Att medvetet provocera fram kvinnohat
Jag använder ofta min kropp för att normalisera. Att jag tar plats på ett självklart sätt bidrar till att min kropp inte ses som ett undantag (som då ska bekräfta regeln) utan som en vanlig kropp, en av många olika sorter och varianter. Men ett annat sätt för mig att använda min kropp som ett feministiskt verktyg är att posta bilder på den i otrygga rum. Ej för att peppa andra för herregud vad det är kontraproduktivt, kan alla kändisar sluta med det? Men för att invänta reaktionerna och sedan synliggöra det kvinnohat man utsätts för som kvinna med kropp.

IMG_3722.JPG
IMG_3752.PNG
Emma (Homo sapiens sapiens)

Gud vad trött jag är på att "förståndshandikappad" används som skällsord dessutom... Så både tjocka och människor med normbrytande intellektuell funktion ska gömma sig, menar denna person?

When Darkness Falls

Jag säger ju det; när de mörka sidorna av vår mänskliga natur uppmuntras av ett helt samhälle, allt ifrån myndigheter till sjukvård, media och allmänheten, blir det så här. Agressionerna mot de som är "annorlunda" ifrågasätts inte, varken av individen som känner äcklet, föraktet och ilskan eller av omgivningen. Det som känns inuti är att det är rätt, ja t o m sunt, att bli förbannad, känna sig äcklad och vilja stöta ut.

Jag minns på den tiden när jag inte ens visste att transpersoner kallades transpersoner och trodde att de klädde ut sig. Vad fan är det för fel på dem? tänkte jag. Måste de spöka ut sig på det där sättet? Det är fan inte normalt. Gå i terapi eller nåt!

Jag minns hur arg jag blev när jag såg en transkvinna på stadens populäraste uteställe. Gud vad äckligt, tänkte jag. Stå där och kråma sig i kort kjol och låtsas vara tjej. Vem tror du att du lurar? Gå hem och tvätta bort sminket och skaffa dig lite anständighet!

Nu i efterhand kan jag nästan inte fatta att jag inte en enda gång ifrågasatte mig själv. Jag som ansåg att alla människor var lika mycket värda och hade rätt till ett värdigt liv, som avskydde mobbning hett och djupt och jobbade i skolans anti-mobbninggrupp, som grät när jag såg svältande barn på tv:n och var den första att reagera när folk slut-shamade. Hur kunde jag vara så totalt blind för den fascist som levde och frodades i mitt inre?

Nu vet jag varför jag reagerade så på just transpersoner men i stort sett inga andra grupper, i alla fall inte på det fullständigt äcklade och skitförbannat föraktfulla sättet. Därför att det är okej. Jag fick bekräftat att mina tankar var rätta och riktiga, precis var jag än tittade och läste och av precis varenda en jag pratade med. Det fanns ingen social bestraffning, ingen blev förfärad, ingen tog avstånd från mig och ingen gav mig en verbal snyting. Tvärtom fick jag medhåll och vi skakade på huvudena tillsammans och smackade med tungan åt de där freaksen.

OM någon hade ifrågasatt mig vet jag precis vad jag hade svarat: Fast jag säger inte det till dem och jag skulle aldrig VISA vad jag känner när de är med (som om de inte skulle märka det? hahaha). Jag har faktiskt rätt att tycka att somliga är äckliga och underliga. Det har INGENTING att göra med att jag inte skulle känna empati. Jag är jätteempatisk - jag vill bara inte vara i närheten av dem och jag tycker faktiskt att de kan ta hänsyn till andra och hålla på med det där hemma.

Det var mitt inre monster som stack fram sitt fula lilla huvud. Och det finns såklart kvar även om jag nu inte känner något av det där för just transpersoner. Men jag vet att så fort jag hänger mig åt mitt förakt är monstret beredd att växa och få sju nya huvuden.

Så jag förstår precis vad som pågår i fettföraktarnas huvuden. Och det är inte vackert och det är inte empatiskt och icke-dömande och det har ingenting med omtanke eller välvilja att göra. Det är ett litet fult träskmonster som sitter därinne och snaskar i sig med ruttna tänder och hatar med små gula skadeglada ögon. Det lever på förakt och allt fult och illaluktande som finns.

Svar: Bra skrivet! Jag tänker också så, och ibland tänker jag ett spår längre och undrar vad det är jag gör nu som är så normaliserat att det inte märks, men som jag om några år kommer undra hur i helvete jag tänkte. T ex var jag för bara några år sedan ("tur" att gamla Facebookstatusar kan påminna en) helt galen på att de skulle ta bort den judiska karikatyren i Kalle Anka på julafton, och ytterligare år innan dess fattade jag ingenting av "hen" ("vaddå, jag är en jävla hon, låt mig vara det!!"). Alltså, egoperspektivet var ju enormt. Jag minns dock att det var ett fåtal som försiktigt försökte ifrågasätta mig när jag dundrade på, men alltså. Ändå. Vad kommer sluta vara "normalt" och "okej" om några år?
emma

Mad

Hur fan ser man förståndshandikappad ut bara för att man är tjock?! Dessutom är det inte ett bra skällsord. Bör inte användas som det heller.
Folk som kommenterar så där är arroganta och dumma i huvudet.

Svar: Jag brukade faktiskt tänka så om riktigt feta människor när jag var smal; att de såg utvecklingsstörda ut. Jag förväntade mig helt allvarligt en lägre intelligens från dem och kunde tänka att det är ju ändå fint att de vågar sig ut. Kunde ge dem ett uppmuntrande leende också och kände mig riktigt nöjd med mig själv. Dagens goda gärning liksom.
When Darkness Falls

Bee

Även om du inte gör det för att peppa så blir jag peppad att våga. Jag vågar numera bada på sommaren trots att min kropp ha en mage och lår och rumpa som inte är tränade utan snarare tjocka. Det är tack vare din blogg. Jag vågar ta plats och anser min kropp vara normal trots att den skiljer sig från normen.

Kommentarer som du får, som den längst ner i din text är chockerande. Vissa människor är bara äckliga.

Svar: Det är såklart helt ok att känna sig peppad av min kropp! Jag känner mig peppad av Tess Holliday t.ex. Men det är ju min individuella upplevelse. Så länge jag inte claimar position som nån slags frälsare: ''kan jag så kan du också älska din kropp'' typ. (Och jag älskar ju inte min kropp alls)
Lady Dahmer

Överlevnadsguiden

Att andra människors utseende kan vara av så stort intresse att det berättigar så mycket reaktioner, upprördhet och allmän energi är verkligen sorgligt. För mig tyder det bara på en sak, att det egna livet är så tråkigt eller problemfyllt att man är tvungen att fokusera på någon annans för att man inte orkar göra något åt sitt eget. Tragiskt.
Charlotta

Linda

Jag har så svårt att förstå att människor känner att de har rätt till och dessutom känner att de måste, uttrycka sina egna tankar och värderingar om andras kroppar.

Det jobbet du gör är fantastisk LD. Du om någon "drar ditt strå till stacken". Som synliggör feminism och olika typer av förakt. Att du orkar och vågar problematisera och öppet visa ditt privatliv är modigt och viktigt. Att din man tjänar mer än dig gör inte dig till en mindre feminist i något avseende. Allas situation är ju unik och vi alla kämpar för att göra det bästa utav det. På olika sätt.

b

Jag önskar att jag vågade flasha min kropp mer. Bara trycka den i ansiktet på folk.

Så otroligt gammal skåpmat, men kvinnor som har fett på kroppen ska krypa och skämmas och blaaaah. Säckiga kläder ska det vara.

Håller som bäst på att gå ner i vikt, men undrar om jag ändå inte borde skita i det, för att uppmuntra andra att våga bara slappna av i sina jävla kroppar.

Hjerpe

Jag är lika tjock som du. Hade ingen aning om att jag såg förståndshandikappad ut. Det förklarar dock en hel del av det bemötandet jag fått på senare år. Sen jag gått från tjock till fet, ungefär. Folk daltar med mig. Oerhört frustrerande.

Miss Foxy

Fråga till LD:
Hur lång är du och hur mycket väger du?

Svar: Jag är 160 o väger kanske 90 kg. Har verkligen ingen aning pga har ej vägt mig på flera år. Hur så?
Lady Dahmer

Tove

Inte relaterat till inlägget
Men jag har svårt att kunna se din blogg :( När jag går in på din blogg så står det att det endast är 4 kommentarer på detta inlägg men det är egentligen 13 st, så är det på alla dina inlägg. Sen så kan jag inte se nya inlägg om jag inte gå in via en länk till inlägget. Då hoppar det upp flera inlägg som jag tidigare inte har kunnat se heller. Är det bara jag som har det här problemet? :(

Lovisa

Du har hjälpt mig massor i min egen process att acceptera mig själv och gett mig mod att börja slappna av i min kropp. Det är bra det du gör men jag skulle gärna läsa ett inlägg om hur du orkar? Att du orkar ta sig själv som exempel alltid och sen ta allt hat som forsar in. Om du vill och pallar skriva om det skulle det va väldigt intressant!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog