Livetär stökigt ibland men de flesta gör så gott de kan

När det gäller skilsmässor så känner jag att jag var lite otydlig för självklart kan det vara väldigt traumatiskt för barn att slitas upp ur den grundtrygghet de tidigare känt, speciellt när föräldrarna inte hjälper barnet att hantera alla känslor kanske för att de är för upptagna med sitt egna, med arga känslor och sårad prestige. Barn är dessutom experter på att ta saker personligt, på att ta på sig skuld och utgå från att allt är deras fel. Och det bör man ju ha i åtanke.

Men lika ofta så bryter man upp ur en redan dysfunktionell situation där barnen och föräldrarna redan mår dåligt och då är det ett första steg mot sundare relationer och mer harmonisk tillvaro. Min egna blev väl sisådär, våldet min pappa utsatte min mamma för ersattes av andra mäns våld och jag har som jag tidigare berättat växt upp väldigt otryggt. Men till slut blev det iallafall bra, något det aldrig kunnat bli med pappa kvar i ekvationen.

Uppbrott är alltid jobbiga för barn dock. Det tänker man kanske inte alltid på när man drar barnen ur skolan och flyttar långt bort från gamla kompisarna bara för att man vill testa att bo på en annan plats eller när man byter vänner och umgänge på löpande band eller när man presenterar nya pojkvännen för snabbt och allt går bra och barnen gillar honom för att han sen helt plötsligt en dag bara försvinner (för att ni gjort slut men den biten fattar ju inte barnen) eller när man hattar från styvfamilj till styvfamilj, får nya syskon och förlorar dem efter en tid. Det är ett recept på separationsångest om inte annat.

Usch, nu låter detta väldigt skuldbeläggande hör jag och det är absolut inte meningen... livet är ju stökigt ibland och de flesta gör så gott de kan utan det där berömda facit i hand. Hoppas ni förstår vad jag försöker säga.

Bee

Det är inte lätt att inte framstå som skuldbeläggande eftersom de föräldrar som skiljer sig skuldbelägger sig själva redan (ofta). Men du har en poäng i det du skriver. Utgår man från barnperspektivet så bär ju de vuxna skulden i separationer på ett eller annat sätt, det går nog inte att komma ifrån det. Vi människor gör fel, ofta, men vi är även ganska så anpassningsbara. Varje individ och familj agerar olika, känner olika men generellt så håller jag med, det är skitsvårt för barn att hamna i sådana situationer även om de är älskade till 100. Trösten kan vara att inget i ens liv är statiskt, det är väldigt få saker som är statiska så det gäller att exempelvis om jag utgår från mig själv som rätt så traumatiserat barn att ta ansvar för mitt vuxna jag nu (be om hjälp om man behöver det). Det som varit kan jag inte ändra på ändå.

Madde Schwedaan

Mycket bra skrivet. Går din poäng inte fram hos människor nu så kommer den nog aldrig att göra det.

Malin

Hej,

Jag håller med om det du säger att uppbrott är jobbigt, både för barn och vuxna. Men barn anpassar sig, precis som vuxna, till den nya situationen. Det jag har upplevt som barn och sett som lärare är att barn tar mer skada i skilsmässo-situationer om de upplever att de inte längre kan lita på att deras viktiga vuxna tar ansvar för tillvaron.

Som du skriver är det en känslomässig berg-och-dal-bana med separation. Men kaoset kan inte gå ut över barnet! Gör det det så sätter det djupa spår. Barnet får inte bli den som ska bära pappa eller mammas sårade känslor eller vara den som ska bekräfta sina föräldrar.

Även om känslorna är bananas har föräldrar ett ansvar att rodda så att barnen har en tillvaro där saker och ting fungerar och känns trygga och förutsägbara. Föräldrar får spåra ut hos en vän eller en psykolog eller på jobbet, men inte med barnet som insats. Det är ok att vara ledsen eller arg som förälder, men man kan inte tappa det och lägga över det känslomässigt ansvar på sina barn.

Lisette

mina föräldrar skilde sig när jag var 7 år och min lillebror var 5. jag är glad att jag var så pass liten när det hände för jag visste ändå inte riktigt vad som hände och förstod inte. Jag minns att mina föräldrar sa till mig å min bror att vi skulle flytta och att dom hade köpt ett radhus och en lägenhet. I början så bodde jag och min bror i radhuset och mamma och pappa bytte varannanvecka. men sen så fick jag å min bror byta varannanvecka. Jag tycker att det fungerade bra. Men tänker ofta på att jag är göad att dom inte skiljer sig nu ex för då skulle jag förstå mer vad som händer och dt skulle varit jobbigare. Jag ser mina vänner och de berättR om sina föräldrar som bråkar heltiden och en skilsmässa är nog det bästa. Och kag är glad att mina föräldrar kan prata med varandra om det behövs och det är inget bråk mellan dom (som jag / bror märkt iallafall)

Emma

Forskning stödjer vad du säger Lady Dahmer. Det barn ffa mår dåligt av är föräldrar som mår dåligt. Eller att tappa kontakten med en av föräldrarna. Googla efter Elvis-projektet. Är ett forskningsprojekt som studerar barns psykiska mående efter skilsmässor samt växelvis boende.

Bipolär fobiker

Hej!Jag tycker du skriver jättebra och klokt om ämnet. Jag tycker absolut inte att föräldrar ska hålla ihop till varje pris oavsett anledning och ett destruktivt förhållande tror jag barn mår sämre av än två hem med föräldrar som mår bra. Däremot tror jag att många barn hamnar i kläm i skilsmässor eftersom en del föräldrar inte riktigt klarar av att skapa en trygg och skuldfri miljö för barnen. Jag är själv skilsmässobarn och mådde extremt dåligt av det, vilket jag själv inte tror berodde så mycket på att ha två familjer, utan för att jag systematiskt skuldbelades för att jag ville bo mest hos min mamma eftersom jag inte mådde bra hos pappa. Trots detta har jag aldrig önskat mig en "kärnfamilj", eftersom jag bara var ett år när mina föräldrar separerade så var det liksom det normala för mig med två hem, plus att jag vet att mina föräldrar skulle varit väldigt olyckliga tillsammans. Men jag tror verkligen att kärlek och trygghet är det viktigaste, finns det så spelar det ingen roll hur många hem, föräldrar, syskon osv en har.

Jag älskar din blogg förresten, blir så pepp jämt :)

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog