Lady Dahmer

Detär inte svårt för kvinnor som ser ut som jag att vara osminkad

Sofia och Jo hade lite funderingar under inlägget om Elin. Det är funderingar jag stött på förr i olika sammanhang och själv reflekterat över i liknande frågor.

fet

Först måste jag bara påpeka att om man inte tycker att jag är fet då är man synskadad. Att jag är fet är fakta, inte en subjektiv åsikt och min vikt är inte relativ. Att låtsas som nåt annat gör mig bara frustrerad. Så.

fet2

Jag använder min kropp som verktyg ibland. För att normalisera och ibland för att provocera. Det är politik. Bara att existera som fet (eller hårig) och INTE gömma undan sig eller be om ursäkt är ett statement vare sig man vill eller ej.

Smalhetsprivilegiet innefattar alla som är smala, inte bara underviktiga supermodeller. Att dra paralleller till dem och mena att kvinnor som inte är preciiiiiis lika långa och smala inte är normativa eller godkända av samhället är bara löjligt och osant. Det betyder såklart inte att man som normativ inte kan må dåligt eller känna av samhällets hets och krav. För det är ju något som drabbar alla kvinnor oavsett hur vi ser ut eller hur mycket vi väger. Självhat och kroppsförakt tar inte hänsyn till hur bra vi passar in.

Däremot så spelar det roll hur samhället värderar oss eftersom att vår självbild till stor del skapas samt påverkas av det. Att inte hata sin kropp är jävligt mycket svårare när resten av samhället bekräftar och uppmuntrar ditt självhat.

Men man kan inte jämföra mina bilder med Elins bilder. Elin passar in i ett ideal, en norm som HYLLAS och bekräftas av samhället hela tiden oavsett vad hon personligen känner kring sin kropp. Det gör inte jag, jag passar inte in i någon norm, tvärtom jag sticker ut från den, jag provocerar och äcklar folk med min blotta storlek och det gör jag oavsett hur många som väger mer än mig. Vi feta sitter i samma båt.

Jag skulle t.ex aldrig posta en bild på mitt ansikte osminkat och ba "jag har äntligen lärt mig acceptera mig själv som jag ser ut, nu går jag ut osminkad" eftersom att jag är medveten om att mitt ansikte tillhör en relativt snäv norm. Jag har de höga kindbenen, de fylliga läpparna, glansiga tjocka håret och framförallt den där fina släta huden som klarar sig utan smink.

Det är inte svårt för kvinnor som ser ut som jag att lära sig acceptera sitt utseende (ansikte) utan smink eftersom att jag redan är normativ och faktiskt ganska snygg. Och det försöker jag ta ansvar för oavsett hur ful jag känner mig emellanåt.

Anna

Jag tänker att det finns hierarkier även inom gruppen tjocka, precis som det finns det inom andra grupper. Det är ju till exempel "enklare" (i brist på bättre ord) att vara svart och ljus (som Obama) än svart och mörk. Precis på samma sätt är det väl med tjockhet tänker jag, att det är mer okej att vara storlek 46, än vad det är att vara storlek 56. Det betyder dock inte att den som har storlek 46 inte vet något om hur det är att vara tjock, bara för att det finns personer som är tjockare. Det är ju samma stigma man möter, om än kanske i lite olika form. Ofta har man samma erfarenheter i bagaget om man varit tjock hela sitt liv. Oroliga mammor, oroliga skolsköterskor, besök hos dietister, blickarna, mobbningen etc. etc. Visst kan det såklart vara klädsamt att inse att vi alla inte har exakt samma förutsättningar, att man faktiskt har något slags privilegium om man till exempel kan handla på H&M. Men som sagt, vi sitter ändå i samma båt!

Svar: jag kan tänka mig är att vissa tjocka som har fettet på exakt rätt platser alltså tits and ass med en smal midja inte ses eller bemöts på samma sätt som de som är tjocka på ett mer osmickrande sätt. Det är ju dessa som hyllas som ''kurviga'' och som ses som ok. Sen är det klart att man som småtjock har lättare än nån som lider av svår fetma.
Lady Dahmer

Jo

Jag förstår och håller med i det mesta du skriver här.

Men kan man verkligen säga att var och en själva har en skyldighet att avgöra huruvida deras kroppsförakt är befogat eller ej? Och finns det verkligen någon gräns för när samhället kvinnor slutar uppmuntras att hata sina kroppar? Det är ju samma strukturer som diskriminerar överviktiga som gör att smala svälter sig pga hudveck magen. Hur kan man normalisera kvinnokroppen utan att ställa smal mot tjock?

Svar: Jag tänker att man får vara öppen för kritik när man får den helt enkelt. Ingen kan ha koll på allt eller veta precis hur de ska uttrycka sig, men tillsammans kan vi lära oss. Elin har ju inte gjort nåt fel, jag beskyller inte henne, däremot så vill jag problematisera det hon skriver och hoppas att hon och de som läser mitt inlägg funderar vidare på detta.

Sen tycker jag att Elin (och andra kvinnor oavsett storlek) ska fortsätta våga visa sina kroppar på bild, men då utan att göra en grej av det. Att se kvinnor som är avslappnade i sina kroppar och inte ber om ursäkt räcker gott och väl som inspiration.
Lady Dahmer

Anonym

Vad glad jag blev när jag såg rubriken på det här inlägget!

När det ska pratas "body positive" dyker det vanligtvis upp en massa bilder på tjocka unga kvinnor med vackra ansiktsdrag, prydligt smink och slät hy, ibland till och med retuscherade. Och på samma sätt har vi fallet med fotografen som skulle fota "naturliga kvinnor" och som kom tillbaka med bilder på tio unga, smala, konventionellt attraktiva tjejer som hade hår i armhålan.

Det är lite: är du perfekt så grattis, har du ETT skönhetsfel så kan du få synas i en specialkampanj, men är du både tjock och finnig och hårig så gå och göm dig.

Tjocka kvinnor med normativa ansikten och slät hy ska gärna fortsätta få synas så mycket det bara går, men det vore hemskt trevligt om vi kunde maka ännu lite mer på de konventionellt attraktiva och klämma in åtminstone EN kvinnlig modell med krokig höknäsa och akne någon gång!

louise

En sak som jag känner spelar en stor här är att LD en gång passat in i idealet. Hon har varit smal och snygg och är för den delen fortfarande snygg även om inte smal. Jag tror det är lättare att kasta av sig idealet och säga fuck you när man en gång upplevt detta.
Jag har varit liten, varit tonåring och varit vuxen och aldrig varit varken smal eller snygg. Alltid varit mullig som barn och ingen kille var intresserad. När tjejkompisar hade pojkvänner redan i fjärde klass fick jag vänta tills jag var 16. Jag har pga detta alltid försökt göra mig tillgänglig för att fånga mäns uppmärksamhet. Först idag, som nästan 40-åring, kan jag känna att jag som feminist börjar fatta och jobbar dagligen på att känna att jag duger. MEN det är inte lätt. Detta mönster sitter hårt och jag önskar verkligen att jag kunde skita i rakhyveln och sluta bry mig om vad andra tycker och tänker..

Lina

Jag tycker det är jätteproblematiskt att prata om samhället så enhetligt som du gör. Jag håller helt med att i samhället som stort så gynnas Elin av smalhetspriviligier. Men i vissa STORA subkulturer som bland tonårstjejer, särskilt vita unga tjejer i min erfarenhet, så är det otroligt stort att se någon med valkar. Jag håller med dig om att Elin gynnas av priviligier som faktiskt tjocka inte har (hon diskrimineras nog inte av sjukvården och hon blir inte utstirrad på gatan osv) så jag håller med dig om att det inte är samma slags strukturella förtryck hon skulle drabbas av. Men jag tycker inte att det är en individproblematik utan också ett strukturellt förtryck, om än ett annorlunda strukturellt förtryck, som smala unga tjejer upplever om de inte har perfekta kroppar. Det är INTE att hon bara är blind för sin faktiskt smala kropp utan jag skulle våga säga att majoriteten av alla tonårstjejer jag känner och har känt INTE skulle kalla henne smal! Du och Elin talar till två helt olika grupper tror jag och även om två skilda (även om de är sammanlänkade) problematiker. Jag tycker därför att det ni båda gör för att förändra normer är otroligt viktigt och värdefullt - du attackerar samhället som stort och på ett mer vidsträckande plan men Elin attackerar strukturer som kanske påverkar nischer av samhället något mer.

Svar: håller med!
Lina

Sofia

tja, jag är kanske synskadad då, för jag tycker ju inte du är särskilt fet, men jag har ju aldrig sett dig i verkligheten, jag har nog oxå nån slags "blindhet" för utseende o folks kroppar, jag var länge EXTREMT omedveten om utseende - väldigt skönt, jag är oxå en av mycket få kvinnor jag känner till som inte kommit i närheten av nån form av ätstörning. Jag ser ju om nån går ner eller upp 30 kilo men några kilo hit eller dit märker jag varken på mig själv eller på andra. Jag har oxå levt hela mitt liv i motstånd, jag är uppvuxen i en familj med helt andra värderingar än jag själv och omgavs av väldigt begränande normer som liten, där - i min uppväxtsstad kan jag få ångest men här o nu, jag bryr mig på riktigt inte om vad folk (som inte betyder ngt för mig) tycker om mig. Jag sminkar mig aldrig - och det är ingen kamp, bara självklart, men visst bryr jag mig om vad jag har på mig osv. Jag har nyligen gått ner en hel del i vikt - och för mig är det fascinerande med folks reaktioner på det, det är konstigt att de har lagt märke till hur min kropp såg/ser ut, att de pratar om min viktnedgång vitt o brett - jag känner mig inte alls bekväm m det - särskilt inte när barnen hör. Tänk om de ägnat min magisteruppsats hälften så mkt uppmärksamhet...budskapet är ju att utseendet är viktigt/viktigast.

jag vet inte, jag tycker nog helt enkelt att det är väldigt sorgligt om du låter dig begränsas av andras åsikter, men jo, jag är medveten om att jag talar från en priviligerad position, men jag tycker helt enkelt att det finns många "stora" - överviktiga som är väldigt vackra o med mkt utrstrålning o om det trivs med sig självs så syns det. Ett tips mot kroppsångest är att hänga på kallbadshus -där finns verkligen alla sorters nakna kvinnokroppar.

Pernilla

Jag måste nog också vara synskadad då för jag definerar inte heller dig som fet. Visst du är tjock men fet hade jag aldrig sagt. Och jag hade aldrig trott att du själv är så obekväm i din egen kropp att du inte vill visa dig naken för din man eller bada ofentligt.

Svar: När man pratar om att fetma ökat, ingår människor som ser ut som LD i dom siffrorna. Jag ser inte LD som fet heller, för jag mäter med mina mått. Siffrorna säger fetma, och i våra huvuden kanske vi lägger på sådär en 15-35-50 kg? BMI-gränsen känns lite snäv.
m

Angelabanjela

Så utseende fixerad...
det äf inte svårt för kvinnor som inte ser ut som dig att vara osminkade, det är bara att inte sminka sig.

De flesta kvinnor utan höga kindben, fylliga läppar, perfekt hud och glansigt hår går osminkade. Jag går osminkad varje dag med min operfekta hud med kvislor å rödflammig. Vem fan bryr sig? Vad är problemet, vill jag så kan jag sminka upp mig och se sådär jävla snoffsigt finsminkad ut men varför vill man göra det hela tiden.

Jag längtar till den dagen kvinnor av alla typer börjar bry sig mindre om utseende och börjar debattera lite viktigare saker.

vilka lever i den där värden med alla super sminkade människor? När jag växte upp hade bara några få tjejer smink och nästan inga vuxna, i den värden jag har jobbat i, i större delen av mitt vuxna liv kom ingen sminkade till jobbet. Smink å finkläder var/är reserverat för när man går ut och gör något speciellt inget för varje dag.

Man behöver inte vara modig eller vara något speciellt för att gå osminkad hur man än ser ut man behöver bara vara lite jordnära och avslappnad, svårare än så är det inte!!

Svar: Spyr på din kommentar Angela, sluta äckla dig.
Lady Dahmer

KajsaLisa

Varför hamnar alltid feminismen i den där underliga diskussionen.
I morgon skall jag ut och demonstrera och jag har absolut ingen tanke på hur jag skall klä eller sminka mig som socialist.
Det är faktiskt bättre att kika på SMHI även om det inte är så kul. Hatar paraplyer i folksamlingar så det får väl bli sydväst. Då sitter sminket kvar också.

andréa

Hrm, alltså, vet inte om jag tänker "rätt" nu (eller, jo, rätt tänker jag ju iofs eftersom det är mina tankar, men om det finns grund för dom är väl en annan sak) men såhär ser jag det:

Elin och LD är båda utsatt av förtryck i form av att vara kvinna och att den kvinnliga kroppen alltid står i fokus.

Elin är närmre den rådande normen än vad LD är, Elin ska därför inte problematisera/ifrågasätta rådande normen då hon är närmre normen än vad andra är, och att det då kan göra att folk tar illa upp (har jag förstått det rätt?).

Men då känner jag såhär...

Svart kvinna (SK) och LD är båda utsatt av förtryck i form av att vara kvinna och att ha "utländska rötter" i Sverige (som ett exempel).

Betyder det då att du, LD, inte kan problematisera och ta upp frågor som rör rasism (som du har blivit utsatt för!), då du ändå är närmre den rådande normen (vit hud, tex) än vad SK är?

Alltås, jag vet inte om ni fattar vad jag menar, men så tänker jag... Det finns ju alltid folk som är närmre den rådande normen än vad man själv är, men det ska väl inte ta ifrån ens egna erfarenheter och känslor kring saker och ting, eller hur?

Svar: +1
Hannah

Kinapuffen

Jag tänker att det problematiska är att när man tar upp problematiken med att en i normen inkluderad eller närstående säger att hen tänker frångå kraven som rådande ideal ställer, trots att det är uppenbart att hen redan ingår i normen, så blir många upprörda över att inte alla får komma till tals. LD säger väl inte att Elin inte får ta upp ett problem, utan påpekar bara det problematiska med detta. Det är bristen på ödmjukhet hos de som sedan kritiserar LDs problematisering av det Elin gör som får debatten att spåra ut.

Det blev rörigt.

Elin ingår i normen. När hon säger att hon inte tänker anpassa sig, så blir det ett problem, för även om hon tar mindre smickrande bilder har hon ett utseende som ändå ligger normen väldigt nära. Om hon säger att hon ser illa ut sänder det ett oavsiktligt budskap till de som avviker ytterligare från normen.

Alla står mer eller mindr långt bort från normen. Jag t ex är visserligen rasifierad, men är rel. "normalbyggd".
LD har ett ansikte som är ligger närmare normen än mitt.

Jag tror att det handlar om att inse att alla är fångade i strukturerna och normerna och att den här vi måste förstå att den här välmenande, men missriktade kampanjen "Jag vågar vara naturlig" och "jag bryr mig inte om hur jag ser ut" kan bita oss alla i röven, för i förlängningen är det ytterligare en cementering av de normer vi säger oss vilja befria oss ifrån. När man förhåller sig till något erkänner man ju även dess existens, tänker jag. Svårt, det där. Man vill ju göra sig av med idealen, men i samma stund som man avfärdar dem får de på något vis ytterligare styrka.

Hoppas jag fick fram något begripligt här...

Kattbjörn

Ja det är ju typ som när nån som e skitsnygg utan smink lägger upp bilder och ba åh jag är så nöjd utan smink, fler borde våga det och smink gör att man bara ser onaturlig ut. Naturlig är vackert osv..

Själv är jag också nöjd osminkad men är väl medveten om att det är för jag ser bra ut ändå. Hade jag haft ett utseende som inte var lika fördelaktigt så hade jag säkerligen också känt större press att sminka mig. Rakar inte mina ben, men har typ tio strån så det känns ju inte heller som en big deal att våga stå emot rakningshetsen. All cred till dem som vågar visa sina kroppar i alla former och gärna med behåring som kan bidra till mindre förakt. Det är ju fan helt sjukt egentligen att en inte ska kunna ha håriga armhålor utan att folk tuppar av...

Svar: precis så
Lady Dahmer

Nyx

På tal om smink (orkar verkligen inte besvara idiotkommentaren från Angela) är jävligt trött på kvinnor med bra/perfekt hy tjata om att det är finare utan smink o nåt som bara tar en massa tid el nåt man gör för männens skull. Eller män för den delen som pratar om att det är så fint med kvinnor utan så mkt spackel i ansiktet o tror att de ger komplimanger, typ du har nog inte fattat att du är fin förrän jag som är man talar om det för dig.

Jag har haft dålig hy i ansiktet sen mellanstadiet, finnar, fet och röd hud. Fått så sjukt mkt kommentarer i skolan om hur ful o äcklig jag var. Även sjukt mkt "goda råd" om hur jag ska få bättre hud. Gick visst runt o störde allt o alla med mitt ansikte. Trots normativt smal kropp som jag inte direkt hade några problem med gick jag runt o kände mig som en spetälsk. Det här skaver förstås fortfarande fast jag är 31 år nu.

När jag började gymnasiet upptäckte jag smink. Fy fan vad jävla bra det var. Kunde sminka min fula hud till att se nästan acceptabel ut.

Jag sminkar mig nästan alltid fortfarande när jag ska lämna hemmet el om nån ska komma förbi. Känner mig mkt finare, får bättre självförtroende, sitter inte o tänker på mitt utseende hela tiden mm.

Sen slipper jag förstås inte alla förmodat välvilliga kommentarer om mitt sminkande. Typ "Du skulle få mkt bättre hud utan allt smink" (nä håll käften du vet inte vad du pratar om), "Tänk vad mkt tid av ditt liv som går åt till att sminka dig o tvätta ansiktet, ansiktsmask osv", "tänk hur mkt pengar du skulle spara på att inte använda alla dyra produkter" och alla som säger sånt här menar så väääl... Ni kan stoppa upp era goda råd. Samma med folk som fatshamar. Ni skuldbelägger bara och får oss andra som inte är lika perfekta som er att känna oss dåliga och som att vi har nåt att skämmas för.

Känns även som att många feminister tycker att jag inte är en lika bra feminist. Att jag inte har lyckats bryta med den patriarkala indoktrineringen lika mycket som de som aldrig sminkar sig eller rakar sig, men det är ju lätt att säga när man själv är smal, har ljust fjunigt benhår och bra hud. Eller i avsaknad av normativt utseende ett extremt bra självförtroende och kaxig attityd.

Sorry för uppsatsen :P blir glad av att nån äntligen tar upp det här ämnet.

Kan inte vi kvinnor bara sluta kommentera varandras utseende vi får nog mkt av den varan av samhället ändå!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress