Lady Dahmer

Sluta reproducera könsnormer Isabella!
Blondinbella svarade på hen-kritiken hon fick, fast trasslade bara in sig mer i trista stereotyper. För någon som är så himla smart, hur kan hon vara så förbannat blind? Hon har ju strukturerna mitt framför näsan, kanske tydligare än många av oss andra, men klarar ändå inte av att dra paralleller till hur vi fostrar och bemöter barn och hur män och kvinnor senare mår och presterar som i sin tur påverkar hur jämställda vi är.
 
 
Genusdebatten är nåt som jag aldrig tröttnar på. Jag tröttnar dock på okunskapen och fördomarna och människors envishet att fortsätta detta eviga könande fast det är 2013 och man vid det här laget borde förstå att alla ska få samma möjligheter.

"Män är män och kvinnor är kvinnor!" ropas det med en panikslagen desperation. Stereotyperna är livrädda för förändring för förändringar innebär att de måste omvärdera sin egen verklighet och vad betyder det egentligen? Vem är jag om jag inte är kvinna? Vem är jag om jag inte är kvinnlig? Vem är jag i förhållande till det motsatta könet? För motsatser är vad vi lärt oss att tänka ur. Motsatt kön. En annan art. En annan människosort som är så tvärtemot mig och måste vara det för hur ska annars barn bli gjorda?

Varför är det så viktigt att upprätthålla den här föreställningen om två sorters människor, olika inte bara till det ytliga kroppsliga utan även så fundamentalt skilda från varandra mentalt, intellektuellt och biologiskt?

"Bara för att jag har bröst och snippa så ska jag inte få lägre lön!" menar andra som kanske ändå har en jämställdhetsönskan, men problemet är inte hur vi ser ut utan hur vi bemöts. Att män och kvinnor inte är jämställda är ett direkt resultat av detta könande. (könsrollsuppfostran). Flickor och pojkar fostras olika, de uppmuntras olika och bemöts olika. Då är det inte konstigt att vi senare får olika förutsättningar.
 
När Isabella avfärdar genus och könsrollsfrågorna som ett ''hitte-på'' så blir jag riktigt trött. Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska bemöta det. Jag vill skriva ett öppet brev men befarar att hon bara kommer avfärda det jag säger med det vanliga liberala tramset om ''personligt ansvar'' och ''egna val'' för jag kan inte se hur hon kan resonera på nåt annat sätt. Hon är ju medveten om att kvinnor är underordnade och hon har ju egna erfarenheter kring självhat och kvinnoförakt i ryggen. För fan, öppna ögonen!
 
Jag är egentligen inte förvånad för jag vet var hon kommer ifrån. Stureplan är ett patriarkalt rövhål där männen står för pengarna, champagnen och drinkarna och där kvinnor avfärdas som drinkluder, kuttersmycken och nöje. Om man som Isabella tjänar väldigt mycket pengar så är det kanske lätt att man inte ser de här strukturerna eftersom att de inte riktigt stämmer in på en själv, just då, just där.  Men om man öppnar ögonen och börjar betrakta sin omvärld så blir man ganska snabbt varse om hur skevt allt är.
 
 
Vadär skillnaden på Gud och jultomten?
Nu är det påsk och allt och religion känns ju lite extra aktuellt då, speciellt i kölvattnet av antroposofdiskussionen vi hade häromdagen. 
 
Katta Kvack skriver om personlig (religiös) tro och oroar sig för att trampa troende på tårna när hon uttrycker sig om tro på ett sätt som kan, kanske, verka negativt. Jag känner igen hennes tankar för jag är ofta väldigt försiktig med att, i det offentliga, diskutera religion av samma anledning. (Jag värnar dock om människors rätt att tro på det de vill. Dock ej att utöva den som de vill men det är ett annat ämne.) Men samtidigt så undrar jag varför det ska behöva vara så man känner? Varför ska vissa ämnen gå fria från kritik? Varför tassa på tå här men inte annars?
 
Men jag håller för det mesta inne om mina känslor kring ämnet eftersom att jag inte vill att någon ska tolka det som att jag ser ner på eller tycker att troende är dumma. För det gör jag verkligen inte. Däremot så ser jag inte på religion som nåt fint som Katta gör. (Även om vissa aspekter faktiskt är fina och positiva, jag älskar t.ex våra kristna traditioner som just påsk och jul och jesusevangeliet bär ju med sig ett fint budskap även om andra stycken är mindre fina)
 
Jag tycker nämligen inte om religion alls. Jag kan erkänna att jag lider av religionsförakt. Jag tycker det är vansinnigt och många gånger farligt och ja, emellanåt tänker jag kanske att man måste vara lite mindre intelligent eller okejrå, jävligt dumihuvudet, om man tror på samt förlitar sig på nåt som ett gäng gamla gubbar tolkade och skrev ner på bronsåldern men det fattar jag att man SÅKLART INTE ÄR. (Jag har t.ex fina kloka vänner som tror på gud).
 
Men vad är skillnaden på att tro på Gud och att tro på jultomten eller tandfén liksom? Skillnaden är väl kanske att det är fler som tror på Gud än på tomten, men vad är skillnaden på det och  vilken annan masspsykos egentligen? Och varför har religion blivit ett heligt ämne som man knappt får snudda vid än mindre kritisera utan att människor ska åberopa intolerans och hets? Vad man än kritiserar så kommer människor känna sig träffade, om det så är islam eller feminism. 
 
Nu är vi i Sverige tämligen förskonade från tramset, men i många andra utvecklade länder så kryper religionen in i den politiska sfären och påverkar lagar och beslut och då måste man börja fråga sig hur pass mycket plats man ska tillåta den personliga tron att ta. 
 
 
 
 
Har ni sett ''religulous''? Om inte, GÖR DET. Finns på netflix. 
 
Religion återföljs dessutom oftast av vidriga patriarkala heteronormativa traditioner, fientlig människosyn och unkna sedvänjor som jag aktivt, vrålandes på en eventuell barrikad, motarbetar. Jag går inte med på att man t.ex tillåter, i sverige, föräldrar att könsstympa sina små pojkar och jag går inte med på att jag ska behöva vara tolerant mot intolerans.
 
Elaine Eksvärd är troende och svarar på den här diskussionen här, ta gärna del av hennes perspektiv!