätt jämställdhet lite längre ner på prioriteringslistan. Jag röstar V men kan absolut tänka mig att rösta Fi också.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lisa

Jätte fint inlägg!!!

Malin

bahahaha Du skrev "fart". Sorry, det blir så jobbigt när ett ord betyder något annat på andra språk.



Och jag håller med dig! Jag är rädd för allt. Men du inspirerar mig. Hur svårt kan det vara och testa?! Det värsta som kan hända är ju att det går rätt åt skogen. Men då vet man ju om man ska fortsätta kämpa, eller faan det här var nog inget för mig ändå.

Ja, jag är bra på att skriva och formulera mig och skriva saker som iaf låter bra i mina egna öron. Sen är det ju det där med att "leva som man lär". Men att komma till insikt är ett steg.



Jag tycker du är en sån fin människa. Du är äkta och vill ingen illa. Brutalt ärlig möjligtvis och det kan nog svida, men falskhet svider mer.

Fortsätt vara du, för det gör du så jävla bra! Du är en inspirerande människa, som har gjort så himla mycket saker UTAN att misslyckas.

nu är tungan brun på mig, och det är inte min mening ;) Må väl!



Svar:
Tack Malin! Att vara genuin är min styrka. Jag är vimsig och flaxig och ombytlig och motsägelsefull men jag är genuin. Det är viktigt för mig. (och jag är usel på att föreställa mig)


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Helle

Tänkvärt inlägg.



Jag heter Helle och jag är så rädd för nästan allting att man kallar det för fobisk personlighetsstörning. Men jag är också en förbannat modig människa, eftersom jag nödgas göra saker jag är rädd för varje dag - gå utanför dörren till exempel. Utöver konstant rädsla lever jag sedan fjorton år med en klinisk depression (vem fan skulle inte bli deppad av att vara rädd för att ta en promenad?) och lite annat smått och gott i diagnosväg.



Jag har ett IQ över 140, men har inte ens slutfört gymnasiet, än mindre haft det minsta lilla jobb (jag blir snart 27). Att leva med extrem rädsla dygnet runt är tärande, inte minst för att jag är mycket medveten om att jag inte borde vara så rädd. Jag är rädd för alla människor som är över halvåret och jag blir stel av skräck när jag blir tilltalad av ett barn i förskoleåldern. Att jag "vet" att de inte är farliga hjälper föga.



Men jag slutar inte försöka och jag slutar inte hoppas. Att jag vågar mindre än gemene man betyder inte att jag är feg, utan att jag har så mycket mer rädslor än "normalt" att en alldeles vanlig dag bjuder nog med motstånd utan att jag behöver peppra den med "omöjliga uppdrag" som att ringa till Försäkringskassan eller åka buss.

Min dröm är att lyckas komma från den långtidssjuksrivning som varit min trygghet de senaste tio åren och jag tar små steg varje vecka för att klara det. Även jag är modig, även om det utåt sett kan verka som om jag är landets största mes.



Svar:
man får ta det små små små steg. Jag förstår hur du menar. För mig är det otroligt påfrestande att ringa ett samtal eller träffa folk jag inte känner. Men det blir liiiiiiiiiiite enklare varje dag även om det knappt märks.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Sandra på Stökboet

Lööv jo ;)

Kissen

Jag heter Katta, är snart 31 år gammal, har äntligen vågat börja läsa (dumma jag på universitetet?) och ska bli socionom när jag är klar. Det är svårt som fan med trasig kropp och sviktande självförtroende, men nog fan går det!



Jag har alltid varit för mycket. Lång, stor, ståtlig, högljudd, har åsikter, är en enda stor känsla som aldrig kan döljas, intelligent och intellektuell och skarp som fan. Så flyttade jag till storstan (om nu götet är storstan) och fann min plats. Insåg att småstäder inte passar mig, för där sticker jag ut. Här är jag älskad, accepterad och vet att alla tar mig för den jag är, inget snack. Trots känslor, åsikter, dramatiska känsloutsvävningar och hela skiten. Trots den intensiva blicken som får folk att känna sig lite utpekade. Inte bara trots, utan på grund av. Det är fint. Att vänner säger att de vill vara mer som mig. Ärlig, rak, känslosam, fin.



Men vem är inte rädd? Jag är rädd för kärleken, att aldrig hitta den, att bara välja fel, att alltid bli så jävla pissigt behandlad av karlar att jag inte vågar överhuvudtaget till slut. Rädd att inte duga, att bli ratad. (det gäller förresten jobb med, så rädd att inte få jobb att jag knappt vågar söka några...)

Igår låg jag, stupfull, jag som aldrig dricker alls, och grät i famnen på en av mina bästa vänner, bland hundratals valborgsfirare, för att jag är hjärtekrossad. Av en människa som inte har vett att förstå vad jag är värd och hur man hanterar mig. Vad fan?

Jag har ju alltid kontroll, dricker inte, visar inte hur mycket jag känner innerst inne och är aldrig pinsam på det där sättet. Men det var jag, och det var så underbart att veta att jag fick vara en fjortisbrud med rinnande mascara, ligga i en väns knä och bli struken över kinden medan främlingar och andra kompisar frågade hur jag mådde och jag skrattgrät åt allt.



Alla är vi rädda barn innerst inne, men vi är tuffa starka barn som vet att de kan göra skillnad.



För det gör du Natashja, och det gör jag. Du med dina åsikter som når ut till så många. Jag som påverkar min omgivning med min person mer än jag någonsin har fattat.



Så släng dig ut, du kommer att gå långt. Fast du är "gammal" och allt det där. Våga ta erbjudanden när de kommer, för fy fan vad du inspirerar! Alla som vill veta mer om genus, feminism och allt det, alla vi som inte glidit fram i livet, alla som är lite "egna" och vill fortsätta vara det. Jag kan fortsätta hela dan, men har inte tid.

Ska gå i första maj-tåget!



Kram fina du!

Doktor Cecilia

Kanonbra och viktigt inlägg! Lite av min historia på vår blogg http://doktorcecilia.wordpress.com/2013/05/01/att-vaga-gora-det-man-langtar-efter/



hoppas att många av våra läsare går in till dig och läser hela ditt inlägg (och gärna kommentarerna!)

Louise - Bitter dalkulla

Ditt skrikande har inte bara sått små frön i mig, du har planterat hela träd! Du är en sån fantastisk inspirationskälla och jag kan ärligt säga att jag har växt som människa sedan jag började läsa din blogg för ett par år sen. Nu vågar jag stå upp för mig själv och mina åsikter mer och jag låter mig inte tryckas ner hur lätt som helst längre. Alla borde läsa din blogg!

Loveli

Hej jag heter B. och jag är 19 år. Jag vet inte hur jag ska beskriva mig själv, jag har alltid varit dålig på att tala om mig själv. Jag är ju inte särskilt intressant, och jag vill inte trötta ut andra med att berätta vem jag är, vad jag gjort i helgen eller hur jag mår. Kärleken har jag aldrig upplevt och jag har byggt så höga murar runt mig att ingen kan ta sig in. Jag tror helt ärligt att ingen kan älska mig för mig. Jag vågar inte lita på människor i, synnerhet killar. Jag vägrar tro att någon vill ha mig för hur jag är som person utan jag har inbillat mig själv att de endast vill ta på mig, ligga med mig. Vara fysiska tills de tröttnat och drar vidare. Mitt utseende medför ångest. I min vardag får jag ständigt komplimanger för hur jag ser ut, aldrig för mina egenskaper eller vad jag åstadkommit. Killar flirtar med mig på bussen, i skolan och i affären. Det gör mig för stunden glad för jag känner mig åtråvärd. Som om jag duger. Jag har ständig press på mig att se perfekt ut. Depression kanske är överdrivet, men vissa perioder har jag bara låst in mig på mitt rum och skolkat från skolan. Fördrivit tiden med att se på filmer och glömma min egna vardag. Detta för att jag känt mig ful. Inte velat visa mig för någon. Mitt utseende är en sådan stor del i min vardag att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Det gör ont i mitt hjärta för det känns som det är de enda jag duger till, att se bra ut. Och mitt utseende kommer försvinna med åren, vad har jag då kvar? Jag känner mig så otroligt övergiven och ensam. Jag vet inte varför jag skriver detta men det är otroligt skönt. Tack för en awesome blogg, hela min familj läser den. Jag älskar dig och dina åsikter. Jag är feminist, även om jag låter mitt utseende dominera min vardag.

Kinapuffen

Jag heter Maria och jag är strax 41 år och jag är för jävla rädd för en massa saker - allt ifrån vissa djur, höjder, skräckfilmer, telefoner och konflikter. Jag tar mycket illa vid mig av konflikter mellan människor jag gillar och gillar inte att stöta mig med någon, men tränar mig varje dag eftersom jag valt att jobba som lärare. Fattar inte varför jag är så rädd för konflikter, men tror att det handlar om hur man i barndomen ser hur konflikter hanteras av omgivningen. När folk blir arga på mig blir jag åter fem år, men döljer det bakom en mur av formellt språk :(

LunaSilver

Din blogg är varken liten eller sketen, den är underbar och inspirerande! Det var här jag för första gången började bekanta mig med idén om att man kan tycka om sin kropp fast man är tjock och nu har jag rört mig vidare mot fat acceptance rörelsen. Jag har alltid varit tjock och nu har jag för första gången i mitt liv börjat släppa lite på hatet mot min egen kropp och istället börjat ifrågasätta normerna kring hur en kropp ska se ut. Jag har också åldersnoja fast jag bara är 26 men som tur är har jag haft fördelen att kunna vistas i en miljö där många bryter mot åldersnormer vilket har hjälpt en del. Jag har alltid gått runt med något slags idé om att man ska vara så oerhört självsäker som vuxen, veta vad man vill, vara bra på det man gör och kunna ta i princip vilka smällar som helst av livet. Det är skönt att veta att det finns de som är äldre än jag som också är rädda, det gör på något konstigt vis att jag själv blir mindre rädd.

Emily

Hej på dig min fina förebild! Jag heter Emily och är 26 år gammal, jag vaknar upp varje morgon och tänker "detta ska jag göra idag" men det slutar oftast med att jag inte gör något. Funderar ofta på vad jag åstadkommit med mitt liv och kan ibland känna att det inte är speciellt mycket. Men ändå ibland ser jag ett ljus i tunneln, speciellt när jag läser ett inlägg som detta. Jag är Emily.feminist.lycklig och en jävla kämpe! Tack lady dahmer för att du finns.

Däni

Åh vad jag tycker om dig. Jag är av naturen inte den som vågar ta plats och säga "här är jag och jag tycker". Det har jag och andra intalat mig själv sen jag var liten. Tänket "inte ska väl lilla jag" är rotat i bakhuvudet som en tumör som stör mina tankar om mig själv. Vill ju våga som er (kick-ass kvinnliga bloggare). Kämpar för att bli av med min osynliga munkavle, som tydligen generna (eller vad naturen nu är) tvingat på mig. När jag läser detta blir den där lilla gnistan i mig som vill höras, starkare. Jag kan/får också, man behöver inte vara orädd för att ta plats, bara lite modigare. Att läsa att du också är rädd gör mig modigare. Blir också förbannad på blyg-facket som jag placerats och snällt stått kvar i. Tänker inte stå där snällt längre. Även om det bara är en centimeter i taget så tänker jag ta mig därifrån. Ta den tid det vill. Kommer läsa din blogg under tiden, det är tändvätska för min lilla gnista som ska bli en stor jävla brasa. Tack Natashja för att du finns, syns och hörs.

Musprutt

Jag är också rädd, men jag har också saker att säga och du, Natashja, du får mig att våga. Tack för att du finns!

Mrs Andie

Tack för att du gjort mig genusmedveten!

My

Intressant inlägg som fick mig att tänka :)

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog