Lady Dahmer

Klassresan?
Jag är arbetarklass. Jag känner inte igen mig när jag beskrivs som den där vita medelklassfeministen även om jag logiskt såklart fattar att jag gjort en klassresa. Eller vadå klassresa? För mig innebär en klassresa en aktivt kamp där man jobbar sig uppåt och ut från utsattheten och fattigdom. Jag råkade bara träffa en medelklassman i ölruset på tre bockar för elva år sen och på den vägen är det. Jag är på safari känns det mer som. En drive by i medelklassens förlovade land men bara en separation från misären om det nu vill så illa. Inte för att jag har några planer på att dumpa maken men jag är plågsamt medveten om att min position är till låns. Och klass egentligen? Är det verkligen nåt du kan köpa eller vinna eller jobba dig till? Klass handlar ju inte bara om pengarna i fickan eller platsen du bor på. Klass är kapital. Kulturellt kapital, socialt kapital och så givetvis det ekonomiska som dock inte bara innebär hög lön utan en ekonomisk trygghet i ryggen om det skiter sig. Det spelar ingen roll om jag bor i segersäng eller om jag har en man som drar in pengar: mitt medfödda eller kanske snarare ärvda kapital och klass gör sig påmind precis hela tiden. Du kan ta mig ut förorten men du kan inte ta mitt ursprung ifrån mig. Hur tänker ni kring detta? Vilken klass tillhör ni och hur har det påverkat er ?

20140929-111200-40320329.jpg
TB

Jag ska vara helt ärlig med att jag vet inte vilken "klass" jag tillhör och det är för min del helt oviktigt.
Jag växte upp med ensamstående mamma med KASS ekonomi och bestämde mig ganska tidigt att göra allt i min makt för att inte hamna där själv.
Så i 25 år har jag jobbat som fan. Försakat familj, valt bort ett "stillsamt" liv för att försäkra mig om en karriär där jag kan skörda frukterna av mitt slit längre fram i livet.
Och nu är jag "längre fram i livet". Jag har en lön som många drömmer om, jag har saktat ner på tempot, jag har träffat en man med samma värderingar, skaffat familj.
Jag har inte vant mig vid att ha det så bra ekonomiskt som jag faktiskt har det. Om någon tittar på mig utifrån ser jag säkert ut att vara rik och bortskämd och höginkomsttagare... Får ofta höra "men du som haft sån tur" eller "du fick det och det jobbet"... Vad man glömmer är att man har sällan TUR... man FÅR sällan jobb... Ju mer man sliter röven av sig ju mer "tur" får man... ju bättre jobb "får" man...
Så i mitt huvud är jag fortfarande den där lilla tjejen med tandställning och glasögon som önskade att jag hade ETT par Levi's och inte bara jeans från Ullared... Men utifrån ser jag säkerligen helt annorlunda ut.

Diana

Jag tillhör också medelklassen men föddes in i arbetarklassen, växte upp med en frånskild invandrad ensamstående mor i ett invandrartätt miljonprojektsområde. Min mor gifte om sig när jag var 10, med en man som också tillhörde arbetarklassen, men våra socioekonomiska förutsättningar förbättrades avsevärt och jag märkte så småningom att jag hade läshuvud, blev jurist och halkade på ett bananskal in på ett pra jobb. Jag kan ibland ha lite dåligt samvete över hur lätt min klassresa var i förhållande till många andra som vetkligen kämpar men inte lyckas... Min bakgrund gör sig idag påmind över att jag trots min mkt goda ekonomi fortfarande kan ha ångest över att halka tillbaka på något sätt, och det gör att jag har svårt att spendera pengar och ofta får dåligt samvete när jag använt pengar till annat än det mest nödvändiga. Hur stort mitt sparande än blir kan jag aldrig känna mig helt trygg.

Julia Pettersson

Klass. Jag har aldrig tänkt på det. Jag vet inte. Är jag kanske medelklass? Jag är 22 år, pluggar på universitetet, har två hundar & en bil jag betalar själv och jag tar bara bidraget, inga lån. Detta är dock inte bara tack vare egen sparad lön utan mycket på grund av ett stort arv från morfar. Men även utan det vet jag att jag alltid skulle klara mig. Jag skulle såklart då behöva ta lån, men om en hund skulle bli sjuk så skulle mamma utan tvekan gå in och betala. Shit vilket privilegie det nog är ändå.

Om jag tänker på hur det påverkar mig så är det nog ändå tryggheten. Jag har kunnat ta mig tid och fundera över vad jag vill för jag har bott hemma länge. Jag har varit ute och rest och haft egen hund sen jag var 15. Det har gett mig många möjligheter jag nog inte haft om jag var arbetarklass. Att alltid ha föräldrar som kan backa upp mig. Ibland skäms jag och känner mig bortskämd. Jag vill tycka att jag är medveten om pengar och dess värde och jag är definitivt ingen slösa, men nog är jag bortskämd allt. Bortskämd med tryggheten. Jag har aldrig fått mycket saker, men det jag har fått är tid & möjligheter.

Svar: "Bortskämd med tryggheten. Jag har aldrig fått mycket saker, men det jag har fått är tid & möjligheter." Jag tycker du verkar ha fått det bästa av det bästa. Och du beskriver det väldigt fint. Jag hoppas mina barn kommer att känna så när de vuxit upp.(Och du låter definitivt som ekonomiskt stabil medelklass ;-)).
Matilda

Titti

Jag och min familj är nog så mkt medelklass man kan bli. Sekelskiftesvilla, 2 bilar, varsitt heltidsjobb, aktiverar ungarna på fritiden och åker till stugan på helgerna. Utomlands 1-2 gånger per år. Vet inte varför vi lever såhär - det kommer med paketet på nått sätt. Men, jag är medveten om, att allt kan tas ifrån oss vilken sekund som helst -sjukdomar, arbetslöshet, olyckor (mer troligtvis det än att vi ska vinna på lotto/ärva en massa pengar som tar oss uppåt i "klassamhället") och jag brukar tänka så här - hellre att jag bor i en hyrestrea i en trist förort tillsammans med min familj än att jag bor kvar här ensam, utan familj. Vart vi är/bor, spelar mig ingen roll, så länge vi får vara tillsammans.

Svar: Kanske ska ta med vart jag kommer från också, stillsamt samhälle, liten villa, alla mammor på gatan var "hemmafruar" trodde jag, nu vet jag att de flesta var arbetslösa, men hemmafru lät kanske finare? Ingen av mina föräldrar hade mer än 7år i folkskola med sig. Fick en bankbok med 3000kr när jag flyttade hemifrån, det var vad mina föräldrar lyckats "spara" ihop åt mig. Allt jag har nu, har jag (och senare min man) fixat åt oss alldeles själva. Utbildningar (5 år universitet), csn-lån, finfin familj med underbara ungar :)
Titti

s

Tänker mycket på klass. Kanske för att jag rest runt så mycket att jag gått alldeles vilse. Känner mig som en betraktare överallt. Jag kan röra mig mellan olika miljöer, men känner inte att någon miljö är hemma.
Född och uppvuxen arbetarklass, högutbildad med flera examina och har barn med man från övre medelklass (hela släkten är akademiker, misslyckad är någon som "bara" har en utbildning och ingen doktorsexamen och forskarmeriter). Men jag har också psykiska problem, har varit hemlös, har suttit på psyket, saknar pengar, cv och kontakter, är asocial, kan inte få och behålla ett jobb, står utanför alla skyddsnät, är ekonomiskt beroende av min partner. Och vem är man då?

Astrid - tecknare

Jag vet inte riktigt vad jag tillhör.
Växte upp på landet utanför en småstad med taskig ekonomi, ärvda kläder, ärvda leksaker.
Men jag hade väl allt jag behövde och tack vare att vi bodde billigt ute i ingenstans så klarade vi oss på mina föräldrars minimala löner, och sedan mina föräldrars ekonomi förbättrats och vi barn flytt boet så känns det ändå som att jag har ett ekonomiskt skyddsnät om allt skiter sig. Jag kan inte alls se att jag skulle kunna hamna på gatan faktiskt, dock förväntar jag mig inte ett (pengamässigt) rikt liv.
Jag har både kulturellt och socialt kapital och ses förmodligen som medelklass utifrån nu när jag lever på csn.
Men vad jag var under min uppväxt vet jag inte. Låginkomsttagare, men inte arbetarklass?

Hockeysmurf - Ja, det ÄR jag!

Född in i arbetarklassen. Gissar att jag drar in lön som nån ur medelklassen (var går gränsen liksom? 400K/år?)

Känner en viss pirrande stolthet över min bakgrund, det kunde nämligen gått precis käpprätt åt helvete.

Ser mig själv som en överlevare av rang, en envis åsna som inte drar sig för att spotta i näven och ta tag i saker. För det har jag fått lära mig att jag måste, annars händer det ingenting. :)

H

Jag vet inte vilken klass jag tillhör. Har växt upp knapert med föräldrar som gått isär och båda fastnat i alkoholen. Vi fick endast kläder genom att min mamma tog lån på ellos & begagnat. Och har varit nära vräkning en vända när hon låg inlagd på psyket och inte klarade av att betala räkningarna.

Jag lovade mig själv att aldrig hamna där.. men det var inte så lätt. Jag flyttade hemifrån direkt efter studenten till min pojkvän som hade både bostad och jobb. Men när jag väntade vårat första barn så blev han varslad samma månad bebisen var beräknad.

I dagsläget är han arbetslös och jag är hemma på mamma ledighet igen. Jag hann arbeta en gång mellan graviditeterna men det blev inget fast arbete. Vi hade inte heller räknat med att graviditet nr2 skulle vara tvillingar.. men vi klarar oss precis, det är bara ett hästjobb att räkna på pengarna, handla begagnat och prioritera. Jag går i samma kläder jämt, det mesta är trasigt men jag är inte högst prioriterad just nu.. även om jag smyger in i sovrummet och gråter en skvätt för att jag skäms av att alltid gå i samma kläder. Alla barn skall ha vinterkläder och det är viktigast.
Och bil, det är en lyxgrej som vi bara drömmer om att få råd med.
Vilken klass tillhör man då?

Drömmen för mig är att få råd att bo i ett hus. Ha en liten trädgård, kunna grilla något gott på sommaren, ta upp en liten pol till barnen. Även att ha råd med en bil så man kan storhandla enklare och kunna ta sig utanför stan. Och ha råd att spara pengar så man har en trygghet att falla tillbaka på om något oväntat händer. Det är nog medelklassen som jag vill nå. Jag vill att mina barn skall ha det bättre.

Svar: Till H

Jag får ont i magen när jag läser om hur du har det. Förstår att kläder inte är högprioriterat eller ens gör livet bättre, men jag har massor med kläder som jag ska rensa ut inför stundande flytt. Tänkte skänka till någon klädinsamling, men bor du runt Jönköping eller Norrtälje/Stockholm så hojta till!

Har själv varit student i tre år och är nu arbetssökande med skral ekonomi, önskar att vi alla hjälpte varandra mer, oavsett om vi känner varandra eller ej.

Kärlek till alla modiga som vågar dela med sig av sina liv!
Bunnicorn

Mella - stolt medlem i PK-maffian

Jag är född i ett arbetarklasshem och kommer från en släkt där de flesta inte ens har gymnasieutbildning. När jag var sex år dog min pappa och då blev det nog ganska knapert för min mamma, som några år senare bestämde sig för att göra något åt det och började plugga. Hon tog inga studielån utan jobbade samtidigt för att försörja oss. Det var fattigt men inte så jag for illa. Hade alltid hela, rena kläder och cyklar och sånt även om det aldrig var något överflöd. När jag var tolv år var mamma färdigutbildad, fick ett bra jobb och har sedan dess gjort "karriär". Där blev vi någonslags medelklass.

Nu pluggar jag min sista termin på högskolan och lever med en högskoleutbildad man som har ett bra jobb och tjänar bra. Hans föräldrar är arbetarklass. Våra framtida barn kommer födas in i en medelklassfamilj. Så jag är väl medelklass antar jag, men min bakgrund och min släkt är arbetarklass. Det är i arbetarklassen jag har mitt hjärta, det är i de sammanhangen jag känner mig trygg och hemma. Men jag vet inte riktigt hur jag bör definiera mig, vill liksom inte klampa in på arbetarklassens revier och hävda att jag är en av dem då jag faktiskt inte är det längre. Samtidigt känner jag mig inte helt hemma i medelklassen heller. Det är svårt, det där.

Erik

Eftersom jag är student och dessförinnan hade ett lågstatus jobb inom vården tänker jag först att jag är någon form av underklass(?) Samtidigt kan jag tycka att klassbegreppet är rätt brett i det avseendet att allmänbildning, vilket socialt nätverk man har, övrig kunskap och utbildning med mera också spelar in. Tar man åtminstone med en av alla dessa aspekter i beräkningen borde jag vara åtminstone medelklass. Vidare ärver man ju till viss del sin klass. Mina föräldrar skulle säkert hjälpa mig om allt gick åt skogen då de har råd. De är medelklass, så jag kommer från hyfsat trygga förhållanden.

Hur mina förhållanden påverkar mig idag... Ja, självfallet kan jag inte äta vad jag vill då jag inte har råd. Jag kommer inte ens i närheten, utan måste vara rätt selektiv när jag är i mataffären. På det stora hela är utgifter en jobbig grej då jag helt enkelt inte får in så mycket pengar, men förhoppningsvis lönar sig min utbildningen i till slut. Jag tänker ju att jag en vacker dag ska bli kompenserad för alla dessa torftiga år. Och som sagt, mina föräldrar lånar ut till mig om det blir för jobbigt. Detta har visserligen bara hänt en gång på x antal år, men det är bara för att jag nästintill vägrar vara beroende av dem.

Slutligen måste jag säga att var man bor spelar mindre roll. Visserligen torde det vara så att en barnfamilj i Djursholm har det bättre ställt än en i Rinkeby, men jag tycker som sagt att fler aspekter måste tas i beaktande än bara den ekonomiska då klass diskuteras. Självfallet är det den mest primära - hur kan man annars diskutera klass? Men låt säga att familjen i Rinkeby kommer från en akademikersläkt, har ett fint hus i Iran(?) och är trespråkiga . Familjen i Djursholm däremot sitter visserligen på mycket kapital, men har inte någon direkt utbildning i bagaget. Heller kommer de inte från någon särskild familj. Nej, hon jobbar inom nöjesbranschen och på sistone har det gått väldigt bra, vilket har gjort att de kunnat köpa ett dyrt hus. Någonstans känner jag att det sociala arvet väger sjukt tungt. Man kan vara hur rik som helst, men så fort det lilla prefixet "ny" hoppar in och tränger sig före före "rik" förvandlas situationen till en annan. Man är inte längre överklass i ordet rätta bemärkelse, man råkar bara ha en jävla massa pengar. Vilka anor man har spelar sjukt mycket in. Jag skulle aldrig säga att t. ex. Bingo Rimér och Katrin Zytomierska är överklass då de är nyrikedomen personifierad. Hur de pratar, för sig, var de kommer ifrån, har för utbildning, vad de livnär sig på... allt detta formar min bild av dem. Jag skiter uppriktigt i att de bor på Östermalm.

Svar: Fan vad det där lät negativt :-) Ingen diss mot Zytomierska med familj, de är ju hur framgångsrika som helst! Personligen har jag svårt för klassbegreppet, men jag skulle ljuga om jag sa riktlinjerna för vad man tillhör inte finns där ute i samhället.
Erik

Moa

Född i arbetarklassen men rör mig i ett gränsland nu. Känner dock alltid att jag är besökare i medelklassmljöer och hemma i fattigdom och otrygghet i fula lägenhetshus. Känner mig smutsigare och falskare än folk med medelklassuppväxt och kämpar med att komma över mitt mindervärdeskomplex. Tror klass för mig mest sitter i stabilitet och den självklar tillit på livet som medelklassare har. Tänker att även om man kan göra klassresor kanskeså försvinner nig aldrig det ursprungliga klassavtrycket.

Svar: Jag känner igen mig så i det du skriver. Jag är uppvuxen med relativt lite resurser. Nu besöker jag medelklassen genom studier och arbete, men jag känner alltid att jag måste vara på min vakt för att inte bli avslöjad. Det är så mycket som inte är självklart för mig vilket gör mig osäker.

Jag intalar mig själv att min livsstil är att inte tjäna alltför mycket pengar och göra karriär men egentligen tror jag att det är en rädsla för det som jag inte känner till..
E

Bee

Det där är komplicerat. Min släkt kommer från överklassen, men det var innan andra världskrigen bröt ut. Sedan togs egendomarna från oss och vissa släktingar med dåligt omdöme söp bort pengarna. Vi blev senare arbetarklass. Jag befinner mig nuvarande i medelklass och jag tror mitt sociala kapital och kulturella kapital svävar mellan medelklass och överklass med tanke på det ärvda. Pengar har jag inte direkt själv, jag och min man tillsammans är medelklass (själv är jag student för tillfället). Vissa personer i min släkt befinner sig i arbetarklassen både genom sitt ekonomiska och sociala samt kulturella kapital så det där är nog individuellt hur man ser sig själv och vad man väljer att identifiera sig sjläv med.

Rebecka

Just det du skriver om att du bara är en separation från en klassförflyttning neråt är så himla viktigt. Jag tänker att klass på vissa sätt är flytande och på andra sätt inte. Jag är född och uppvuxen i en medelklassfamilj. Jag har stort kulturellt kapital, bland annat genom fem (!) års universitetsstudier. Däremot har jag nästan obefintligt ekonomiskt kapital: jag har ingen buffert och inte längre någon familj att luta mig tillbaka på. Samtidigt har jag stort socialt kapital med nära vänner och andra kontakter.

Jennie

Jag vet inte vilken klass jag tillhör men vet att jag är mindre eller mer privilegierad inom vissa områden.

För mig har det varit viktigare att definiera än klasstillhörighet.

Känslomässigt sett har jag inte fått så mycket stöttning hemifrån medans jag materiellt har fått mer. I vissa situationer har jag sämre förutsättningar än medel på grund av uppväxtförhållanden och i vissa fall bättre.

Cruella Rubella (f.d RödaHund)

Jag vet inte vilken klass jag växte upp i. Bodde med ensamstående mamma och vi hade inte råd med nånting. MEN min mamma var alltid närvarande och hon fanns alltid där. När jag var yngre var jag besviken på allt jag inte kunde få eller få göra, men nu anser jag att jag hade det jävligt bra med en närvarande mamma.

Svar: Precis sådär upplever jag också min barndom. Trots rätt fattig och en narkomanpappa som inte fanns där kände jag mig lyckligt lottad.
Rebecca

eff

Medelklass. Beror nog på att min pappa gjorde sin klassresa ur en släkt där han var den ende typ ever som studerat på universitet och vi hans familj åkte liksom med. Nu klättrar han på rätt bra, min mamma jobbar fortfarande ganska slitigt i vården men slipper i alla fall torka bajs nu vilket jag vet att hon är glad över (och för första gången i sitt liv är hon ledig alla helger!). Jag har en ganska dyr hundras och en pojkvän med heltidsjobb och börjar själv antagligen plugga efter nyår. Skriker nästan medelklass.

Svar: PS. Har nästan aldrig funderat över detta eller brytt mig, aldrig märkt av det. Bara det är väl ett rätt typiskt tecken på att man är medelklass och haft det rätt bra. DS.
eff

Erik

Antagligen kommer det fram att de flesta här är någon form av flytande medelklass då dina texter ofta utgår från någon sorts vänsterperspektiv där språket hålls på en tämligen hög nivå. De flesta som läser delar nog dina åsikter samt är tillräckligt belästa för att kunna ta till sig dem, och någonstans här tror jag både över- och underklassen skräms bort. Underklassen attraheras inte av samtalstonen (språket är för "högtravande" och/eller de har andra bekymmer) och överklassen håller inte med om dina åsikter. Möjligen att flera av dina läsare inte sitter på ett särskilt stort ekonomiskt kapital, en del kanske inte ens har ett jobb, men gissningsvis talar vi ändå om en tämligen bildad skara med ett stort samhällsengagemang som alla jobbar i någon mån. Och med bilbad menar jag inte nödvändigtvis högskolestudier, utan kunskap i största allmänhet.

Fast ju mer jag pratar om detta ju mer börjar jag tvivla. Vem är egentligen underklass? Sett till det ekonomiska är det rätt lätt att skönja, men i övrigt är ju klassbegreppet sjukt vagt. Tandhälsa, utbildning, kunskap i största allmänhet, beteendemönster, kost, arbete... mycket spelar fan in. Begreppet white trash tycker jag beskriver den intellektuella/kulturella underklassen rätt bra då man får en hyfsat klar bild i huvudet av gruppen i fråga. Att bara lite lättvindigt slänga ur sig "underklass" och tro att alla ska förstå vad man menar är knepigt. Hör man något sådant tror jag genast man tänker på ekonomiskt kapital, är man mer specifik däremot ges nog en klarare bilder i skallen. Men återigen, jag hatar fan klassbegreppen. För mig är det något som många gånger används i folkmun för att degradera människor, oavsett vilka man talar om. Det bör användas med största möjliga försiktighet, och kanske bör vi specificera det till att bara omfatta en aspekt (t. ex. den ekonomiska) då det annars lätt kan missbrukas. Måste också säga att jag i många avseenden är wt och inte alls speciellt bildad, jag bara råkar gilla denna blogg.

Svar: Dock bör påpekas att White Trash begreppet är rasistiskt. vissa av oss är isåfall black trash, eller snarare helt enkelt regular trash.
Erik

Hope

Mormor arbetarklass, morfar övre medelklass. Mamma övre medelklass, pappa arbetarklass där alla syskon utbildade sig och därmed gjorde en klassresa. Min pappa har alltid varit lågavlönad trots lång och fin utbildning men han har hög social status. Det lyxiga boendet och en stor del av maten betalade tydligen församlingen. Jag trodde att vi hade det bra ställt men mina äldre bröder säger att dem alltid var hungriga och kände sig fattiga. Jag har jobbat som vårdbiträde, städare,diskare och delat ut tidningar när jag var yngre. Mamma skämdes men pappa och mormor var stolta över att jag tjänade mina egna pengar. Jag jobbar som sångpedagog och studerar på distans. För tillfället så tillhör jag väl övre medelklass eftersom min man är "välutbildad" och har en hög lön.

Cecilia

Det här är svårt. Känns ibland som att jag varit väldigt privilegierad i jämförelse med många andra. Kommer på mig själv med massa ingrott klassförakt och kan rynka på näsan åt "hur folk beter sig" (ofta med föreställningen att det är "kliché", "pinsamt" eller "trashigt") och häpnar över hur lite andra vet om vad som enligt mina erfarenheter bara klassas som vanlig s k "allmänbildning" (ugh). Samtidigt var jag själv DEFINITIVT arbetarklass på alla sätt och vis fram tills dess att mamma gifte sig och vi flyttade till villa (var 12 då). För övrigt en sån jävla chockartad - från natt till dag - upplevelse, verkligen.

Men sen när jag jämför min egen erfarenhet av arbetarklassen (från en liten tätort i hjärtat av Sverige), med de bekanta jag fått sen jag flyttade ner till Stockholmsförorten (bor själv mer på "landsbygden" sen ett år tillbaks), så går det fortfarande inte att jämföra ALLS. I alla fall inte när det kommer till den kulturella biten. Där har jag börjat inse att jag har ett ENORMT övertag många gånger (Och har också fått det påpekat för mig vid flera tillfällen - kanske särskilt från en partner som till och med tyckt det var jobbigt att diskutera med mig eller läsa något jag skrivit eftersom den inte kunde förstå det eller rent av "bara kände sig dum", något jag länge tolkade som en dålig ursäkt för att helt enkelt slippa engagera sig - är dock övertygad om att jag inte fått höra det TILLRÄCKLIGT ofta. Eller ah.. det är självklart inte ANDRAS uppgift att rätta MIG, utan min att komma till den insikten själv och lära mig knipa min stora käft, lyssna och känna in min omgivning bättre. Det jag menar är att det känns hemskt att inse hur mycket bullshit jag förmodligen kommit undan med. Förr kunde jag ofta uppfatta det som att folk "attackerade" eller "hånade" mig genom att t ex påpeka eller skratta åt formuleringar och ord jag använde, men har sen insett att det i många fall handlat om att JAG gjort DOM obekväma genom att prata om saker de inte kunnat förstå, på ett sätt som att de vore självklara. Jävlar vilket uppvaknande när man först insåg hur drygt man betett sig mot folk. Var faktiskt en som sa åt mig att jag var just DRYG en gång och jag begrep inte alls vad denne menade, men när jag ser tillbaks på situationen var den förmodligen rent av rätt obehaglig för den andra personen). Jag har liksom alla dessa år jag bott här nere känt "ett avstånd" mellan mig och min nya bekantskapskrets som jag inte kunnat förstå förrän väldigt nyligen. Och det visar sig att JAG var problemet, tänka sig.

Anonym

Jag är uppväxt i en övre medelklassfamilj. Dom är akademiker, utbildade, bra jobb, bra hem, bra löner. Själv är jag psykiskt sjuk och outbildad och arbetslös. Deras förväntningar och press ger mig en sån jävla ångest. Man ska vara stark, inte ledsen, inte svag, inte vek, man ska ta plats och armbåga sig fram genom livet. Bara vissa jobb som jag får söka, t.ex absolut inte personlig assistent. Det är ett "vanligt" jobb som man inte ska vara så stolt över, enligt min mamma.

Min klasstillhörighet har alltså endast påverkat mig genom att ge mig prestationsångest.

Svar: Känner delvis igen mig!

Är uppväxt med mamma som kommer från ren arbetarbakgrund men studerat sig till ett jobb som väl placerar henne i den något lägre medelklassen, och en pappa som kommer från övre medelklass och stannat där. Är också psykiskt sjuk, har varit sjukskriven sedan jag gick ut grundskolan och har ingen färdig gymnasieutbildning, trots att jag börjar närma mig trettio nu. Känner verkligen igen mig i den enorma prestationsångest och känsla av misslyckande du berättar om, det har jag också fått med mig - i första hand från pappas sida, där det verkligen inte duger att jag sakta, sakta försöker läsa in gymnasiet, och min sjukdom är något som man inte vill låtsas om eller veta av öht.

Nu vet jag inte alls om du har möjlighet att få någon som helst hjälp av dina föräldrar, eller om ni alls har kontakt. För min del så har jag förr alltid känt det som du, att det enda jag har med mig från min klassbakgrund är kraven. Den senaste tiden har jag dock synat mina privilegier lite närmare och kommit fram till att det inte är så enkelt. Även om jag som sjukskriven lever relativt fattigt och verkligen inte märker av någon medelklassbakgrund i vardagen, annat än en ständig känsla av misslyckande, så har jag fortfarande det privilegiet att jag kan få viss ekonomisk hjälp av mina föräldrar när det skiter sig - t.ex. när alla vård- och medicinräkningar kommer på en gång och sjukbidraget inte räcker till, eller när dyrare kläder som vinterjacka och vinterskor går sönder samtidigt, då har jag ändå privilegiet att kunna vända mig till föräldrarna för ekonomisk hjälp, hur motvilligt den än ges - något som jag märkt att sjukskrivna eller arbetslösa vänner med föräldrar i arbetarklassen inte alls har möjlighet att göra. Även om jag, som sjuk, gjort en rejäl och ofrivillig klassresa nedåt, är det ändå ett privilegie att ha den tryggheten i ryggen. Kanske har du inte alls samma möjligheter att kunna få ekonomiskt stöd av dina föräldrar, och då ska du såklart inte ta åt dig. Men kanske har du det lite som jag, och det är lätt hänt att missa vilka privilegier en (inte helt frånvarande) familj med trygg ekonomi ändå ger en, även om man som sjuk står helt utanför på alla andra plan.
Jennie

lili

Vad jag är, just nu, enligt svenska mått mätt, har jag ingen aning om. Jag är 24-årig student som jobbar extra i second hand-butik. Jag bor i norra Västerbotten i en mindre stad, i en helt okej tvåa i centrum. Jag har aldrig haft ekonomiska bekymmer utan har alltid kunnat unna mig och aldrig behövt ha ont i magen för att pengarna inte räcker till.

Innan jag flyttade till Sverige var det däremot inga tvivel. Min familj tillhörde övre medelklass. I USA är klasskillnaderna enorma jämfört med Sveriges, så att min familj hade det bra ekonomiskt var verkligen en stor grej. Mina föräldrar äger ett internationellt företag, vi ägde en enorm gård, ett stort hus, massor av djur och bilar.

Det man i Sverige kallar "överklass", alltså rika företagare, arvtagare etc, räknas oftast som övre medelklass i USA. För att tillhöra överklassen måste man typ vara miljardär och världskänd.

När vi flyttade till Sverige år 2002 förvånades jag över hur små klasskillnaderna var. Jag förvånades över alla bidrag som fanns och fri tandvård för barn! Sånt hade jag aldrig kunnat tänka mig fanns när jag bodde i USA. Men jag tyckte också det var lite jobbigt att alla var så "blandade", arbetarklassen gick på samma skolor som medelklassen, alla umgicks med alla, de lite "rikare" barnen blev inte i närheten lika bortskämda som amerikanska rika ungar utan fick lära sig att klara sig själva.

I USA var mentaliteten att man fick det man förtjänade. Hade man inte pluggat sig till ett bra college (som för övrigt är svindyrt) fick man inga bra jobb och hade man inget bra jobb hade man inte råd med försäkringar. Så var det bara. Först tyckte jag att det var orättvist hur bortskämda svenskar var med bidrag, sjukvård, försäkringar etc men ju mer jag tänkte på det desto mer fattade jag att detta borde vara standard. Jag blev mer empatisk av att tas ifrån min "finhet".

Svar: Håller med. Med alla trygghetssystem blir det svårare att mäta och definiera klasser i Sverige. jag har också varit en del i USA och där är skillnaderna enorma. Men så är det också ett rätt extremt land då skillnaderna mellan rika och fattiga är bland de största i världen. Likadant var det i Brasilien när jag var där, ett land som bara på några år fått ett otroligt ekonomiskt uppsving. Dock är det fortfarande väldigt många som lever kvar i misär och elände, vilket gör att klasskillnaderna blir väldigt tydliga.
Erik

Stina

Åh jag har funderat mycket över det där. Kommer absolut från ett medelklasshem, alla är akademiker och även jag har fem års universitetsstudier bakom mig. Jobbar trots detta inom ett okvalificerat yrke, har ingen "egen" lägenhet, inga besparingar... Ser dock inte mig själv som arbetarklass, eftersom jag vet att folk inte uppfattar mig som det.

Klass handlar ju som du säger inte bara om yrke och var man bor, utan om allt.. Värderingar, hur man uttrycker sig, socialt och kulturellt kapital... Känner mig ibland "misslyckad",trots att jag trivs bra med livet. Mina bröder har "bättre" jobb, mycket mer pengar, men det känns konstigt att säga att de tillhör en annan klass än jag. Vi har samma referensramar, samma uttryckssätt, samma uppväxt...

Mandy

Jag borde räknas till arbetarklass även om jag typ inte jobbat och varit sjukskriven nästan hela mitt liv. Har vuxit upp i två olika lägenheter med mina föräldrar och min syster. Vi hade det knapert men min mamma och pappa kunde trolla fram det vi behövde. Mycket plocka bär, frukt och svamp. Till helgen åkte vi med Morfar på utflykt i hans bil. Ofta ut i skogen eller till nåt museum.

Min föräldrar har alltid vänt några gånger på varje krona. Vi ärvde och så handlade hon på reans rea. Sydde en del och mycket loppisar. Jag har inte saknat nåt. Och jag har fått ett rikt kulturellt och socialt kapital med mig.

Jag vet hur en kan göra det mesta och äta ekologiskt trots liten inkomst. Men när det gäller kläder och sånt lagar och lappar jag mycket. Nån gång unnar jag mig nåt dyrare och sparar allt jag kan. Gör gärna smartare val som att spara ihop till ett årskort i kollektivtrafiken för att på så sätt få över pengar till annat.

Känner ändå att jag har det bättre än några vänner som är anställda på timmar. Jag vet iaf att det kommer in pengar varje månad. Det är en stor trygghet.

Mad

Jag gissar på att jag är från arbetarklassen. Bott i lägenheter med skilda föräldrar i olika städer, rest en del men aldrig varit den som kunnat köpa märkeskläder eller dyra skor osv.
Vi bodde i vår trea i ett vanligt område i en småstad och hade mat på bordet samt möbler. Ville man ha nåt fick man jobba för det, antingen genom att diska, hjälpa till med städ eller liknande, annars var det på födelsedagarna/julafton man kanske fick nånting.

Mina föräldrar gick ut gymnasiet och har jobbat sen dess.
Jag har inte fått pengar till körkort, lägenhet eller liknande utan har fått klara mig själv helt enkelt. Inget sparande hos mina föräldrar inte.

Själv är jag arbetslös och lever under existensminimum i ett miljonprogramsområde med folk från alla möjliga länder i världen.
Så, ja.. dags att plugga och bli akademiker kanske så man blir sedd som att man duger på arbetsmarknaden.

ellaa

Vet inte vilken klass jag tillhör, men skulle väl spontant säga att jag kommer från arbetarklassen, om än kanske en lite mer privilegad sådan. Ingen av mina föräldrar har någon akademisk utbildning, typ inga andra i släkten heller. Min mamma jobbar inom vården och min pappa har varit egen företagare inom lantbruk och skogsbruk. Har inte direkt något varken kulturellt eller socialt kapital därifrån, men vi har aldrig haft det svårt med pengar då min pappa har en hel del ekonomsikt kapital bundet i skog och mark, samt en del besparingar från hårt arbete också. Växte upp väldigt enkelt på landet och utan "onödiga prylar" osv. Antar att jag håller på med en klassresa nu då jag pluggar på universitet och, tack vare min pappa, äger min egen lägenhet. Tar dock lån och lever fortfarande ett rätt enkelt liv, känner mig ganska bortkommen i "akademiska kretsar", även om jag anpassats lite efter några år nu.

Jessica

Det här är sjukt svårt. Har tänkt mycket på det själv. Jag ses definitivt som medelklass, men endast (tror jag) av de som själva tillhör arbetarklass. De som tillhör medelklassen ser mig nog som konstig, lite opolerad typ, någon som inte går att kategorisera. Och det tror jag beror på att mina föräldrar är enkla människor som själva gjort klassresor och alltså "uppfostrat mig till arbetsklass" fast att vi tillhörde medelklassen. Dessutom är jag uppväxt i en förort med stor blandning på folk. Önskar att jag aldrig lärt mig om klass, för det har gjort att jag ännu mer känner att jag inte riktigt passar in någonstans. Har pengar och saker och utbildning som medelklassfolk men är psykiskt sjuk och arbetslös och har knappt något socialt eller kulturellt kapital. Typ så. Vart hör man hemma då?

Dvärghundspossen

Visst finns det kulturella skillnader osv, men generellt så tycker jag det snackas för mycket om kulturen hit och dit på bekostnad av ekonomin. Har man nada ekonomisk trygghet så blir man ju inte gladare av att typ veta vad postmodernism är för något. Och omvänt, jag har inte upplevt att det är ett så himla stort problem för mig att jag brukar ta fel gaffel till fel rätt när jag är på restaurang, pga har arbetarbakgrund.

Mina föräldrar var arbetarklass när jag växte upp, och vi hade det väl inte så himla fett. Så småningom jobbade sig pappa upp till ett chefsjobb och fick en hög trygg lön. Detta gjorde ju att deras tillvaro blev väldigt mycket bättre på många sätt, fastän de fortfarande typ läste skräplitteratur och sådär.

Själv får jag väl betraktas som medelklass pga har rätt bra med pengar nu, hög utbildning och fint akademiskt jobb. Dock noll jobbtrygghet. Det suger ju, men sånt är väl livet i Sverige nu för tiden.

trött

Arbetarklass. Skilda föräldrar, bodde med mamma som kämpade blod, svett och tårar. Nu lever jag på bidrag pga psykiska sjukdomar. Det går precis runt och tack vare att jag får en slant ibland av någon så jag kan köpa ett par nya "jeans" från H&M a 199kr när de gamla spruckit i grenen.
Jag förvånas över vad folk lägger sina pengar på men antar att jag gjort samma sak om jag klarat av att ha ett "normalt" liv.
Det jobbigaste är nog att vänner och familj tror att jag har råd att följa med på bio, restaurang, cafe med mera. Det har jag inte.
Värst när folk ska snacka om sina semesterresor och jag sitter tyst.
Känner av att jag är av en lägre klass bara jag ser på tv där allt handlar om status, konsumtion, trender, god mat och dryck, hobbys.. Nyhetsmorgon är nog Sveriges mest småborgerliga program har jag märkt.
Men men, är tacksam över att jag har någonstans att bo och kan äta mig mätt.
Håller på att klara av komvux på den takt jag kan. Tror inte direkt jag får något flashigt jobb sen eftersom jag typ klarar max deltid så inkomsten kommer väl vara densamma. Bitter? Ja.

Från järvafältet

Tycker inte alls att det där med klass är så svårt. Speciellt inte när man börjar tänka på annat kapital än det ekonomiska, precis som du nämner. Dock kan ju gränserna ibland vara mycket flytande.

Jag är uppväxt i ett miljonprogram i Stockholm med en ensamstående mamma med akademisk utbildning men utan några större ekonomiska tillgångar, och kommer därför från en arbetarklassmiljö med kulturellt kapital i ryggen. När jag var liten hade vi alltid nog, men det var inte tal om några utlands-/fjällensemestrar, flytt till ett "bättre" område eller konsumtion utöver behov (dvs. alltid hela kläder men aldrig något p.g.a. "vill ha"/"kul").
Själv läser jag på universitet samt jobbar extra, och identifierar mig som medelklass men kan aldrig släppa den miljön jag hade runt omkring mig när jag växte upp.

I ett medelklassammanhang känner jag mig som en alien på besök och jag skäms över att jag ibland föraktar hur totalt (enligt mig) verklighetsfrånvända delar av medelklassen kan vara. När folk säger att dom haft det tufft, eller alltid fått kämpa, när mamma och pappa köpt och helrenoverat en lägenhet åt dom. Eller när dom vill få det att låta som att dom upplevt stora sociala problem i sina villaområden. Eller bara det att dom är helt ointresserade av politik p.g.a. alltid haft det så förbannat bra. Jag delar inte samma referensramar.
I arbetarklassammanhang märker jag dock att allt det där andra yttrar sig, det sociala och kulturella kapitalet. Därför känner jag mig aldrig helt hemma i dom sammanhangen heller.

Det är viktigt att vi vågar tala om klass i dagens allt mer polariserade samhälle. Begreppet har inte spelat ut sin roll och klassamhället existerar nog mer än någonsin. Svårigheterna människor har att identifiera sin klass, eller känna klasstillhörighet, kan ses som ett bevis på det.

Annika

Alltså för mig har arbetarklass och medelklass flutit ihop. Vad definierar medelklass respektive arbetarklassen? Jag kommer från en familj där pappa först hade ströjobb som vaktmästare på kommunen och samtidigt drev ett mindre jordbruk. Mamma var butiksbiträde och var mestadels hemma. Senare sadlade pappa om, utbildade sig till elektriker och drog igång sitt företag. Idag har han betydligt godare ekonomi än när jag växte upp. Ändå har jag aldrig saknat något under barndomen, jag såg på mina arbetande föräldrar aldrig som "sämre" lottade människor.
När jag nu själv är vuxen jobbar jag inom vården som medicinsk sekreterare och min man är lastbilschaufför, tillsammans får vi ut en ganska ordentlig hacka. Men ändå, vadå medelklass? Vi har ju jobbat oss till vår standard. Ingen som gett oss det. Så vad är det som skiljer medelklassen från arbetarklassen? pratar vi yrken? Jag vet människor med som jobbar med lokalvård eller langar fram hamburgare på McDonalds men även har god standard i sitt leverne. Mannens ena syster jobbar i vården, hon har ibland plockat ut ungefär 6 tusen mer än mig i lön. Tack vare OB-arbete och helgarbete.
Jag ser, oavsett hur provocerande det än må låta, ingen jätteskillnad på arbetarklassen och medelklassen.

Svar: Jag skulle nog säga att medelklass innebär högre studier, dvs universitetsstudier. En släkt med akademiker. Pengar spelar inte nödvändigtvis någon roll. Finns snorrika arbetarklasser och utfattig över- och medelklass.
Maja

A

När man pratar klass tycker jag att man lägger alldeles för stort fokus på vad man får eller inte får i ting men det finns ju en väldigt mycket mörkare sida av det. En person från underklassen har högre risk för att ha missbrukande föräldrar, bli misshandlad, eget missbruk, psykiskt ohälsa, föräldrar med psykisk ohälsa, att bli våldtagen eller sexuellt utnyttjad osv.

L

Jag är arbetarklass. Uppväxt på falukorv och knäckebröd, alltid ärvda kläder och föräldrar som jobbade så mycket att min lillasyster inte kände igen vår far när han var hemma. Vi tänkte inte så mycket på det, alla hade det så. Långt ute på landet i 90-talets finanskris frös alla på vintrarna och jobbade rumpan av sig året om.
Min sambos föräldrar är akademiker, ingenjörer. Jag har så svårt att ta emot prese ter från dom, för det är alltid "för mycket". 1000 kronor i påskägget, för att ta ett exempel. Dom vill så väl, men jag känner mig som ett fattighjon på allmosor. Man gör rätt för sig och tar inte emot välgörenhet, som de stolta knegande smålänningar vi är, det är jag uppväxt med och det är svårt att inte känna sig underlägsen när det kommer till pengar.

likadant

Ooh vad jag förstår. Lever själv i en "lånad" klass eller vad man nu ska kalla det. Jobbade och slet, bodde en sunkig liten etta (men oj vad stolt jag va, min första lägenhet ändå!) och bang så träffar jag kärleken. Självklart är det mer logiskt förr oss att jag flyttar till hans hus med pool, jacuzzi, dyr bil och dyra leksaker än att han ska överge allt sitt och vi ska trängas på 19 kvadrat. Men jag tänker lite lika. Jag är bara en separation ifrån min gamla "misär"

Emma i England

Detta tycker jag är så himla intressant och det blir även intressant i samband med tolkningsföreträde. Min bakgrund är enligt mig (tolkning, tolkningsföreträde?) en typisk arbetarklassbakgrund. Mina föräldrar arbetade både som undersköterskor, utan gymnasieutbildning, inom handikappsomsorgen och som fabriksarbetare, ingen i min släkt hade eftergymnasial utbildning, jag växte upp i ett typiskt arbetarklass bostadsområde i Helsingborg (som enligt mig är en mycket segregerad stad). Båda mina föräldrar var fackligt och politiskt aktiva, långt åt vänster, under hela min barndom. När jag sedan var omkring 12 år så började mina föräldrar läsa upp sina gymnasiebetyg och efter många år blev de båda utbildade socionomer, båda de första i sin släkt att få en universitetsexamen. Under tiden de pluggade köpte de en bostadsrätt, som min morfar betalade hälften av (50.000:-, alltså en väldigt billig bostad), även han arbetarklass som arbetat hela sitt liv på ett järnverk. Vi hade även en ny bil. Det låter kanske som att vi hade mycket? Förutom lägenheten och bilen hade vi inte råd med någonting, varken jag eller min bror fick någonsin något (materiellt, såklart), mer eller mindre. Aldrig nya kläder, aldrig gå på bio, aldrig en hamburgare på McDonalds, aldrig en tidning eller en film. Semester? Aldrig. Denna tid var fruktansvärt jobbig och jag kommer ihåg hur utanför jag både kände mig och var. Jag kunde aldrig göra något som mina kompisar gjorde. Ja, det viktigaste är såklart att ha tak över huvudet och mat på bordet, men som 13-15 åring tänker man inte så. Idag är jag förundrad över hur de klarade sig att i så många år studera på heltid. De gjorde sitt bästa och gav oss allt de kunde, materiellt var det inte mycket. Och nej, jag vet att det materiella inte är viktigt, men attans så viktigt det är när du inte kan köpa något och du är tonåring och inte kan göra något som dina kompisar gör.

Ja, var vill jag komma? Idag bor mina föräldrar i en stor sekelskiftslägenhet mitt i centrum, vissa skulle säga att de verkligen gjort en klassresa, de har råd med mer eller mindre allt de vill ha råd med. Både jag och min bror har universitetsexamen och lever nog inte det liv som man för 25 år sedan skulle trott att vi skulle göra.

Vilken klass tillhör jag? Min bakgrund har format mig så till den grad att jag vill påstå att jag tillhör arbetarklassen, jag står definitivt med en fot stabilt i den. Mina föräldrar? Både politiskt och med sina bakgrunder känner de sig som arbetarklass. Deras så kallade klassresa gör dem båda obekväma i olika situationer, typ vilka är ni att stå på barrikaderna för arbetarklassen, ni som bor i en tjusig lägenhet? Deras adress får dem att skämmas med jämna mellanrum, de älskar sin lägenhet och är otroligt intresserade av historia och inredning och älskar alla gamla detaljer som finns. Inget som de gör eller har gjort har varit av orsak att byta upp sig en klass. Att vara arbetarklass är ju det vackraste man kan vara!

Har jag tolkningsföreträde för arbetarklassen när jag idag enligt den generella synen inte tillhör arbetarklassen men utan tvekan gjorde det för 15 år sedan?

Sen tycker jag att det är intressant hur ofta klassresor från arbetarklass till medelklass ofta beskrivs som en positiv resa, en resa upp på stegen liksom, där medelklass är lite bättre och du är lite bättre om du är medelklass istället för arbetarklass. Kanske är mer min erfarenhet?

(Förlåt att detta blev så långt och att hela min livshistoria står skriven, men jag tycker att det är så intressant)

Emma

Jag har aldrig tänkt på vilken " klass" jag tillhör. Ser man tillbaka på min släkt så är det en lång radda av arbetare utan någon längre utbildning än gymnasial.
Vi är fem syskon som har vuxit upp i villa i ett litet samhälle med två arbetande föräldrar, pappa var väktare och mamma servitris ( blev sedan sjukskriven). Så här i efterhand så kan man ju reflektera över att vi aldrig åkte på semester hela familjen eller hade massa olika fritidsaktiviteter men jag har aldrig känt att vi har saknat något. Egna rum, leksaker och nya kläder men framför allt närvarande och kärleksfulla föräldrar och mor/farföräldrar.

Idag har jag ingen fortsatt utbildning efter gymnasiet min sambo lika så. Vi har "vanliga" jobb, ett barn på sju månader och bor i bostadsrätt. Trots att jag är föräldraledig för tillfället så lever vi ett bra och tryggt liv. Vi lever inget lyxliv ur en ekonomisk synvinkel men likväl ur många andra perspektiv.

Svar: Vad är "vanliga" jobb?
Maja

jenny

Jag är från arbetarklassen, klasskillnaderna blev tydliga för mig när jag fick nya kompisar i gymnasiet som alla var medelklass och övre medelklass, min bästa väns föräldrar var båda kirurger, bara för att nämna ett exempel. Jag märkte att det var lättare för dem på många sätt; föräldrarna kunde hjälpa dem med läxorna (mina föräldrar är utländska och har inte tagit studenten, så de kunde inte hjälpa mig med mycket), kontakter för att få jobb, föräldrarna kunde betala för körkortet och även småsaker som hur man gör när man ska äta på restaurang (jag känner mig fortfarande som en outsider när jag äter på en fin restaurang). Det är jättemycket som jag fått lära mig själv som mina medelklass kompisar fått från sina föräldrar. Sen en annan sak som jag märkt skillnad på, var att spara pengar, när jag började tjäna pengar var det svårt för mig att spara för det fanns ju sååååå mycket som jag inte haft råd med och mina kompisar påpekade hela tiden att jag måste bli bättre på att spara och jag kom sedan på att det va lättare för dem att spara pengar för de hade ju alltid haft tillgång till det jag nu kunde köpa, nu är allt det här är personliga upplevelser som som så klart inte stämmer inpå alla. Idag har jag jobbat mig upp och bor utomlands, i en storstad och i ett dyrt och fint område och har ett skitbra jobb men jag känner verkligen inte att jag passar in och känner mig fruktansvärt osäker i vissa situationer som mina vänner från de högre klasserna känner sig trygga i.

Erised

Det är ett spännande ämne som rymmer så himla mycket rotlöshet och ensamhet. Vi klassresenärer känner oss så ensamma, fast vi är så många egentligen.
Jag är uppvuxen på landsbygden i råttfattig arbetarklass underkategori lägre tjänstemän och hantverkare med bildningslängtan. Min mamma, jag och mina syskon har långa högskoleutbildningar men i lågavlönade yrkesgrupper.
Blir klassad som märkvärdig av "den riktiga" arbetarklassen och känner mig inte hemma i medelklassen. Skiljelinjen går tydligast att se i hur man bjuder på middag :-). Där krockar alltid min familj med min mans medelklassfamilj, och vi kan inte ha trevligt tillsammans...

Elin- kristen feminist

Vi bodde i ett fint hus i min lilla hemstads bättre områden, min pappa ägde ett företag och vi hade det bra ställt ekonomiskt sett men min föräldrar kom ur fattig arbetarklass (i synnerhet mamma) och som min mamma sa ibland "fattiglorten sitter kvar". Hon hade levt med att vara tvungen att byta sina använda underbyxor mot sin systers använda underbyxor för att hennes syster skulle till doktorn och mammans underbyxor var inte trasiga. Hon hade sett sin mamma slita med 7 barn födda på 8 år, jordbruket, byns telefonstation och att försöka ta hand om min morfar som hade en hel del knepigheter för sig. Vi fick av princip inte allt som alla andra fick och vi blev många gånger påminda om hur tacksamma vi skulle vara för det vi hade och det vi fick. Som tonåring var det tröttsamt men samtidigt nyttigt för jag har ändå lärt mig att uppskatta det jag har och inte tänka på det jag inte har.

Mina föräldrar var sossar av den gamla skolan och oerhört medvetna om hur samhällsföräldringarna som skett under deras liv möjliggjort det de ändå hade. Min pappa gick med ett nödrop ur realskolan och mamma fick sluta skolan efter 7:e klass. De uppmanade oss att plugga men tyvärr så hade de långt ifrån samma möjligheter som mina medelklassvänners föräldrar att stötta oss med hjälp tex. Jag är den enda som kom att läsa vidare men alla mina syskon har fått bra liv i de övre delarna av arbetarklassen med villa, volvo och vovve.

Jag och min man är utbildningsmässigt medelklass med akademiska utbildningar. Vi bor i miljonprogramshus och trivs utmärkt. Vi har ganska dålig ekonomi då bara jag har jobb. Min man ska snart börja en praktisk utbildning som vi hoppas ska leda till ett jobb. Drömmen är att han ska få jobb så vi blir mer ekonomiskt stabila. Pengamässigt så är vi arbetarklass, boendemässigt arbetarklass, utbildningsmässigt medelklass och kulturellt är vi nog också mer arbetarklass (hellre film än teater, rockkonsert över opera, shoppingtur över konstmuseum). I hjärtat är jag nog 80% arbetarklass.

Katta

Intressant! Har inte tänkt på det så noga förut, förutom att jag definierar mig som medelklass. Kom nu att tänka på att både min man och jag är andra generationens medelklass. Båda har vi föräldrar som kommer från arbetarklassbakgrund och ganska tuffa förhållanden. Båda har vi fäder som av egen kraft har skaffat sig en utbildning och blivit ingenjörer. För oss båda har det varit självklart att skaffa en universitetsutbildning. Kanske inte konstigt att vi valde varandra?

Tess

Vad är medelklass exakt? Jag har alltid trott att det legat nära arbetarklassen. Har inte satt mig in i det där överhuvudtaget så ingen aning om vad jag "tillhör". Har en hög akademisk utbildning, men även en kronisk sjukdom så kan inte jobba heltid varav det är knapert med pengar. Har en högutbildad förälder och en gymnasieutbildad och de har ett stort hus på landsbygden där jag och min syster växte upp.

Freja

Jag kommer från arbetarklass, även om mamma var folkskolelärare. Hon i sin tur var dotter till en lärare och en järnvägsarbetare/torpare, så hon kände sig själv som arbetarklass och hade den typen av värderingar. Pappa var ren arbetarklass, skogsarbetare (i statistik utgår klassbestämningen även från mannens jobb, när en familj ska placeras, galet för en feminist som mig, men ganska passande för min egen familj).

Jag har gjort en klassresa och har slitit för den. Läst på högskola och universitet och jobbat i storkök parallellt, tagit de jobb jag fått, som städare, väktare, ekonomibiträde, för att ha råd till både hyra och böcker eftersom lånet inte räckte till och ingen kunde stötta mig ekonomiskt.

Nu är jag nog till och med övre medelklass, men med värderingar från arbetarklassen, och jag känner mig ständigt som katten bland hermelinerna när det ska representeras på jobbet. Jag kan inga klädkoder och inte heller "vett och etikett" men jag lär mig genom att ständigt vara vaksam och härma andra...

Passar inte heller in bland grannarna i villaområdet, så jag håller mig mycket för mig själv. Jag har inte alls samma finkulturella intressen och kan inte diskutera viner, musik, film eller litteratur som dem. Jodå, jag älskar film, musik och litteratur, men det är liksom inte action, punk och deckare de diskuterar...

Emelit

Väldigt intressant att läsa hur folk tänker om klass.
Själv är jag väl uppvuxen i arbetarklassen men tillhör väl nu någon slags lägre medelklass.
Båda mina föräldrar är lågutbildade, vi barn har inget socialt, kulturellt eller ekonomiskt kapital med oss från uppväxten.
Vi uppmuntrades givetvis att studera efter gymnasiet. Men vi gick väl i föräldrarnas fotspår helt enkelt. Brorsan hoppade av gymnasiet och jag själv ville hellre jobba hårt för att nå det jag ville.
Har inte tänkt jättemycket på det förut, men nu ser jag att 75% av familjen försökt sig på en klassresa.
Mamma, jag och bror flyttade från landet till Stockholm, jobbade hårt och lyckades till slut något så när att lägga oss tillrätta i medelklassen.
Alla tre bär ett slags förakt mot arbetarklassen. Ett förakt som nog var stor del av drivkraften bakom att bryta sig loss. Ett förakt mot landsbygden och fulkulturen.
Min far är väl den enda som lever kvar i sin klass och är bekväm där. Han är dessutom långtidssjukskriven och har det ganska knapert.

Själv har jag verkligen försökt det där med att jobba hårt för att tjäna en massa pengar. Men det går inge bra. Pengarna rullar in, men mitt blodtryck är högt fast jag bara är 27 och stressen tar kol på mig. Så jag tänker börja plugga och skiter numera fullständigt i prestigefyllda positioner!

Sara

De som funderar på vad som definierar underklassen eller arbetarklassen och gärna vill mena att de flutit ihop, eller radar upp morfar som ju jobbade på järnvägen är inte underklass.
Man vet om man är det för det påverkar livet. Jag har vuxit upp med arbetarföräldrar, en missbrukare och senare arbetslös. Inga akademiska utbildningar, inget tpspelande eller diskussioner vid matbordet om politik/historia/samhället. Mitt syskon är typ fas3are som kanske praktiserat sig till ett jobb nu som 30 åring. Jag kämpar för att ta mig igenom min utbildning trots min psykiska ohälsa som gör sig påmind då och då. Ärrad av min uppväxt, saknar en mängd kunskap man bör ha. Känner mig alltid fel och vågar inte prova nya saker, ta plats eller säga/påstå saker utan att vara extremt säker på min sak. Jag kan ju fejka medelklass men det tar energi och känns aldrig på insidan. Så det har påverkat mig jättemycket.

Sara

Och ja stressen, jag tror aldrig jag kommer orka prestera och göra karriär även om jag har intresset och hjärnan rent teoretiskt för en akademisk karriär. Kanske men jag ser det inte i spåkulan. Är extremt nöjd om jag får jobba med det jag vill med hälsan i behåll, träna och att kroppen håller. Att min familj och jag mår bra, ekonomisk trygghet.
Jag har ingen sådan grundtrygghet och självtillit i mig. När jag fick beröm för min c-uppsats för några år sedan av en framgångsrik lärare så sköt jag det bara ifrån mig. Vadå tillföra något, vadå potential jag? Äh det skulle aldrig gå, jag orkar inte tävla med andra där allt redan fallit på plats.

Fanny

Jag pluggar på universitet och i den här miljön är en rätt ensam arbetarklass. Det är jävligt höga procent medelklass. Det är skumt för många runt mig (läser på filosofiskt institut) fattar intelektuellt att vi har olika förutsättningar, men de fattar ju ändå inte.
De fattar inte varför jag inte har körkort (som har blivit klassfråga).
De fattar inte varför jag inte får ekonomisk hjälp, flytthjälp, åker hem på lov etc
De kan inte fatta att jag har brytit kontakten med min farsa pga alkis och att jag inte vill tala med dom om det. Pga.. De fattar helt enkelt inte. De har ju aldrig varit där, utan trygghet och vilsen i någon slags *hitta sig själv genom att dumpa skit och försöka gå vidare*-never ending period. Jag har aldrig kunnat sätta mig själv först därför att det fanns inget utrymme.

Min morsa dumpade alkisen och är nu med en medelklass-mellanchefig snubbe. Hon har gjort nån typ av klassresa. Men jag är kvar. Hon har råd med semester, bil, hus. Och hon ser inte riktigt att hon har flyttat "upp" medan jag är kvar.

Otroligt viktigt ämne. Tack för läsning och för att jag fick skriva av mig.

Svar: Där känner jag verkligen igen mig! Min mamma är också omgift och de har precis byggt ett hus. Själv sitter jag här i min andrahandsetta och har knappt råd att betala räkningarna. Och så undrar de varför jag inte har råd att åka och hälsa på (de bor 15 mil bort) varje helg.
Emma Hå

Ett oskrivet blad

Jag tillhör den kulturella medelklassen. Uppväxt med "stort" kulturellt kapital men litet ekonomiskt.

Apropå den vita medelklassfeminismen så tänker i alla fall jag att det handlar mycket om vilka frågor som tas upp och anses viktiga. För en vit medelklass är kanske genus, blått och rosa på barn etc viktigare än högre lön i offentlig sektor. Det är ett medelklassperspektiv i min mening.

ElinJ

Jag har också funderat mycket på det här. Vi bor ute på landet, i den norrländska glesbygden. Uppvuxen i Älvsbyhus, som pappa byggde själv (ja han grävde grunden och sådant, huset kommer ju i färdiga block). Ingen i min släkt har eftergymnasial utbildning. Farsan är uska och mamma jobbade på soc som biståndshandläggare (nuförtiden måste man vara socionom för att få den tjänsten, men det var lite annat då) - hon gjorde samma jobb som en socionom men fick inte samma lön då hon är outbildad. Hon jobbade där i 35 år.
När vi var små fick vi en ponny som vi hade hos grannarna. Senare bytte vi och trixade och "fick" en större häst. Inga dyra hästar, inga "finhästar" utan en gammal travare. Men vi, min syster och jag, var överlyckliga. Vad vi inte såg var hur mycket mamma och pappa fick slita för att få det att gå ihop. Vi visste ju att vi inte hade mycket pengar, fick ju inte massa grejer och sådant och jag har aldrig varit på charter, tex (och jag blir 35 år i år). Men vi hade det bra ändå. Vi kunde fara på bilsemester i Sverige om somrarna, hyra stuga via facket och sådant. Någon gång lånade vi grannens husvagn minns jag. Och så tältade vi också. Så vi hade det bra, mina föräldrar har alltid ställt upp så gott de kunnat, varit kärleksfulla och alltid funnits där. Så som vi hade det var det medelklass här ute i glesbygden. Ja, förutom utlandsresorna och märkeskläderna då, men vi offrade ju de grejerna för att kunna ha häst (och där köpte vi också de flesta tillbehör begagnat). Men om vi hade bott i storstan hade vi inte haft råd med hus eller häst. Då hade vi bott i hyreslägenhet i miljonområde. Då hade vi varit i en lägre klass än vi var här hemma. Både mamma och pappa kommer från extremfattiga förhållanden, på ena sidan kantat av sjukdomar och på den andra missbruk och övergrepp. Min mor svor på att hennes barn aldrig skulle få det så, vilket vi heller inte fick.
Jag har efter det pluggat en massa år, alltid jobbat och alltid slitit (städ, omsorg osv). Har inte klarat av mina utbildningar pga psykiskt dåligt mående.
Förra året tog mitt csn slut. Jag genomgick en operation med en hel del efterföljder och fick sedan inte ihop tillräckligt med pengar på timvikariatet inom omsorgen så jag fick ta mössan i hand och flytta hem till mamma och pappa igen. Nu timvikarierar jag inom vården här och söker jobb. Som timvikarie får jag ingen lägenhet så jag är fast här hemma tills ett jobb behagar dyka upp. Söker främst inom omsorgen som boendehandledare/bostadsstödjare inom socialpsykiatrin/personlig assistent.
Så vars är jag nu? Halvutbildad men inte klar med någonting. Studieskulder för resten av livet. Kärleksfulla men numera pensionerade föräldrar (och deras pensioner är inte direkt skyhöga, så kan vi säga). Återigen: hade vi bott i stan hade det varit helt andra förutsättningar. Men jag känner mig lyckligt lottad. Jag mår numera bra i mig själv efter att ha jobbat hårt med min självkänsla, mina föräldrar lever och älskar mig och min syster och de barnbarn de fått (av min syster). Jag har en grundtrygghet som är få förunnat. Men inga besparingar, inget ekonomiskt kapital över huvud taget. Inte ens ett eget boende har jag, haha! Men jag har min lilla 20 år gamla bil (som precis gick igenom besiktningen, yes!), min hund och mitt liv. Hade det inte varit för mamma och pappa hade jag förmodligen hamnat på soc (igen, jag har sökt där en-två gånger förut).
Så jag antar att jag är någon form av underklass/arbetarklass, vilket också är den klass jag känner mig hemma i. Å andra sidan... Med min barndom, kantad av lycka och kärlek, hästar och hundar...? Men måste man bo i en förort i grå lägenhet för att vara arbetarklass? I glesbygden finns liksom inget sådant. Är eller har vi varit övre arbetarklass?

Ursäkta så lång och rörig kommentar. Jag har funderat mycket på det här och det liksom bubblar, jag får begränsa mig för att inte skriva en novell och då blir det kantiga meningar och hoppiga stycken.
Tack för intressanta inlägg, både ditt blogginlägg LD men även alla som kommenterat här.

synestesi

Jag läser för närvarande på en av de mest attraktiva utbildningarna i landet som kommer leda till en profession med hög status. Det tog mig att par år att inse hur det kommer sig att jag inte passar in med mina studentkollegor. De är ju alla medelklass med föräldrar som är läkare eller finkulturella typer.

Själv är jag uppväxt på landet. Pappa är hantverkare och mamma jobbar inom vården. Släng med lite psykisk ohälsa och missbruk så har vi en fin cocktail av allt möjligt. Min arbetarklassbakgrund märks i så många sammanhang. Jag känner mig underlägsen och har en helt annan utgångspunkt än de övriga på min utbildning. Jag blir osäker i sociala sammanhang. Det finns en rotlöshet jag aldrig blir av med.

Jag känner mig lite som den fula ankungen som aldrig kommer att bli en vacker svan.

Emma Hå

Jag är uppväxt i en familj på fem som levde på en sjuksköterskelön. Jag lämnade barndomshemmet med absolut ingenting utom en övertro på mig själv och mina förmågor, som jag får enormt sårad genom åren. Jag hoppade på en lång och otroligt svår utbildning i fysik, och har nu bara ett år kvar. Men det har fan inte varit lätt. Någon klassresa är det ännu inte tal om, men kanske, kanske några år efter examen när skuldberget aka CSN känns som ett mindre problem och jag kan börja dela med mig istället för att bara ta emot.

//Emma Hå

Susan

Jag har kommit till insikt om att jag tillhör underklassen. Jag tillhör klassen UNDER arbetarklassen. Jag har knappt känt mig socialt bekväm när jag umgåtts med arbetsklassen i min barndom, men det är inte fören nu när jag är vuxen som jag förstått varför.

Min mamma har under hela mitt liv varit förtidspensionerad. Detta har inneburit att hon haft en inkomst på omkring 8000 i månaden i form av diverse bidrag. Idag får hon ännu mindre eftersom hon inte kan få något barnbidrag längre. Vi levde länge ett liv där min mamma fick kompromissa bort toalettpapper för att ha råd med mat; ett liv med melittafilter och denniskorv med kokt potatis. (Räddningen kom när förortens lokala Ica stängde dörrarna: och plötsligt artade sig en Lidl-skylt där Ica en gång fanns. Sju spänn rullen för dasspapper, prisa gud!.)

Anledningen till detta ligger i att hon är psykiskt sjuk. Inte är det vilken sjukdom som helst heller, utan obehandlad schizofreni. Jag som barn har därför levt ensam med en sjuk mor som haft en totalt verklighetsfrånvänd bild av samhället i stort. Jag hade kamrater vars föräldrar led av depressioner och liknande och gick på sjukbidrag, och jag minns att jag kände mig avundsjuk eftersom min egen mamma kändes näst intill omänsklig för mig; hennes kärlek har alltid varit svårtillgänglig och att nå henne överhuvudtaget i vardagen har alltid varit, och är fortfarande en kamp för mig. Hon har ständigt varit paranoid, isolerad, ångestfylld och obegriplig, Men hon har gjort allt hon kunnat för mig; men hon har inte haft tillräckligt med resurser, förståelse och tillit för samhället för att kunna ge mig allt jag behövt. Jag har därför alltid saknat såväl ekonomisk som social trygghet, och jag kan utan att ljuga säga att jag länge levde med en världsbild min mamma aktivt lärde ut; nämligen att det inte finns någon idé att ens försöka med något. Mitt öde var satt i sten.

När jag var liten ville jag stundvis mycket. En gång ville jag lära mig att spela klarinett. En annan gång ville jag börja med hockey. En tredje gång ville jag klara ut högstadiet. Så småningom gymnasiet. Så småningom skaffa ett jobb. Osv osv. Varje gång jag ville ge samhället ett försök och hittade en väg jag trodde skulle kunna upprätthålla mitt engagemang fick jag höra att målet var för långt borta. "Man kan inte bli konstnär, det blir inte folk som oss." eller "Jag gick själv inte ut gymnasiet, så du får absolut hoppa av om du vill", eller varför inte "Det finns inga jobb, det är ingen idé. Men här är en blankett för Bidrag X och Y, skriv under båda så att vi har råd att bo kvar."

Jag trodde väldigt länge att det bara inte fanns någon plats för mig. Att det stod i stjärnorna att jag bara skulle hållas på bidrag och bo hemma eller slutligen ta självmord oavsett hur gammal jag blev eller hur mycket jag ville försöka.

Men så blev jag äldre, började gå på terapi och idag har jag en timanställning och har en (nästan) egen lägenhet. Jag har börjat min klassresa. Jag befinner mig i prekariatet men rör mig sakta men säkert mot ett steg upp; arbetarklassen.

Sofia

Spännande inlägg! Hm jag är en 20-årig student som bor i Danderyd, studerar ekonomi på universitetet och ska snart få en lägenhet på 2 rum på Östermalm. Mina föräldrar är advokater och tandläkare. I vilket fack det placerar mig vet jag inte. Kul med nya perspektiv.

Cecilia | Tatuerad & piercad feminist

Alltså sånt är svårt att avgöra. Jag är uppvuxen i en liten by 23 mil från närmsta stad, min pappa var egenföretagare (en ICA-butik) förut och hans familj har alltid haft egna företag (sågverk, kiosk, ICA-butiken) i byn jag kommer ifrån. Min mamma är uppvuxen i Sveriges nordligaste bebodda ort, flyttade till skolhem som 6-åring och var hem på loven. Det pratas ju mycket, när man snackar klasstillhörighet, om ens föräldrar eller annat folk i ens närhet har efter-gymnasialutbildning, men ingen av mina föräldrar har ens gått gymnasiet. De har jobbat sen de gick ut nian.

Mamma jobbade som barnflicka till en början, blev sen själv mamma som 19-åring, fick tre barn och skilde sig och sen fick hon två barn med min pappa. Hon pratar ibland om hur det ofta var svårt att få det att gå ihop, men pratar stolt om att hon aldrig behövt gå till socialen för att det alltid fixade sig (men tillägger att det inte är något fel i att få hjälp och att det är bra att hjälpen finns). Hon pratar också ofta om att skilsmässan (på 80-talet) var jobbig, för hela byn (liten jävla håla) skulle lägga sig i. Jag har aldrig märkt av att vi skulle haft det knapert, när jag blev lite äldre fick vi det bättre ställt än när mina tre äldsta syskon var små.

Jag flyttade in till stan, 23 mil, som 16-åring för att börja gymnasiet. Bodde ihop med min 2 år äldre bror i en etta på ett sjaskigt område. Numera är jag 21 år, bor i en alldeles nybyggd lägenhet (som jag förvisso hyr) på ett fint område. Egentligen känns det som att jag lever över mina tillgångar, jag betalar omkring 6000 kr i hyra för en etta men har inte ens säkert jobb. Är timanställd, just nu har jag mycket jobb men vem vet när det vänder? Jag har rätt stor chans att bli fastanställd (jobbar som vårdbiträde inom äldreomsorgen så någon superlön har jag inte), men inget är säkert just nu är väldigt många andra som sökt den tjänsten. Jag har ingen annan utbildning förutom gymnasiet (förutom två kurser inom journalistik, men sen hoppade jag av och fortsatte jobba istället). Men tre av mina syskon har högskoleutbildning (jurist, lärare och sameslöjdare).

Jag antar att jag är arbetarklass?

Anna

Idag tillhör jag medelklass, gift, 2 barn, nybyggd villa, 2 bilar, välbetalt jobb etc. När jag växte upp räknades jag nog mer in till "övre medelklass" främst för att min pappa kommer från en överklass och är uppväxt på en herrgård med tjänstefolk och hans far var kommunalråd i kommunen där. Min mamma kommer dock från ett mindre privilegierat hem med alkoholism, separerade föräldrar och en mamma som var sjukpensionär från 40 års ålder. Min mamma var hemmafru med oss tre barn tills min lillebror började mellanstadiet, då utbildade hon sig och gjorde karriär på senare år. Min pappa reste 200 dagar om året och var knappt hemma. Har alltid firat min födelsedag utan pappa, han har ringt från en knastrig linje från Kina, Israel, Indien eller Australien...

Svar: Yepp. Arbetarklass är man när man bara har sin arbetskraft att sälja för att överleva. Medelklass när man har specifika kunskaper dessutom, som inte vem som helst har/kan skaffa sig i en handvändning.
Kattmoster

B

Känner igen mig! Min mamma var ensamstående halvtidpensionär som uppfostrade mig och tre systrar. Pappa var närvarande under några år men lät tillsist alkoholen vinna. Jag bodde i förorten under alla år i Sverige men har sedan dess emigrerat och lyckats samla på mig ett bra cv.

Jag har också alltid varit väldigt socialt kompetent plus att min fantastiska mamma alltid uppmuntrade till politiska diskussioner och livsreflektioner hemma. Vilket har fått mig att känna mig rätt allmänbildad trots att jag till och med hoppade av gymnasiet.

Nu lever jag med en man som tjänar ganska bra och jag antar att folk skulle kategorisera mig som medelklass men jag känner mig inte alls hemma där. Oftast blir jag bara provocerad av att folk inte vet hur det är att inte ha en ekonomisk trygg bakgrund. Hur det känns att gå till skolan i trasiga skor eller att inte kunna hänga med vännerna på bio för att pengarna inte finns där helt enkelt. Mest provocerad blir jag av alla dom medelklass barn som alltid haft en trygg ekonomisk bakgrund som typ har "komplex" och ska låtsas vara lite lägre klass, äta nudlar, dricka Billig (men cool) öl och hata alla "snobbar" på Östermalm. Sen åker dom hem till föräldrarna på lovet och går på shoppingrunda, stannar i sitt lilla mysiga barndomsrum i sin lilla villa, får lite extrapengar till att köpa Nyårsblåsa och så vidare. Jag har liksom aldrig haft den tryggheten och blir förolämpad när folk romantiserar vad som är mångas verklighet bara för att det är trendigt att vara arbetarklass och gå runt i sotarmössa.

Ja nej det känns konstigt. Även om jag har det bra ekonomiskt nu med ett trevligt cv i fickan så kommer jag nog aldrig känna att jag helt passar in.

Svar: Oj nu lät jag väldigt bitter låt mig omformulera: jag blir inte provocerad av folk som inte vet hur det är att inte ha pengar (inte deras fel liksom) utan av folk som tror att dom vet hur det är att inte ha pengar men som egentligen alltid haft föräldrar som ställer upp så fort det strular med hyran etc.
B

Ellen

Jag känner mig inte hemma i någon av medelklass eller arbetsklassdefintiionen. Men en sak som är säker är att jag vuxit upp med mycket kulturellt och mindre ekonomiskt kapital. Växte upp med ensamstående mamma som är bibliotekarie och allmänt kulturintresserad så teater, utställningar och böcker etc har varit en normal del av vardagen för mig redan som liten. Men vi hade ofta dåligt med pengar och jag fick sällan det jag ville ha och min mamma pratade ofta om sin dåliga ekonomi etc, så på det viset är jag inte det minsta privilegierad. Men sånär som alla i släkten på både min mamma och pappas sida har studerat vidare inom olika fält så att läsa på högskolan var inget märkvärdigt steg för mig, vilket jag vet det är för många som kommer från en annan bakgrund.

Babbsan

När jag läser dessa inlägg inser jag hur bra ekonomiskt jag har det. Min pappa har var frånvarande under uppväxten men återvänt till och från pga utomlandsjobb. Mina föräldrar skilde sig när jag var 6. Trots att jag fått allting ekonomiskt av min starka mamma så känns det som om jag haft enorma motgångar. Jag känner mig bortskämd.

CSN är inte tillförlitliga. Skulle studera förra hösten och på grund av oerhört dålig boende situation, dåligt universitet gick jag in i väggen. Men det har CSN ingen som helst förståelse för. Som tur är får jag stöttning ekonomiskt av min mamma för att komma över dessa poäng men det känns som en smäll i ansiktet av CSN och framförallt så tänker jag på alla andra som inte har ekonomiskt stöttande föräldrar. De nya reglerna från CSN är ju vansinniga. De fattar inte att det har med människor, studenter att göra. Att vara illojal och inte plugga är det sista man vill men det finns också andra omständigheter som påverkar ens studier. Rimliga orsaker som död inom familjen är det enda och trots att jag angav läkarintyg gills inte det. Tycker det är fruktansvärt att studenter och Sverige ska få ha det såhär. Som tur är har vi bytt regering. Känns nästan som om man ska bestraffas för något som man inte gjort. Som om man ska bli segregerad och i utanförskap för att CSN eller någon skitmyndighet håller på sina regler.

Och till alla ovan så tycker jag ni är fantastiska. Om ni kan så kan jag. Även ifall jag varit lyckligt lottad ekonomiskt har jag fått kämpa på andra sätt. Man gör så gott man kan även ifall det känns som om det inte alltid är tillräckligt ibland. Ni är inspirerande och jag tycker det är en enorm styrka hos er som klarat detta alldeles själva. Kram till er alla därute i stugorna!

Fia D

Oj vad intressant att läsa allas tankar om klass och alla olika bakgrunder som samlas här hos Lady D!

Alla mina tre syskon och deras partners har gått på universitet, även jag och min partner. Min pappa har också gått på högskola men mamma gick bara ut högstadiet. Jag anser mig själv tillhöra medelklassen även fast jag för tillfället inte har haft fast anställning på ett år. Men jag är uppvuxen i en familj som har gjort en klassresa inom klassen, från lägre medelklass till övre medelklass, ungefär. Mina föräldrar driver eget företag och har gjort i 40 år. Självklart har det varit tufft ekonomiskt vissa perioder (mamma berättade om när en tjänsteman från banken kom hem för att värdera huset som de vill ta som säkerhet) men på något sätt har företaget alltid rullat på. I början var det många år som mina föräldrar inte kunde ta ut någon lön men det har gått bättre och bättre med tiden.

När jag var yngre förstod jag inte över huvudtaget att det fanns olika klasser, jag tyckte att vi alla verkade ha det ganska lika. Jag är uppvuxen på landet och de flesta klasskompisar hade äldre syskon så det var inget konstigt med ärvda kläder. Ju äldre jag blev (och ju bättre mina föräldrar fick det ekonomisk) desto mer medveten började jag bli om att alla inte hade det likadant. Jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle när jag var ungefär 15 frågade mamma vilken klass vi tillhörde, hon svarade typ Jaaa, vi e väl medelklass.

Jag känner mig ganska "hemma" i min klass men jag har oftast inga problem att umgås med arbetar- eller överklass heller. Det är väl kanske en av de största fördelarna med att tillhöra medelklassen, att känna den där tryggheten, att en passar in i olika sammanhang. Jag kan äta på McDonalds eller finkrog och känna mig hemma på båda ställena.

Jag har haft förmånen att kunna utbilda mig länge, jag har gått på folkhögskola, universitetet, pluggat utomlands och har en yrkesexamen, mycket tack vare stöd från min familj. Även fast jag har haft stöd från mina föräldrar så har det ju varit ganska knapert under studietiden. Och nu när jag är ute i arbetslivet kan jag bli ganska chockad över hur många "kontornissar" i medelklassen som inte har en aning om hur livet ser ut för många andra. Nu har jag märkt att jag rör mig i kretsar där det anses fullt rimligt att lägga ut ett par tusen på en handväska eller en krognota. Folk i min omgivning handlar inte på HM utan på Ralph Lauren, fredagsmys är inte tacos och en påse chips utan charkuterier och ostbrickor. Och jag blir rädd!

Min värsta mardröm är att vakna upp om några år och ha blivit en av de där människorna som hävdar att "allt går bara man prioriterar", eller att "det bara är att rycka upp sig". För mig är det viktigt att komma ihåg att alla faktiskt inte har samma förutsättningar, jag tror att många inbillar sig att alla kan göra en klassresa "bara de anstränger sig tillräckligt". Bara för att mina föräldrar har lyckats jobba sig upp och skapa ett lönsamt företag så tror jag inte att det är möjligt för alla. Eller inget är väl omöjligt, men det är fan så mycket svårare beroende på ens förutsättningar.

Nä, nu ska jag sluta med min livshistoria, så himla intressant ämne så det blir en del ramblings... :)

Anna

Så otroligt intressant att läsa kommentaterna här. Jag har sen jag la märke till orättvisorna i samhället första gången varit väldigt medveten om min egen klasstillhörighet och vilka privilegier det medför.

Och nu har jag inte växt upp med högvis med pengar och fått allt jag velat.
Jag har växt upp på landet i en villa med två smarta akademiker föräldrar som har hållit ihop hela min uppväxt. De har alltid pratat mycket om konst, politik och vetenskap och lärt mig att tänka kritiskt och analytiskt. De har haft möjlighet att hjälpa mig med läxor, skjuts, övningskörning och pengar till körkort. De kunde till och med hjälpa mig att vara borgensman när jag flyttade till hyresrätt och senare att köpa mitt första boende.
Det här är privilegier som jag vet ha gett mig ett försprång i livet och som verkligen inte är alla förunnat.

Björn

"Underklassen". Ensamstående mamma som är alkoholist (pappa var arbetslös narkoman innan han mördades), hon hade industrikneg när jag var liten, sedan blev hon arbetslös och nu förtidspensionerad kroniker. Har knappt fått med mig något socialt, kulturellt eller ekonomiskt kapital hemifrån. Ingen i min släkt har läst på högskola (förutom jag). Mina perspektiv var lite skeva. Uppfattade min bästa vän som tillhörande någon slags medelklass, hans föräldrar var städare...

Jag fått en del kärlek men annars inget stöd, vare sig vad gäller olika resurser eller förmågor att tänka, hantera känslor etc. Mina behov (utöver de mest basala) har i regel fått stå åt sidan om de alls uppmärksammas, vem skulle se till dem? Min mamma har inte varit förmögen att hantera sina egna och har inte heller fått något stöd från samhället. Men har träffat gott om människor som haft det avsevärt sämre än jag. Och jag befarar att det är betydligt värre att växa upp i underklassen idag än vad det var för mig på 90-talet.


Gick bra för mig ändå. Hade läshuvud och kom som ung i kontakt med marxismen över internet, den är skitbra filosofisk och vetenskaplig skolning och en väg in i politiska sammanhang som varit utvecklande på många sätt. Överlag har jag hamnat i rätt bra kretsar, även om jag också haft mina destruktiva år. Haft en del genuint bra vänner som inverkat klart positivt på mig.

Spenderat de mesta av mitt CSN på diverse strökurser (som jag klarat på nöd och näppe) då jag behövt försörja mig och jag har inte vetat någonting om hur högskola fungerar, hur man pluggar eller vad jag ska bli.

Idag känns det ändå tryggt. Är ändå sällsynt bildad har jag märkt, vet mer om det mesta än de flesta. Kan föra mig utan problem i medelklassen men trivs inte i någon klasskultur. Klassamhället har en sjuklig inverkan på alla klasserna.
Jag har en hygglig insikt i vem jag är, jag har en tämligen solid och utarbetad värdegrund, jag förmår skilja på vad som är viktigt och mindre viktigt i livet. Jag har en hyfsat god teoretisk förståelse för lite allt möjligt som är bra att begripa och jag har odlat mina relationer så att jag har ett antal nära som jag kan lita på i vått och torrt.

Är fortfarande student men antar att jag kommer räknas som kulturell-intellektuell medelklass. Men jag vill ställa mina förmågor i tjänst för de fattiga, förtryckta och marginaliserade. Jag vill dra mitt strå till stacken för deras bildning, medvetenhet, själsliga utveckling och politiska organisation - och i förlängningen till den kommunistiska samhällsomvandlingen.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog