Lady Dahmer

Jag vill inte att mina barn ska funderaöver sina utseenden eller kroppar överhuvudtaget. Är det svårt att förstå?
Igår hos barnläkaren hände det igen. (Vi utreder återkommande urinvägsinfektioner) Det första som sades när Ninja tagit av sig overallen: ''Vad FIIIIIIIIN du är'' följt av en entusiastisk utfrågning om den fiiiiiina ROSA kjolen hon hade på sig. Detta hände två gånger, med två olika läkare. (I övrigt var de jättebra och pedagogiska.)
 
 
Ska vi se om du fått några muskler sen sist? frågar jag innan hon kliver på vågen.
  
Visst kan man snacka lite mer nyanserat om det här ämnet; far barn illa av att höra att de är fina ibland? Om man uppmuntrar annat också och kanske säger det vid olika tillfällen? Nej det gör de kanske inte men jag har hellre en svartvit inställning till det här för jag ser verkligen INGEN mening med att så tidigt få ungarna fokuserade på sina yttren. INGEN. Jag ser bara en massa nackdelar och negativa konsekvenser och jag börjar se det i mitt eget barn nu. 
 
För många barn betyder fin att man har fina kläder och har man inte fina kläder så är man inte fin. Och är man inte fin så är man ful och att vara ful är något jättedåligt. Mer än så fattar de inte. Och jag har ärligt talat aldrig mött nån under typ 15 bast som fattar mer än så.
 
 
Innan Ninja började förskolan och började utsättas för den här typen av kommentarer så fattade hon verkligen ingenting om det här att vara fin eller ha fina kläder. Man kunde lika gärna säga till henne att hon var lång. Jaha liksom.
 
Och hon brydde sig inte. Hon klädde sig i det som låg överst i lådan, på sin höjd valde hon kläder efter motiv typ gulligt djur, men aldrig ur ett ''ärjagfinnu''-perspektiv och hon funderade aldrig speciellt mycket på om hon var fin eller inte.
 
Nu frågar hon ofta; ''är jag fin nu?'' (som om hon inte alltid var det för frågan ställs alltid alltid alltid när hon tagit på sig nåt smyckande eller en klänning. Aldrig i vanliga mysbyxan.) Hon pratar om att hon måste ha klänning på sig när hon går på kalas för att vara fin inför en viss kompis och jag har bara sån jävla lust att tutta eld på nåt. Eller slå alla jävla idioter som inte fattar hur jävla mycket detta påverkar våra ungar. HUR FAN GÖR JAG? 
 
Min dotter fick höra fler gånger igår att hon var fin. Av läkarna men också av en främmande kvinna som tog sig tid att värdera min dotters kläder och ansikte. Tre personer inom loppet av två timmar. Detta hade antagligen inte hänt alls om hon haft jeans och grön tröja, det kan jag slå vad om. Det händer nästan bara när barn (läs flickor) har pyntat sig på olika vis, om det så är flätor (se tidigare inlägg), kjol eller nagellack. Detta sänder ett ganska tydligt budskap till ungarna: du är bara fin när du gör så här. Och resultatet är att barnet, som då även lärt sig att den här typen av bekräftelse är att eftersträva, kommer att anpassa sig efter det. Det är inte hjärnkirurgi, det är enkelt. 
 
Barn ska vara barn, inte oroa sig för hur de ser ut.
 
 
Man är inte snäll när man säger till ett barn att hen är fin eller söt. Man är grym. Man sår fröet till den dåliga självkänslan, ätstörningarna, ångesten och utseendefixeringen. Nej, det behöver inte blir så (igen det här med nyansering, jag hajjar det) men lika ofta så blir det precis just så.
 
Barn som mår dåligt över sina yttren, känner sig tjocka eller kanske bara gråter när de inte har rätt kläder är ingen ovanlighet och de växer inte upp med elaka familjer som vill dem illa utan tvärtom. Det är vanliga barn med vanliga mammor och pappor men de lever i den här kulturen som överallt annonserar synen på kvinnan som objekt samt dikterar villkoren för ''fin'' och vi cementerar det hos barnen i form av konstanta recensioner.
 
Och de kan inte värja sig. 
ML

Bra skrivet! Fattar inte folk hur du menar efter detta inlägget så är de faktiskt ganska korkade...



Svar:
jag tror att en del fattar vad jag menar men ser ur ett annat perspektiv och därför kommer till andra slutsatser. Det här är ju bara MIN uppfattning egentligen.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Shamandalie

Väldigt bra skrivet, Lady D! Jag har inga barn men funderar mycket på detta då jag trots ytterst kärleksfulla och välmenande föräldrar och övrig släkt har lidit och lider extremt av detta än idag. Vid 23 års ålder har jag fått insikt, men kommer på mig själv varje dag att ramla i "fin-fällan" även om jag kämpar emot.

Hoppas folk läser detta och tar till sig tanken!

Bjassen

Håller helt med, jag fick aldrig höra att jag var fin som barn. O så en dag i skolan sa min lärare, när jag var 7 år "vad fin du är idag!" o jag minns hur jag tänkte "men vad menar hon? vadå fin idag, är jag inte fin andra dagar?" - det var iaf första gången jag har ett minne av att nån sa det och jag blev inte glad över det. O mitt intresse för mitt utseende började nog inte förrän jag var 20, för jag tror det beror på jag hade så bra grund att stå på. O tur med kompisar också förstås som inte heller brydde sig om sånt.

Kinapuffen

Jag försöker tänka på det här; jobbar med tonåringar, men faller ofta dit och blir ju själv glad över komplimanger, trots att jag intellektuellt vet hur idiotiskt det är. Kommer från en uppväxt där utseende och yta var allt - vanliga kommentarer hemma är: "Jo, xx är ju jättetrevlig, men hen är ju inte så söt." eller "de är ju jättetrevliga, men jisses så det ser ut hemma hos dem". Trots att jag vet hur lite roll ytan ska spela, faller jag dit och både cementerar och vidarebefordrar skiten :( Fortfarande gör det ont när jag får kritik för hur jag bor eller klär mig, typ "du skulle ju kunna vara så söt om du bara..." och när jag protesterar så får jag bara höra att jag är obstinat och alternativ och "speciell" - ord som inte har positiv klang hemma i föräldrahemmet och det gör att mitt ställningstagande förringas och förminskas - avfärdas som försenat tonårstrots. Så jävla tröttsamt.

Julia

Tack för allt bra du skriver!



Det där hände mig och mitt barn hos tandläkaren igår. Sköterskan påpekade vilken "söt tjej" mitt barn var redan i väntrummet. Tandläkaren sa inget sånt när vi kom in. Då sa sköterskan till tandläkaren "söt tjej eller hur?"



Jag blir så trött...

Hondjur

Tack för perspektiven LD. Även fast jag kanske kan tycka vissa grejer kan bli lite extrema ibland.

Men visst skall barnen inte bli bekräftade utifrån kläder och frisyrer. Det är inte så jag menar. Alls. För den här grejen har gått alldeles för långt.

Min lilla frågar oxå om hon är fiiin.

Nu mera vägrar hon i princip ha mysbyxor till dagis:"Men mamma, jag är ju inte fiin då" Och jag blir så trött. Inte på henne.. utan på folk runtomkring..



Ja, jag kan säga att hon är fin. Visst faller jag i den fällan.. Men jag säger det lika ofta när hon går i pyjamas eller jeans.

Men återigen. I get you´r point. Tack för lite andra synvinklar. Det behövs!

F

Är inte det där med musklerna samma sak då? Att kommentera någonting som Ninja inte själv kan påverka, hur hennes kropp ser ut eller har växt sedan sist?



Inte menat som kritik, bara undrar hur du tänker här.



Svar:
Nä jag tycker inte det. Min poäng med att prata muskler är dels att det aldrig pratas om styrka hos tjejer (de uppmuntras aldrig att ta i eller använda kroppen som den är tänkt) och dels att muskler = stark och stark är bra.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Anna

När du kommer med påstående i stil med att x följer av y så skulle det öka din trovärdighet om du kunde länka till böcker, studier etc. som stödjer det du säger. Om inte detta finns bör du istället vara tydlig med att det här är dina egenhändigt komponerade teorier eller att det är ideér som kommer från andra bloggare eller vad det nu är.



Jag har haft ätstörningar och dessa var ett utslag av mitt kontrollbehov och hade mycket lite med utseende att göra. Det var känslan av att jag kan styra min vikt och min hunger, att det är jag som har makten som gav mig tillfredställese.



Svar:
Jag tycker absolut inte att jag behöver länka till böcker och studier för att kunna diskutera dessa frågor. Om man är tvungen att ange källor varje gång man diskuterar så skulle det bli jävligt tyst. Mina ''teorier'' och ''idéer'' kommer från flera olika faktorer: erfarenhet (mina och andras), kunskap, böcker, dokumentärer, föredrag, diskussioner med andra osv. Om du tycker att jag har fel i sak så är du välkommen att argumentera emot.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan

Ja jag fattar ju exakt hur du menar och ser också utseendeproblemet (min unge är dock skonad än så länge, fast jag har ju själv haft utseendepaniken Allan). Fy fan ÅNGESTEN! Om vuxna bara kunde tänka till alternativt knipa igen sin våffla!

Petra

Jag förstår vad du menar och jag tycker att det är väldigt viktig diskussion. När jag för första gången läste i din blogg att du inte vill att man ska ge barnen komplimanger tyckte jag att det lät knäppt. Men jag har verkligen förstått problematiken i det nu. Även om jag kanske inte ser det lika svartvitt som du gör.

Men det är svårt. Det är väl lite av en icebreaker eller vad man ska kalla det, när man ska börja prata med ett barn. Att kommentera klädesplagget eller flätorna etc. Och då blir det lätt det där "fin". Tyvärr. Det är lite knepigt när man är ovan och man behöver nog träna lite för att komma ur den banan.

Åsa

Jag tycker det är helt vansinnigt att vuxna anser det normalt att bedöma barns (dock enbart flickors av någon anledning) utseenden. Vad är det för djävla pedofilbeteende?

Dock, jag gjorde det själv innan jag kom på det. Bara till flickor. Typ istället för hälsningsfras. Så inihelvete galet.

Johanna

Hur gör du när Ninja frågar om hon är fin? Och säger du någonting när doktorerna säger att hon är fin?



Svar:
Det beror på situationen. Vi pratar om det. Vad betyder fin? Tycker du att du är fin? Hur är man fin? osv


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag är inte bara psykolog utan också mamma - Catarina

Pedagogerna på min sons förskola verkar ha kommit till en hyfsad kompromiss. De säger nämligen vad fin du är till alla! "Vad fin och röd du är idag", "Vad fin och jeansig du är idag", "Vad fin och randig du är idag". En dag fick min son t o m höra att "vad fin och smutsig du är idag" när han hade lera i håret och överallt efter en utedag. :)



Jag köper det sättet, dvs de försöker att se till så barnen inte hör "du är finare än hen" utan att "vi är alla fina oavsett vad vi har på oss" samtidigt som de då avdramatiserar fällan av att bara råka säga "vad fiiiin och rosa du är idag".

Terese

Jättebra inlägg! Fattar inte att det ska vara så svårt att förstå för många, varför är det så viktigt att vara fin??

Självklart trampar jag ibland i klaveret, men försöker alltid när jag pratar med barn undvika detta "fiiiin" och "duktig" och istället prata om annat, tex om barnet tycker det är kul/spännande osvosv. Och det är som du säger; ett "jag ser!" istället för "duktigt/fint!" när barnen ropar titta räcker ofta långt!

Jag är inte bara psykolog utan också mamma - Catarina

Och jag kommenterar ofta att min son har en fin och bra och stark kropp som kan hoppa och dansa och klättra och pyssla och gräva och springa fort och springa långsamt osv osv. Och sen övar vi lite på att springa långsamt, det är svårare än vad man kan tro!

Rebecca - Nathans mamma

Jag har verkligen aldrig ens reflekterat över det här förens jag läst i din blogg på sistonde. I veckan var min lillebror som är 4 år och sov över och mamma hade skickat med en tröja till honom som jag sa åt honom att ta på sig innan vi skulle till Öppna förskolan dit jag brukar ta min son, första gången för honom. Han blev jätteupprörd över tröjan mamma skickat med för han ville ha en annan speciell tröja med nåt motiv som jag inte minns var det var och nu ville han inte ens gå eftersom att "alla barnen kommer tycka jag är ful med den här tröjan" "alla kommer säga att jag är det fulaste barnet på hela förskolan". Blev verkligen chockad över att han som är så liten resonerar på detta sätt, så jag tror definitivt du har en stor poäng i det du säger!



Svar:
Lillskrutten. Kanske du ska prata lite med honom vad ful betyder och om det gör nåt om man är ful. Avdramatisera.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Moa

Åh! Jag önskar att hela världen kunde läsa det här inlägget!

V

Hej ! Jag har läst din blogg länge och om jag ska vara ärlig haha har jag många gånger tänk vad sysslar denna kvinnan med . Sen märker jag nu att du sått ett frö hos mig då jag börjar ifrågasätta de "vanliga" tanke sättet . Jag förstår verkligen hur du tänker nu och jag tror att de är där de börjar ! Jag har börjat fundera mycket kring allt du skriver , och börjar gå tillbaka till min egna uppväxt . Jag har så länge jag kunnat minnas hört att jag är vacker , överallt av familj, fröknar , vänner , lärare , ute , på jobbet osv och jag har aldrig någonsin fått bekräftelse för någonting annat än just mitt utseende . Vilket har fått mig att känna en extrem press sen tidig ålder . Att alltid se perfekt ut inför andra . Men nu har jag insett hur dåligt jag mår av detta hur mycket gladare jag blir när någon uppmärksammar min personlighet . Hur mycket mer se väger . De gör mig liksom stark . Nu blev de långt här . Vad jag ville säga vad tack , du har nog fått mig att vakna . Jag har även insett att en mamma som dig som går emot strömmen , och jobbar så hårt med att göra de absolut bästa för dina barn är så vackert att se . Hur du verkligen vill dina barns bästa och gör allt för det ska bli så ... Kram /v



Svar:
När man väl börjar se de här sakerna så kan man inte sluta se dem. jobbigt men behövligt. :-)


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Helena

Ofta känns det som att folk vill bara anti och inte tar till sig bara för att... (och då menar jag dem som inte tar till sig det du skriver - som är super!)



För nån månad sen hängde jag med mina brorsdöttrar, 1 och 4 år gamla. Den lilla går inte jättestabilt och lyckades därför inte följa efter den äldre in bakom en soffa, varpå fyraåringen säger "Hon kan inte för att hon är tjock, jag är SMAL OCH FIN så jag kan". Blev ledsen av det uttalandet av så många anledningar...

esterii

Inte så lätt att förändra på stubinen , det gäller att ha tålamod och du verkar i alla fallen orka:)

Sussi

Så jävla klockrent Lady D! Gravid med min dotter nu, och funderar massor över hur det kommer bli med detta! Jag kommer få jobba hårt, inte minst med mig själv! Tack för ett bra perspektiv!

Ida-Fida

Jag förstår vad du menar, samtidigt så måste jag säga att jag gillar det där som Catarina skrev om här ovanför. Verkligheten ser ju ut sån att vi inte kommer ifrån att människor kommenterar vårt utseende, och då känns det som en bra väg att visa barnen att alla är fina. Dessutom så är det naturligt att bry sig om sitt och andras utseende, så är det ju bland alla djur. Man vill ha tag i en partner som man tror kommer ge starka och friska barn som kan föra ens gener vidare (det är förstås inte så vi tänker men du kanske förstår vad jag menar :P). Det viktiga är ju att inte tro att utseende har med människovärde att göra. :)

Emelie

(Skriver inte ut min blogg eller fulla namn men du ser på mailen vem jag är)



Jag följde diskussionen på Instagram igår. Jag är ett tydligt exempel på hur upprepande "bekräftelse" tillsist blir ett stort problem som i mitt fall gjorde att jag fick grava ätstörningar.

Efter jag fyllde 20 gick jag upp i vikt, närmare bestämt 20 kg. Jag märkte aldrig skillnaden på responsen jag fick på mitt utseende förrän jag bestämde mig för att försöka gå ner igen när jag fyllt 23. Jag gick ner 17 kg på ganska kort tid och blev överöst av ALLA människor jag träffade om hur snygg jag blivit och hur smal jag var. Varenda gång jag träffade någon fick jag denna "bekräftelsen" på hur lyckad jag var som blivit smalare och därmed blev snygg och "fin".

När min vikt stabiliserade sig så slutade folk att kommentera min viktnedgång, jag fick inte längre bekräftelsen och avsaknaden av något som varit så påtagligt gjorde att min hjärna började leta efter nya sätt att få bekräftelsen, detta gjorde att jag medvetet åt mindre och fick ätstörningar. Jag är fortfarande inte friskförklarad men jag har en sundare inställning idag som gör att jag vid eventuella liknande kommentarer alltid påtalar att jag INTE vill ha dom och därmed försvinner också stressen över att någon ska kommentera min vikt igen. För er som inte tror att era kommentarer om någon är fin eller smal spelar någon roll, det gör det. Det behöver inte vara medvetet men så fort du bekräftar någons utseende så sänder det signaler till hjärnan som vill ha det igen.

Det finns säkert induviduella sätt att hantera denna typen av bekräftelse, men när vi pratar om barn är det väl självklart att dom inte har samma förmåga att förstå som vi vuxna. Jag har själv en väg kvar innan jag kan släppa bekräftelsebehovet men att vara medveten och försöka förändra och göra det man kan själv är oerhört viktigt, både för sig själv och alla andra.



Malin

Du borde verkligen börja föreläsa! För jag tycker du är grymt duktig på bland annat att ge altenativ. Mångas argument är "men vad jag ska sägas/göras istället för .. ?!"

Malin

Du är så klok. Om du inte redan har sett det här klippet (som tar upp ordet "pretty"), så kan jag rekommendera dig att kolla på det:

http://www.youtube.com/watch?v=M6wJl37N9C0&feature=player_embedded

Anna

Jag håller med dig, och efter att jag började läsa din blogg känner jag att jag har blivit mer medveten om problem som dessa. Tack! Det jag undrar är ungefär vad man kan säga istället om man vill bekräfta barnen. Du har ju gett några exempel tidigare, som pedagogen igår. Men till exempel i den här situationen måste jag tänka länge för att komma på vad man kan säga istället, eftersom "du är så fin" kommer automatiskt. Kan inte du skriva om hur man ska tänka kring vilka bekräftelser man kan ge?

pjamasfrida

Du skriver så himla bra.

Jag kommer ihåg hur jävla utseendefixerade folk var när jag gick i lågstadiet, ettan till femman. Jag hade fått en jätteskön hemstickad tröja av min farmor som mina "vänner" skrattat åt när de såg den första gången. När mamma tyckte jag skulle ha den på skolfotot började jag gråta. För att tröjan var ju ful. Jag tror att jag var åtta.

När jag fick min första finne som elvaåring undrade mina vänner om jag var korkad som inte hade "täckt över den". För det är ju äckligt och fult att ha finnar som syns (En av dom fick hemsk akne senare. Skadeglädje är den enda sanna glädjen).



Min mamma valde kläder till mig varje morgon tills jag var tio. Då ifrågasatte mina vänner vad det var jag hade på mig, och tyckte jag var dum i huvudet som lät min mamma välja vad jag skulle ha på mig. Jag hade aldrig funderat på det tidigare, mamma valde ju bekväma kläder som man kunde röra sig i.

Men det är klart att jag vart påverkad, jag sa till min mamma att jag ville välja kläder själv. Och jag åkte och "shoppade" med mina såkallade vänner så att de kunde säga åt mig vad jag skulle ha på mig.

De här personerna följde efter mig genom hela högstadiet också, trackade mig för att jag inte sminkade mig som 12åring och inte löd deras råd till punkt och pricka.

Ända tills jag hittade vänner som var precis lika obrydda som jag själv. Dom här "töntarna" som var precis lika ointresserade av utseende som jag själv och varit precis lika utsatta som mig.

Får jag en dotter är det viktigaste i hela världen att hon inte behöver stå ut med det jag gjorde.

Maria

Jag är kluven till det där med komplimanger eller inte komplimanger om utseendet. Jag kan inte minnas att jag nånsin fick komplimanger för mitt utseende när jag var liten. Förutom när jag t.ex. hade uppsatt hår fick jag höra att jag var finare så (än utsläppt) eller finare med flätor t.ex. Eller att "oj vad bra du blev på det fotot" eller "du är så fin när du sminkar dig, varför sminkar du dig inte oftare?". Som mer kändes som förtäckta förolämpningar (jag var inte fin som jag var) än komplimanger. Jag har alltid haft dålig självkänsla och kompenserade genom att vara "duktig". Det gjorde mig också anti komplimanger. Eftersom jag kände att det var en press på mig att "göra mig fin" för att bli fin, så innebar det ju att jag inte var fin på riktigt. Trots att jag tänker mycket kring detta så finns det ett oerhört sug hos mig efter komplimanger om mitt utseende. I 25-årsåldern började jag plötsligt få mer komplimanger för mitt utseende, fick höra att jag var "snygg", fick uppskattande blickar. Det var som att jag kände mig extra bekräftad om någon uppskattade mitt utseende (framför allt från killar). Det får mig att känna mig "fin", det får mig att känna hur det känns att vara "fin", något som jag saknade väldigt mycket från min uppväxt och unga år... man såg ju liksom hur andra tjejer uppskattades för att de var snygga. Samtidigt är jag väldigt kluven till detta, för det känns så ytligt.

Elin

Du skriver så himla bra! Det här är jättesvårt i praktiken tycker jag men det hjälper att tänka och reflektera hela tiden. Även om det såklart slinker ur mig "fin" och "duktig" mer än jag skulle vilja så reagerar jag och funderar över det och tillslut kanske jag lyckas ändra mitt inlärda "auto-beteende".



Just nu jobbar jag också för att vrida betydelsen av "fin" mer mot handlingar och känslor än rent utseende. Typ "Vad fin du är mot pappa nu" när hen kramas eller "Vad fint att sitta i solen och mysa". Så kanske kanske hen tänker mer på sin glada känsla när hen får höra hur fin den är av andra?

Anna

Jag brukar säga att min son är god. "Idag tycker jag att du är extra god". Funkar bra som kompromiss tycker jag.

Rebecka

Ååh, du har så rätt LD!

rebecca

http://www.svt.se/nyheter/sverige/viktigt-med-ratt-slags-berom-till-sma-barn



Moralfjant - ung & uppkäftig genushäxa

Jag stör mej som fan på när vuxna ska kommentera utseendet på ungar. Och det händer hela tiden, som du säger.



Måste få sno (länkar såklart) det här inlägget för så många fattar inte att det är skadligt att ge barnen komplimanger för utseende.

Sofia

Bra skrivet!



Jag tror dock att om vi vill förändra så måste man ha respekt för att gemene man inte alls ser det på det sättet. Det som krävs är sakliga förklaringar, man kan inte ta för givet att alla fattar att komplimanger kan vara skadliga och är oförskämda som tar sig rätten att ge en komplimang. I vårt samhälle fungerar det ju snarare tvärtom. Jag har många gånger blivit förnärmad över brist på komplimanger från vänner, familj och partners. Tror många kan känns igen sig i det? Man har "ansträngt sig" och så säger ingen nåt snällt?



Vi har ju i så många år förknippat nagellack, klänningar, frisyrer med att "vara fin". Man ska på fest och anstränger sig lite extra, man "gör sig fin". Det blir helt automatiserat att man kommenterar någon som har en fin rosa kjol som sticker ut lite i den grå massan, det tillhör ju på sätt och vis god ton i det samhälle vi lever i att uppmärksamma att någon har ansträngt sig vad gäller utseendet. Jag menar inte att jag försvarar detta fokuserande vid det yttre, men jag tror att folk i allmänhet inte alls ser kopplingen mellan att "vara artig" och hur detta beteende i förlängningen kan vara skadligt för våra barn. Det är bl a där du har ett viktigt uppdrag LD!







Svar:
Jag utgår alltid från att folk menar väl.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

sissel

Jag tycker fortfarande, i vuxen ålder, inte om när folk säger "vad fin du är idag" till mig. Jag blir först lite glad, men sedan kommer tankarna om att jag inte är fin alla andra dagar. Jag skulle gärna få höra att jag alltid är fin, det blir jag glad av för det betyder för mig att hela jag är fin precis som jag är - både insidan och utsidan.

Johanna

Du är en viktig del i genusdebatten, dina åsikter och argument behövs! Du har öppnat mina ögon för detta. Jag tänker överlag - inte bara när det gäller barn, att det är ett jäkla snedvridet samhälle vi har skapat. Jag försöker vara medveten om hur jag pratar (och tänker - men det är svårare) kring utseende, hälsa osv. Du hade en stor poäng i #hälsohets. Vansinnigt irriterande hur käcka och "duktiga" många vill visa att de är. Dagligen i sociala medier möts man av "åå nu har jag kört ett hårt pass igen på mitt andra hem xx-gym" eller "ååå om jag bara utesluter allt socker och tränar ännu hårdare kommer magen vara precis så platt jag vill" osv, goes on and on. JA det är viktigt att ta hand om sig själv - att ha en välmående kropp, men det har tusan gått överstyr..

Anonym

Min mamma var en sån som klagade på att jag gick upp i vikt och klädde mig fult (jag deppade/körde min egen stil). Jag blev ledsen och kände mig ful/tjock.



När jag fick komplimanger kände jag mig glad och lättad, som att det var ok att jag gick min egen väg. och som att jag faktiskt dög. Sen fick jag massa credd för annat, att jag var smart, presterade bra osv.



Jag undrar vad Ninja tänker när "folk" säger att hon är fin och hon ser/känner att Du inte tycker att det är Ok, och att hon aldrig får höra det från dig...



Det ska bli spännande att höra hennes (och andra sk. genusbarns) upplevelse sen när de är stora och kan reflektera och berätta.



Har du diskuterat det här med någon som är proffs på barns utveckling?



Annars, vad du kan göra: klä ungen i den där gröna tröjan och jeansen. >:-)



Svar:
Din mamma fostrade dig efter ett utseendefokuserat förhållningssätt. För henne var utseendet tillräckligt viktigt för att hon skulle kommentera det hos dig i negativa ordalag (kommenterade hon andras utseenden också? Sitt eget? osv) och det förde hon ju över hos dig. Du reagerade på din omgivning utifrån det.
Jag å andra sidan, pratar aldrig om utseenden hemma med eller framför mina barn. Varken positivt eller negativt. Jag använder aldrig ordet ful osv och jag är själv inte speciellt intresserad av mitt eget yttre. Jag tror att det är vad jag kommer föra över till mina barn och att de därför inte kommer reagera som du i samma situation. Förstår du hur jag menar?



LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

antygirl

Efter att jag läst detta inlägg kom jag ofta säger till barn i min omgivning. Men inte bara flickor och INTE för att de har klätt sig på nått särskilt vis, och jag brukar oftast inte kommentera deras kläder. Utan bara för att jag verkligen gillar barn: Och tycker att barn är underbart söta i sig själva. Men du tycker LD att det är nått fel i det? Jag menar ju faktisk inte det riktigt som en bekräftelse på deras yttre. Jag menar det mer som att säga jag tycker om dig. Jag känner mig undrande..



Svar:
Frågan är väl om barnen kan läsa mellan raderna och ta till sig vad du EGENTLIGEN menar och inte det du säger. Jag tror inte det personligen.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Petra L

Ja, det är så sorgligt :( Var hos en vän till familjen och hälsade på igår. Hennes dotter kom med sitt barnbarn för att lämna det hos mormor och själv gå på bio. När hon stod i hallen och sminkade sig så sa min vän åt sitt barnbarn: "Titta, nu ska mamma göra sig fin!" så ledsamt att mitt barn behövde höra det.



Svar:
det är ganska vanligt tror jag, det där att mamma ska göra sig fin när hon sminkar sig osv.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lisa - MondoCane

Åh.... jag vet inte om jag borde sluta berätta för sonen hur söt och fin och vacker han är, det känns som att jag liksom bara måste. Det är som i början av ett förhållande när man bara måste bedyra sin kärlek hela tiden för att inte spricka, precis så känns det, fast oftast med söthet. Man tittar på ungen och han går omrking med Fritz the Cat-steg i nya tofflor, så enormt fin, och hela ansiktet på honom lyser som en tussilago i solen och man bara MÅSTE peta in huvudet i magen på honom och säga hur sötisötisötisöt han är, världens sötaste unge, världens bästa.



Och jag som inte ens gillar barn eller tycker de är speciellt söta.



Svar:
Jag känner detsamma om mina barn, men man kan ju säga andra saker? Eller GÖRA?


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

S

Läste Emelies kommentar en bit upp och måste instämma.

Gick också upp typ 20kg och ingen sa ju något självklart. Jag var inte fin. Knappt snygga kläder fick jag höra att jag hade.

Sen gick jag ner ett par kilo och fick höra "åh har du gått ner i vikt? vad fiint" "har du ny tröja/byxor fiiint"...sen gick jag upp igen och det blev tyst. Ner igen och det började låta. Jag fastnade i ömsom strikt diet och träning ömsom hetsätningar, kräkningar och pissigt mående.

Nu står jag stilla på min "tjockisvikt" och får typ aldrig höra att jag är fin. På ett sätt är det skönt, men jag vet ju att alla tänker att jag är fulare än när jag vägde mindre så det har inte hjälpt mig ur ätstörningsträsket.

S

Vad jag menade med min kommentar är att det påverkar jävligt mycket (eftersom folk inte verkar förstå det ibland). Jag vet inte ens om jag vill vara fin, men berömmet ger ju kickar oavsett. Men när det går över då..?

Önskar att man slutade helt med såna kommentarer. Försöker själv men ibland bara hoppar det som grodor ur munnen på mig.

lili

Jag är lite kluven i det där. Själv fick jag nästan aldrig komplimanger av mina föräldrar. De visade med handlingar att de tyckte jag var fin och duktig istället. Men var de missnöjda talade de om det, så det kändes som om jag ofta fick höra dåliga saker men nästan aldrig något bra. Så när jag började få komplimanger om hur fiiiin och duuuuktig jag var från andra vuxna sög jag åt mig som en svamp och ansträngde mig allt jag kunde för att vara fin och duktig i alla fall inför de som berättade för mig att jag var det.



Men vissa "komplimanger" gjorde mig väldigt ledsen. Som när jag tagit bort tandställningen och alla sa att jag var fin utan tandställningen. Hade jag gått i 3 år och varit ful utan att någon sa det eller? Hade de inte bara kunnat säga "visst är det skönt att slippa tandställningen?" eller något?



Svar:
Vad gjorde dina föräldrar utöver det? Fixade de sina egna yttren? Använde din mamma smink? Kommenterade de andras utseenden? Jag tror sällan det handlar om att BRISTEN på komplimanger gör att vi känner oss fula utan snarare allt runtomkring.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

hanna

Då undrar jag, av uppriktigt intresse, hur ska man förhålla sig till personer som har klätt sig fina i festligare sammanhang? Finklädd är ju ett uttryck om existerar i svenska språket, som motsats till vardagsklädd – liksom festfin, finskor, finklänning, finkostym osv. Uppklädd kan man förvisso också säga, även om det kanske finns en nyansskillnad där.

Om man går på en tillställning med klädkod, t ex, har ju de flesta lagt ner tid och möda på sitt yttre. Är det då fel att kommentera det yttre i dessa sammanhang? Någon som har en avancerad, har en tjusig klänning, snygg kostym, är sminkad, har målade naglar, smycken osv? Större vuxenfester är väl barn inte så ofta med på, men kanske på bröllop, jämna födelsedagskalas osv. Då är ju även de klädda på ett annat sätt än till vardags, kanske de har fått nya kläder eller skor just för tillfället.

Det här gäller ju även i mindre formella sammanhang, de flesta klär sig väl lite finare och fixar mer med sig själva inför en festlighet eller ett kalas. Hur ska man kommentera barnens och de vuxnas utseende då? Blir det inte väldigt konstigt att inte säga något alls?



Svar:
Måste man förhålla sig till det alls? Varför inte förhålla sig till PERSONEN bakom den yttre fägringen istället? Det finns ju fler sätt att få folk att känna sig sedda och uppskattade på än att man påpekar att de ser bra ut. :-)


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

hanna

avancerad frisyr eller håruppsättning, skulle det stå.

Angelica

Att få höra att man är fin är nog inget de flesta reflekterar över, tills komplimangerna upphör. När jag gick upp i vikt fick jag mycket mindre uppmärksamhet för mitt utseende, vilket var ganska tufft efter att ha tillhört gruppen "de fina". Det om något bevisade för mig hur extremt viktigt utseende är i det här samhället. Jag visste ju det redan innan men då fick jag ju hela tiden höra att jag var fin så det drabbade inte mig direkt. Men att plötsligt INTE vara fin, efter att fått höra det så länge. Självhatet frodades. Och jag är feminist. Vet bättre än så här. Vet att kraven är orimliga. Vet att jag duger hur jag än ser ut. Men den där hemska fin-indoktrineringen säger något annat. Det är som en jävla hjärntvätt.

Sofia

När jag var hemma hos min brorson på kalas så sa alla gäster hur tuff han var som hade slips och skjorta. Fast han bara är 2 år så säger inte folk att han är söt och gullig utan tuff, vilken stilig herre, vilken hårding osv. Nu handlade ju inlägget om att inte anmärka på det yttre alls men jag kom att tänka på hur snabbt vi börjar ge olika typer av komplimanger beroende på om det är pojke eller flicka. Jag tänkte just på att det säkert hade uppfattas fel om jag sagt att han var gullig eftersom alla fokuserade på hur tuff han var. Känns som man hade dissat honom eller gjort honom omanlig. Ändå snackar vi om typ en bebis!



Svar:
det där är också en ganska intressant faktor, som du säger. Ibland kan jag tycka att det är befogat att säga till pojkar att de är fina och söta, speciellt när de redan präglats av utseendehetsen. och vice versa.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Schniffen | neurotisk supernörd

Mina föräldrar uppmärksammade aldrig mitt utseende när jag var liten. Upp till jag hamnade i småsamhällets förskola reflekterade jag aldrig över mitt yttre, och mådde bra fram till dess. Lagom till jag blev sex år gammal och skulle börja i den där klassen med 30 andra jämnåriga, började jag växa på bredden. Hade trång överkäke och en missbildad tand i underkäken. Lekvänlig frisyr ungefär som Ninjas och busanpassade kläder. Fick då höra att jag var ful och fet. Några år senare växte brösten och längden i en rasande fart. Spelade igen roll vad jag gjorde - jag fick aldrig den där åtråvärda uppmärksamheten för ett fint yttre. Vikten rätade ut sig när jag blev längre. Att vara först i puberteten, flera år innan alla andra var inte kul. Och att på det påminnas med jämna mellanrum om att vara ful.



Även om jag skulle höra hundratals "vad fin du är" i dag, skulle inte självkänslan där lagas. Jag tycker fortfarande jag är ful, trots att jag har växt in i mitt ansikte, kroppen blivit mer proportionelig, tänderna korrigerats och den missbildade tanden bytts mot en fin porslinskrona. Jag är fortfarande övertygad om att alla som kallar mig fin driver med mig.



Nej, det rätta är att ALDRIG uppmärksamma barns yttre i en värderande ton. Aldrig. Mina föräldrar gjorde alla rätt, och jag var glad i drygt sex år innan det började gå utför år efter år. Det fanns andra faktorer också, men det förstörde mycket att komma in i att tillhöra de fula, som aldrig kan bli som de fina, oavsett hur snäll, intelligent och tillmötesgående du än är.



Svar:
Dina föräldrar gjorde helt klart rätt, men omvärlden kan vara så jävla grym. Vad vi behöver är verktyg att hantera den också. Hur lär man barnen att bemöta en elak omgivning egentligen? svårt det där.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lilla Grodan

Häromdan sa min 3-årige son att jag inte fick fota honom för att han "är så ful". Jag blev verkligen ställd. Och ledsen för att det redan har nästlat sig in i hans medvetande.



Svar:
Prata med honom vad ful är. Fråga honom hur man är ful och om det gör nåt om man är ful. Kanske dra paralleller till djur som är fula men bra på nåt annat?


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Helena

Jag tror att det i mångt och mycket handlar om att man gör det som är bekvämt. Eftersom de allra flesta har lärt sig att det är något positivt att vara fin, vet man att om man säger det till någon blir hen glad och vem vill inte göra sina medmänniskor glada? Alltså gör man likadant till barn - och cirkeln fortsätter.



Att ge bekräftelse på andra sätt kräver mer tanke, men är å andra sidan mer givande. Vårt barn skulle inte bli gladare för att jag säger att hon är fin, än vad hon blir för att jag säger att hon säkert kan springa snabbt i kläderna hon har på sig. Snarare tvärtom, för på kort sikt tycker hon det är kul att visa hur fort hon faktiskt kan springa, och på lång sikt har vi förhoppningsvis lagt grunden för att kunna stå emot åtminstone en del av utseendehetsen.

Ella

Sa du till dessa människor att du inte vill att din dotter bedöms på det sättet de gjorde? Om du tar den fighten när det händer blir det ju verkligen inpräntat i den lilla vad du tycker och anser om detta.



Svar:
nej jag tar inga barnuppfostringsdiskussioner framför barnen


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lisa W

Grymt bra inlägg!

Tack för att du uttrycket dig så bra!!

(hade inte min mamma fattat detta redan hade vi haft högläsning här hemma..)

Miamaria

Det är väldigt intressant det där med "fin" Jag har av någon anledning begåvats med en dotter som, trots att hon säkerligen tusentals gånger under sitt liv fått höra att hon är fin av alla möjliga människor, aldrig har brytt sig. Kläder och utseende intresserar henne helt enkelt inte. Komlimanger biter inte på henne. Hon skiter faktiskt i vilket. Hon vill såklart gärna att människor ska gilla henne, men att det ska vara kopplat till utseende eller kläder har nog aldrig slagit henne. Hon klär sig bekvämt och bryr sig för övrigt inte. Jag tycker det är lite spännande faktiskt. Jag har aldrig medvetet gjort något för att hon ska "bli så'n". Visst, jag förstärker aldrig utseendet hemma, pratar aldrig om mig själv i termer av hur jag ser ut och aldrig andra människor heller, men annars gör jag inget speciellt. Det hade varit intressant att veta varför hon går så opåverkad genom livet. Skönt såklart. Och intressant.

Nike

När jag var barn fick jag alltid höra vilket TJOCK och FINT hår jag hade och vilka LÅNGA ögonfransar, ojojoj. Och jag minns att jag inte riktigt visste vad jag skulle svara när alla vuxna sa så - det var mest lite genant.



I tonåren hade mitt hår hunnit bli ungefär lika tjock som alla andras och mina ögonfransar var knappast över medellängd. Och shit, då kändes det plötsligt som en FÖRLUST. Jag hade ju blivit av med något positivt jag en gång haft.



Så jag förstår vad du menar med att det blir knepigt när vi lär små barn - som själva inte ens bryr sig - vad hos dem som är fint. Vårt utseende är ju för guds skull flyktigt som attan.

Hanna

Jag var 11 år första gången jag förstod att utseendet var viktigt. I min klass hade det tydligen varit nåt tjafs mellan de coola tjejerna där nån hade kallat en annan för tjock etc. Jag antar att man hade pratat med föräldrarna om detta på nåt föräldramöte, så min mamma ville ju bara väl när hon påtalade det.

Vi satt i bilen på väg till ridlektionen och plötsligt börjar hon snacka om detta med utseende och vikt, och avslutade det hela med att säga nåt i stil med "Men kom ihåg, du är absolut inte tjock!" Hon förstod nog inte att det var min introduktion in i en ätstörd värld som jag sedan den dagen slavat under som alla andra.

Anette H

Jag tänkte på det där i somras när min jag träffade mina två syskonbarn och en del andra i släkten. Min syster har verkligen uppfostrat sina barn stereotypt pojke/flicka och direkt när flickan klev in genom dörren så fick hon höra "men vad fiiin du är och vad fiiin du är i håret" och det var första gången som jag verkligen verkligen insåg problemet. Och jag tyckte det var så tråkigt, för ja hon var ju fin men trisst att hon inpräntas i att det är det som människor uppmärksammar hos henne = det är viktigt!!

Klara

Jag tycker att det är ett skitbra och smart sätt du lär dina barn.

Men funderar också mycket kring hur det kommer att bli när de blir äldre; oundvikligen kommer de få fin-kommentarerna etc av sin omgivning samtidigt som du själv försöker att undvika sådant. Kommer de tycka att du har varit ointresserad och likgiltig inför deras utseende i och med att många andra jämt och ständigt påpekar hur bra de ser ut? Att de liksom tycker att utseendekommentarerna saknas från din sida. Och tolkar det (i sina hormonsprakande tonårshjärnor) som att du inte tycker att de är fina?



När mina barn kommer (i framtiden om ca en evighet) finns det ingen tvekan om att uppfostra dem helt könsneutralt. Men funderar mycket kring hur ett sådant (från det övriga samhället) avvikande tillvägagångssätt kan påverka deras relation till mig som förälder.

Schniffen | neurotisk supernörd

Natashja: Problemet att utrusta barn med hantering av elaka kommentarer är precis som du säger HUR ska det gå till. Att tala om för sitt barn att hen kommer få höra åtminstone någon gång att hen är konstig/ful/vadfansomhelst är inte särskilt pedagogiskt, även om det skulle träna barnet i hur sådant ska bemötas. I min klass skulle man tala om för någon av fröknarna om någon hade varit dum, men problemet var att den enda hjälp jag fick var "ta inte åt dig" och så vitt jag vet konfronterades aldrig de som gjorde saker. Jaaadå, extremt enkelt är det ja. När ens självkänsla redan är körd i botten, är det svårt att ens tänka tanken "den där personen har fel!" och på något vis bemöta upprepade elaka kommentarer. Bäst vore ju om alla barn lär sig att acceptera alla oavsett yttre och uppskatta personliga egenskaper istället.

SannaMac // lärare ~ normkritiker ~ lesbisk svenssonmamma

Bra skrivet! Tydligt och väl motiverat,ingen borde kunna säga emot det där. Däremot är det SVÅRT, vilket många redan har påpekat. Jag brukar (som jag skrivit innan gällande detta ämne) överrösa mitt barn med hur fin och gullig och underbar och världens sötaste hela tiden, jag erkänner. Jag är helt enkelt så kär i honom. Men jag vill ju samtidigt, som du och många andra här, att han ska lära sig att det är vad man gör som är det viktigaste, inte hur man ser ut.



(Sedan är frågan hur man gör med sig själv och sitt bekräftelsebehov... För jag antar att det inte bara gäller mig. Jag är otroligt komplimangstörstig när det kommer till utseendet. Har väl iofs att göra med att jag aldrig tillhört "de snygga" under min uppväxt, utan har fått ta revansch nu som vuxen.)

SannaMac // lärare ~ normkritiker ~ lesbisk svenssonmamma

...men så måste jag bara tillägga: Det som också gör det svårt att helt och hållet sudda ut betydelsen av att vara fin är ju det faktum att vi lever i en värld med ett extremt stort utbud av kläder och diverse accessoarer som är till för att just, göra sig fin - eller åtminstone: uttrycka sin personlighet. Visst, i första hand borde kläder vara något som värmer och skyddar vissa väsentliga delar av kroppen, men nu är det inte så, och det tror jag aldrig vi kommer ifrån. Inte än på mycket länge i alla fall. Och då är det är väl synen på vad som är fint/fult, inne/ute, flickigt/pojkigt, coolt/töntigt osv. som måste förändras i första hand. Kanske?



(...eller kom jag fram till något nytt nu?! Jaja.)

SpeLinnea - Världen genom fyrkantiga ögon

Det här ska jag tänka mer på. Jag biter mig själv i tungan när jag kommenterar brorsdotterns utseende fast hon ännu är för liten för att snappa upp något. Ibland känns det så hopplöst när alla runtomkring är så fast i detta i hur söt och fin hon är och hur rosa allt måste vara.



Blir också att tänka på det här klippet från Trolltyg i Tomteskogen: http://www.youtube.com/watch?v=vK_X4ZX3Hc8



Anonym

Jag kan än idag, som vuxen oroa mig för om jag inte är snyggt klädd om inte kollegorna eller vännerna kommenterar min klädsel positivt den dagen.

Anna Ståhl

Har en kompis som har ett rödhårigt litet barn. Hos barnmorskan på någon kontroll ville denna ge min kompis ett råd. Barnmorskan tyckte att kompisen skulle tänka på att uppmuntra barnet genom att verkligen påpeka att hon ÄR fin eftersom hon är rödhårig.

Var som ett frågetecken när kompisen berättade. Hade inte haft en tanke på att rödhårig = mindre fin/värd. :O

Kompisen var själv rätt chockad och blev ställd just då. I efterhand var hon rätt upprörd, men jag vet inte om hon tagit upp det med barnmorskan.

Rebekka

Det er gode poeng du har; det er alt for vanlig å kalle små jenter 'fine' , 'søte' og gi kompliment for hva de har på seg og hvordan de ser ut. MEN, det betyr ikke at deres selvtillit bare kommer til å basere seg på utseendet. Så lenge voksne rundt barnet også gir positiv bekreftelse på ting de *gjør* og hvordan de er som personer vil ikke en en og annen kommentar om fine kjoler osv. føre til spiseforstyrrelser og knekt selvtillit.



Når det er bursdag og lignende er det hyggelig å pynte seg, og det er heller ikke rart at de voksne gir dette oppmerksomhet. Problemene starter når dette er den eneste positive oppmerksomheten de får. Selv har jeg nok basert min selvtillit mye på hva jeg presterer (på skole og lignende) heller enn hva andre sier om mitt utseendet, og det har vært viktig for å bli komfortabel med meg selv.



Håper du skjønner min norsk. :)

lili

@Anna Ståhl

Haha känner igen det där. Jag är själv rödhårig och många säger "men det är ju inget fel med det" eller "men du är ändå fin!" när de kommenterar min hårfärg. Varför de nu måste göra det? I högstadiet var en släkting ständigt orolig att jag skulle bli mobbad för min hårfärg och jag fick ofta tips från andra typ "du skulle vara mycket finare i mörkt hår". Om någon vill reta mig för min hårfärg så.. gör det bara. Jag älskar mitt röda hår :)



@LD

Ja det är sant. Mina föräldrar gjorde inte så mycket åt sina utseenden (religiösa skäl, kvinnor får inte dra onödig uppmärksamhet till sig, män ska helst inte raka sig och klippa sig alltför ofta) men min mamma klagade ofta på sig själv, t ex "fy vad rynkig och gammal jag ser ut", "usch, nu har jag gått upp i vikt" etc för att få komplimanger från pappa och min pappa bantade minst en gång om året. Om jag fiskade komplimanger från dem sa det bara "du duger som du är, sluta bry dig så mycket om ditt utseende". Jag ville ju höra att jag var fin som alla andra barn fick höra. Mina föräldrar borde kanske ha pratat om varför jag brydde mig så mycket om mitt utseende redan i femårsåldern istället för att bara försöka "tiga ihjäl" mitt beteende.

Denise

Min treåring har börjat säga att hon är fin när hon har vissa kläder på sig och jag vet inte riktigt vad jag ska säga när hon säger så. Ofta svarar jag att du är alltid fin, men kläder är ju bra att ha så man inte behöver frysa och sen brukar jag tillägga att alla är ju fina. Jag vet inte om det är riktigt rätt, har försökt prata med henne om vad hon tycker att det innebär att vara fin men hon hänger inte riktigt med i diskussionen ännu. Mottager gärna tips på hur jag pratar med henne i hennes nivå sas.

Johan

Jag håller med om att det är stort problem, jag tror dock aldrig detta beteende kommer att ändras tyvärr.



Däremot håller jag inte med om att det bara gäller tjejer, min son 4år och hans killkompisar är nu precis lika illa med att påpeka vad som är fult och fint och har redan lärt sig att man kan vara taskig genom att säga din tröja är inte fin och även att den är ful.

David T

Precis som de verkar göra på förskolan där "Jag är inte bara psykolog utan också mamma - Catarina" pojke går tror jag att det bästa är att totalt avdramatisera begrepp som fin, snygg och duktig. Att inte göra dem till något svåruppnåeligt som man skall kämpa för att att leva upp till genom att alla skall få höra att det är fina och duktiga oavsett kön och oavsett hur de ser ut eller vad de presterat. Rent konkret kan det röra sig om en sådan situation som Catrina beskrev i sitt inlägg ovan då hennes pojk varit ute och lekt och kommer in helt lerig och då får höra ”vad fin och smutsig du är idag" osv. Det är ju faktiskt vi vuxna som ger dessa begrepp dess vikt och betydelse, alltså laddar dem.

Får ett barn exempelvis aldrig lära sig att ett visst utseende eller en viss klädsel betraktas som fin, att man lika gärna kan ha smutsiga mjukisbyxor och snor i håret men ändå få höra att man är fin, kommer den där oron inför att inte räcka till förhoppningsvis inte infinna sig hos barnet i detta tidiga skede av livet. Denna begrepps avdramatisering bidrar till att det där där med att vara duktig och fin inte blir så viktigt, att en mer avslappnad attityd skapas som kommer hjälpa senare i levet när dessa ytligheter blir av allt större vikt. Jag tror att det finns en risk för att om man systematiskt undviker dessa begrepp kommer dess ”laddning” och betydelse till och med bli ännu större när hen blir tonåring, och frågor kring varför man aldrig fick höra att man var fin kommer infinna sig. Men har dock denna form av begrepps avdramatisering varit närvarande under uppväxten kan dessa ord bemötas med en axelryckning i stil med:



”Vad snygg du är idag!”

”Jaha”

Sara Brännholm

När jag hade reserv-vuxen-roll i mitt sista långa förhållande (den mannen hade två barn som bodde hos honom varannan vecka, dvs där även då jag bodde efter ett tag)så kom ju de frågorna till mig efter tag med

"Är jag fin nu?" osv. Jag försökte tänka mig för när jag svarade.

Jag brukade svara "Du är alltid fin, hur du än ser ut, för du är du och DU är fin, som person"....hur funkar det som bemötande för såna frågor?

anna

Himmla bra skrivet och jag hållet HELT med! Dock är det så himla svårt att som vuxen och mamma själv hålla sig ifrån att ge komplimanger för kläder och utseende!!! Även fast jag är sjukt medveten så sitter det fanimej i Ryggmärgen att kläcka ur sig "korkade" komentarer, komplimanger..Det är skit svårt att träna bort men det måste gå! Tack för att du gör skillnad och brinner för rätt frågor!

Hanna

Har en dotter i samma ålder som din och jag har alltid svarat ungefär:

-"jo, du är alltid fin, men det beror ju inte på vad du har på dig utan att du är en fin person."

och så säger jag ofta typ:

-"min fina fina unge" i just samma syfte, utan att syfta på kläder eller utseende.

eller helt enkelt:

-"Det är viktigt att du känner dig bekväm, gör du det?"

Överhuvudtaget lite fokus på yta, och mycket på känsla. Och så lägger faktiskt vi föräldrar fram kläder varje dag, oftast nåt underställ vintertid och tajts och t-shirts/tunika sommartid. Vi vill inte att hon håller på och väljer kläder och funderar över det. Tar inte heller med henne och handlar kläder av samma anledning.

Och så håller jag med dig om att man får kompensera samhällets behandling hemma, hellre överdriva åt andra hållet helt enkelt.

Tack för en superbra blogg!

Lisa

Min närmsta vän har haft väldigt dåligt självförtroende sen ja kanske alltid egentligen men det vart väl värre vid tidiga tonåren. För ett tag sen sa hon till mig att hon hade kommit på vad det förmodligen beror på och det var att alla, främst hennes mamma (som har lika dåligt självförtroende hon) har sagt åt henne hela livet att hon är så duktig och fin vid minsta lilla grej. Tillslut har hon liksom inte kunnat leva upp till det och pressen har blivit större och större. Och har hon inte fått höra att hon är fin eller duktig så har hon mått dåligt över det.



Tänkte sen på mig själv och min egen uppväxt. Jag kan inte minnas att fokus någonsin har legat på utseende eller att vara "duktig" i min familj. Första gången jag brydde mig om mitt utseende var när jag började högstadiet, för att alla andra gjorde det. Men jag fattade aldrig riktigt grejen. Gör jag inte idag heller. Mina vänner kan seriöst sminka sig och fixa i flera timmar för att bli fina, jag är alltid klar på typ 5 min.

Elin

Jag tycker att du skriver så tänkvärda saker. I början när jag läste din blogg tyckte jag att du överdrev allt men ju mer jag läst och reflekterat desto mer intresserad har jag blivit och inser hur mkt jag faktiskt håller med om. Tror det beror på att du är bra på att ta ner det på en enkel nivå. Jag läser psykologi och nu har jag tom sökt en genuspsykologi-kurs. Jag måste lära mig mer så att jag har bra argument.

Ulrika

Jag läste ditt svar på en kommentar lite längre upp, som handlade om att "mamma gör sig fin när hon sminkar sig" vilket fick mig att reflektera över mitt eget smink. Jag använder smink i stort sett varje dag, gillar att pilla och pyssla och så. Jag erkänner lätt att jag tycker jag är snyggare med smink, känner mig mer bekväm i det av den anledningen. En annan faktor är dock att det är så kul! Precis som nagellack, fiffla med mönster, färger, skuggor.. Jag är inte särskilt estetisk alls utanför denna smink-världen. Målade mycket som yngre men har lagt av med det. Smink är en slags hobby, om jag stannar hemma helt själv framför tvn en söndagkväll kan jag lätt istället för att sitta och titta på tv gå till badrummet och sminka mig i två timmar. Lite mer kreativt helt enkelt!! Fast problematiken finns kvar, killar (och tjejer!!!) ger bekräftelse och uppskattning med sminket på..



Som tur är har jag funnit en pojkvän som säger att jag borde ha mindre smink (eller inget alls), för mycket är helt enkelt inte lika puss-vänligt haha! Kul att få höra en annan sida, som inte baseras på värderingar av utseendet utan funktionalitet av sminket ;)

fffff

jag gråter på bussen hem för att jag hatar mig själv så mycket, går hem och gör en massa mat som jag tänker äta men bara inte kan ta en enda tugga av pga att jag känner mig så ful. så loggar jag in på datorn, och går in på din blogg och behöver inte läsa mer än några få inlägg för att förstå hur galet det är att jag faktiskt tänker som jag gör och framför allt att det inte är mitt fel. så är det väldigt ofta när jag läser din blogg på kvällen, det finns alltid något skrivet om hur galet samhället är och det är en jävla tur för om jag aldrig fick höra något annat än det vet jag inte vad jag skulle ta mig till. tack.



(kanske kan jag ta en liten macka nu i alla fall)

Matilda

Helvete, detta slog mig som en fet käftsmäll.. Jag säger det till min dotter varje dag och har aldrig tänkt i dessa banor, kan låta dumt kanske.. Dags att börja ge andra typer av komplimanger.

maj

Bra skrivet! Vill dela med allt det du säger till mina vänner som har barn, som könsfördelar dom redan. med kläder och bemötande osv osv.



Jag har tänkt det där med utseende på mig själv. När ja var liten, fick jag typ aldrig hör att jag var fin, inte från mina föräldrar, vänner eller skolan. Faktiskt, men jag hörde heller inte att jag var ful, så ja brydde mig inte. Ja gick oftast i "killkläder" typ aldrig kjol eller rosa. så jag tror att ja har blivit lite "räddad" från all hets om utseende när ja va liten. Visst, är ja påverkad. men i första hand så gör jag det som känns bekvämt för mig.

Sarah

Så bra skrivet! Blir inspirerad av din blogg. Jag läser många andra "ytliga" bloggar men/och tycker det är skönt att landa här också och få lite perspektiv på saker och ting. Jag har inga barn men är på gång att börja skaffa, så som sagt; inspirerande!

Kram

Karin

Jag är glad över det sätt som min mamma har uppfortrat mig. Hon har alltid låtit mig välja egna kläder o.s.v och hon har aldrig kommenterat om det är fult eller fint. Däremot har hon kunnat säga, på en helt vanlig dag när jag kom hem från skolan, att jag är så vacker. Och då har den kommentaren inte legat i hur jag såg ut den dagen eller hur jag hade sminkat mig, utan bara för att hon tycker att jag är vacker. Den kommentaren ser jag inte som negativ, eftersom att den inte lägger sin grund i mina val av kläder eller hårfrisyr utan för att jag är den jag är. Visst, det kommenterar kanske mycket på det yttre skalet, men samtidigt så var hennes vacker inte bara på utsidan, då hon kunde nämna att hon tyckte jag var så vacker efter en svettig träning och liknande också. Tycker komplimanger är bra, så länge det inte fokuserar vid t.ex. en fin kjol eller fina flätor utan så det fokuserar på någonting utöver utseende.

Amanda

Ja här är det verkligen vi vuxna som måste skärpa oss! För ett litet "vad fin du är" kommer, tror jag, för många och även mig själv per automatik. Så det är något ALLA måste reflektera över och jobba med. Har jobbat några år på förskola på en storbarns avdelning och det är en SÅ tydlig skillnad mellan hur tjejer bemöter varandra och hur killar bemöter varandra. Tjejerna ger ofta varandra kommentarer om deras kläder, hår, diadem, innseskor, halsband osv. De frågar om de får låna varandras saker för de "är så fina" och säger "jag ska fråga mamma om hon kan köpa ett sånt diadem till mig ocksp". Medan killarna inte ger varandra den sortens kommentarer öht. Och om det ges så är det något i stil med "WOW vilken cool trjöa du har, jag gillar också star wars".

Och nej detta är ingen generalisering utan så ser det i regel ut.



På min förskola har vi jobbat jättemycket med att få bort de här, men ansvaret ligger ofta hos föräldrarna. Vi uppmnar även föräldrar om att inte jämt göra fina frisyrer eller smycka sina barn innan de går till förskolan.



Detta är så svårt! På förskolan har vi en låååång läroplan där det står om allt möjligt som vi ska lära de små barnen. Det ska läras ut om matte, naturvetenskap, teknik och språk. Men det finn bara ett litet, litet avsnitt om hur man jobbar med genus.....

2-barns-mamman

En dag när jag fick höra min då 2,5 åriga dotter säga, se så smal jag är!(med en positiv klang i rösten) och hon är oroväckande smal då hon redan som spädbarn hade svårt med mat. Det fick mig att rysa!

Jag har berömt hennne för att vara fin när hon haft tofs eller speciella kläder men aldrig för hennes kroppsliga utseende. Men sedan dess tänker jag mig verkligen för hur jag berömmer men det är svårt, ibland slipper det ur mig och framför allt är omgivningen inte särskilt medvetna.

Tack för att du lär mig mer :)



Ysmania

ÅÅh vad kloka tankar, jag har delat på min facebook och hoppas att alla läser det, speciellt min storasyster. Hennes stora 3,5 åring är en orgie av "duktig", fin, söt och halledusingen; jag kräks. Dessvärre tycker hon att allt jag säger (om jag törs) är rena genustramset, och jag tror väl inte att hon har läst "100 möjligheter.."-boken som jag gav henne.

Nä, det är mest synd om hennes döttrar, men börjar hon "fina ner" min dotter när hon kommer upp i den åldern då lär hon få sina fiskar varma.

Jag försöker dock säga till min son att han är fin, snäll och söt, för jag tror att killar behöver överkompenseras lite med sånt, dom kan behöva få höra det, inte bara att dom är busiga och starka...

pilla

Det var bland det värsta jag läst. Klart man skall säga till folk när de är fina oavsett ålder.



Svar:
Varför ska man det? Ska man det även om det har negativa konsekvenser? Vad är det du ställer dig emot i min text? Argumentera gärna för din sak.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hanna

Skulle du ta illa upp om man gav ditt/dina barn komplimanger för bra prestationer de åstadkommer? Skulle inte det kunna leda till att barnet bara känner sig uppskattat när han eller hon gör något bra ifrån sig och att det leder till enorm prestationsångest, att hela tiden behöva göra bra ifrån sig för att "duga" och på så sätt ta skada av det?



Svar:
Det beror på hur detta gjordes och vad det gäller. Jag vill att beröm ska vara motiverat och tydligt. Att säga ''va fint'' om en teckning är inte positivt utan skapar ett behov av beröm. Mina barn ritar t.ex inte för att få beröm utan för att det är kul. osv. För mycket komplimanger kring prestationer kan ofta döda lusten tror jag. Visa hellre att du är intresserad av det barnet gör och hur hen tänker i processen.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jenny

Jag tycker du har rätt rakt över. Jag felar ofta jag med (vaddå en produkt av rådande normer) men försöker mer och mer att tänka på vad jag säger. Ibland orkar jag inte vara asjobbig i andras ögon och fegar ur, men på det stora hela så känns det bra att ha bestämt sig för vad som känns vettigast på vägen mot ett jämställt förhållningssätt till könen. (Klarade däremot inte av det i Dublin i helgen där jag såg Starlight Express med make, styvdotter, hennes sambo och min egen dotter. Ville vråla "genusperspektiv, någon?" över hela salongen efter de inledande numren. Ingen i mitt sällskap förstod något alls av vad jag pratade om, inte ens min unge. Jag har uppfostrat henne illa....) Sist säger jag att jag gillar dig, så här på avstånd som man gör som bloggläsare. Jag håller inte alltid med dig men tycker att du har ett intressant perspektiv även på det jag inte instämmer i. You go, liksom.

Noomi

<3

Vad tror du om att säga fin åt kläder som andra inte skulle berömma? Kanske bäst att helt undvika det ytliga "fin" men jag har ett barn i min omgivning som hela tiden blir matad med ytlighet och har väldigt höga krav på kläder osv. Kanske kan jag bryta lite genom att säga fin om mysbyxorna (vilka jag i och för sig är tveksam till om hen ens har några...).



Svar:
hellre visa intresse på annat sätt, prata om funktion eller motiv osv.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Linda

oavsett vad folk äger eller inte säger till dina barn så kommer andra barn att få komplimanger av vuxna o av andra barn, då kommer dom i vilket fall att fundera på varför ingen säger till dom att dom är fin, duktig osv../Linda



Svar:
och då pratar jag med dem om det och hur jag tänker. det blir så himla konstigt om man ska ta hänsyn till allt dumt andra gör när man ska fostra sina barn. ''alla andra'' är verkligen inget argument som biter på mig för det är inte ''alla andra'' som ska fostra mina ungar. Det är jag. Jag tänker inte göra fel bara för att andra gör det liksom.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Malin

Jag tycker inte den här debatten är särskilt nyanserad.



Svar:
vad vill du tillägga då? (och jag skrev ju att jag hellre är svartvit eftersom att jag bara ser negativa effekter men inga positiva)


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lina

Hej! Jag vet att den här diskussionen handlar om bemötandet av barn, men jag är ändå tvungen att skriva. Jag var själv hos läkaren idag. (Hade just läst det här inlägget i väntrummet.) jag var där eftersom att jag känner att jag har gått in i väggen och känner mig deprimerad. Det första läkaren säger är "hur kan en vacker kvinna som du vara deprimerad?" Sedan ger han mig som råd att jag ska gå omkring på söder och titta på kläder för att må bättre. En vacker kvinna som jag kunde ha glädje av det menade han. Du förstår att jag blev chockad va? Han gjorde inget mer för att fastställa om jag verkligen var deprimerad.



Svar:
Oj, det där tycker jag att du ska anmäla. Eller åtminstone kontakta hans chef.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Eli

Du nämnde i ett inlägg att du fått mycket kunskap från dokumentärer mm.. Har du några tips??

För övrigt tycker blir jag lättad när jag läser dina inlägg. Om fler tänkte som dig när de uppfostrar sina barn hade samhället sett väldigt annorlunda och bättre ut!





Svar:
ett bra tips är ''killing me softly''. jag ska skriva ett inlägg med fler doku-tips sen


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Nästan anonym

(Jag är bara anonym för andra men inte för dig).



Vill bara säga tack för alla tankar du har väckt hos mig. Jag är en av dem som levt av bekräftelse hela mitt liv till den grad att jag inte vet vad jag ska göra utan den. Det här sätter stora käppar i hjulet i min relation därför att jag alltid går runt och jagar hans bekräftelse, medan han är en sån som tycker att bekräftelse, varför det? Jag älskar ju dig. Typ.



Hela mitt liv har jag blivit värderad utifrån mitt utseende. Det är i princip omöjligt att släppa. Eller bara väldigt svårt. Ätstörningar, sex på fel sätt, så fort min kropp förändras (upp i vikt ex) så får jag panik. Jag låg igår kväll och grät för att jag tyckte att min kille inte bekräftade mig tillräckligt, att han inte kramade på mig tillräckligt och ville ha en annan kille. Nån som gör det. Som ser mig på det sättet jag kräver att bli sedd. Men nu funderar jag på om det bara är jag som är sjuk av samhället som känner såhär.

Mallan

Bra skrivet!

Fin och duktig är ord som kan skapa problem i framtiden men även andra ord kan skapa en börda för den enskillde, vi är ju alla olika och har olika utgångspunkter. Det finns säkert många exempel. Jag är som ett exempel en person som i grunden är glad och positiv och får ofta höra det: Du är så glad och positiv JÄMT! Det har skapat ångest om jag inte kan leverera det glada och positiva humöret. Jag tampas med känslorna av att inte duga ibland fortfarande.





Svar:
att sätta stämplar på barn är aldrig bra.


LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Anna Jessica

Jag är orolig för mitt barn. Hen hatar sig själv och tycker vi ska strunta i hen. Detta beror enligt hen själv på att hen har så fult ansikte. När jag säger till hen att hen är fin menar jag som person, precis som du skriver om men det är så svårt att stå emot sina egna reflexer, och omgivningens kommentarer, så hen har säkert fått höra både det ena och det andra. När hen säger att hen är ful vill jag inte säga nej du är fin, det ska ju inte spela någon roll.



Någon som har förslag på hur jag ska göra? Hen är sju år.

Linda

Skrev inget om om att "andra" ska fostra dina barn eller hur du ska fostra dina barn?! Förtydligande: oavsett vad du tycker eller gör så kommer dina barn att bli påverkade av omgivningen. O höra när andra får komplimanger o fundera på varför dom aldrig får några. Av tex sin mamma. /Linda

Anna

Hej, vill bara berätta om min erfarenhet med ett barn (dotter, händelsevis) på ca ett år. Mammas favoritkläder är hängslejeans och en snygg tröja, starka färger helst men i allt från vitt, svart, grått, grönt, blått, lila, rosa, gult, rött.... Många gånger har dottern fått höra vad fin hon är, oftast när hon traskat runt i sina svarta snörkängor, med jeans och tröjan-med-dagens-färg. Visserligen händer det ibland att folk tror hon är en pojk, men oavsett så får hon höra att hon är fin/söt/tjusig.... Och då är kläderna inte alls "tjejiga". Jag tror att uttrycket (tyvärr) är mer kopplat till kön än till klädvalet, även om prinsessklänningar med rosa tyll troligen ger fler hänförda utrop än dotterns jeans. /Anna

Tess

Mitt barn får ofta höra "fin" när han har "glada" färger på sig. Jag förstår inte riktigt varför man fokuserar så på det. Försöker lära min närmsta släkt att sluta med det, men det går sådär... :-S

Maiden

Sååå bra skrivet! :-) Skrev nyligen ett inlägg själv om att jag blir galen på alla som kommenterar att min dotter är söt! http://maidens.nu/att-min-dotter-ar-varldens-sotaste-ar-inte-viktigt/

HELT oviktigt liksom! Ska rekommendera alla att läsa ditt inlägg! :-)

Hedda

Hej! Jag håller verkligen med dig. Jag har jobbat på förskola och jag jobbade stenhårt på hur jag pratade med barnen, till en början, innan jag tänkt till, var det lätt hänt att kommentera hur barnen såg ut. Men efter att jag tänkt på hur det påverkar barnen, liksom ordet duktig, kom jag fram till att det inte är speciellt nyttigt och slutade helt med det och försökte få mina kollegor att sluta med det också, men dom fattade tyvärr inte poängen :@

Jag är uppväxt i en tid där jag alltid blivit utseendemässigt värderad och det är något som straffar mig idag. På riktigt. Jag blir arg över hur utseendefixerad jag är, hur påverkad jag är av allt ytligt. Inte bara ansikte och kropp utan hem och allt möjligt. Men det jobbar jag på, men det är otroligt svårt och faktiskt hysteriskt irriterande och deprimerande emellanåt då jag inte vill vara såhär besatt av mitt yttre. Så: sluta mata barnen med "fin" "söt" "snygg" - om det inte har med deras handlingar att göra. Man kan vara en fin kompis och det är helt klart något som man bör uppmärksamma. Men inte bara ge positiv uppmärksamhet då man har kjol, diadem eller en toffsjävel.

Tack för mig, hej. Och tack för en otroligt bra blogg.

Bea

Men klä ditt barn i jeans och grön tröja då ...

Sabina

Jag tror att hur man tar utseendekomplimanger i stor grad beror på hur man själv mår. Mår man bra så tar man det med glädje och mår man dåligt tror man inte riktigt på det utan tar det negativt. Om man mår bra inser man att den andra personen vill vara trevlig och vill visa kärlek men om man mår har dåligt självförtroende tror man att det bara är utseendet som kommenteras. Alltså förstärker dessa komplimanger det personen känner om sig själv. Det är bra om det finns en medvetenhet om att dessa kommentarer kan tas som något negativt.

Jessica

Väldigt bra skrivet, fick mig verkligen att fundera på hur dessa olika komplimanger faktiskt påverkar oss. Ett nytt exempel är när jag för inte så länge sen fick höra av mina tjejvänner på en fest att jag var ursnygg. Hade mycket smink och fixat hår och jag har aldrig fått så många komplimanger i hela mitt liv under en sådan kort tidsperiod. Senare tror jag det var till och med någon som sa något i stil med "Du är så fin när du sminkar dig så där". Genast blev jag lite ledsen och tänkte för mig själv att jag kanske inte uppfattades som "fin" andra gånger. Som tur är så låtar jag inte sådana kommentarer påverka mig och hur jag klär mig dagligen (har oftast inget eller minimalt med smink) men jag kan bara föreställa mig hur det känns för andra som kanske inte har det självförtroendet. Speciellt för små barn som får höra att de är fina när de har specifika kläder och så vidare.

Tack för en bra tankeställare!

Linda I

Denna text är ett par år gammal men jag råkade läsa den först nu. Tänkte bara tipsa i.o.m. att du ofta återkommer till detta viktiga ämne: barn (och särskilt flickor) borde inte få komplimanger p.g.a. sina utseenden utan för det de gör osv.



http://latinafatale.com/2011/07/21/how-to-talk-to-little-girls/

Ghargalarghalargh

Hela komplimang-vara-fin grejen känns så hopplös. Jag ser bara på mig själv som exempel, med en tonårstid av ätstörningar och timmar framför spegeln och hundra miljoner andra saker bara för att dämpa oron över att inte vara "fin"/"snygg"/"sexig"/"vacker" eller liknande. Och nu, med ett gäng till år i ryggen, en hel del terapi och mycket eftertanke och när jag ändå tycker att jag kommit ganska långt med mig själv så sitter det lik förbenat kvar så fort jag träffar ett barn. Det är fan som att någon kommer och injicerar en med någon typ av lyckorusknark varje gång en unge är "uppiffad". Jag blir helt bubblig av de där flätorna, den glittriga klänningen eller vad det nu kan vara. Fast att jag VET att det är helt absurt. Jobbar skithårt för att inte visa något (och inte kläcka ur mig dumma komplimanger) och jag blir så arg på att det sitter där och päser inuti mig själv. GAH liksom. Hur fasen gör man för att avprogrammera sig?

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress