Lady Dahmer

Har man fullt upp med attöverleva, oavsett om det gäller ekonomiskt, fysiskt eller mentalt, så har man annat att tänka på än attta tag i sitt liv

Vi lever verkligen i ett individualistiskt samhälle eller kanske tid snarare. Där det är var kvinna för sig själv, där alla är sin lyckas egen smed och alla kan om de vill. Det ska löna sig att arbeta. Det är bara att våga satsa på drömmarna. Och så vidare.

Ve den som inte tar tag i sitt liv och ve den som vågar tycka synd om sig själv för kan man inte göra nåt åt sin situation så ska man fan inte sitta och gnälla heller. Jävla självömkare!  Lite så. Lite så oavsett vad det handlar om. Har du övervikt och och är missnöjd med det? GÖR NÅT ÅT DET ELLER SLUTA GNÄLL. Dåligt jobb? GÖR NÅT ÅT DET ELLER SLUTA GNÄLL? Elak kille? .... ja ni hajjar. Gör nåt åt det eller sluta gnäll. Den liberala människosynen fullkomligen lusar ner alla vrår och kanter och försöker man förklara vad det kanske beror på så skyller man ifrån sig. Eller ja, jag tycker ju inte att det är så svartvitt men det finns en oförlåtande attityd i samhället som bara gagnar de som orkar och sparkar på de som inte gör det.

Vi gräver ju där vi står och har man kanske haft det jobbigt och tagit sig ur så kan det lätt bli så att man projicerar det på alla andra: ”kan jag så kan alla” men man kan inte jämföra på det sättet för alla har olika utgångslägen. Att vissa människor klarar av att ta sig igenom till synes stora svårigheter beror oftast på att de haft det så kallade kapitalet för det. Alltså förutsättningar. Det kan handla om människor omkring som stöttat, en stark tro på sig själv och en god självkänsla, ekonomiska förutsättningar eller ekonomisk trygghet kanske t.ex genom ett stabilt skyddsnät, sociala skills eller annat.

Att sakna motivation eller ork är inte att vara lat. Det är att sakna ett visst kapital, vissa förutsättningar och det spelar ingen roll hur många käcka självhjälpsböcker man läser för man kan inte peppa sig lycklig eller lyckad. 

jag

Mella - stolt medlem i PK-maffian

Det är så himla sant. Jag blir äcklad när jag ser alla människor som "lyckats" i livet och är övertygade om att detta enbart är ett resultat av deras egen förträfflighet. Som inte ser att de har massa resurser i sitt liv som möjliggjorde deras framgång. När "kan jag så kan du-människor" ska berätta om hur de minsann lyckades så berättar de knappast hela sanningen.

Alla människor kan konstruera berättelsen om sitt liv så det låter som att de lyckats mot alla odds. Jag skulle exempelvis kunna berätta om hur jag kommer från ett enkelt arbetarklasshem, att min pappa dog, att jag växte upp med en ensamstående hårt arbetande mamma och att jag var mobbad i skolan och ÄNDÅ så gick det så himla bra för mig. Det är en helt sann om än onyanserad berättelse. Sett ur ett annat perspektiv hade jag en väldigt kärleksfull förälder som såg och bekräftade mig mycket, ett läshuvud som gjorde att jag hade lätt för skolan och samtidigt fick jag mycket stöd och uppmuntran från vuxna i min närhet. De flesta människors liv är präglade av både positiva och negativa aspekter, men vissa människor är äckligt förtjusta i att bara prata om det jobbiga de har varit med om i syfte att framställa sig själva som starka och duktiga och därmed få spotta lite på de som inte lyckades "ta sig i kragen".

Jag tycker absolut man kan vara stolt över sina framgångar, men man får aldrig glömma att ingen människa är en ö och att ens framgångar därmed inte enbart är resultatet av ens egen förträffliga personlighet. Man får för helvete vara lite ödmjuk. Alla människor som gillar att slänga mig med uttryck i stil med "kan jag så kan du" borde fan skämmas.

RödaHund

AMEN! Så jävla bra skrivet! Precis så känner jag det också!
Jag har fått höra det där så många gånger att nästa person som säger det kommer få en spark i arslet!
Ok, jag är på lite dåligt humör idag ehehe

Cruella Rubella

AMEN! Precis så känner jag med! Har fått höra "sluta vara lat" och "det är bara att..." en gång för mycket så nästa imbecill som säger det till mig kommer få en spark i arslet! Långt upp i arslet!

Ok, är på lite dåligt humör idag ehehe

Snabbmakaroner

Tänk att folk har så svårt att förstå det. Att motivation är ett kapital precis som en massa andra egenskaper. Läste precis om "inlärd hjälplöshet". När människor (djur överhuvudtaget) aldrig upplevt att de kan påverka en negativ situation blir de till slut apatiska och allvarligt sjuka. Kanske en liten tankeställare för dem som inte fattar ...

Svar: Finns det något man, som utomstående, kan göra för att hjälpa en människa som verkar lida av "inlärd hjälplöshet"?
Issy

ACO

Tack för att du formulerade en poäng jag ville åt (och från en bättre synvinkel).

Jennie

Men var går gränsen för vad som är eget ansvar och begränsningar i form av yttre stöd/hinder?
Handlar det någonsin om lathet eller kan allt förklaras med kapital i olika former?

OBS! Uppriktig fråga! Jag funderar mycket på hur f-n man ska veta vilka krav man kan ställa på sig själv och andra och i vilken utsträckning man ska vara förstående och acceptera läget.

Svar: Håller med! Var drar man gränsen?! När är det läge att skärpa sig och när är det läge att vara snäll mot sig själv och ge sig själv (eller andra) lite slack? Skitsvårt!
Smartbyxan

mia

Hej!

har du sätt Emma Watsons tal He for she, skulle vara roligt att höra vad du tycker om det,

Kejsarinna

jag kan förstå resonemanget vad gäller "stora" grejer men jag har svårt för folk som är uppenbart missnöjda med sitt liv men inte gör något fast de faktiskt har möjligheterna.

Har en vän som inte mår bra i sitt förhållande eller på sitt jobb. Allt är "ok" men leder ingenvart och hon går runt och mår smådåligt hela tiden - mentalt och fysiskt. Hon har alla förutsättningar att byta - pengar för flytt eller dyrare resa, ett CV som kan ge likvärdiga eller bättre jobb. Jag vill gärna stötta men vägrar säga att det går bra att vara kvar där hon är (snart 2 år har gått sen hon själv insåg att hon inte mår bra). Men hon vågar inte gå vidare för hon inte vet vad hon får/det hon har kanske inte är SÅ dåligt/ det andra kanske inte heller är det hon vill göra/pojkvännen kanske blir någon annan en dag av sig själv... Jag vill gärna stötta, men hon gör ju inget jag kan stötta.

Jag tycker hemskt illa om när folk tycker att "alla kan" och inte tar med just vilka förutsättningar man föds in i. Men när folk som HAR förutsättningar inte ändrar på något de kan påverka eller ens verkar vilja, ja då har jag svårt att fullt ut förstå. Jag försöker sympatisera och lyssna, men det samma icke-argument om och om igen och då blir det svårt för mig. Själv är jag så otroligt lösningsfokuserad och gör alltid listor på lösningar och idéer för att förbättra så jag har aldrig hamnat i den uppgivenheten fullt ut.

Svar: Har också en vän som mår lite så där halvdåligt i sitt förhållande bland annat, mycket smågrejer liksom, som gör att hon inte riktigt trivs.
Jag har frågat varför hon inte gör nåt åt det.
EN GÅNG.
Hon svarade att hon ändå är nöjd, "för det mesta".
Ja, men då får det vara så då. Hon vet att jag finns där om hon skulle vilja göra nåt åt saken.
Jag tänker inte knuffa henne i någon riktning, hon är vuxen och gör sina egna val. Och jag stöttar henne i hennes val att vara kvar. För jag älskar henne.
Vill också gärna ordna upp grejer, men ibland måste man ta ett steg tillbaka och bara gilla läget.
Jennie

Eva Berglund

Fint skrivet. Livet är ett mer eller mindre helvete, och de dagar det är mindre kanske man orkar med något utanför sig själv. Hur som helst så finns ju indianordspråket om att man inte vet något om andra människor förrän man gått i deras moccasiner, och så är det ju.

Jag tycker att vi måste försöka förstå varandra, i den mening att vi inte alla orkar allting jämt. Med tillräckligt mycket i bagaget kanske vi aldrig orkar.

Och då tycker jag att det är vi som orkar just nu för tillfället som får försöka dra, och hoppas att någon annan gör det den dag vi själva kommer att vara svaga.

Laks

Så jävla spot-on. När jag slutade högstadiet p.g.a. panikångest ansågs jag vara lat. När jag skolkade från varannan lektion i gymnasiet - oengagerad. Inte söker något jobb - svag. Det hjälper inte direkt att veta vad folk tänker om en, att man "borde" ta tag i saker och göra sitt liv bättre. Jag ORKAR inte. Det GÅR inte. Jag KAN inte. Människor måste acceptera att alla inte har haft samma solskensuppväxt helt fri från psykiska problem som dem själva.

ACO

...jag har dock så himla svårt för att greppa det här. KANSKE för att jag kallats och trott mig vara lat.

Hur är man det? På en utbildning för ADD/ADHD berättade föreläsaren att för personerna med denna diagnos, så är det t.ex. LIKA jobbigt varje gång man ska dammsuga, och att det inte blir enklare i samma utsträckning som för människor utan denna bokstavskombination. Och att man därför (som AD(H)D:are) har svårare att utföra vissa handlingar.

Vad gäller i så fall för lata människor? Får de motivation (till skillnad från AD(H)D:are), men _väljer_ att inte dammsuga? Om man kan och är motiverad (m.a.o. utföra handlingen med enkelhet), men väljer att inte göra det, är det väl omöjligen lättja? Definitionsmässigt kan det således inte vara ett beslut som påverkas av varesig det eller brist på förmåga.

Hen som inte diskar, vet att det någon gång måste göras. Jag kan inte tänka mig något annat än att någon som kallas "lat" helt enkelt inte besitter motivatonen - precis som personer med uttalad avsaknad på kapital och förutsättningar.

Alla föreläsningar jag gått om ångest, koncentrationsproblem, motivationslöshet, använder samma parametrar, som lika väl går att applicera på "lata människor" - utan att någon kunnat förklarat skillnaden, bara blivit provocerade av frågan.

För personer som känner att de verkligen inte har någon anledning att utföra (särskilt många) handlingar - är ambitionslösa (ej negativt värdeladdat). En skiljelinje är viktig. Det blir extremt fel och missvisande om ambitionslös blir synonymt med lathet. En som t.ex. är nöjd med sin lön, trots att hen fått erbjudanden om bättre avlönade jobb, m.a.o. inte vill höja ambitionen (på jobbet) - måste få ta de besluten utan att bli felaktigt dömd av andra.

De som kallas lata har gått å blivit som en feelgood-variant av oss andra, som av olika anledningar kommit att kämpa mer med diskrepansen mellan våra förutsättningar och vad vi vill - trots att de (som folk i min närhet utmålat dessa till) går under exakt samma kategori.

Vilka är dessa, hur bestämmer man vilka de är, och varför får man anklaga dem? Förutsatt att man får det.

S

Vem skulle stått och skrikit på en benamputerad utan rullstol att UPP MED DIG OCH TA TAG I DITT LIV KAN JAG GÅ KAN ALLA!

Idioti att tro att det man ser är alla funktionshinder som finns.

Svar: Väldigt bra jämförelse, aldrig tänkt på det så förut!
S

Mad

Känner igen mig så väl. Jag har haft en strulig uppväxt som gjort att jag skolkade massor, vilket i sin tur ledde till att jag inte pluggade ordentligt och därmed inte har jobb idag.
Jag har alltid blivit sedd som lite lat, utan ambitioner och bekväm av mig, när jag faktiskt har tagit mig ur flertal depressioner som kommit och gått sen jag var 11 år (26 idag), social fobi, panikångest, början på missbruk osv, helt på egen hand utan stöd ifrån familj eller professionell hjälp. Det vet inte folk, men jag blir ändå sedd som "svag".

Folk glömmer av att vi alla är olika, med olika förutsättningar och mål. Alla behöver inte gå samma väg för att nå fram till samma mål, alla gör på sitt sätt med de förutsättningar de har. Det är orättvist att jämföra människor med varandra när ingen har samma bakgrund.

burgschki

Fast jag håller inte med om att ta ansvar för dig själv skulle vara en enbart liberal idé. Jag är vänsterorienterad och är trots det ett fan av tro på sig själv.

Det handlar ju, så som jag förstått det, främst om hur mycket staten ska lägga sig i och om människan klarar sig bäst utan statlig inblandning (eller ej). Det är ju inte så som att socialdemokraterna tror att ingen kan själv utan stöd. Staten kan mycket effektivare hjälpa människor som är intresserade av att hjälpa sig själva. Jag ser ingen motsättning mellan att se samhällsstrukturer och samtidigt argumentera för personligt ansvar.

Det är klart opassande och nedtryckande att påpeka personligt ansvar när någon beklagar sig, som om de problem man har är enbart ens eget fel. Men att inse att man på ett personligt plan har makt över sin situation kan även vara oerhört befriande och stärkande.

För att lyckas med ett mål (gå ner i vikt, plugga vad som helst) krävs en motivation, att man verkligen vill, samt en övertygelse om att man faktiskt har den inre kapaciteten som krävs. Och där hjälper ju pepp från andra som stöttar och så vidare. Inte: ja du kan inte rå för din situation och vissa KAN faktiskt inte ändra på sitt liv, tjocka KAN inte gå ner i vikt. Osv.

Svar: Tyvärr så är ju vår generation ett bra exempel på hur fel det kan bli när staten går in och tar hand om tex barnuppfostran.

Vi blev uppfostrade på dagis, i grupp, ofta från tvåårsåldern.
Vi var ifrån vårt moderskepp i många timmar varje dag, varje vecka, hela barndomen.
Detta har självklart gjort oss •uncomplete•

Då menar jag att de flesta av oss har fått men av att bli lämnade så ungt och så mycket.
Vår föräldrargeneration är inte så här ängsliga och ångestfyllda därför de fick vara med sina mödrar till skolstart, 7 år alltså med mamma de första åren.

Det här kan vi aldrig få igen.
Vi kommer inte kunna bli "Complete" därför vi fick inte det vi behövde som barn, som med allt levande på jorden, starten är viktigast.

Ännu värre är det idag, då vi lärt oss att skola in barn runt två är "sent".

"Staten" (Vi tillsammans) borde vara lite räddare om våra små.
Det är den inte, därför har vi psykisk ohälsa, både bland föräldrar och barn.

Dubbel ångest pga att vi begår samma misstag igen. Sverige mår inte bra. Det är statens uppfostrans fel. Här spelar klass ingen roll.
Gör om - De små måste vara med sina mammor tills fem års ålder,
då får vi komplettare individer.
(vi är ej myrkolonier)
nkcxhz

Sofipropp

Jag håller med om mycket men tror inte det är så svar vitt. Jag har egentligen all kapacitet att göra förändringar förutom att jag saknar självförtroende. För mig är det viktigt med personer runt om som bekräftar att jag faktiskt KAN!! När jag var deprimerad så kändes det extremt jobbigt när folk var på mig, till en viss del gav det mig en självbild om att jag var lat, otacksam och självupptagen.. Men som sagt så är det inte svart vitt, hade dom inte varit på mig så hade jag själv inte tagit tag i min livssituation som just då var extremt dålig.

Sofipropp

Jag hatar för övrigt det liberala tänkandet!!!

Grodan

Jag har ofta fått höra "Ryck upp dig" "Ta dig i kragen" men om man inte har någon krage? Usch, jag hatar att få höra detta.. Hade jag kunnat rycka upp mig så hade jag mer än gärna gjort det! Jag hatar att må så här!

Tack för detta inlägget! Tror det behöver komma från någon som dig :)

Anonym

Jag förstår din poäng men håller inte helt och hållet med. Jag håller med om att vi ska stötta människor mer än vad vi gör idag, men sen är det från till person. Om man vet att en av sina vänner får motivation på ett sätt och en annan på ett annat etc. Däremot finns det även lata människor och människor med mer vilja, det är inget att sopa under mattan.

Sen handlar det inte om motivation, förutsättning, böcker etc. Det handlar om en sak och en sak endast när det gäller att göra saker, lyckas i livet, karriär eller privat. Disciplin!

Jag har själv ADD och är lat, vet inte vilket som är starkast och det har egentligen ingen betydelse. Det jag försöker jobba på är inte motivation (testa och det har inte hjälpt), stöttning från andra utan min egna disciplin.

Tror även varför folk säger gör något, gnäll inte är för att hjälpa bara att det kommer ut på fel sätt. Man vill inte se en vän/släkting älta och bli bitter utan göra något för att bli lycklig och det kan man bara göra själv. Självklart är det enklare med stöttning, men man kan även inte ge en hjälpande hand till någon som inte tar tag i den.

Linda

Det jag många gånger slås av är att lidande jämförs med lidande. Ett lidande/mående etc är en subjektiv känsla och uppfattning som egentligen inte går att jämföras med andra. Exempel de människor som varit på botten och tagit sig upp, som menar "kan jag kan alla". Något som raserar en människas hela värld kanske är en struntsak för en annan men det är inte någon tävling om vem som har det värst eller varför.

Solidariteten i vårt samhälle är som bortblåst och jag ser det dagligen i mitt arbete. Där människor med exempelvis psykiskt lidande jämför sin egen kamp mot en människa med cancer. Lidandet är och kommer alltid att vara subjektivt som heller egentligen inte borde värderas av andra. Säger en människa att den mår på ett sätt utifrån givna upplevelser, ja men då är det så för den individen. Det är inte kärnfysik vi pratar om här utan att vara medmänskliga och se människorna, inte komma med pekpinnar och hävda att det inte är så jäkla svårt när vi inte vet vad som ligger bakom.

Svar: Själv avskyr jag när psykiskt sjuka jämför sitt mående med cancer. Det är helt enkelt fruktansvärt respektlöst.
A

Hedda

Detta inlägg!!! I love you LD!!<33

livet med Asperger och kronisk smärta

så sant! jag får ofta höra att jag är så stark som tagit mig igenom allt som jag gjort. Men ärligt talat hade jag inte haft den familj och de föräldrar som jag har. Som har slagits för att jag skulle få det stöd jag behövde så skulle jag inte sitta här i dag.

Jools

Jag kallar mig själv lat väldigt ofta. Sedan att jag är målmedveten, driven, hyfsat framgångsrik spelar liksom ingen roll. För jag ör ju lat. Men min lathet är inte lathet. Det är att jag är helt färdig efter en dag/vecka bland folk och min ängslighet och ångest gör att jag måste vara hemma.,göra ingenting och bli hel igen. Men jag kallas lat. Både av mig själv och andra, för det är vad samhället lärt oss.
Jag kanske hamnade lite off topic här, men det där ordet lat gör mig galen :-)

The real Hmm

Liberalism (av latin liber, fri) är en politisk ideologi med individens frihet som grundläggande värde.Liberalism förknippas allmänt med individuella fri- och rättigheter, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, privat äganderätt, religionsfrihet, jämlikhet, och demokrati.

För liberaler är demokratin, med fri och allmän rösträtt viktig – bara en statsmakt som har de styrdas samtycke är rättmätig. Klassiska liberala frågor sedan länge är också religionsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet. Liberaler förespråkar åtskillnad mellan stat och kyrka

Liberalismen menar att varje människa har samma rättigheter, oberoende av exempelvis religion, kön, sexuell läggning och etnicitet, samt okränkbara rättigheter oberoende av kollektivets vilja.

Hemska är vi, vi liberaler och våra idéer :roll:

Svar: Fast man måste väl ändå kunna kritisera liberalismens jämlikhets- och individbegrepp? Då tänker jag på att synen på individen inom liberalismen nästan förutsätter att alla är rationella och att individen äger sin kropp. Det senare kan ju låta självklart, men man kan ju inte neka till att folk har olika erfarenheter som beror på deras kroppar, om en är man eller kvinna, rasifierad, handikappad osv. Det påverkar våra liv och om det leder till orättvisa så kan många gånger inte våra formella rättigheter göra oss jämlika. Eller ja vi har ju politisk jämlikhet och är jämlika när det gäller rättigheter. Men jag menar jämlikhet som fördelning av resurser.

Sedan är individuella rättigheter i sig något som jag tycker är bra, men inte tillräckligt utifrån min syn på jämlikhet.
Nea

Mira

Jag håller absolut inte med dig.
Skillnaden mellan framgångsrika människor och de som inte är det, är att de första hittar lösningar och de andra ursäkter. Alla som lyckas med sina mål (oavsett vilka det är) har inte haft kapital, kolla på Elaine Eksvärd! Det som är viktigt är vad man gör med dem resurser man har och vilken inställning man har.

Jag har en arbetskollega som läser din blogg och säger ofta att det är så orättvist att just du fick yttre skönhet och väljer att kasta bort det, medan hon som anser sig själv som "ful som en groda" skulle göra förmögenhet om hon bara föddes med ditt yttre. Enligt henne föddes du med kapital.

Det finns ett grekisk ordspråk som säger: Och när havet förvandlas till yoghurt då saknar den fattige sked.

Svar: Bara en fråga av ren nyfikenhet: Vad menar du med att kasta bort sitt utseende? Menar du att LD förstör sitt utseende på något vis eller menar du att hon borde använda sitt utseende till att tjäna pengar t ex?
Mira

Sara

Kommer genom mitt jobb som socialsekreterare ofta i kontakt med människor som saknar kapital. Jag försöker i mitt arbete, och liv i övrigt, komma ihåg några ord som jag fick höra under en fortbildning i MI (motiverande samtal). "Det är inte säkert att man kan bara för att man vill. Det är heller inte säkert att man vill om man kan". Och ja. Så är det verkligen. MEN, här kommer mitt förbehåll. Det är som att när man pratar om att alla faktiskt inte har kapacitet att förändra sin situation så ligger det implicit i det påståendet att nån annan ska lösa ens situation. Samhället måste SJÄLVKLART finnas där med skyddsnät i olika former. Men jag kan bli så jävla provocerad av att det liksom inte leder nån stans att gapa om att man kanske faktiskt inte kan göra nått åt sin situation. Nähä? Är det då per automatik nån annans ansvar att fixa ditt liv? Jag tror att de flesta vet att människor har olika förutsättningar, men det bli ju bara ett cirkelresonemang av inlärd hjälplöshet.

Svar: +1
Elisabet

Anonym

Jättebra inlägg. Känner precis såhär..

Eli

Sådant är det kapitalistiska samhället. Föraktar utsatta och slår ut de svaga. Vi ska bara tävla med varandra.

mitt ditt samhällets fel | Burgschki 2.0

[…] andra debatten, vi kallar den struktur-sidan, handlar om hur maktlös individen kan vara i ett sammanhang där faktorer som påverkar individens kapacitet och förmåga är avhängiga […]

Nathalie

Åh, alltså denna text var så klockren! Du skriver ner det jag inte kan sätta ord på många gånger, blir så frustrerad! Har mött några som har den jargongen. Deras liv har varit en räkmacka (även bekräftat av personerna i fråga) och man anser som du berättar, att alla ska ta tag i sig själv, att man ska bestämma sig för att vara lycklig, bestämma sig för att se till att få högre lön, man ska skärpa sig helt enkelt. Dessa personerna har också gemensamt att de inte ser klyftan mellan män och kvinnors behandling i samhället. Som pricken över i:et postas frenetiskt varje dag bilder med citat om just det ämnet du nämner i inlägget. Håller på att bli tokig. Saker är inte svart eller vitt, det finns en massa gråzoner som man kanske inte kan föreställa sig förrän man varit där. Dessutom som du säger så väger det in i vad för kapital man har omkring sig för att ha "råd" på flera plan att ha ett bakslag.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress