Hur ser kvinnofällor ut egentligen?

Hur ser er ekonomi ut, ni som lever i heterorelationer? Delar ni lika? Har ni gemensam ekonomi? Betalar ni procentuellt? Jag stöter ofta på föreställningen att det skulle vara jämställt att dela 50/50 men tycker det låter som en utopisk vanföreställning med tanke på att lönerna är allt annat än jämställda.

Nu tänker många kanske att det är himla viktigt att kunna betala för sig själv, som frigjord jämställd kvinna, och att kvinnofällor är att undvika men då tänker jag iallafall att den där kvinnofällan, den kanske inte är den man tror. Kvinnofällan är kanske att tro att man kan leva jämställt i ett patriarkat? Det kanske är en kvinnofälla att utgå från det och göra sina ekonomiska val utifrån den föreställningen?

Och att den största kvinnofällan inte ligger i att låta sig betalas för utan vad som sker i det långa loppet: hur klarar man pensionen? Hur klarar jag mig om vi separerar? Är jag fri att lämna om jag vill, när jag vill? Hur ser min ekonomiska trygghet ut? Har jag eget kapital? Är jag verkligen beroende för att han betalar allt just nu eller skulle jag klara mig på egen hand? 

Jag lever själv i ett ekonomiskt beroende pga att jag inte tjänar tillräckligt för att klara mig på egen hand, men detta är ju ett konstant oavsett hur mycket eller lite pengar jag får av makens inkomst. Dvs jag skulle ej klara av att försörja mig på egen hand om jag bestämde mig för att lämna honom idag. DET är en kvinnofälla och DET är jobbigt och problematiskt. Skulle jag ha en fullvärdig egen inkomst, om en dålig sådan, så skulle min beroendeställning förändras. Jag skulle inte vara beroende av hans inkomst för att överleva och det skulle göra mig mer fri även om jag i dagsläget spenderade varenda krona av hans. Skulle min man hålla sina pengar för sig själv och börja kräva att jag betalade mer hemma så skulle jag se det som en krigsförklaring. Inget annat. Män som kräver detta utövar makt och kontrollbehov och jag har sett mer än en kvinna få sämre livsvillkor och mindre frihet pga denna snedfördelning.

Jag tänker också att den ekonomiska orättvisan ibland är så omfattande att man kanske  får mer frihet eller möjligheter om den med högre lön betalar så mycket som möjligt medan vi lever ihop, medan jag kanske kan lägga undan mina egna pengar till a rainy day. Så om vi splittar och han med sin höga lön kan leva vidare i överflöd and no worries så kanske jag klarar mig bättre med min lägre lön om jag kunnat spara undan lite innan. Förstår ni hur jag menar?

jämställdhet

Bild: Fanny Åström

Anne

Jag (kvinna)tjänar mer än min sambo (man). Vi delar 50/50 och det betyder att han har mindre pengar varje månad kvar och att jag har mer eftersom jag tjänar mer och jag lägger det på ett sparkonto. Eller så handlar jag dyra krämer och smink.
Har aldrig tänkt att jag ska ge av mina pengar till honom. Han har ju så han klarar sig.

Svar: Vad innebär "klarar sig" i sammanhanget?
sak

SJ

Jag är "hemmafru" och maken betalar för mig när jag går hemma på heltid.
Jag anser vi delar lika, jag tar mer ansvar för hem och barn och han mer ansvar för jobb och karriär.
Dock så är han väldigt mån om barnen och att spendera tid med dom också, så han är absolut inte en frånvarande pappa.

Jag har levt i relationer som vi delade på alla utgifter och det var för jävligt vilket som. Jag hade typ inga pengar att röra mig med efter mina räkningar medans exet levde som en kung varje månad och jag hade inga pengar alls då jag var låg avlönad.

När vi delade procentuellt vart det bättre. men jag hade fortfarande mindre pengar att röra mig med.

Att vara hemma mamma och att mannen betalar är det närmaste jämställt jag märkt av pengamässigt. Alla pengar är våra, och alla räkningar är våra. D

Titti

Vi tjänar nästan på öret lika mycket. Det skiljer några hundralappar ( jag dock efter 5 år universitet och han "bara ändå") Allt in och ut på samma konton. Inga dina eller mina pengar. De sparade pengarna i fonder odyl antar jag att vi kommer att diskutera om när vi tänker använda dem.... går vi ifrån varandra delas de lika då vi är gifta och står på samma startpunkt.

Bellabus

Jag håller med, det är en kvinnofälla att tänka att man måste klara sig på sina egna pengar när samhället ser ut som det gör. Ändå känner man ju ofta så, att man vill det. Men jag har kommit över känslan av att vara parasit till stor del...

Nu har kanske inte alla den situationen, men min man och jag delar på alla pengar, fastän jag bara får studiemedel medan han, som har eget företag, tjänar bra. Sedan vi gifte oss och flyttade ihop ser vi alla pengar som våra, så vi sparar lite på hans konto och lite på mitt konto. Om jag inte hade vetat att jag kommer få lika bra betalt som han om två år när jag (förmodligen) är klar med min utbildning och arbetar, så skulle vi nog försöka lägga undan extra till mig för att jag ska ha den tryggheten i framtiden. Men det är svårt. Känns som att det många gånger bygger på att mannen är generös och vill hjälpa kvinnan, att han är "snäll" och inte utnyttjar maktövertaget, som ju ändå finns där liksom.

Bellabus

Måste tillägga när jag såg Tittis kommentar: jag och min man kommer också tjäna lika mycket ungefär, jag efter 5 års studier och han efter 0. Men han jobbar i en mansdominerad bransch och jag kommer arbeta som lärare. Ibland blir man så trött på hur lite samhället värdesätter "kvinnoyrken".

Ellen

Min sambo tjänar typ 25 innan skatt, och jag går på bidrag. Som det ser ut just nu så betalar han nästan hela hyran. Resten höftar vi med, har inte jag tar vi av hans, har inte han så tar vi av mina. Båda är rätt obrydda om pengar och vi har inget mitt och ditt-tänk. Bilen (som jag köpt) gick precis sönder och då betalade han dom 7000 kronorna. Kunde lika gärna varit jag. Ej en big deal här hemma, och det är så HIMLA skönt.

Tove B

Lever i heterorelation med två kids. Just nu föräldraledig men när båda jobbade så delade vi lika på gemensamma räkningar, dvs nästan alla. Han har rejält kass med pengar så det är jag som tar det ansvaret och han sätter över allt sitt på vårt gemensamma. Inte världens mest jämställda ekonomiska situation även om vi betalar lika mycket för hushåll och barn.

Svar: Tillägg: Vi tjänar nästan lika mycket, jag tjänar ca 3000 mer än honom.
Tove B

Homo sapiens sapiens

Nu lever inte jag i en heterorelation men jag svarar ändå, eftersom min sambo tjänar signifikant mer än jag (även om vi båda har kvinnolöner). Hon har även mer kapital än jag. Således är det hon som äger bostaden och jag betalar procentuellt på månadsavgiften utifrån min lön i förhållande till hennes. Detta anser jag är självklart. Detta innebär också att jag sparar det kapital jag har in case of separation liksom, så har jag ett startkapital om jag behöver börja om på nytt. Då har hon också med självklarhet bostaden kvar till sig och sina två barn. Rättvist anser jag. Att dela 50/50 om den ena tjänar mer tycker jag inte är rättvist och precis som du skriver så är nog kvinnofällan att tro sig kunna leva jämställt i ett patriarkat. Då har ju (cis)männen vunnit dubbelt upp, eftersom de får behålla sina privilegier och samtidigt läggs skulden på icke(cis)männen om de inte är jämställda. Om mannen tjänar mer än kvinnan i en heterorelation och de delar 50/50 på kostnaderna, då är det dubbel vinst för mannen och dubbel förlust för kvinnan.

micro113

Vi är en familj och lever som en familj -- löner/inkomster in på ett konto, varsitt kort så vi kan handla när vi vill .. räkningar betalas från kontot och det som blir kvar spenderar vi på mat, kläder, nöjen osv ..

Ibland handlar jag för mer pengar än han - ibland tvärtom - och vi räknar inte, vi handlar när vi behöver eller det vi vill ha.

Kapitalvaror - dvs dyrare inköp - brukar vi diskutera. Vill vi ha ny tvättmaskin? Köpa ny platt-TV osv?

Jag fattar inte hur folk som lever ihop tänker när de delar så att den ena får mindre rörelsefrihet än den andra.
Är ju bara sjukt i mina ögon att den med mindre inkomst inte skall kunna ha råd med samma sak som den med mer ...

Vem tjänar mest i den här familjer - just nu han, i andra perioder har det varit jag, åter andra han osv ..

Vem tusan räknar liksom - pengar som kommer in är pengar som är "bådas".

Däremot håller jag med dig om att det inte är bekvämt om man lever under förhållanden som i sig ger inlåsningseffekt, helt enkelt för att man inte ens skulle ha råd att lämna/klara sig själv.

Samma när det gäller pension osv .. Jag har var hemmafru när barnen var små, och därmed hamnar jag efter honom i pension - tyvärr får han inte skriva över på mig under äktenskapet med de regler som finns.
Lever han tills han är 65 och börjar ta ut pension så kommer han dock skriva över pension till mig eftersom jag är yngre och sannolikt kommer leva längre - rent krasst.

Likaså har vi givetvis livförsäkringar och avtal om efterlevande skydd osv..

Pensionssparande ser jag dock som ett stort båg - eftersom pengarna är låsta och man inte kommer åt dem oavsett vad som händer, så det hoppar vi.

Svar: De här me pension, visst ska den som tjäna mer kunna sätta över av sin pensionen (eller nåt) till den andra? Har iaf hört talas om de å tänker att vi ska tillämpa det när ja börja jobba å tjäna dubbelt så mkt som han. Oavsett vem som tjäna minst tyck ja de ä självklart att man båda ska få ha de lika bra (eller jämnjävligt om de skulle va så ;) ). Samma ekonomiska förutsättningar vid separation och pension osv. De handla ju om ett vi inte ett jag och han...
The real Hmm

P

Vi har separata konton samt ett gemensamt konto for att betala for lagenheten/rakningar mm. Da jag tjanar dubbelt sa mycket som honom betalar vi procentuellt pa bostadslanet. Hade han typ dott nu hade jag kunnat betala av bostaden utan problem och min arbetsgivare lagger at sidan en summa som korresponderar 20% av min lon varje manad.

Kanns skont da min mamma fortf ar ihop med pappa trots att hon nog helst hade velat lamna honom typ 15 ar sedan, men da hon inte har nagon inkomst ar hon fast.

Fia

Min sambo tjänar cirka 10 000 kr mer i lön efter skatt än jag. Jag har dock en lön som gör att jag klarar mig bra själv.

Vi lägger över alla våra pengar på ett konto där vi sen betalar alla räkningar, sen pytsar vi över när vi behöver.

Min son har ett sparkonto där jag för över pengar från våra gemensamma trots att det är mitt och inte hans barn och vi för över till ett gemensamt sparande som ska gå till ett eventuellt husköp/husbygge i framtiden.

Nu tjänar vi förvisso relativt bra med pengar var och en för sig och riktigt bra tillsammans. Så var det inte förr, då var jag i beroendeställning och det var inte trevligt alls. Det mådde jag riktigt dåligt av.

My

Jag "tjänar" studiebidrag och min snubbe tjänar dubbelt så mycket = han betalar åtminstone lika mkt som jag på hyran

Frida

Vi har en ganska delad ekonomi, men delar på de gemensamma kostnaderna. Det gemensamma bolånet dras från hans konto, jag betalar avgiften. Övriga räkningar/utgifter delar vi på vart eftersom.
Vi har tidigare haft ganska lika inkomster och jag skulle garanterat klara mig själv (+ ett barn) på min inkomst. Sen ett par veckor är mannen egenföretagare på heltid, så det är ju i stort sett min inkomst vi kommer leva på framöver och hans inkomst är en eventuell (gemensam) bonus.

Däremot har han ett större kapital sedan tidigare i livet, men jag har under vår tid tillsamman ändå kunnat spara ihop till en rätt bra buffert. För några år sedan var det inte lika uppenbart att jag skulle ha råd att klara mig själv och t.ex. kunna köpa ut honom ur bostadsrätten om vi skulle hamna där. Sen jag insett att jag faktiskt skulle kunna det känner jag mig betydligt tryggare i vår relation, det är mer uppenbart att den inte grundar sig på ett ekonomiskt beroende.

Lena

När vi gifte oss och skaffade kids blev det gemensam ekonomi, dock med separata konton. Dvs båda har exakt samma pengar att röra sig med efter räkningarna är betalda. Min man tjänar drygt 15 000:- mer än mig så allt annat hade varit otänkbart.

Ewi

Jag tjänar 8k mer än min man, men jag gick ner i tid. Så nu drar vi in rätt samma, men jag har lite kortare dagar. Sen delar vi räkningar och utgifter 50/50 och resten får respektive göra vad hen vill med sin lön.

Maria

Vi kör alla pengar in på ett konto, varsitt kort att använda, räkningar betalas från samma.

Har aldrig fattat grejen med att ha delad ekonomi, jag menar, kan man ha gemensamma barn, kroppsvätskor, sjukdommar, tak,mat...ja allt, varför skulle man då dela på pengarna? Knasigt!

Svar: +1
The real Hmm

Kissen

Har varit i en relation där vi delade på utgifterna efter betalningsförmåga. Det sög! Jag hade inget att röra mig med o han la pengar på hög och jag blev utan när vi gjorde slut pga ung, dum o ingen koll på sambolagen.

Så med min nuvarande sambo krävde jag helt gemensam ekonomi och det har vi.
Nu pluggar han och jag jobbar.
Jag har nyligen slutat studera o är den som drar in mest cash även om sambon jobbar extra.

Är sjukt skönt att ha en inkomst jag kan leva på, både själv och med sambo.
Sedan är det skönt att det är våra pengar, inte mitt o ditt. Lite tjafs har det varit men det är nytt för oss båda så det löser sig när vi finslipat det.
Köper vi lite större eller dyrare saker kollar vi av med den andre om det är ok. O köp till hemmet diskuteras så klart.

Har för övrigt för första gången i mitt liv det "gott ställt". Alltid varit fattig, sjuk och utsatt. Men kämpade igenom studier i över 3 år. O nu har jag väl en normal medelklasslön, men det känns som miljoner! :)
.Helt sjukt vad en "klassresa" kan göra. O skönt att leva med en sambo som gör samma resa.

emma

Sambon jobbar och har en årsinkomst på ca 400 000. Jag pluggar och kommer så att göra i fem år framåt. Nu har vi dessutom snart en bebis och jag kommer vara mest föräldraledig antagligen, då han är nyanställd på firman och det skulle ju inte se bra ut om fadern lämnar företaget för att vara pappaledig på en gång....

Visst känns det fel. Men på det här viset kommer vi kunna spara pengar för att köpa huset vi vill ha i framtiden. Och jag skulle klara mig själv på csn och i framtiden på lön.

Svar: Men är det verkligen mer värt att ha huset ni vill än att dela på ansvaret för barnen. Ser bra ut hit å dit, det är hans barn som han bord? ta ansvar för, kan jag tycka.
Ellen

sanchlou

Vi är sambos, har en bostadsrätt och inga barn. I normala fall tjänar vi ungefär lika, om man räknar in mitt OB. Förhoppningsvis går jag om honom i lön när min vidareutbildning blir klar i juni. Vi delar 50/50 på boendekostnader och mat, men har separat ekonomi i övrigt.

Han började dock jobba tidigare än vad jag gjorde, så han kunde spara massa pengar till boendet medan jag fortfarande levde på studielån. Och nu är vi samma situation igen. Och när vi båda jobbade så la han in mer på sparkontot än kag

Svar: Åhh, fail. Var inte färdig.

Men jag la mycket mer pengar på att inreda vårt hem, fixa trädgården osv. Känns så typiskt liksom: mannen "investerar" och kvinnan lägger pengarna på saker som behövs för hemmet men som sjunker i värde pissnabbt.

ingen av oss skulle kunna upprätthålla samma standard om vi skulle separera. Vi är båda beroende av varandra. Men jag skulle nog gå från en separation med massa grejer och han med reda pengar...
sanchlou

Mad

Jag lever för tillfället på min man, vilket inte är speciellt roligt. Han gör det för att han vill/kan och ska enligt lag och jag hade gjort detsamma om vår sits var tvärtom, men jag känner mig inte så vuxen och självständig när jag får gå och fråga honom om jag kan låna hans kort och köpa cigg (han säger ytterst sällan nej, men känns ju som att man är 12 år).
Jag har sagt till honom att vi inte kan betala 50/50 oavsett om jag har jobb eller inte. Har jag jobb (ex, sommarjobb/timjobb) får jag ju ändå mindre än honom och det är inte rättvist att den med minst pengar betalar mer (procentuellt). Och när jag inte har jobb... ja, då kan jag ju inte betala.

Så får jag fast jobb nån gång så kommer vi fördela det utefter vår inkomst. Den som tjänar mer, betalar mer. Mest för att låta den andre kunna spara och komma ikapp den som haft jobb ett bra tag.

tova

För mig är jämställdhet att vi har lika mycket att röra oss med. Jag tjänar mindre än min man (trots lika lång utbildning, eftersom samhället värderar oss olika) och betalar därför mindre av våra kostnader. Jag jobbar dessutom deltid och inte han, eftersom min mans arbetsbörda inte minskas när han går ner i tid pga mansdominerad arbetsplats), vilket vi kompenserar genom extra pensionssparande för mig (vilket han då, pga den högre inkomsten, betalar stor del av).

Astrid - handarbete, barn och åsikter

Jag tycker nog vi känner oss ganska jämställda. Mer eller mindre samma lön, han med studielån och 14 år äldre, jag har jobbat mig hit "redan". Nu kommer dock jag att plugga lite för att dryga ut föräldraledigheten. Vi delar 50/50 och det man har kvar det får man roa sig själv med. Nu blir det ganska lika kvar i fickan hos båda. Hade det inte varit så och jag känt en stor press att jag inte har att röra mig med lika mycket som han så hade jag ju fått ta den diskussionen. Nu är vi båda fullt upptagna med att betala alla utgifter ett stort hus kostar... Visst tjänar jag mindre under fl men jag har också mindre utgifter. När jag hade kvar i plånboken förut så gick det till luncher och ströshopping (jobbade i stan). Nu kommer jag väl som mest köpa Öppna förskolans 5-kronorskaffe.

Ninjakossan

Jag jobbar bara deltid med okvalificerat jobb, min sambo (man) har universitetsutbildning och har ett relativt välbetalt jobb. Vi har bott tillsammans i många år nu medan vi båda studerat (han på universitet, jag på gymnasiet) och sådär.
I början när jag flyttade in i hans lägenhet så betalade jag hälften av maten, men det var det enda. Han resonerade att han hade ju bott där ändå, så hans kostnader ökade inte bara för att jag flyttade in.

Sedan köpte vi en större lägenhet och senare hus. Då slog vi ihop alla våra pengar, så alla våra inkomster går in på ett konto, därifrån betalar vi räkningar och sätter undan sparande, sedan sätts det över fickpengar till varsitt kort. Vi har lika mycket i fickpengar.
Så vi har varsitt konto/kort, och sedan varsitt kort kopplat till det gemensamma kontot, från det gemensamma betalar vi allt vi köper till huset, maten och även läkarbesök (även mina mediciner) och djuren. Mitt körkort kommer också betalas från våra gemensamma pengar.

Jag kommer alltid tjäna mindre än honom eftersom jag antagligen aldrig kommer kunna ha ett heltidsarbete pga diverse svårigheter. I början kändes det jobbigt att "snylta" på honom, men så är det ju inte. Jag gör så mycket som jag klarar av. Vi lever tillsammans, vi bygger ett gemensamt liv. Vi delar säng, mat, vi slappar i samma soffa, vi har en gemensam bil osv, klart att pengarna också ska vara gemensamma. Eftersom jag är hemma mer så gör jag mer i hemmet också, och det har också ett värde om än inte i direkta pengar.

Det funkar för oss. Jag har definitivt "gift upp mig". Om vi gör slut någon gång så kommer jag antagligen behöva flytta hem till min mamma medan jag (kanske) bygger upp ett kapital. Det är otroligt skrämmande. Men livet är som det är, en får ta det som det kommer. Jag har lyckligtvis inga barn som påverkas av ett eventuellt uppbrott.

Susanne

Lever i en heterorelation, varit gift i 26 år. Idag tjänar vi ungefär lika mycket men de första 15 åren skilde sig våra löner åt betydligt, pga mina studier, mitt deltidsarbete (då barnen var små) och mitt lågbetalda arbete (innan studierna).

För oss är det självklart att alla inkomster som kommer in i hushållet är hushållets gemensamma att disponera. Vardagsekonomin utgår från hushållet alltså, inte från separata inkomster.

Däremot har vi sedan barnen föddes kompenserat min mindre pension/framtid genom ett separat sparande till mig. Min man har helt enkelt betalt pension till mig (detta för att jag var den som gick hemma med barnen, arbetade deltid och "tappade" lönehöjningar under flera år).

Skulle någon av oss lämna/dö så sitter den andra parten med likadana resurser oavsett vem som går/dör.

Ewi

Apropå pengar, såg den här på Facebook, och tänkte på flera av de diskussioner ni hade på podden kring fattigdom.

http://www.dagensarena.se/magasinetarena/pengar-ar-medicin/

Handlar i korthet om att en forskarkille provade att regelbundet ge folk som hade psykiska sjukdomar 500 spänn "guldkantpeng" utan krav på motprestation, istället för pillar, för att se vilken/om någon effekt det skulle ha på deras mående.

Hanna

LD, du säger att du är i en beroendeställning till din man, en kvinnofälla. Är det fortfarande en kvinnofälla om man har valt sin situation, att inte söka jobb, att inte utbilda sig, att kvinnan är hemma med barnen. Jag ser att fälla är någonting man är fast i emot sin vilja och saknar förmåga att komma ur den. Hur tänker du där?
Allt gott,

Svar: det är ju en kvinnofälla eftersom att det har negativa konsekvenser för kvinnor. dvs sämre pension, mindre trygghet, mindre frihet osv. Spelar ingen roll om man väljer det, det är fortfarande en beroendeposition där en person (kvinnan) är mer eller mindre livegen.

Till slut blir det ju omöjligt att ta sig ur.
Lady Dahmer

Erin

Jag tjänar mer än min sambo (med en hel del) och vi delar procentuellt på räkningarna medan jag står för de flesta inköp.
Det skulle kännas fel att dela det 50/50 då han knappt skulle ha några möjligheter att göra något han ville/köpa något utan att typ vad... be mig om lov/hjälp?
Jag har dock varit helt inne på att 50/50 is the only way tidigare men så hörde jag av en slump på radion ett par som hade ordnat sin ekonomi procentuellt och jag taggade på idén.

Bee

Jag har CSN då jag pluggar, min make är höginkomsttagare men vi har slagit ihop våra belopp och har allt gemensamt. Hans pengar är mina så länge vi lever ihop. Han har också en livförsäkring värd ett par miljoner som säkerhet för mig. Jag tänker inte så mycket på det. Jag försörjde honom när han pluggade och nu försörjer han mig. Ekonomin är inget samtalsämne här hemma gällande vad som är mitt och hans då allt är gemensamt. Jag har haft tur. Efter min utbildning hoppas jag på jobb så klart och vår ekonomi kommer förbli gemensam.

Emma

Jag tjänar ungefär 7000 mer än min man i månaden. Vi löser det så att vi har lika mycket vardera på våra konton när alla räkningar, mat, utgifter till barnen etc är avklarade, och som blir till "fickpengar". Resterande sparas i fonder och ett kortsiktigt resesparande. Funkar kanon för oss!

annanas

Vi tjänar typ samma i grundlön. Sen får han ut mer ob än jag. Men nu när vi flyttar ihop på riktigt så sätts lönerna in på ett konto. Räkningar dras därifrån. Sen det som blir över delas 50/50 ut till oss för sparande aktiviteter osv. Nu skall vi spara mkt kr så det görs separat i våra egna konton... Hundarna tog han direkt och vill vara med att betala dock inte hästen. (Det förhandlas dock forf hoppas jag)

Ellieott

Jag har en relativt hög inkomst och försörjer vår familj just nu, då han pluggar (utan CSN). Det är inte mina pengar. Det är våra pengar. Eftersom det bara finns en inkomst så är det inte direkt något att diskutera om vilket konto räkningar ska dras ifrån. Jag sätter över pengar till min man så han klarar av att handla mat och så. Han säger till när pengarna börjar tryta och då får han mer :).

När han är färdig läkare om ett år så kommer VI få mer pengar. Alla pengar är våra. Vi har lika mkt att säga till om, diskuterar det som behövs typ större inköp.

Allt går faktiskt väldigt smidigt. Vi har samma syn på ekonomi, och prioriterar ungefär lika. Det underlättar :).


OBS! På tal om män som bestämmer över ekonomin bara för att han har högre lön:

Att som gift par ha olika levnadsstandard är faktiskt OLAGLIGT. Det framgår i äktenskapsbalken. (Är man sambo däremot är det ok enligt lag så länge som båda får mat,husrum och kläder typ.)

Gabriel

Intressant diskussion.

Det är ju ett faktum att på i princip alla prestigeutbildningar(och högskoleutbildningar i allmänt för den delen) går det många fler kvinnor jämfört med män. Ser man vidare på hur många som lyckas ta examen blir skillnaden ännu större. Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer det otvivelaktigt vara så att kvinnor som grupp tjänar mer än män. Det kommer bli riktigt intressant att se hur denna skillnad i ekonomisk makt kommer förändra heterosexuella relationer, för det kommer den onekligen att göra. Särskilt när man tänker på att som det ser ut nu så är det väldigt främmande för högutbildade kvinnor att "gifta ner sig" ekonomiskt och statusmässigt, men i framtiden kommer det helt enkelt inte finnas tillräckligt med välutbildade män för att "matcha" dessa kvinnor.

Svar: Bara för att kvinnor här högre utbildning betyder det inte att de kommer att tjäna mer. Jfr tex lärare som gick från hög- till lågstatus samtidigt som det övergick från att vara mansdominerat till att bli kvinnodominerat. Många utan utbildning (tex inom industrin) tjänar dessutom mer än akademiker (tex lärare, bibliotikarier och receptorist som här lång utbildning men generellt låg lön). För att kunna jämföra reell lön måste aademikers lön dessutom minskas med ränta och avbetalning av studielån.
tova

Annie

För mig är det inte familjelivet och ekonomin som är en kvinnofälla. Min man och jag har båda höga löner och relativt låga levnadskostnader. Vi diskuterar aldrig pengar med varandra (jag vet inte ens hur mycket maken tjänar förutom att det är en hög lön) och vi har varsitt lönekonto, helt utan den andres insyn. När vi flyttade ihop för en herrans massa år sedan gjorde vi någon slags uppdelning av kostnader 50/50, sedan dess har vi aldrig kontrollerat om det fortfarande är hälften var, det behövs helt enkelt inte eftersom båda har mer inkomst än utgifter. Om jag vill renovera hemma ( vilket jag vet att maken är ointresserad av) så betalar jag detta själv, liksom maken betalar för andra gemensamma projekt som är viktigt för honom (skidresor t ex). Vi har ett barn och delade föräldraledigheten 50/50 liksom vi försöker göra med vab. Kvinnofällor för mig är mer situationer som uppstår på jobbet t ex att jag som kvinna måste vara dubbelt så duktig som manliga kollegor för att få samma uppmärksamhet och cred.

Svar: Oj! Låter helt fantastiskt ju. Får man fråga hur hög lön det handlar om när man kan ha det så här? Det känns så främmande för mig, hör sparar vi till badrumsrenovering som vi hoppas kunna göra om ett till två år... :/
tova

Elin- kristen feminist

Jag tjänar och har alltid tjänat mer än min man och betalar också mer eftersom jag inte vill leva i en skolkartong (typ) bara för att jag råkar vara ihop med en man som haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Det kommer nog kännas konstigt när han väl börjar jobba och kommer tjäna mer lika med mig. Jag är van att ta de flesta ekonomiska besluten i och med att jag tjänat in de mesta pengarna. Det är inte så att min man inte betalat något, han har betalat efter förmåga, men hela tiden så är det jag som haft sista ordet. Jag har tex betalat av mina lån men betalar inte på hans studielån. Jag drev igenom att vi skulle bo större för jag har råd att betala vår lägenhet själv om så kniper. Jag bestämmer att vi inte ska köpa ny bil eller nya högtalare till den nuvarande för jag vill inte lägga mina pengar på det. Han kan ha åsikter om att jag köper kläder men fattar ändå att det är mina pengar. Jag utgår att han kommer börja köpa saker till bilen eller elektronik nu när han börjar jobba (han har jobb på gång) och att jag inte lär gilla det men samtidigt inser jag ju att jag bestämt massor om saker för att jag just kunnat göra det. Jag har ett kvinnoyrke, jag är lärare så jag är rik men jag har ändå levt på en nivå som motsvarar min lön under lång tid och jag vet att jag kan klara mig på den och även försörja min dotter (och min man) med den så har ändå ett rätt bra ekonomiskt självförtroende och hade aldrig varit rädd att separera.

Alex

Min sambo går för tillfället på bidrag och jag jobbar men vi får ändå ut cirka samma summa varje månad. Det vi delar 50/50 på är hyra och räkningar. Mat och sånt brukar vi höfta, ena gången betalar sambon och andra jag ibland kanske någon får betala mer än den andre men det är inget vi dividerar om. Vi bråkar väldigt sällan om pengar och tänker istället att det går jämt ut i slutändan! jag vet inte? Detta funkar bra för oss iallafall och i och med att ingen av oss har mer pengar än den andre så känns det väldigt enkelt och rättvist! Men jag förstår absolut hur du resonerar.

Tess

Vi delar procentuellt. Skulle jag klara att jobba lika många timmar som min sambo så skulle jag ha högre månadslön, men med min smärtproblematik så klarar jag inte komma upp i det tyvärr. Nu jobbar min sambo inom det kvinnodominerade yrket "vården" så jag misstänker att det är därför mitt administratörsjobb har högre lön.

Frida

Jag tjänar mycket mer och betalar lite mer än min man. Ibland tänker jag att jag borde betala mer, typ procentuellt, men så tänker jag att jag tjänar mer för att jagjobbat häcken av mig och satsat på min karriär.
Helt enkelt prioriterat mer pengar.

Svar: Precis som män tidigare gjort genom tiderna?
The real Hmm

Hjerpe

Gift med en man, ett barn. Innan äktenskapet delade vi 50/50 vilket sög då han hade 10.000:- kvar när mina pengar var slut, och vi levde efter hans standard. Jag sket väl i bil, dagstidning, tv, kanalpaket, kött i maten... Det blev dyrt att bli sambo. Han har i efterhand sagt att han inte fattade att jag hade det så. Men jag ville ju kunna betala för mig och inte snylta.
Nu delar vi alla pengar. Jag får halvt studiestöd och han tjänar ok. Skulle han dö måste jag sälja huset, och jag har inte råd att skilja mig ifall jag skulle vilja. Vi sparar inte till min pension eftersom det inte finns utrymme till det ekonomiskt. Vi lever efter en budget där han har fler guldkanter än jag. Han är äldre än mig och kommer antagligen dö lagom tills att jag går i pension, som kommer vara ett skämt pga att jag varit hemma med barn. Han är försäkrad. Inte jag. Det är en extrem beroendeställning. det blir aldrig av att vi skaffar en låneavskrivningsförsäkring där halva lånet skrivs av om han dör innan 65 eftersom det behövs att HAN skaffar en hälsodeklaration, och min situation är inte hans problem om han skulle dö så det verkar inte finnas motivation att fixa det.
Jag gick rakt in i kvinnofällan med vidöppna ögon för att kunna ha barnen hemma länge och ge dem en trygg start i livet. Jag börjar ompröva mitt beslut inför barn #2 för de skulle nog vara tryggare av att ha en trygg mamma utan ekonomisk ångest, även om de då fick börja på förskola nåt år tidigare...

Svar: tack för att du delar med dig, jag har något liknande förhållande just nu. och jag kommer inte skaffa barn i den situationen, tack vare alla som delar med sig av sina erfarenheter och min egen mamma
Ingela

Ellen

Jag tjänar betydligt mer än min sambo och betalar det mesta. Det är dessutom en situation jag känner igen från många vänner och börjar fundera på om det är en ny typ av fälla, att mannen får förverkliga sig själv genom frilansande & diverse studier medan kvinnan är typiskt duktigt och försörjer, tar ansvar för löpande räkningar, boende etc... Har dock inte landat i tanken men tycker det är intressant att tänka på.

Anki

Jag tjänar mer än min sambo. Han jobbar deltid. Vi har två barn. Vi ser till att ha lika mycket fickpengar över när det gemensamma (räkningar, etc) är betalt.

Men vad då ekonomiskt beroende och att man inte kan lämna sin man? En får väl söka ett jobb tänker jag. Skulle aldrig vara kvar pga pengar.

Svar: Vi lever tyvärr inte i en tid där det bara är att "skaffa sig ett jobb". Arbetsmarknaden är tuff, arbetslösheten omkring 10%, arbetsgivare har inget problem med att hitta arbetskraft som är helt gratis, betalda tjänster försvinner. Söka jobb kan man naturligtvis alltid göra, men det är långt ifrån säkert att man hittar ett.
Hana

Empy

Min man tjänar mer än mig.Jag har därimot en hantverkarlön så enligt mig tjänar jag inte dåligt.
Jag skulle klara mig själv,och för mig är det viktigt att veta.
Om han en dag skulle bli en rövpadda skulle jag bara kunna öppna dörren och gå.

Men på tal om ekonomi..
Min man är totalt ointresserad av det så vi gjort att jag har fullmakt på hans konton.När jag loggar in på internetbanken kommer även hans konton upp.
Jag fördelar alla våra pengar varje månad och han har inte en blekaste aning om vad vi har sparat.
För oss funkar detta system bra,eftersom jag vill ha kontrollen över våra tillgångar.

Svar: Hos oss är det också så att jag sköter ekonomin och han har ingen aning. Jag är en fattig arbetarklassunge som slitit mig upp till medelklassen utan att nånsin känna mig hemma här, eller trygg... Jag måste ha kontroll för jag vill aldrig mer vara utan allt, och jag har ingen att vända mig till om jag inte klarar mig själv.
Ingela

L

Min sambo är arbetslös och jag har tre jobb, var av ett heltid. Eftersom han inte har en inkomst betalar jag allt. Verkligen allt. Problemet, som jag upplever det, är att det ändå är jag som gör allt hemma. Också. Det är jag som planerar mat, handlar, lagar mat, städar, diskar, tvättar, håller koll på födelsedagar, skickar iväg hans cv osv osv. På kvällarna, när jag är så trött att jag gråter, undrar jag hur det blev så här. Vad hände?
Om vi gick ifrån varandra skulle jag kunna gå ner i tid, lägga mindre tid på hushållsarbete, men ändå bo kvar. Han skulle få flytta hem till sin mamma eller nåt

Svar: Tack vare era kommentarer samlar jag mod till att fråga vad han tycker att han bidrar med här hemma, förutom mer disk.
exquisitecorpse

sofie

Hej!
jag har en fråga om just ekonomi och hoppas att någon här ser och kan svara mig. Tänker mig att det det är större risk att någon i min omgivning :)

Hur mycket "förlorar" man på att vara hemma med barn i när man blir pensionär sen? Är inte det att vara i från arbetslivet på samma sätt som arbetslös eller att studera?
Jag har jobbat heltid i vården mellan jag var 18-21 och nu kommer jag plugga i 4 år. Det ger mig jättemkt panik det alla säger, att man "förlorar" på att vara hemma med barn. Då känns det ju som dessa 4 studieår kommer göra samma sak eller hur menar de? Är det skillnad på att vara föräldraledig i 4 år eller studera/vara arbetslös när man tänker på pensionen?

Svar: Enligt de "nya" reglerna - (är nog inte så nya längre) - så får du pensionspoäng på din föräldrapeng.
https://secure.pensionsmyndigheten.se/SaBeraknarViPensionsratterForBarnar.html

så på så sätt förlorar din generation inte lika mycket som föregående generationer gjort.

Numer får du också pensionspoäng för högskolestudier.

https://www.pensionsmyndigheten.se/StudierGerRattTillPension.html

Det blir mindre än om du arbetar - men din förlust blir inte lika stor som den skulle ha varit förr ..
micro113

Jess

Jag ska i juni flytta från min sambo sedan 10 år. Vi har ett barn på 2,5 år. Han har alltid tjänat mer än mig, jag har varit föräldraledig mer och vabbat mer, men han har å andra sidan betalat mer här hemma. Anledningen till att jag var f-ledig mer är för att jag just då inte trivdes med mitt jobb och hellre ville vara hemma. Just nu jobbar jag 80% men kommer gå upp till heltid i sommar. Tjänar ca 25' innan skatt och klarar mig på det även när jag blir ensam sen, kommer till och med ha mer pengar över då jag flyttar den hus (med de kostnader som tillkommer) till hyresrätt. Jag kommer också bli utköpt av min del ur huset så kommer ha ett litet kapital iallafall.

Angelica

Jag har i hela mitt vuxna liv haft heltidsjobb och egen försörjning, dock har jag nästan inte varit tillåten att betala någonting själv i mina förhållanden trots att jag både haft viljan och den ekonomiska förmågan.

Vissa män gnäller på att de alltid "måste" betala och att det är ett tecken på mansförtryck, men faktum är att i alla fall de män jag haft tjatat sig till och insisterat på att de ska betala.

Det handlar helt enkelt om att skuldsätta kvinnan. När man skuldsätter någon så säkerställer man sin rätt att kräva återbetalning och detta innebär INTE att kvinnan öppnar plånboken nästa gång. En skuldsatt kvinna känner att det är hennes plikt och skyldighet att betala tillbaka och detta gör hon med sin kropp. Detta vet mannen instinktivt och därför insisterar han på att betala.
Det är manipulativt och inskränker på kvinnans frihet eftersom en skuldsatt människa aldrig är fri förrän skulden är betald, men en kvinna i ett heteroförhållande blir aldrig skuldfri eftersom mannen fortsätter att insistera på att öppna plånboken.

Svar: Jag slänger nästan alltid upp mitt kort/pengar när det ska betalas. Jag har inte speciellt mycket pengar men det känns som ett måste eller en plikt. "En man som inte kan betala för en kvinna är inte en riktig man" är känslan jag alltid haft. Blir glad när kvinnan vill/erbjuder sig att betala. Det är absolut inte ett mansförtryck men en tråkig norm. Kan inte påstå att jag kännt att kvinnor skulle vara skyldig mig deras kroppar, för MIG låter det absurt... då jag har känslan av att betala vare sig det är min flickvän eller mamma. I ett sunt förhållande bör man kunna säga nej.

Hur ska man förhålla sig? Om man betalar så är man "torsken", om man inte betalar så utövar man makt.

LD skriver "Skulle min man hålla sina pengar för sig själv och börja kräva att jag betalade mer hemma så skulle jag se det som en krigsförklaring. Inget annat. Män som kräver detta utövar makt"

Mvh Erik
My

Ooo

Jag och min sambo har varsitt bankonto och delar 50/50 på de mesta av utgifterna såsom boende, mat, försäkringar och husdjur. Han betalar mer på bilen eftersom han använder den mer, jag har dock istället ett busskort som jag betalar. Vi har förmånen att ha relativt bra löner och dessutom tjäna lika mycket. Givetvis blir det enklare då. Dock gjorde vi så att jag betalade mindre när jag studerade, men ändrade om till 50/50 när jag började jobba. Fungerar bra för oss. Tycker annars att procentuell fördelning är intressant, då har ju båda pengar över osv. om en har olika inkomster.

Carro

Jag funderar just nu på att flytta ihop med min pojkvän. Inte för att jag vill. utan för att jag har ett andrahandskontrakt som snart går ut, ingen inkomst och en skuld hos kronofogden som gör att jag inte kan varken söka ny lägenhet eller spara pengar. Livet är bra kul ibland va.

Sanna

Vi tjänar lika mkt och delar 50/50 på alla räkningar och andra utgifter. Delar lika på vab och hyfsat lika på föräldraledigheten (jag var hemma längre pga ville amma länge) . Karln spelar golf och jag har en gammal häst, vi delar lika även på dessa utgifter. Vi försöker dels det mesta, men trots det så är jag ändå familjens projektledare/planerare. Medveten om det dock och försöker bättra det.

Catarina - jag är inte bara psykolog utan också mamma

När vi träffades för evigheter sedan så levde han på försörjningsstöd, jag pluggade men hade maxat ut studielånet så jag levde på det helgjobb jag hade. 16-17 år senare har vi båda höga inkomster, ett barn, hus, krävande arbeten osv osv. Vi har delat på allt från början. Inledningsvis fanns det inte så mycket att dela på om man säger så. Vi har delat på föräldraledighet, vabb, hushållsarbete, lämningar, hämtningar, renoveringsarbete m.m. Förra året bytte jag jobb så första 6 mån tog han all vabb och de flesta hämtningar så jag kunde jobba mkt. Nu har han bytt jobb precis så nu är det min tur.

Vi har försäkringar och grejjer på varandra, vi gifte oss för nåt år sedan vilket förenklar mkt. Vi slutbetalade hans CSN för nåt år sedan. Vi har skrivit avtal på att om vi skiljer oss innan mitt CSN är slutbetalat så ska det betalas först innan vi säljer huset och delar vinsten.

Min kvinnofälla är att jag är chef och måste vara dubbelt så bra som mina manliga chef-kollegor varje dag. Det är jag också både till person och prestation, men när något inte blir som det skulle så har det med mitt kön att göra. När mina manliga chefs-kollegor klantar sig är det något som var utanför deras komtroll.

Julia

Jag får ut cirka 25000 efter skatt. Min sambo studerar och har studiebidraget. Han tar lån just nu också, men jag har betonat att jag gärna försörjer honom under studietiden så han slipper lån. Men han vill väl bidra, antar jag. Han bar mycket av ekonomin när jag pluggade och när jag harvade mig fram på deltidsjobb, så jag har ganska låga lån idag mycket tack vare det.

Vi har alltid lagt en procentuell andel av vår inkomst i den gemensamma kassan. 50 procent sätter vi in på det gemensamma kontot och 50 procent behåller vi. Sedan har han lite arv från sin pappa som jag inte lägger mig i och jag har inkomster från skogsavverkning som jag har på mina egna konton. Om vi gifter oss ser jag gärna att vi delar på allt, men skriver äktenskapsförord så att vi behåller våra egna tillgångar vid ev separation.

Frillan

Jag tjänar några tusen mer än min sambo men vi har alltid delat 50/50 och kommer alltid göra med allt. Vi gjorde det även när han och sen jag var arbetslös. Jag vill inte ha delad ekonomi eller gemensam utan mina pengar är mina, jag har utbildat mig och slitit för min lön han för sin. Då skillnaden inte är så stor så spelar det inte så stor roll heller och vi lever extremt billigt, bott i en etta tillsammans i snart 7 år för att vi hellre lägger pengar på krogen, musik, kläder etc än boende. Om hans pengar tar slut eller mina så har vi båda varsitt sparkonto som vi sparar till separat och sen bjuder vi givetvis varandra när den andre har mindre pengar.

Jag skulle aldrig vilja ha det på något annat sätt. Minns en kollega som hade gemensam ekonomi där hennes man fick ringa och fråga så snart han ville köpa något till sig själv och samma för henne - fy fan! Mardrömmen! Jag gillar att shoppa kläder och tänker göra det för min lön, min kille gillar att köpa skivor och gör det för sin lön, inget mer med det.

När/om vi skaffar barn kommer vi dela lika på utgifterna för barnet då med.

Linn

Alla pengar in läggs på hög, räkningar betalas, sparande läggs undan. Högen som blir kvar delas fifty-fifty. Funkar skitbra. Vi har pluggat i perioder där den andra jobbat osv så ekonomin har varit ojämn men det hat funkat för oss.

Nina Ruthström - skjuter från spinnsidan

VI har gemensam ekonomi. Alla inkomster går in på ett gemensamt konto som vi har varsitt kort till och sedan disponerar fritt som vi själva tycker.

Jag (kvinna) drar in mindre pengar än min man. Men jag lägger mer tid på hem/barn som är en gemensam "investering" för oss båda. Jag möjliggör att han kan arbeta och tjäna pengar som han gör.

Vi sätter över delar av hans inkomst på ett eget konto för mig så att jag ska ha ett kapital till framtiden/pensionen.

Que

Vi har ett gemensamt konto dit vi pytsar in en lika stor summa från våra lönekonton varje månad och från det kontot dras alla gemensamma kostnader, ex bostad, mat, bilar, inredning och reparationer, helt enkelt allt som rör oss bägge. Blir det nått över när månaden är slut så sätts det in på gemensamt sparkonto som används för större reparationer, semesterresor osv. Den summa man har kvar på sitt lönekonto är ens egna "lekpengar" som man får göra vad man vill med.
Vi tjänar relativt lika det skiljer nån tusenlapp, vi har inte särskilt lågbetalada jobb och inga barn så för oss är ekonomin egentligen en ickefråga.
För mig har det varit viktigt att spara ihop en hög med fuck-you-pengar vilket är vad en ganska stor del av mina "lekpengar" har gått till.

Lottsky

Jag har sett hur illa det kan sluta när båda har tillgång till gemensamt konto. Min egen mor blev lurad av sin andre make och fick börja om barskrapad, vid 65 år ålder. När andra går i pension fick hon börja om från inget och kämpa sig uppåt och hennes sista år blev rätt tunga den vägen.

Har aldrig haft gemensam ekonomi med en livskamrat och kommer inte ha det någonsin. Jag tar hand om min egen ekonomi och han får ta hand om sin. Vi delar på allt fast, i övrigt är vi våra egna beträffande hur vi hanterar pengar.

Dock har jag fått en bra slant av honom att ha som nödpengar eller buffert om något skulle hända, så att jag håller mig flytande fram till eventuellt arvsskifte (sådant tar tid.)

Har alltid varit starkt emot och livrädd för att lägga mina pengar i min livkamrats händer, d v s att han kan få tillgång till dem. Att behöva be om pengar för att kunna göra vissa saker är inget jag vill hamna i.

Min historia med min mor har väl gjort mig extra vaksam och försiktig med det här, men låta en man få tillgång till det jag slitit för i åratal, nej, aldrig.

Svar: Aldrig 100% helt gemensamt här heller, det är jätteviktigt för mig att känna mig ekonomiskt säker och oberoende. Mitt eget sparande på eget konto, då känner jag mig trygg :)
Frillan

Fia

Jag och min man slår ihop alla pengarna, betalar räkningar, sätter in pengar på ett gemensamt matkontot och sätter in på våra egna sparkonton (där pengarna är gemensamma men vi har så ifall någon av oss skulle få för sig att dra). När allt är betalt och sparat så delar vi på resten och har det till fickpengar på våra egna separata konton. Enda rätta tycker jag!

m

Jag är sambo, men jag bor gratis hos honom. Det enda jag betalar är en fast summa varje månad för mat och mobilräkning. Jag skulle vilja ha ett mer gemensamt konto där vi har gemensamma utgifter. Jag vet inte hur mycket han tjänar. Jag vet iaf att jag har mer pengar på sparkontont men jag tjänar mindre än honom. Han hade gemensam ekonomi med sin tidigare fru och han verkar inte gilla den dealen.

Katrin

Vi sparar en fast summa var av våra löner och sätter in resten på gemensamt konto till alla gemensamma utgifter. Om någon tex vabbat mkt eller under föräldraledighet blir det ju mindre bidrag från dennes inkomst men vi behåller fortfarande samma summa. Så rättvist vi lyckats få till det tycker jag. Vi har nästan samma lön när båda jobbar heltid.

Anna

Jag lever ensam men är ofrivilligt deltidsanställd. Det har jag varit hela mitt yrkesverksamma liv (handel), en kvinnofälla som ofta glöms bort!
Oroar mig ibland över hur det ska bli med pensionen, men orkar samtidig inte gå runt och ha ångest över det.

Tyckmyckna

Min man tjänar väldigt mycket mer än jag. Vi har haft olika fördelningar sen vi flyttade ihop (dock aldrig 50/50!)men sen vi gifte oss har vi gjort upp det så att vi har det mesta gemensamt, sen får båda en viss summa i "fickpengar" som vi kan göra vad vi vill med utan att fråga den andre. Det står ju i lagen att äkta makar ska ha samma levnadsstandard, sen kan man tolka det på lite olika sätt, men i vårt fall kan man säga att det är genomfört fullt ut.

Anonym

Jag och min sambo har ett gemensamt konto som vi ser till alltid har lite pengar på sen gör vi vad vi vill med pengarna vi har själva. Men vi lägger inte alltid in lika mycket. Min pojkvän har ett bra jobb och tjänar väldigt mycket mer än jag som är student och har csn så han lägger ofta in mer än mig och plockar upp kostnader när jag inte kan. Jag hade problem med detta innan då jag levde med nån vanföreställning av att man måste dela lika på allt. Men vi har pratat om det och både han och jag tycker ju att det är logiskt att den som tjänar mer betalar mer. Så de va bara för mig att komma över de XD

Anneli

Jag tjänar mer pengar än min sambo även nu när jag jobbar 50% och är föräldraledig 50%. Jag betalar det mesta. Han har dessutom mycket skulder, så även om han tjänade mer än mig så skulle jag få betala det mesta i alla fall. Han brukar skämta om att han inte har råd att lämna mig.

Innan han fick sitt jobb, så var tanken att han skulle vara föräldraledig och jag skulle jobba. Men så fick han jobb och då passade det ju inte att börja det nya jobbet med att vara föräldraledig. Så det blev jag som fick vara hemma med sonen. Men jag började jobba 50% när sonen var 4 månader (han är snart 6 månader). Jag jobbar bara kvällar och helger eftersom min sambo jobbar raka veckor. Så min sambo tar hand om våran son när jag jobbar.

maja

Jag kan inte alls förstå hur man kan göra på annat sätt än att ha helt gemensam ekonomi, särskilt om man är gifta. Våra inkomster går in på samma konto och vi har båda kort kopplade till det kontot.

Man kan göra på en olika sätt för att tillförsäkra den ekonomisk svagare parten ekonomiskt oberoende.
Det lättaste är att föra över enskild egendom till denne, t.ex. bostaden, pensionssparande och liknande. Mina morföräldrar gjorde t.ex. så att mormor sparade hela sin (låga) inkomst på ett konto som var hennes enskilda och så levde de gemensamt på hans (höga) lön. De gick aldrig isär, men när han dog så var hon rik enbart på sin enskilda egendom.

Magnus

Jag har alltid tjänat mer än min fru men ända sedan vi blev ett par för omkring 10 år sedan har vi haft totalt och fullständig gemensam ekonomi. Då hon är mer intresserad av ekonomi går hon in och betalar alla räkningar varje månad från både mitt och sitt konto för att sedan bokföra dessa i sin sammanställning i Excel. Efter det fattar vi gemensamma beslut om större månadsinvesteringar, som en säng för 15.000 förra månaden, innan vi sparar undan respektive skänker det som "blir över" varje månad. Under de senaste fyra åren då vi både studerat och jobbat vid sidan av studierna har vi lyckats spara ihop 100.000 som vi lagt undan inför ett bostadsköp någon gång i framtiden. Nu när min fru blir klar med sin utbildning som studie- och yrkesvägledare finns det dessutom en stor sannolikhet att hon kommer att tjäna mer än mig som är socionom.

Karin

Hej, råd sökes!


Jag är sambo med min pojkvän, vi är 22 respektive 29 år. Varit ihop i två år. Jag pluggar och jobbar extra, så får alltså ut CSN + några tusen och han har ett väldigt bra jobb, iallafall 60000 i månaden. Vi har haft väldigt mycket hetsiga diskussioner kring både städning och hushåll. Jag tyckte från början att han borde betala mer än mig och att vi skulle dela städningen ungefär lika. Jag är hemma mer så förstod att jag skulle komma att städa mer men ändå dela på "grundstädning" som dammsugningen.

Efter många bråk har det slutat med att vi kör 50/50 på grundhyra (som ligger på 7000) och mat men han betalar lite med bredband, internet typ. Sen betalar han nästan alltid när vi är ute och äter. Jag sköter all städning i hemmet, nu menar jag all städning.

Jag tycker inte att det känns helt bra utan lite som att han "belönar mig" när jag städar mycket. Lite som att när "jag drar mitt strå till stacken" tycker han om att bjuda mig på mat ute etc. Hur tycker ni om upplägget? Råd sökes!

Svar: det där är så fukkin jävla fel!!! har också haft det helt knas med min nuvarande kille och vi har fortfarande konstigt förhållande (det allt runt om kring, städning/ekonomi/restaurang mm.).
gå på din magkänsla, försök att flytta ut, det är det enda jag kan säga nu
Natalie

Jessica

Om rollerna var ombytta, skulle du vilja betala alla räkningar och köpa allt till din partner så att hen skulle kunna lägga undan alla sina pengar till den dag ni går isär?

Jag tycker det verkar oansvarigt/utnyttjande att inte bidra med något för att kunna spara pengar till en rainy day. Allas ekonomiska situation kan förändras. Den som tjänar mycket nu, ska väl också ha rätt till att spara till sin framtid. Hen kan bli sjuk, få minskad inkomst och stå helt utan besparingar också, medan den som tjänar lite i förhållandet kan få ökad inkomst. Om man ska ha privata sparandet för sin framtid, borde väl båda få ha det?

Linda

Ej gift, men sambo med min pojkvän sedan två år. Hav tjänar obetydligt mer, vi båda jobbar heltid med ganska låga löner (mellan 20 och 25 innan skatt). Vi bor i bostadsrätt som han äger och jag inte betalar någonting på, gemensamt beslut och jag tjänar då ingenting på en eventuell vinst vid försäljning. När vi köper gemensamt kommer jag att gå in med pengar då jag nu har tillsvidareanställning och kan ta lån, vilket jag inte hade när jag flyttade in. Vi delar rakt av på hyran, betalar elen och radiotjänsten varannan gång, och vi betalar våra egna mobilräkningar. När vi storhandlar betalar vi varannan gång. Vi har ett gemensamt sparkonto i min bank dit vi sätter in lika mycket varje månad, med skriftligt kontrakt vad som händer med pengarna vid eventuell separation. Sen har vi varsitt eget sparkonto och varsitt konto där lönen kommer. Jag gillar att ha mina egna pengar att göra vad jag vill med. Exempelvis snusar min sambo och spelar på fotboll och liknande ibland, något jag inte vill betala, precis som han inte vill betala mina kläder eller dyrt smink. Det är viktigt för mig att kunna göra vad man vill med sina pengar utan att få dåligt samvete, vi är under 30 och bor i Stockholm och går ut och roar oss och reser, både gemensamt och på varsitt håll. Vill kunna spendera utan att det påverkar honom, särskilt då vi inte är "rika"

När Annie fotograferar i Kalifornien

Beroende situationen var anledningen till att min farmor stannade med farfar. Hon flyttade ut samma dag min pappa flyttade ut, för hon kunde ensam försörja sig på sin lön, men hon kunde inte vara ensamstående med barn. Den tanken funderar jag på ibland. Att jag inte vill leva så.

Idag är jag sambo. Vi har lika mycket pengar, ungefär. han har mer lån än vad jag har, men han har också rika föräldrar. Jag har mindre lån men inget ekonomiskt skyddsnät utom mitt eget sparande. Han är bättre med pengar än mig; han håller på med aktier och har ett jobb jämte skolan. Jag har inget jobb utan lever just nu på studiemedel, men jag är tjänstledig så hag har ett 75% jobb att återgå till med bra lön.

Jag betalar det mesta här hemma Jag betalar bilförsäkringen, han betalar våra telefoner. Jag betalar 80% av all bensin och 75% av maten. Jag kör bilen mer än honom, han lagar all mat här hemma. Han har inte köpt toapapper sedan i somras, men han skiter nog desto mer än vad jag gör ;-) Jag har köpt all inredning och fixat hur hela hushållet ser ut, men han betalade i efterhand halva skrivbordet, och hälften av de två senaste IKEA-besöken. Så han blir bättre. Sedan är han totalt ointresserad av inredning, medan jag älskar det. Han betalar 75% av allt som har med trädgården att göra, och han gör 90% av arbetet där. Bilreperationerna delar vi 50%. Så jag känner att vi inte lever rättvist. Det är någonting vi pratar om ibland eftersom han och jag ibland mår dåligt över det och då "kompenserar vi" lite just i samband med det. Men vanorna sitter så djupt och det är svårt när vi har våra respektive intressen. Jag har med tid att handla, eftersom han jobbar på två extrajobb medan jag är hemma och pluggar två distanskurser. :-) Jag känner att det än så länge inte är en fälla, och att det är bra att vi är medvetna om det. Blir det så att vi skaffar barn någon gång kommer vi skaffa gemensam ekonomi så att det blir mer lika. Jag vägrar vara den som betalar för blöjorna.

Sanna

Jag tjänar mer än min man och tycker då att jag kan skjuta till lite extra mot hushållskassan. Han vägrar. Är det en omvänd kvinnofälla? Eller kanske en mansfälla? Han hade haft svårt att klara sig på sin lön om vi skilde oss.

H

Jag tjänar rätt mycket mer än min man men vi bor tillsammans och har barn så vi betraktar vår sammanlagda inkomst som "hushållsinkomst". Vi utgår då ifrån att alla inkomsteren är gemensamma och betalar räkningar, sätter av pengar till mat och andra framtida utgifter etc. Det som blir "över" delar vi lika mellan oss och dessa pengar kan vi använda exakt som vi vill. Superskönt!! Vi vill inte att våra barn ska växa upp i en familj där en av föräldrarna har det bättre ställt en den andra.

T

Jag har mer eller mindre försörjt min kille i ett år. Har periodvis gjort det på mitt studiemedel när han inte har blivit beviljad försörjningsstöd. Jag bryr mig inte och gör det gärna, jag älskar ju honom. Folk blir helt galna när de får höra det och anser att HAN borde försörja mig när jag studerar. Han får skämmas och tycker att det är jobbigt. Om det hade varit tvärtom hade nog ingen reagerat. När han har haft jobb har han alltid betalat det mesta. Folk blir galna när de hör att en kvinna försörjer en man......

Marianne Panther

Min sambo både tjänar mer och äter mer än jag, alltså betalar han alltid mer än jag när vi handlar. Samtidigt sparar jag alla slantar jag kan, för att kunna klara mig när/om vi separerar. Vill inte behöva stanna kvar i ett förhållande av ekonomiska skäl.

Lalinne

Jag och min sambo tjänar ungefär lika mycket (det har varierat från år till år vem som tjänat mest) och delar på alla gemensamma utgifter. Det har vi även gjort under föräldraledigheten som vi givetvis delar lika. Hade våra inkomstskillnader varit större hade vi nog övervägt ett system där den som tjänar mer också får betala lite mera för att ungefär samma procentsats av inkomsten ska gå till levnadsomkostnader. För mig är det fullkomligt obegripligt hur så många väljer att inte dela föräldraledigheten och ansvaret för barn och hushåll (med det arbete det innebär).

Jag lyssnade på podcasten Joller (episoden som du medverkade i som handlar om jämställdhet) och blev uppriktigt sagt förvånad över din status (dvs. att du är någon typ av hemmafru sedan många år tillbaka) och att du, om jag förstod dig rätt, accepterade ert "ojämställda" liv det eftersom det ändå var strukturernas fel. Hur menar du att något ska ändras om man inte (utöver att rösta rätt givetvis) börjar på individnivå dvs. med sig själv och sin egen relation. Strukturer byggs ju till syven och sist upp av individer. Vad väntar du på? Jag är övertygad om att inget kommer att hända om enskilda individer inte (också) agerar och "utövar" jämställdhet i praktiken. Formellt finns det inga hinder och på så sätt behöver det ju inte bli så att man får ta allt ansvar för barn och hem. Visst finns det löneskillnader men det går i vart fall åt rätt riktning och det är ju tack vare just förskolor, mer jämställd föräldraledighetsuttag osv. Hur tänker du?

Mikael

Tycker det är självklart att ha fullt ut gemensam ekonomi. Vi är ju en familj. Då jag tjänar mer och min fru har varit hemma mer med barnen har vi även valt att föra över den del av pensionen som går att flytta till henne. Man vet aldrig vad som händer. Inte bara att folk ibland går isär utan man kan gå och dö också... Vill inte att hon någonsin skall ha det sämre än jag oavsett vad som händer. Att vara hemma mer med barnen skall inte straffa sig mer än nödvändigt ekonomiskt för någon part!

Emilia

Vill gärna höra tankar om detta!!!!
Jag är sjukskriven, får under 10.000kr per månad som jag får klara min egen mat och räkningar på. Bor i min killes bostadsrätt som jag inte betalar något alls i varken el, internet eller hyra.( dock mina egna mobilräkningar osv allt som inte är i hans namn) Han tjänar ca 35.000kr i handen. Jag gör ALLT hemarbete då menar jag ALLT och bestämmer ingenting alls hemma( han har förtur till dush bestämmer vad vi ska se på tv, ser jag på nåt så byter han bara kanal om han önskar, ja precis allt hemma så bestämmer han över) vi äter varsinn mat, om han är på det generösa humöret bjuder han på mat men då får jag det tillbaka på hans taskiga beteende mot mig pga det. Han tycker han har rätt att vara såhär mot mig " eftersom jag betalar inget" att han har gratis marktjänst hemma är inget han lägger så stor värde på. Han kan beodra mig tvätta hans tvätt när han vill( gör det annars regelbundet två ggr i veckan) diska något han ska använda osv. Inte heller är jag fri att gå som jag vill utan måste agera sällskapsdam och vara med honom hemma. Han är naturligtvis friare.
Jag har INGEN lust att betala NÅGOT för HANS lägenhet. Inte ens hyra. Han lider ju inte direkt av att ha mig där. Kan tillägga att det är jag som köper möblerna och heminredningen. Han vägrar att ens hjälpa till där" eftersom jag betalar inget" funderar vad fan är det jag ska betala egentligen. Jobbar ju gratis då åt honom?! Tankar?! Kan tillägga att jag vill lämna honom. Han bjöd mig ute förut men inte på flera år nu" eftersom han är trött på att försörja mig". Har han rätt i något?!! Han försörjer mig INTE pä något annat sätt än att han betalar sin egen lägenhet och elräkning och internet. Som är lika hög bodde jag här eller inte. Jag betalar mina kläder telefon mat hygien osv. Ja allt förutom boendet där jag gör ALLT och har inga rättigheter alls. Snälla andra tankar om detta?!! Har jag fel?!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog