Lady Dahmer

En svart feminists historia, av Grace Jobe

Hej, mitt namn är Grace. Jag är svart och jag är feminist.

Förr brukade jag fundera på när och hur jag blev en feminist. Idag har det gått upp för mig att jag alltid vart en feminist. Jag har så länge jag kan minnas varit den tjejen i klassen som ställt sig upp och protesterat när lärare gjort skillnad på pojkar och flickor. Jag har i min familj alltid satt mig på tvären och krävt samma frihet och respekt som mina bröder. Därför har jag nog heller aldrig varit speciellt populär. En bråkstake som haft svårt att hålla tyst, en uppkäftig tonåring som vägrat acceptera att samhället är skapat av och för män. Jag visste inte vad jag var, men jag visste vad jag trodde på och det har alltid hållit mig driven.

Jag sökte mig aktivt till feminismen efter att ha läst boken Fittstim och det var tack vare Google som jag förstod att det var feminism som var min tro och min ideologi. Det är som folk säger, Google har fan lösningar på allt.

Min första kontakt med ett gäng feminister var i Tantolunden när jag var 19år. Där satt ett gäng alternativa brudar med hår i regnbågens alla färger. Jag gled upp i mina mjukisar och med mitt afro. Dom var jätte trevliga hela bunten. Dom ville känna på mitt hår och undrade hur jag tvättade det. En av dom frågade om jag hade en viss tid jag skulle vara hemma, för min pappa var väl muslim? Det var då polletten trillade ner, jag var inte feminist på samma villkor som dom.

Här hade vi under 3 timmar diskuterat mitt hår, min hud, min barndom och jag hade fått besvara en rad olika frågor om deras antagande av mitt lidande. Jag led ju inte det minsta av att vara jag (svart), inte då. Den biten hade jag redan tagit mig förbi. Jag minns att jag som 7 åring stod på skolgården och beundrade skolans snyggaste tjej, hon gick i 6:an och hade långt, spikrakt, svallande hår. Jag drog förgäves i min kortklippta afro-frilla och minns tydligt hur jag önskade att få känna känslan av att ha en hästsvans som svajade i bak medan jag gick. Av någon konstig anledning så svajade alltid de coola tjejers hästsvansar när dom gick.

Någonstans i mellanstadiet gav jag upp. Antagligen hade jag önskat mig det där "perfekta" utseende alldeles för många kvällar utan att det slog in. Jag hade inget bättre val än att förlika mig med tanken på att jag aldrig, utan operationer, peruker och andra hjälpmedel skulle kunna kliva in i klassrummet en dag och se ut som “dom”. Mitt intresse för Afrika och svartas historia väcktes när jag blev mamma, 20år gammal.

Jag blev gravid samma sommar som jag hade min första feministträff där i Tantolunden. Med alla de känslor och hormoner som föräldrarollen bidrog med hängde min barndom som en mörk skugga över mitt samvete. Jag ville inte under några som helst omständigheter att mina barn skulle växa upp i Täby. Jag ville att min dotter skulle kunna få stå på skolgården och beundra en tjej i 6an med ett afro, att hon skulle kunna få identifiera sig med någon som hon kunde känna igen sig i. Därför bytte jag min lägenhet i Täby till en i Rågsved. Det är det bästa beslutet jag tagit, jag älskade Rågsved. Vi var hemma!

Tack vare Google och sökorden “black woman + feminist” fick jag en träff på Angela Davis.

Jag var helt exalterad, jag fann inte bara en rad starka svarta kvinnor utan även begreppet intersektionalitet. Det var typ räddningen på alla min huvudvärk och allt mitt grubbleri. Här stod det svart på vitt att jag inte behövde välja mellan den feministiska eller den antirasistiska kampen.

Så vad är nu black feminism? Wikipedia uttrycker det så jävla bra så jag översätter lite med mina egna ord.

"Svart feminism menar att sexism, klassförtryck och rasism är oundvikligt sammankopplade. Sammankopplingen mellan dessa heter intersektionalitet. De Former av feminism som strävar efter att krossa sexism och klass hierarkier men inte rasism, kan lätt exkludera många på vägen bl.a. rasifierade kvinnor"

I år var jag och en vän till mig på väg till Kulturhuset för att nominera en svart feminist till F!, vi ville att hon skulle kandidera. Jag och min vän skrattade efter mötet. Jag menar, jag har 0 poäng i genusvetenskap och fattar inte det feministiska tugget. Jag kan inte namedroppa viktiga personer eller stora händelser inom feminismen. Sen sa min vän, “Men ärligt, du är lika mycket feminist som “dom". Du lever feminism Grace. Du är en ensamståendes 3 barns mamma med ett kritiskt öga till alla normer. Du vill krossa patriarkatet och rasismen. Resten kommer du lära dig på vägen.”

Jag kommer kanske aldrig passa in bland vita medelklass feminister, jag kommer kanske aldrig att tala som dom och jag kommer framförallt inte att se ut som dom. Men jag sitter på erfarenheter, och har en full ryggsäck med livserfarenhet som är viktiga i kampen mot patriarkatet.

Så länge feminismen ifrågasätter, sexism, klass, rasism, heteronormen, cis-normen och diskrimineringen av personer med funktionsnedsättningar kommer jag att stolt kalla mig feminist.

Kärlek och respekt/ Grace

hej

Grace Jobe heter jag. Jag är 27år och mamma till 3 barn. Jag är född i Sverige men har en pappa som kommer ifrån Gambia, mamma är svensk. Jag är uppvuxen med min pappa och definierar mig som svart, trots att både svart och vita ständigt känner ett behov av att peka ut mig som mixad. 

Sedan i somras arbetar jag på rfsl sthlms ungdomsgård Egalia, då jag vill finnas som stöd för andra människor och framförallt unga rasifierade som inte har någon äldre person att identifiera sig med. Jag fick upp ögonen för intersektionalitet och fattade snabbt att jag måste föra en aktiv kamp för mig och alla andra kvinnor, men främst för mina svarta systrar och då kanske främst för att stödja de som inte vågar komma ut inom queer rörelsen pga rädslan för att förlora familj och samtidigt rädslan för att inte få ta del av den "vita" queer rörelsen.

Husen fullt

Morsan är ju här och hälsar på och i lillstugan bor ett stycke kvinnopartajs-sessa; Kajsa. Husen fullt med andra ord men jag älskar det. Jag vill liksom bo med människor hela tiden.

20140330-141038.jpg

Frukostbordet

20140330-141103.jpg

Kajsa och Oskar bygger en hammock

20140330-141225.jpg

Jag skördar frukterna av deras hårda slit

20140330-141245.jpg

Sen äter vi pizza- och kanelbulle-lunch.

De som har minst ska ofta avstå från mest
Vill bara föra till protokollet att jag skiter i vad folk gör för sina pengar. Dyra viner eller Ullared, designermärken eller HM. Konsumtion är konsumtion iallafall när det gäller sånt vi inte behöver. Jag moraliserar inte över specifika inköp, enskilda personer eller överklassens lyx. Jag är varken främmande för konsumtion eller onödiga inköp och hade antagligen konsumerat dyrare om jag haft mer pengar. (Och handlar ju dyrare idag än för några år sen) Man anpassar ju utgifter (och unnandet) efter plånboken liksom. Inget konstigt. Däremot ser jag gärna att konsumtion och västvärldens ohållbara livsstil diskuteras och problematiseras mer. Men då helst utan att peka ut de som konsumerar minst som största problemet bara för att de konsumerar billigt eller "fel". För visst kan man avstå från nästan allt men livet kan inte bara handla om att överleva heller. Det är lätt att tycka att folk ska avstå från ditten och datten men det är ju ofta de som inte behöver avstå som tycker att de som avstår det mesta också ska avstå från mer. Det där kollektiva ansvaret kräver mer av de som har mindre helt enkelt. Arbetarklassen ska "prioritera" medan överklassen kan fortsätta unna sig.