Lady Dahmer

En framtida Brony?
Eftersom att Ninjan var så himla modig hos läkaren och eftersom att jag är ett stort fan av att muta barn när de gör något bra så gick vi till leksaksaffären efteråt och köpte ett par efterlängtade My little Ponies. (My Pidde Tony som Tamlin säger numer) Jaja, det ÄR ju hennes födelsedag snart men jag tycker att jag hållt mig tillräckligt länge som det är så igår slog vi på stort. 
 
 
Great success hos den lilla killen som bor med oss kan jag säga. Han vägrade gå och lägga sig långt efter att Ninjan krashat. Han skulle leka. Och leka. Och leka och till slut fick jag bära in honom i sovrummet och tvångssöva honom. (Det tog visserligen en halv minut men oj vad han hann tjata om de där ponnysarna under tiden) 
 
 
Vid frukosten imorse.
Jag vill inte att mina barn ska funderaöver sina utseenden eller kroppar överhuvudtaget. Är det svårt att förstå?
Igår hos barnläkaren hände det igen. (Vi utreder återkommande urinvägsinfektioner) Det första som sades när Ninja tagit av sig overallen: ''Vad FIIIIIIIIN du är'' följt av en entusiastisk utfrågning om den fiiiiiina ROSA kjolen hon hade på sig. Detta hände två gånger, med två olika läkare. (I övrigt var de jättebra och pedagogiska.)
 
 
Ska vi se om du fått några muskler sen sist? frågar jag innan hon kliver på vågen.
  
Visst kan man snacka lite mer nyanserat om det här ämnet; far barn illa av att höra att de är fina ibland? Om man uppmuntrar annat också och kanske säger det vid olika tillfällen? Nej det gör de kanske inte men jag har hellre en svartvit inställning till det här för jag ser verkligen INGEN mening med att så tidigt få ungarna fokuserade på sina yttren. INGEN. Jag ser bara en massa nackdelar och negativa konsekvenser och jag börjar se det i mitt eget barn nu. 
 
För många barn betyder fin att man har fina kläder och har man inte fina kläder så är man inte fin. Och är man inte fin så är man ful och att vara ful är något jättedåligt. Mer än så fattar de inte. Och jag har ärligt talat aldrig mött nån under typ 15 bast som fattar mer än så.
 
 
Innan Ninja började förskolan och började utsättas för den här typen av kommentarer så fattade hon verkligen ingenting om det här att vara fin eller ha fina kläder. Man kunde lika gärna säga till henne att hon var lång. Jaha liksom.
 
Och hon brydde sig inte. Hon klädde sig i det som låg överst i lådan, på sin höjd valde hon kläder efter motiv typ gulligt djur, men aldrig ur ett ''ärjagfinnu''-perspektiv och hon funderade aldrig speciellt mycket på om hon var fin eller inte.
 
Nu frågar hon ofta; ''är jag fin nu?'' (som om hon inte alltid var det för frågan ställs alltid alltid alltid när hon tagit på sig nåt smyckande eller en klänning. Aldrig i vanliga mysbyxan.) Hon pratar om att hon måste ha klänning på sig när hon går på kalas för att vara fin inför en viss kompis och jag har bara sån jävla lust att tutta eld på nåt. Eller slå alla jävla idioter som inte fattar hur jävla mycket detta påverkar våra ungar. HUR FAN GÖR JAG? 
 
Min dotter fick höra fler gånger igår att hon var fin. Av läkarna men också av en främmande kvinna som tog sig tid att värdera min dotters kläder och ansikte. Tre personer inom loppet av två timmar. Detta hade antagligen inte hänt alls om hon haft jeans och grön tröja, det kan jag slå vad om. Det händer nästan bara när barn (läs flickor) har pyntat sig på olika vis, om det så är flätor (se tidigare inlägg), kjol eller nagellack. Detta sänder ett ganska tydligt budskap till ungarna: du är bara fin när du gör så här. Och resultatet är att barnet, som då även lärt sig att den här typen av bekräftelse är att eftersträva, kommer att anpassa sig efter det. Det är inte hjärnkirurgi, det är enkelt. 
 
Barn ska vara barn, inte oroa sig för hur de ser ut.
 
 
Man är inte snäll när man säger till ett barn att hen är fin eller söt. Man är grym. Man sår fröet till den dåliga självkänslan, ätstörningarna, ångesten och utseendefixeringen. Nej, det behöver inte blir så (igen det här med nyansering, jag hajjar det) men lika ofta så blir det precis just så.
 
Barn som mår dåligt över sina yttren, känner sig tjocka eller kanske bara gråter när de inte har rätt kläder är ingen ovanlighet och de växer inte upp med elaka familjer som vill dem illa utan tvärtom. Det är vanliga barn med vanliga mammor och pappor men de lever i den här kulturen som överallt annonserar synen på kvinnan som objekt samt dikterar villkoren för ''fin'' och vi cementerar det hos barnen i form av konstanta recensioner.
 
Och de kan inte värja sig.