Lady Dahmer

Detär skamligt att vilja bli åtrådd

Som yngre så gjorde jag allt för att få uppmärksamhet, inte bara generellt utan av män. Att män såg mig och åtrådde mig var väldigt viktigt och det började redan som åttaåring. Inget konstigt egentligen, jag har ju växt upp i en kultur där kvinnors värde helt hänger på hur knullbar hon är och tror man att detta bara sträcker sig till vuxna så bedrar man sig själv för barn iakttar och barn imiterar.

Jag var åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton år... och jag vickade på höfterna, sänkte blicken, öppnade munnen och antog ett förföriskt flirtigt kroppsspråk. Ju äldre jag blev desto mer respons fick jag och som fjortonåring var det inga svårigheter alls att förföra vuxna män. (Även om jag inte låg med dem)

Jag älskade och hatade det. Älskade det för att det fick mig att känna mig värdefull, hatade det för att det fick mig att känna mig värdelös. Förstår ni paradoxen? Och när jag fick uppmärksamheten jag ville ha så kände jag mig tvungen att högt protestera mot detta i form av kommentarer som "äckliga gubbar som glor" för tänk om nån faktiskt fattade att jag medvetet eftersökte det?

Jag tror det var först när jag fick barn som det här behovet att vara åtråvärd faktiskt försvann, eller iallafall minskade drastiskt för jag har ju fortfarande tillfällen då jag såklart saknar och begär den typen av bekräftelse vilket inte är speciellt märkligt, inte bara för att jag fostrats så men för att jag är en heterosexuell biologisk varelse med en instinkt att reproducera. Men här kommer det intressanta; jag skäms för det. Jag känner skam för det är så jag programmerats. Jag ska vara villig att vara till lags, att jobba för att uppnå rätt nivå av knullbarhet men jag får inte vilja för mycket för det är skamligt att vilja bli sedd och bekräftad av män. Då är jag tragisk eller trasig. Men att vilja bli åtrådd betyder ju nödvändigtvis inte heller att man värderar sig själv utifrån detta.

Isabelle

Jag mår så dåligt över hur starkt jag känner behovet av att folk ska tycka att jag är attraktiv. Jag får nästan aldrig komplimanger för annat än mitt utseende så jag känner mig endast värdefull när någon uttrycker att jag är snygg.

Jag vill inte känna så men jag kan inte låta bli!

Svar: Känner igen mig!
Bella

hanna

Jag känner egentligen behovet av bekräftelse att jag är snygg, men den kommentaren får jag nästan aldrig. Samtidigt kan jag se det som en fördel då jag kan få bekräftelse på annat sätt än utseende.

S

Jag känner verkligen ingen mig. Nu är jag forfarande ung (23) och klassas som snygg, men jag är inte lika noga med att hela tiden var sådär skitsnygg (kläder, smink)- detta gör att jag inte får lika mycket uppmärksamhet. Det tragiska (ja, jag skäms) är att jag saknar det. Jag saknar alla dessa blickar som 'äcklade mig' och detta trots att jag har en pojkvän som uppskattar mig mest för mitt inre. Svårt det där...

s

Känner igen det från tonåren, den där längtan efter bekräftelse, men har inga rester kvar av den längre. Jag skiter fullständigt i vad andra tycker om mitt utseende och blir bara irriterad om någon kommenterar det. Men tänker att det nog är lättare för mig som faktiskt inte är snygg och aldrig egentligen har varit det heller. Jag har aldrig fått särskilt mycket utseendebekräftelse och har därför inte heller byggt upp mitt självförtroende utifrån det. Det kan nog vara värre för den som vänjer sig vid att alltid bli bekräftad på det sättet, svårare att tex acceptera sitt åldrande eller att bli "fulare" på andra sätt.

Anna

Känner igen mig så i det du skriver. Att vara attraktiv var väldigt viktigt för mig förr, även om jag aldrig hade erkänt det då. När jag väntade mitt första barn kände jag mig så fet och ful. Så oattraktiv och det syntes ju på mig att jag redan var tagen. Till saken hör att jag är väldigt monogam och har varit tillsammans med samma person länge, men ville ändå vara attraktiv, "knullbar" som du skriver, för andra män. Alltså utan att ligga med dem. Sen fick jag barnet, och min kropp ba förändrades till det "sämre". Men jag gillar den mer nu. Den är skitbra. Nu känner jag inte samma behov av att vara attraktiv för män längre. Är inne på graviditet två och tycker att jag är så himla fin nu när det börjar synas!
Men däremot älskar jag fortfarande att få komplimanger av andra kvinnor. De är oftast sjukt mycket bättre på att märka till när man har ansträngt sig, på att lägga märke till nya kläder, frisyrer, smycken, nagellack osv. Och det handlar inte om att vara attraktiv=liggbar, och det är det som är så nice.

Svar: Jag blir alltid glad av komplimanger gällande smink, kläder, frisyr eller liknande, då det ju är saker jag VALT som ett sätt att uttrycka vem jag själv tycker att jag är. Komplimanger riktade mot dessa saker blir därigenom komplimanger riktade mot mig som person istället för mot mitt DNA, som ju faktiskt har väldigt lite med vem jag är att göra.
Kateli

Mad

Alla vill ju känna sig åtrådda även om det också kan vara destruktivt att bara få uppmärksamhet för ens utseende.
Men är man kvinna så är det ju vad man föds in i, så det är väl inte konstigt?
Oavsett vad man gör som kvinna, så gör man fel. Är man inte sexig nog så är man tråkig/stel/frigid och är man sexig med kläder, smink och alltihopa är man lättfotad/hora/våp/korkad osv.

Det känns lättare att bara vara sig själv och skita i vad andra tycker om det, man är mer tillfreds på det sättet.

Svar: Nej, alla vill inte känna sig åtrådda. Sexuella människor (dvs inte alla) vill ibland känna sig åtrådda (vid vissa tillfällen eller vissa faser i livet, dvs inte alltid). Asexuella människor kan också ibland vilja känna sig åtrådda, men då bara som en längtan efter bekräftelse och status, inte en "egen", sexuell längtan.
Menar bara att varje gång man börjar en mening med "alla vill..." så har man garanterat fel.
s

JoB

"Jag älskade och hatade det. Älskade det för att det fick mig att känna mig värdefull, hatade det för att det fick mig att känna mig värdelös." - Åh, känner igen mig så jag blir tårögd. <3

Hela mitt liv går ut på att vara snygg, typ. Skulle jag inte vara det skulle jag på riktigt gå under. Antar att det lätt blir så när man, liksom jag, suger på allt och är psykiskt sjuk.

All min vakna tid ägnar jag åt mitt utseende, näst intill. Om inte annat finns det alltid med i bakgrunden - är jag inte supersnygg kan jag inte koncentrera mig på något annat än att tänka på mitt utseende.

Jag vet inte vad jag ska ta mig till snart, en vändning måste komma innan jag går under men jag vet inte hur det ska gå till...

Svar: Åh, du suger inte på att skriva iaf! Lättläst, bra meningsbyggnad, korrekt användning av flera sorters skiljetecken, skönt flow och uttrycksfullt. Hade du skrivit något, blogg eller bok eller whatevs, hade jag gärna läst den.
M

erika

Så jäkla bra skrivet och jag förstår precis.

Mona

Jag har alltid fått kommentarer om hur snygg jag är. Det har gjort att jag velat upprätthålla det, med t ex smink, för att ingen ska tänka att jag förfallit. Aldrig någonsin att jag gått till jobbet/ skolan/ på stan utan smink. Jag och sambon flyttade utomlands när vi väntade vårt första barn och jag tänkte från början att nu jävlar så ska jag visa mig osminkad från början så att folk vänjer sig med det och inte mitt sminkade ansikte. Det känns bra, men fortfarande konstigt. Dock gillar jag att sminka mig/ klä upp mig när vi ska någonstans, men aldrig mer att jag inte ska våga gå till mataffären utan smink. Den tiden är förbi. Skönt.

Svar: Känner igen mig så mycket i din kommentar. Är 31 år nu, men det var inte förrän för kanske 3 år sen som jag kunde tänka mig att gå och handla eller ens ut med soporna(!) utan smink.. Det har begränsat mig så mycket i mitt liv!

Det var när jag hittade feminsimen och LD:s blogg som jag började tänka annorlunda. Nu bryr jag mig mycket mindre om hur jag ser ut eller uppfattas och det är så jäkla skönt!

TACK Lady D.
Hannah

Ingela

Såhär tänker jag kring små/unga flickors "lek" med sin sexualitet: att man vet att man är en sexuell varelse (det fattar man rätt tidigt), att man testar det på äldre män (för att man ser dem som ofarliga eftersom de INTE ska/får reagera på minderåriga och man därför kan utforska sin sexualitet/sensualitet utan att det behöver leda nån stans. Katastrofen kan dock inträffa när den vuxne mannen inte fattar att det är NO NO att svara på inviten från flickan.

Matilda Flodin

Jag har alltid varit äcklad av åldersskillnad, antagligen för att jag har äldre syskon så jag jämför mot dem och tycker det är äckligt då jag sett dem som gamla i jämförelse med mig. Även om det så bara var 3 år äldre.
Men mot jämnåriga började jag nog försöka skapa intresse redan vid 5-6 års ålder genom att vara "förförisk".
Det pratades väldigt tidigt i min familj om vikten av att vara söt, bli omtyckt av killar och framförallt bli gift. Äktenskap är den heliga gralen i min mammas ögon och hon är mycket störd över att min framtid fortfarande inte är säkrad i äktenskap, vad fan nu det ens betyder längre.
Jag brukar ibland med ledsamhet tänka tillbaka på hur mycket av min tid och energi genom åren som gått åt till att tänka på killar och vad jag tycker om dem eller de tycker eller inte tycker om mig.
Jag är glad att jag aldrig varit en sådan som pallat skriva dagbok för sådana hade typ bara varit fulla med beskrivningar av vilken kille jag för tillfället var kär i. När jag gick i 7:an skulle vi skriva ett brev till oss själva som vi sen skulle öppna vid examen i 9:an. Av någon anledning blev mitt aldrig färdigt och inlämnat, så jag hade inget brev att öppna, men jag känner att det är lika bra för det var bara beskrivningar av killar och till och med teckningar av killar jag var "kär i".
Hade jag kunnat åka tillbaka och ge mig själv ett enda råd hade det varit att släppa alla jävla killar och fokusera på mig istället.

Rebecka

Jag känner inte alls igen mig. Jag har nog varit barn bra mycket längre än andra märker jag.

Smörgåstårta

Hej och stort tack för ditt inlägg!
Den här skamkänslan känner jag verkligen igen mig i. Skammen i att vilja bli åtrådd. Ibland känner jag mig som en jävla smörgåstårta för att det är så många LAGER av skam.

I flera år har jag kämpat med hur jag ska ställa mig till den här önskan att vilja bli åtrådd.

Redan vid ca 9-10 års ålder började jag bli medveten om att mitt utseende kunde anses bra eller dåligt i jämförelse med andras. Klasskamraters kommentarer om mitt utseende knuffade in mig i jämförelseträsket. Innan dess trivdes jag bra med mig själv. Eller snarare, jag reflekterade inte över att jag inte skulle kunna trivas med mig själv. Men så började redan tidigt skammen i att vara ful.

Mina föräldrar har aldrig berömt mig utifrån mitt utseende vilket är något jag i stort uppskattat. De har visat mig att det är andra saker som har betydelse. Trots det har jag alltid haft en naggande känsla av besvikelse gentemot dem för det. "Tycker de inte jag är fin? Är det därför de inte kommenterar mitt utseende? Tycker de helt enkelt att jag är ful?"

Det här känns helt sjukt. Jag som alltid sett mig som någon som inte värderar en person högre för att den ser bra ut (antingen i mina ögon eller i vad jag tror vara allmänhetens ögon). Sjukt att jag ändå känner mig besviken när andra inte uttalar sig positivt om mitt utseende. (Negativa kommentarer har jag fått så det räcker av skolkamrater.)

Här tillkommer alltså ett par nya lager skam. Skam över att vilja bli bekräftad utifrån vad jag egentligen tycker är irrelevant. Och skam över att känna irritation över att inte få den yttre bekräftelsen.

I hela mitt liv har det som vägt tyngst varit det som andra yttrat om mig. Oavsett om det gällt utseende, prestationer eller värderingar. Jag har därför alltid haft svårt att finna mitt eget värde när andra inte uttalat sig om det. Jag har tidigare, och även idag, alltid tyckt mig vara hemskt ful för att andra sagt det till mig. Men eftersom det var väldigt väldigt många år sen har jag i mitt vuxna liv försökt bortse från dem och istället hitta mitt eget värde så att säga. Men det är så svårt att hitta vägen när ingen visar vägen.

Och att ingen visar vägen är av den enkla och fina anledningen att de flesta jag träffar och känner idag är vettiga människor som inte uttalar sig om andras utseende åt ena eller andra hållet. Det är mer allmänt accepterat i mina kretsar nu att vara olika.

Jag vet inte om det här trassliga nystanet till inlägg väcker igenkänning hos andra. Men om det gör det skulle det vara värdefullt för mig att få höra på vilket sätt. Och hur de här skamsiga garnändarna kan redas ut. Jag är liksom vilsen i smörgåstårtan.

SAMMANFATTANDE så kan jag väl säga att jag inte vill bli bedömd utifrån och få kommentarer kring mitt utseende och jag kan ofta bli sur när jag får det. För jag tycker inte det är viktigt i grunden. Men så länge jag inte får kommentarer om att jag är snygg, fin eller annat "bra" så antar jag att alla tycker jag är ful. Och då skäms jag över det. Och sen skäms jag för att jag VILL HA "bra" kommentarer trots att jag ju egentligen inte tycker det är viktigt. Och om jag (gud nåde mig) blir GLAD över en kommentar om mitt utseende - ja då skäms jag för det också. Aaaarrrggghhhh! Skäms skäms skäms liksom.

Skammen i att iblanda faktiskt vilja ha det där som man vet att man egentligen inte tycker är viktigt och egentligen vet att man inte borde behöva och egentligen inte vill ha.

Tack för det långa ordet!

Svar: Känner absolut igen mig i att det är kommentarer om utseendet som gör att man först ens börjar reflektera över det. Mina föräldrar har som dina aldrig sagt något om mitt utseende, inte mina andra släktingar heller, men en sommar när jag var 16 var jag hemma ensam i nästan två veckor och gick ner lite i vikt, helt utan att ens tänka på det, jag var bara sämst på att laga mat. Min kompis påpekade att jag blivit smalare om magen och de negativa tankarna kom som ett brev på posten. Som jag hatat och stört mig på min mage sedan dess!
eff

Maria - Vilda barn

Känner du att det har ändrats sen du började blogga och fått en stor läsarkrets? Jag tänker att de flesta människor vill bli bekräftade på något sätt, för det man kan bli bekräftad genom. Vi kan tycka att det är synd om folk som vill bli bekräftade för sitt utseende men samtidigt tänker jag att för många är utseendet eller sex-appealen det enda de känner att de har som gör att de blir sedda. Andra har en röst som hörs, får bekräftelse på det sättet, och då kanske utseendet inte blir lika viktigt? Jag vet inte. Jag kände nog när jag var yngre och trodde att jag var urkorkad att utseendet var det enda jag verkligen hade. Det var mitt maktmedel gentemot män och min sköld mot tjejer. Nu har jag andra sätt att få bekräftelse på. Men utseendet är fortfarande viktigt till viss grad, och det är pinsamt att erkänna att det är jobbigt att bli äldre.

svamp

Personligen har jag inget behov att vara åtrådd fysiskt. Jag själv blir tex aldrig sexuellt upphetsad av att se en vacker man/snygg man. Jag blir attraherad av personlighet/doft/charm och kåt blir jag vid beröring eller vid tanken av beröring. Jag blir äcklad av objektifiering och att människor faktiskt tänder på att se andra människors kroppsdelar/kroppar och tänker "sex". samhället är vidrigt på det sättet att det lär tjejer att "de bör vara fina och behagliga/oj vad bra om de såg ut som tjejerna i media...och när de börjar sträva efter det dvs sminkar sig/klär sig så/vill få bekräftelse.... så har de ingen självrespekt och bör kallas horor. Och blir de dessutom sexuellt ofredande/utnyttjade eller våldtagna så är det tjejens eget fel. Bra där patriarkatet du har lyckats! ...*gråter*

Svar: Även för personlighet/doft/charm finns det normer. Jag tror inte det känns lättare att bli bortvald för att en luktar illa än för att en är ful enligt normerna. Det finns människor som luktar illa även om de tvättar sig varje dag. Det finns människor vars personlighet ses som fel av de flesta, inte för att de är direkt elaka, utan för att de är udda, säger och gör "fel" saker.

Personligen vill jag uppleva en sexpartner med alla sinnen inklusive synen. Jag är medveten om problemen med skönhetsideal, men varje gång jag tänker på att ha sex med någon jag inte attraheras av även på en utseendemässig nivå får jag ångest. Det behöver inte vara någon som är allmänt sedd som snygg, men det ska vara ett utseende som tilltalar mig.
Elysia

Bee

Så himla intressant ämne. Jag har nog alltid velat se bra ut och gjort mitt yttersta för att bli sedd och "accepterad" MEN på senare år har jag faktiskt inga problem med att gå ut osminkad till affären/ut med hunden osv. Tyvärr finns det fortfarande vissa ställen där jag gärna känner att jag vill framstå som snygg osv. T.ex i skolan och på jobbet och om jag ska ut och socialisera mig med folk. Jag är inte singel men ändå är det jävligt viktigt att killar tittar och "visar intresse" "tycker att jag är en skön tjej". Varför?!?! Så jävla orelevant för mig egentligen men ändå... Bekräftelseknarkare oh yes. Blä.

Ida

Hade en liknande diskussion med min sambo om detta härom dagen. Läste på Aftonbladet att en man blivit gripen för han utövat utpressning på flickor/kvinnor som skickat bilder "av sexuell natur" till honom. Han tvingade dem att fortsätta skicka bilder och dylikt för annars skulle han visa bilderna för kvinnornas familj och vänner.

Min sambo tyckte att mannen var ett riktigt svin och borde låsas in för alltid. Självklart höll jag med. Men det jag reagerade mer på än att han var en vidrig människa, var att man ens ska kunna utpressa en människa pga sexuella bilder. Och då främst kvinnors sexuella bilder. Det är så sorgligt att det är skamligt att vara sexuell, att man gör vad som helst för att det inte ska komma ut. Tänk vad skönt det hade varit om man bara kunde säga : "visa bilderna du, jag skäms inte över mig själv".

Nina

Det är verkligen damned if you do - damned if you don't.

Tant A

Alltså... Hur ska jag säga.. Jag har inte behovet av att vara knullbar.

Jag vill vara fin. Typ som att jag vill att mitt hus ska vara ett fint hus, min möblering fin (efter min smak då så klart, högst subjektivt), tapeterna fina, färger jag gillar en trädgård där det finns växter och saker jag gillar (inga tujor eller gulliga prydnadsgrodor typ utan mycket blommor och bär, liksom min bil måste ha en acceptabel färg och mina kläder vara sköna och göra mig glad... Samma sak med mitt utseende. Jag gillar när folk tycker jag är fin. Som när de tycker min trädgård, mitt vardagsrum eller min tavla jag målat är fin. Mest för mig, men även för andra.

Hur skadad är jag? :/

Elysia

Som barn hade jag ingen längtan efter att bli åtrådd. Upp till och igenom högstadiet var jag övertygad om att jag aldrig skulle göra något så äckligt som att ha sex. Jag var glad att mina föräldrar tyckte jag var söt och tog deras åsikt som en objektiv sanning. Jag blev ledsen när andra barn sade att jag var ful inte för att jag då tyckte att de hade rätt i sak, utan för att de visade att de ogillade mig.

Som gymnasieungdom började jag få ett visst intresse för sex och romantisk kärlek, men jag var vare sig socialt kompetent eller så intresserad av att piffa till mig till vardags. När jag gick på diskon hände det att killar visade intresse, men om det var för tydligt sexuellt blev jag bara rädd och det var aldrig någon som var intresserad av att lära känna mig närmare.

Nu som vuxen vill jag bli åtrådd av de jag själv åtrår, men i övrigt vill jag helst bli sedd som neutral, varken sexig eller äcklig - och att min peronlighet ska vara det viktigaste. (Jag avstår dock från att raka mina ben även om jag vet att det äcklar en hel del människor.)

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog