Lady Dahmer

Motivationär inget man köper eller hittar på gatan

Är det nåt som provocerar mig mer än alla dessa lchf/5:2/GI-bilagor och träningshetsande instagram så är det alla smalas orimliga syn på viktnedgång och övervikt. Det är enkelt att raljera om dieter och folk som följer dem, men det är desto svårare att ha förståelse för alla de som kämpar med den där dagliga ångesten. ”Amen det är ju bara att äta mindre och röra på sig mer’‘ säger de käckt och jag får en impuls att börja veva med knytnävarna. ”Det är bara att äta nyttigt’‘. JAMENDÅSÅ då är problemet löst.

Om det var så enkelt så hade det knappt funnits några tjocka människor alls.

Men ''man måste hitta motivationen'' som det så fint heter. Motivationen, detta magiska som alla kan klämma fram om de verkligen försöker. ''Att gå ner i vikt är lätt, man måste bara hitta motivationen och det kan vara svårare!" Ja precis. Det är liksom där skon klämmer. Om det vore så enkelt så skulle vem som helst klara nästan vad som helst. Sluta knarka, sluta dricka, sluta röka, sluta äta osv. Så nej, kräver det att man ''hittar motivationen'' SAMT håller den uppe så är det verkligen inte lätt. Det är nästintill omöjligt. För att kunna gå ner i vikt så måste man äta mindre än vad kroppen begär. Dvs vara hungrig. Och tränar man på det så ökar hungern. Det krävs en vilja av stål och ett självhat som heter duga för att man ska klara av det en längre tid och en längre tid är just det som krävs för en tjock kropp att gå ner all vikt som behövs. Så motivationen ger jag inte mycket för alls. 

Är man dessutom utarbetad, trött, stressad så kommer man hantera vardagen efter det. Lägg på ekonomiska förutsättningar, ansvarsområden, utbildning, värderingar, det berömda ”livspusslet” och flera andra socioekonomiska och sociala faktorer så har du en cocktail som inte precis ökar chanserna för att man ska hitta lust och motivation till att ta ännu en timme av dagen till att göra nåt som är skitjobbigt och ger långsam utdelning. Är man slut efter en lång arbetsdag, hämtning av barnen på förskola, middagslagning och allt annat som krävs så ser kanske prioriteringslistan lite annorlunda ut.

banta lchf ellen21

Påminner igen om ett av de bästa inläggen som skrivits; Hur många kalorier bränner hat?

Iris Malina

Hej Natashja! Jag har hittat ett forum och ett 'safe space' på facebook, och även utanför. Helt enkelt kallat Eating The Food, eller kort ETF. Helt bortkopplat från alla slags dieter (eller woo som de kallar det), med fokus på att läka begränsande restriktioner och tankar kring mat och hälsa. Mer åt intuitive eating och Health at every size (HAES). Innehåller folk av alla kön, alla kroppstyper och med olika bakgrund (en cocktail av ätstörningsproblematik för min del, sjukdom för andra). Detta har helt (HELT!!) läkt mitt förhållande till mat och min kropp (är överviktig, but that beside the point), över loppet av två år eller så. Jag vill bara dela med mig!

Kolla in skaparen till gruppens inlägg: https://gokaleo.com/stop-dieting/ , eller Eating The Food' på facebook.

SpeLinnea - Världen genom fyrkantiga ögon

Det här med motivation uttrycks i så många delar av samhället. Inget jobb? Ba studera på högskola då! Skaffa dig utbildning! Jaha, du orkar inte studera i fem år för att få ditt drömyrke, vad fan drömmer du om det för då? Du förtjänar inget bättre jobb eller ett jobb alls om du inte kan motivera dig själv. Och naturligtvis: klarade jag det klarar du det!

Osv osv i all oändlighet.

"Hälsosam viktnedgång." Då kan man tillägga att människor fortfarande ser det som hälsosamt i Biggest Loser att de går ner 15 kg på en vecka. Och besvikelsen som uttrycks när de "bara" går ner 10.

Svar: Man måste ju motivera sig själv för att ta tag i saker, helt ärligt tycker inte jag det är så kul att jobba eller med min utbildning alla gånger. Men det finns ingen annan som kommer ta tag i det åt mig.
Nea

Miss Nekiya

Jag som gör en riktig djupdykning inom cellbiologi just nu får en mycket djupare insikt i hur kroppen fungerar snarare än de där så kallade experterna, i alla fall är det så det känns. Ät va dina celler behöver för att du ska upprätthålla kroppens funktioner! Det gör verkligen inte så mycket att det blir för mycket, det lagras bara som reserver, och vem vill inte ha en buffert liksom?
Ja, det ÄR bra att träna (cellerna mår toppenfint av det!) men att träna för att hålla sig smal eller försöka bli smal är bara misshandel på cellnivå! Kommer folk liksom inte ihåg naturvetenskapen från skolan? I alla fall den där infon om att vi faktiskt har celler i kroppen som skapar den enhet som kallas människa? Fan va jag blir förbannad...

Isa

Apropå det här att göra x så kommer y att ske: nej, så är det nödvändigtvis inte. Kroppen är ingen maskin och därför kan man inte förvänta sig ett visst resultat av en viss handling. (Källa: min mor som är disputerad dietist.)

Anonym

Nu har jag både lyckats och misslyckats på LCHF. Alla har rätt till sin åsikt och jag har verkligen sen länge slutat "pracka på" folk mina kunskaper/erfarenheter eftersom jag själv insett att det inte är så jag fick motivation (ja, motivation) till att helhjärtat testa LCHF. Det som fick mig att fastna för LCHF var när jag följde en tjej i min egen ålder, mer öviktig än mig, som såg ut att äta riktigt god mat och ändå gick ner i vikt. Enda sedan LCHF har jag skrattat åt "ät mindre, rör dig mer" snacket. Inget fel i att röra sig, men själva det talesättet ger jag inte mycket för. När jag har kört på äta ett äpple om dan (typ) och röra mig mycket, så har min hjärna varit helt ur funktion. Ingen ork fanns till att prestera dåligt i plugget. Med LCHF kände jag aldrig så, istället fick jag mer energi (både till tankeverksamhet och röra mig SJÄVLMANT). Fast det går tyvärr att misslyckas med LCHF (vilket jag gjort trots att jag först lyckades) vilket var när jag acceptera skit som sötningsmedel eller "unna sig ibland". För någon som har problem med socker/kolhydrater finns det inget som heter unna sig. Du säger inte åt en nykter alkoholist att "unna sig" emellanåt. Idag blir så jävla förbannad när jag få höra sånt skit. Jag mådde ju förfan bra när jag gjorde precis som jag skulle. Jag skäms nästan mer av att ha gått ner och sen gått upp igen istället för stått still. Men skam den som ger sig, jag ska upp på hästen igen. Den här gången utan allt vad sötningsmedel och unnande heter. När man får smak för riktigt mat så inser man hur jävla gott det kan vara. Helt ärligt. Fuck att jävla meningslösa råda. Inse att folk är olika. Därför kommer jag således inte pracka på någon LCHF. Men blir någon inspirerad av mig och vill ha hjälp, så finns jag där.

Svar: *när jag följde en tjej i min egen ålder, mer överviktig än mig
Anonym

Ida

Men... Om man skulle gå på svältdieten som enligtellen beskriver skulle man ju rasa i vikt (samt ha ständig huvudvärk och yrsel). 0.5 kilo i veckan är inte rimligt om du äter typ 300 kalorier om dagen, eller vad det nu kan addas upp till.

Jag kämpar också med motivationen som kommer och går tillsammans med sötsuget, pizzasuget osv. Men 1. Man får endorfinkickar samt blir piggare av att träna (=direkt utdelning) och 2. Det går alldeles utmärkt att äta sig mätt på nyttig mat. Jag gick ner ganska mycket i vikt förra hösten när jag höll mig från godis och pizza och bröd i två veckor. Två veckor! Och då var jag aldrig hungrig. Åt bra mat. Tre måltider och (minst) två mellanmål.

Dvs klanka gärna ner på fitnesstrenden och alla "strong is the new skinny" osv men du behöver inte fara med grova osanningar i samma veva.

Svar: Om du visste vad jag hatar sådana här råd och anekdoter. "Skippa bara pizza och godis så kommer du gå ner massor" eller "Jag känner en kille som bara slutade med läsk och rasade 10kg" eller "Du kanske skulle skippa kvällsmackorna. Det tror jag skulle göra stor skillnad".
Jag har BMI 33 och äter aldrig godis eller dricker läsk. Ofta äter jag bara två gånger om dagen för att inte gå upp ytterligare. Äter hämtmat gör jag en handfull gånger om året. Jag är alltid den som inte tar något annat än en slät kopp te när fikabrödet kommer fram. Sen får man dessa värdelösa råd från andra som jag vet kan unna sig godis på helgen och fikar kanelbullar då och då och koketterar med hur mycket de älskar chips. Men visst, det är ju jag som är lat och inte har karaktär. Om jag sen unnar mig någonting vid enstaka tillfällen så är det jag som får fördömande blickar.
Livet är inte rättvist, och så är det bara. Jag går upp i vikt väldigt lätt och andra, exempelvis min man, kan moffla hur mycket skit som helst utan att lägga på sig ett gram. Lite jäkla ödmjukhet inför det faktum att vi alla är olika skulle inte sitta fel.
helena

Anonym

Precis börjat lyssna på Glädjeflickorna btw. Avsnitt, 12, 11 och 10. Jag vet. Jag grå baklänges. Sköna ju!

Svar: *gå baklänges.

Nu får jag sluta skriva...
Anonym

P

Jag anser att det är svårt att vara normalviktig i dagens samhälle! Motivation tycker jag är nästan är nedlåtande att prata om, som att det är människans karaktär det hänger på. Nej nej nej, det är hjärnan och kroppens belöningssytem och metabolism det hänger på. Och det är desto svårare att råda bot på. Ja jag är en förespråkare för LCHF, på grund av insikter i människans biokemiska funktion. Äter vi mycket stärkelserik mat och socker kommer kroppen både lagra fett och bli van att ha mycket socker (stärkelse blir till socker) i blodet. Hjärnan triggas och vi dras till stärkelserika och sockerrika produkter.

Det är svårt att hitta motivation att hålla sig normalviktig, om det är den en är ute efter, eller bara långsiktigt frisk, kry, stark you name it. Det alla KAN göra är att minska på/sluta med socker och stärkelser (behöver ju inte bli fantastiskt för det) för då kommer hjärnan kunna bidra till mer motivation. Säger jag som inte har ett sockerberoende, så, jag vet ju inte hur lätt eller svårt det är. Men utan den faktiska handlingen så kommer hjärnan stjälpa mer än hjälpa och motivationen vara ett minne blott. Förstår jag det som.

Med ödmjuka hälsningar / P, som förhoppningsvis inte trampat i något klaver utan mer spelat på det ;)

Svar: jag lever också ett LCHF-liv och jag tycker att det är fel att klumpa ihop den mathållningen med olika bantningskurer. Det är ingen bantningskur. Det är ett sätt att må bra, att slippa vara hungrig, att slippa uppblåst, smärtande och gasig mage och ofta går man ner i vikt.
Men det var inte därför jag uteslöt socker och kolhydrater. Det var för att bota min divertikulit och på köpet gick jag som nästan alltid varit överviktig ner i vilt.
P

Mad

Det där med motivationen är jättesvårt och viktigt. Man ska orka och ha tid. Alla har inte det. Mår man dessutom inte bra psykiskt (t.ex) så är det nästintill omöjligt. Man orkar knappt ens duscha eller klä på sig så att gå ut och röra på sig går inte alls.
En del har mer motivation och är mer drivna medan vissa andra inte är intresserade alls eller inte orkar. Alla är så olika och hade det varit lätt att gå ner i vikt och behålla vikten hade väl alla gjort det.

Tina

Gå hungrig är ju helt fel. Äter man rätt och flera ggr per dag är man inte hungrig. pratar då om kyckling, köttfärs, ägg, havregryn osv osv..så hungrig är man inte men klart det kanske inte är det godaste man vet att äta bra mat.

Man ska absolut inte svälta sig, det bli inge bra alls av det.

Svar: För att tjocka människor ska gå ner i vikt så krävs det att vi bantar. Dvs svälter.
DenDärAndraJessica

SJ

Motivation är inte så svårt att ha, det svåra är att hålla den.
Och man måste ha en jäkla drivkraft för att orka äta lite, och träna mycket i 1-2 år och när du väl nått ditt mål inte heller då får du "unna" dig eller äta onyttigt. För då har du skräcken att gå upp, eller falla in i dåliga vanor igen.

Kost och träning är en vana. en vana man konstant måste upprätthålla för att det ska funka. Det är svårt även för dom som är fit, att hålla motivationen uppe varje dag.

Jag är en sån där som har enorm självdisciplin. Jag älskar choklad. Och jag har inte ätit en enda gnutta choklad på 2 år. 2 ÅR!! Jag vet att skulle ju äta minsta lilla bit choklad då är det kört, jag rullar tillbaka i gamla vanor och frossar i choklad. Jag har hållit upp i 3 år förut, men när jag sen vart gravid så valde jag att låta kroppen få sina cravings, jag fastande direkt. Och det tog mig 2år att hitta min disciplin och sluta igen.

Jag har tänkt över detta konstiga fenomen. Jag älskar choklad men kan aldrig äta det. Undra om jag kommer ångra det när jag är gammal?

Svar: Lev du ett liv utan choklad medan vi andra lever livet. Vad vill du och Tina komma fram till?
Sockerberoende är ETT HELT NATURLIGT beroende, en genetisk preferens framför andra livsmedel. Och gott är det ju. Jag gjorde en gång en detox och slutade gilla godis och läsk. Fruktansvärd känsla! Jag såg till att tycka i mig rejäla mängder gottigott och var på banan igen efter nån vecka.
Tina

Sofia

tja, om man äter LCHF behöver man ju inte vara hungrig, och gott är det oxå, jag gick ner nästan 20 kilo på några månader och mådde jättebra - jättemycket bättre än innan...trodde inte det skulle gå så lätt och jag har faktiskt i grunden ändrat mina dåliga vanor - jag kan nu ha choklad hemma utan att äta upp allt, jag äter inte längre en chipspåse på en kväll osv..jag är oxå en grav sockerjunkie - och innan var det verkligen att jag ville äta nåt gott varje kväll men jag mår inte bra av det. så det är klart det går..

Svar: LCHF kräver också motivation och andra förutsättningar men jag är inte ute efter några diettips och undanber mig sådana.
Lady Dahmer

p. [prettopoeparodisk paronomastiker]

Lite intressant att ett inlägg aldrig kan handla om abstraktionen dieter som socialt fenomen utan att människor genast skall fram och lobba för sin favoritdiet. Som jag tolkar inlägget så är det inte en fråga efter dietråd, tvärt om, men jag kanske läser det fel :/

Svar: Om man vet att nåt har hjälpt en ska man då hålla käften när frågan tas upp? Det är som när jag ser barn och unga få sina magsäckar bortopererade, friska organ som tas bort, då blir jag förbannad. Man kan inte tala om motivation utan att tala om vad man ska motivera sig till att uthärda - och då kommer kosten in i bilden.
Lady Dahmer

Alva

Om någon känner för att förstörs sin dag kan ni ju söka på youtub efter the jogger and the ner ett praktexempel på fatshaming och kvinnoförtryck! :)))))) #pallarejvärlden

Emma

Att säga att det krävs "motivation" för att äta nyttigt och träna leder ju bara till ännu en ursäkt. "Jag vill träna men hittar inte motivationen osv". Jag känner mig sällan särskilt motiverad när jag ligger skönt i soffan att dra iväg på ett spinningpass, men det ska göras ändå. Jag kör 5:2 och kvällen innan en 2-dag känner jag mig aldrig särskilt motiverad att leva på 500 kcal under nästa dag, men jag vet att det bara är att hålla ut i 24 timmar och sen äter jag som vanligt igen. Har en någonsin motivation att göra något tråkigt? Är det någon som struntar i att gå på arbetsmöten för att de inte är motiverade till det? Struntar en i att borsta tänderna för att en inte har motivationen till det?

Och att den person som äter så lite som tweetsen beskriver bara skulle gå ned 0,5-1 kg i veckan på den dieten, kanske 300 kcal per dag, är ju bullshit. Nu har vi ju alla olika kroppsammansättningar och metabolism så alla kan inte äta lika mycket och förvänta sig lika mycket i viktnedgång, men det känns mycket otroligt att den personens skulle gå ner så lite i veckan med den kosthållningen.

Vi har alla olika liv bara för att en person gick ned för att denne "hittade motivationen" behöver det inte gälla för nästa, men alla kan gå ner i vikt, fast vi kan inte hitta en mall som passar alla och det kommer vara betydligt svårare för vissa än för andra.

Svar: Fan va trist liv folk verkar ha som gör en massa tråkiga saker varje dag. Själv njuter jag av livet.
och sen undrar jag dom som faktiskt gör så j*vla mkt tråk-skit-grejer varje dag som MÅSTE göras(städning/Tvätt/jobba/hämta på förskolan/handla osv)...och om man DESSUTOM inte ens får unna sig en chipspåse till kvällsmål eller sitta bänkad framför sin favvo-serie tolv timmar i sträck utan fyller ut livet med ÄNNU mer tråkigheter som att banta och träna...vilket liv lever folk egentligen? O__o
Pernilla

Hjälp

Hej, detta är bara vagt relaterat till artikeln men jag behöver verkligen hjälp med ett problem. Jag har folk i min närhet som jag har fått reda har ätstörningar och att de är arga på mig för att jag uttryckt mig dumt i vissa sammanhang.
Problemet ligger i att vi har olika syn på kroppen. Jag hade länge dåligt självförtroende pga mitt utseende och fick inte bra självförtroende igen förrän jag började se min och andras kroppar som "bruksföremål". Tex älskar jag mina stora muskellösa ben eftersom de bär mig genom långa promenader, skidåkning m.m. Tyvärr inser jag nu att min neutrala syn på kroppen missuppfattas av andra när jag tex säger att jag har en stor rumpa så jag tror inte vi får plats fler i soffan. Ett uttalande jag inte tänker särskilt mycket på men som får andra börja undra "om du har stor rumpa vad är då inte min".
Jag vill inte få andra att må dålig, men jag är rädd att börja jag tänka för mycket på vad jag säger kommer det sluta med att jag mår dåligt över min kropp. Vad gör jag?

Ofer Maimon

Haloj.

Håller väl i stort sett med, även om "självhat" garanterat inte krävs för att träna. Men diciplin tillräckligt för att träningen ska börja "ge tillbaka" krävs. Och det är ju svårt som satan. Och varför måste folk gå ner i vikt? Hälsa? OK. Men vad är det som är så jävla hälsosamt med den konstanta stressen över konsumption, träning, karriär och utseende som präglar huvudstaden egentligen?

Du har väl ditt på det torra, snygg karl, ungar, bostad, karriär? Skit i att gå ner i vikt.

Svar: För det är ju de enda anledningarna att gå ner i vikt? "Karl,bostad och karriär" Fräscht.
Emma

Nicole

Jag älskar den här dimensionen av din blogg, LD. Varenda gång jag har befunnit mig i "projekt viktminskning" har jag känt mig helt värdelös när projektet havererat (vilket det alltid gjort till slut). Och varenda gång har jag känt mig onormal, "varför kan inte jag behålla disciplinen och ständigt ha ork att räkna kalorier och träna, så som alla smala?". Har insett nu på senare att saken är den att normalviktiga och smala människor inte tänker på sin vikt och vad de stoppar i sig 24/7. Och texter som denna gör att jag kan känna att det borde faktiskt inte jag heller behöva göra, även om jag är tjock. Det är via texter som denna som jag får chans att känna mig normal för en gångs skull. Känna att mitt förhållande till vikt, kropp och träning inte går att jämföra med det som någon som är smal upplever - och att det inte bör ligga till grund för att sabba mitt liv så mycket som det gjort hittills. Tack LD!

Ellieott

Hur ser du på din bakgrund med viktminskningsambitioner och dietbloggande? Lchf är den enda diet jag någonsin följt och det var 100% tack vare dig!

Svar: Jag älskar LCHF, det är den enda kosten som jag mår bra av. (och den enda jag gått ner i vikt av, men det var ju länge sen - innan jag blev gravid med Tamlin) Men det var ett misstag att skriva om det här.
Lady Dahmer

trino

Det är stor skillnad på energibrist och näringsbrist, dessa ska inte förväxlas. Kroppen kan klara en liten minskning av energi i sitt dagliga intag men då måste näringen (vitaminer och mineraler) ökas.

Detta är inget folk ska laborera med själva, och absolut inte genom helt galna kostförslag som i inlägget. Svält är extremt destruktivt, oavsett kroppsstorlek. Och föraktet som döljs bakom allt, så fruktansvärt vidrigt.

Jag är väldigt tacksam att du synliggör detta för mig, som tidigare inte har sett och förstått.

E

Alltså de enda gångerna jag har lyckats gå ner i vikt (upp emot 10 kg) var dels en gång när jag var ihop med en man som gjorde mig helt ätstörd, annars perioder där jag mår psykiskt dåligt för då har jag inte aptit, känner inte hunger och kräks ofta av kräksreflexerna från ångesten. Jag äter mycket när jag mår bra. Och jag vill ju må bra.

Arefall

Mycket intressant och tänkvärt inlägg av LD. Vill tillägga att det inte alltid är självhat som gör att man lyckas ( utsätter sig själv?) med att gå ner i vikt. För min del är drivkraften/ motivationen, sorgligt nog, en önskan att passa in i normen. Att tex känna sig snygg i bikini bredvid mina smala väninnor etc. Och det är sorgligt, jävligt sorgligt, ännu mer när jag ser det nedskrivet här. Den smutsiga sanningen för min del är alltså att jag med jämna mellanrum, bantar min kropp för att passa in i smalnormen. Jag kan uttrycka det på annat sätt tex " jag tränar för att må bra" eller "kläderna sitter bättre" men det är bara bullshit, eufemismer. Jag vill passa in i smalidealet.
Det är såna här texter och inlägg som, i alla fall för min del, hjälper till att synliggöra kroppsideal och hur vi ser, tänker kring och tillskriver egenskaper på överviktiga/ tjocka kroppar. I förlängningen kan det hjälpa mig att vara snällare mot min kropp och sluta skamma min egen och andra kroppar.

Sara

Jag förstår verkligen vad du menar, jag blir så arg när folk i min klass skrattar och har kul åt överviktiga och säger att det bara är att gå ner i vikt. Samtidigt så är det samma personer som klagar på mig (ätstörd, låg vikt och blodprov visar på svält) och säger att det bara är att äta.

Malin

Några kanske inte så strukturerade tankar från en ovan kommenterare. Min åsikt är att 1) det handlar i mångt och mycket mer om disciplin än motivation och 2) håller inte med om resonemanget om kalorier in vs kalorier ut eftersom det i min uppfattning rör sig mer om att ändra livsstil än att gå ner i vikt (även om såklart inte alla håller med om detta). Det jag är inne på är snarare att äta mat som kroppen, och själen, mår bra av samt att en rör på sig vilket inte nödvändigtvis leder till viktnedgång men som en ändå mår så mycket bättre av enligt studier (oberoende av vikt). Genom att flytta fokus från viktnedgång till en kropp som mår bra upplever jag att en del å gest försvinner eftersom fokus är på vad kag mår bra av, inte hur många kilo jag ska tappa. Ex. Ska orka leka med mina barn/lyfta x kg/springa x km/orka ta trapporna på jobbet istället för -5/10/15 kg. I början kräver det disciplin i mitt tycke (en får ju inte bara lust att skippa allt godis/läsk etc som är fullproppat med beroendeframkallande kemikalier) och planering eftersom det tidigare inte funnits med i livet. Efter några veckor när en (åtminstone jag) märker vilken skillnad det gör med bra och näringsrik mat samt promenader eller annan rörelse kommer det mer av sig själv och blir en självklar del av ens liv. Men som sagt, mycket lättare och roligare om fokus lyft frän lågor måste/negativt (gå ner i vikt) till något roligt/positivt!

cecilia

"Hade det varit lätt så hade ingen varit tjock" upprepas det i en del av dina inlägg med fokus på vikt.
Men vem har sagt att livet är lätt? Att nånting över huvud taget är lätt? Är det inte som att säga:
"Hade det varit lätt hade alla utbildat sig till jurist"
Vem vill inte vara välbetald?

Å andra sidan blir livet mycket lättare som normalviktig. Det är där lättheten kommer in. Därför kan det, för många, vara värt att göra en uppoffring. Man dör inte av att vara lite hungrig. Man behöver inte vara konstant mätt. Konstant bekväm. Motion är bra för alla. Man behöver inte göra det svårare än vad det är.

Dessutom tycker jag att det är bra att visa lite solidaritet med människor som inte lever på samma sätt som vi i väst. Varför ska vi överkonsumera, så att överkonsumtionen av kalorier blir till fett som gör våra kroppar större, svårare att röra, svårare att hantera. När andra svälter ihjäl? Varför bidra till det?

Innerst inne är det väl ingen som vill vara tjock. Det är inte bra på något sätt. Sluta hävda det.

Lite riktningslöst och spretande, men typ det jag tänkte på. Talar inte utifrån en med smalhetsprivilegium, utan en som kämpat.

Svar: Har du någonsin varit drabbad av en ätstörning som t.ex. anorexi? Har du en jävla aning om hur plågsamt det är att tvinga sig att vara hungrig, konstant? Vi är GENETISKT programmerade till att äta när det finns möjlighet, hur i hela helvete tror du annars att vi hade överlevt?
Hej

svamp

Allså förlåt men jag som läst bloggen länge nu har upplevt att det finns en hel del intelligenta människor som hänger här för att läsa och kommentera. Men allså...har du fått nya läsare för intelligensnivån verkar ha sjunkit drastiskt...?

Jag hatar att träna. Jag hatar att inte få äta onyttigheter. Jag vill leva mitt liv och tänker att fucking yolo. Om jag nu dör som tjockis och njutit av god mat/kärlek/tv-serier/och annat som gör livet värt att leva när jag är 70 i stället för smal när jag är 80...men samtidigt plågat mig själv igenom livet med träning och inte unnat mig varken en bulle eller att få sitta framför tv:n äre fan inte värt dom där extra 10 åren!(om nu min tjockhet har med livslängden att göra)

Min motivation till att banta finns inte för jag vill fan inte!!! Svårt att vilja göra ngt om man inte vill. sen KAN jag säkert göra det...men fan heller! låt mig va lycklig och fet!

Svar: de här diskussionerna lockar fram det fula även hos fina intelligenta människor har jag märkt. det värker verkligen i hjärtat att se och uppleva.
Lady Dahmer

Hej

Fatta hur sjukt tråkigt det är att konstant tänka på sin vikt, någon tog upp motivation till att plugga osv men det är ju inte direkt som om du normalt måste göra några varierande dryga statistiktentor minst tre gånger i veckan (och gärna några duggor på övriga dagar för att hålla igång) för att du ska få behålla jobbet.

ALLA kan ta sig tid att träna det har jag märkt pga jag får det faktiskt att funka och jag tycker dessutom att det är kul :))))))

Och om ni bara gjorde såhär eller sådär så skulle ni vara smala!!!

Obs om ni inte tänkt på att era knän tar stryk etc etc så gör det nu, tror ej ni tänkt på det och jag säger bara sanningen om allas kroppar!!

Blir... så... trött

synestesi

Någonting som ofta glöms bort i sådana här sammanhang är självomhändertagande. Självomhändertagande måste vara bland det svåraste som finns. Många av oss har inte fått lära oss hur vi ska ta hand om oss själva då föräldrar har varit bristande i sin förmåga att förmedla den kunskapen till oss.

Självomhändertagande för MIG är att äta bra, röra på mig och ha en vikt som gör det möjligt för mig att fungera på bästa sätt. Detta innebär att jag kan göra yoga utan att magen är (alltför) mycket i vägen och att jag kan gå ut och gå utan att få ont i ryggen.

Jag tror att ett ökat fokus på självomhändertagande är vad som behövs. Oavsett om den självomsorgen är att träna eller att inte göra det. Oavsett om det är att gå ner i vikt eller att äta mer god mat. Många gånger tror jag att det är en del av självomsorg att INTE gå ner i vikt. Om man inte lider av sin övervikt (förutom att man lider av samhällets hemska syn på det såklart) behöver inte självomhändertagande inbegripa viktnedgång.

Det jag ville göra med det här inlägget var att individualisera självomhändertagande och att viktnedgång KAN men BEHÖVER INTE vara en del i det. För mig var viktnedgång att ta hand om mig själv eftersom jag lättare kunde göra det jag ville. För andra är det inte så. Så att viktnedgång skulle "kräva en vilja av stål och ett självhat" hos alla går jag inte med på. För mig var det precis tvärtom.

Ibland är självomhändertagande att fortsätta vara precis som man är just nu. Tjock, smal, normativt vacker, ful eller whatever. Jag ville bara nyansera.

Tack för debatten, Lady Dahmer! Jag lär mig mycket av dig.

Maria

Jag valde att gå ner i vikt för att jag älskar min kropp, inte för att jag hatar den, har tränat med Olga Rönnberg och har aldrig behövt vara hungrig.

jana

"För att kunna gå ner i vikt så måste man äta mindre än vad kroppen begär. Dvs vara hungrig." Stämmer INTE! Det går alldeles utmärkt för somliga att gå ner i vikt utan att behöva vara hungrig. Jag fattar att det inte funkar för alla, men för mig och många andra gör det faktiskt det. Visst finns det de som bantar och tränar och på så sätt plågar sig själva. Men det finns också dom som äter hälsosamt och gott och som tycker att det är skitkul att träna. Det verkar väldigt svårt för dig att förstå det här, men för somliga är det ingen uppoffring att leva hälsosamt eller att avhålla sig från godis och chips. Vi tycker helt enkelt inte om det och mår så mycket bättre utan. Jag tycker också att min viktnedgång har haft ett lagom tempo, 18 kg på 21 månader. Och då har jag aldrig varit hungrig eller plågat mig själv.

Då kan väl vi få dela med oss av recept på gröna smoothies och raw foodbollar och träningstips till andra som också har detta intresse? Du behöver ju inte läsa all healthspo, men vi måste väl ändå ha lov att snacka om vårt intresse för hälsa på sociala medier och på så sätt hitta andra med samma intresse?

Svar: Om du tycker det är lätt, kul och aldrig varit hungrig så förstår jag att du klarar av att gå ner i vikt. Det hade jag också klarat av om det var så enkelt. Men som du själv säger så funkar inte alla så och det är därför människor misslyckas. Vi är inte latare än nån annan. Vi är inte dummare eller okunnigare eller bekvämare.
Lady Dahmer

sofie

Håller med ditt hundra procent.

Jag får ofta känslan av att många som aldrig själva drabbats av övervikt får ett movie montage i huvudet när de försöker föreställa sig hur de själva hade agerat om de var överviktiga. Alltså catchig musik i bakgrunden och några snabbt på varandra följande klipp där huvudrollen tömmer ditt skafferi på alla onyttigheter med en handrörelse, köper en bok om viktnedgång, sitter på spinningcykeln alldeles genomsvettig, fyller skafferiet med nyttigheter, joggar på löpbandet med en bok lutad mot kontrollpanelen, för att sedan ställa sig på vågen med ett leende och slutligen stå i en tight klänning i smal kropp framför spegeln och snurra runt i ring.

Problemet är ju då att det verkligen inte går snabbt på något sätt, utan är precis som du säger en lång jävla kamp som allt som oftast är skittrist, tidskrävande och kräver att man är på topphumör hela tiden. It sucks.

Katinka

Som att alla tjocka äter chips, choklad, kakor, fet kolhydratrik kost och dricker milkshakes, läsk och annat varje dag? Herregud upplys er! Att ni sett en tjock människa äta en dubbel cheeseburgare en dag betyder INTE att det är personens basföda. Och om det nu vore så - vem är ni att döma? Skadar de här människorna er personligen (annat än att ni tvingas face your fears då men herregud c'est la vie)?

Det finns tjocka som svullar dagligen. Smala som lever på wienerbröd, godis och fet snabbmat. Tjocka som springer flera gånger i veckan och äter bra, näringsrik mat och smala som gör detsamma.

För min egen del ser läget ut såhär: för att jag ska gå ner i vikt (och hålla mig där) måste jag 1) lägga mig på ett gravt kaloriunderskott, men vara noga så att jag inte äter för lite och försätter kroppen i svältläge för då går jag istället upp i vikt (min läkare och jag räknade ut att den gränsen rör sig om ca 100 kcal) 2) vara fysiskt aktiv hela dagen. Alltså HELA, med bara korta avbrott. Promenera, springa, styrketräna 3) aldrig någonsin unna mig något.

Ursäkta mig för min existens men jag läser hellre en bok än utsätter mig för det där bara för att bli "knullvärdig".

Nä OK att det inte är bra för kroppen att stoppa i sig en massa kemikalier och att sitta i soffan hela dan men på riktigt - hur stor andel av tjocka tror ni har en verklighet som ser ut så?

Anonym

Men då kan ni ju strunta i att gå ner i vikt då? Vem tvingar er? Tycker seriöst den här disskussionen är skitfånig. Jag tränar och äter på mitt sätt som gör att jag mår bra. Och jag hoppas att alla andra också gör på sitt sätt som gör att just DOM mår bra. För alla är olika och mår bra av olika saker. Allt det här känns som att folk vill ha lite sympati över att det är så jävla svårt för dom. Och sen är alla människor som kommer med bantingstips och tjat om att det är så enkelt också fåniga varför bryr ni er? Seriöst vill nån annan va tjock låt dom va tjocka? Hur påverkar det era liv? Däremot disskussion om hur sjukvården felbehandlar och helt psykostiska skönhets standarder är sjukt bra att ta upp för det är fel men allt det här om hur svårt det är att gå ner i vikt känns mest som en försvarsmekanism för tjocka människor som inte har lyckats själv och drar därmed alla över samma kant.

Svar: "Men då kan ni ju strunta i att gå ner i vikt då? Vem tvingar er? Tycker seriöst den här disskussionen är skitfånig."

Eh, va? Du kanske inte skulle uppfatta diskussionen som så skitfånig om du faktiskt förstod vad den handlade om. Den handlar nämligen om just rätten att få strunta i att gå ner i vikt utan att behandlas som en paria i samhället. Utan att behöva utstå förtryck, förnedring, skammande, att göras till åtlöje etc etc. Rätten till sin egen kropp alltså - utan att tvingas på massa fettförakt av idiotiska personer som tror att de gör som de gör för att de är så himla omtänksamma och ansvarstagande.
Betty

KajsaLisa

Hoppas ingen tror att LCHF GI 5:2 och allt annat är till för att vi skall gå ned i vikt. Det är till för att vi skall misslyckas med det och därför köpa ännu fler kokböcker och specialmat.
Det finns några enkla knep om man vill lyckas i den här branschen.
LCHF kör något som liknar en sekt, högljudda, konspirationsteorier och andra kännetecken, läste en LCHF-blogg som anklagade Sveriges dietister för att syssla med folkmord.
Sen har vi GI, krångla till alltihop så när du köpt alla kokböcker och ändå inte fått till det så köp mat som det står GI på och är dubbelt så dyr.
Värsta exemplet är kokboksförfattaren Ulrika Davidsson som kör hela racet med LCHF GI 5:2 och diverse kickstarter. När en journalist frågade henne vad hon egentligen stod för så svarade hon ....
"Men jag vill bara inspirera"
Tjäna pengar menade hon givetvis, men när hon fick den frågan svarade hon:
"Nej, jag tjänar inga pengar alls på mina kokböcker för dom har jag investerat i min restaurang."
Vilket förtroende man får :)

Svar: Håller med KajsaLisa. Diverse läkare som blivit av med legitimationen etc blandar fakta med skrönor och får folk att blanda ihop kunskap och forskning, allt i ett fult sätt för att tjäna pengar på folks desperation.
För visst funkar LCHF och visst så har fett svartmålats felaktigt tidigare, (pga dietister och läkare som inte visste att förstå vad de läste i avhandlingar), men LCHF HAR blivit en sekt. Och allt som de hävdar är långtifrån sant.
P

Azze

Tycker det är magstarkt att kalla det självhat. Jag älskar min kropp (= mig) och därför behandlar jag "den" så bra jag kan, även om det är motigt ibland och "den" signalerar efter massa skit som jag VET är kasst för "oss". Jag gör detta p.g.a. självkärlek och inget annat.

Svar: Amen to that!
JeanetteK

Nellie

Tack för dina läsvärda och tänkvärda inlägg LD! Första gången jag kommenterar, men läser din blogg varje dag. Lär mig massor, även i kommentarfältet även om det just här spårar ur lite. Frågan är varför folk blir så provocerade? Förstår ej. Det är väl självklart att alla människor har olika förutsättningar vad gäller kroppsform och vikt. Känner personer med olika vanor, men det har INGENTING med att göra hur deras kroppsform ser ut. En av mina närmaste vänner äter minst en chipspåse om dan, hen äter annars det hen tycker är gott, ofta. Hen är supersmal, även om hon anses leva "ohälsosamt" av andra. Å andra sidan vet jag människor som lever på sparsam diet, försöker gå ner i vikt och tränar men ändå är av större size.

Bullshit med alla råd som ska passa alla. Det funkar inte så. Själv har jag läst ihjäl mig om råd för att få bort sockerberoendet. Men de funkar inte på mig. Spelar ingen roll vad som funkade på andra. Åh snälla om folk kunde lära sig att tänka lite utanför sin egen box..

Anna

Har inte läst alla inlägg men det här är ju ett viktigt ämne! Våra kroppar är ju sommaskinerier som har olika svårt med tex metabolism m.m
Har man detjobbigt och är tex stressad så är det mycket svårt att gå ner i vikt.
Ingen ska behöva må dåligt över att "misslyckas" med sånt här, livet är tillräckligt svårt ändå!!

Om hälsa. | ungmendum

[…] Förstår ni, sju år? Det är jättelänge. Och jag kände igen mig så oerhört när jag läste det här inlägget. Motivation är ingenting som bara kommer och så blir man hälsosam på ett par […]

Sofie

Hej Natasha,

Min motivation att förändra mina kostvanor kom när jag slutade tänka på min vikt och istället fokuserade på att jag ville ge min kropp rätt näring och få mera energi. Så jag började tänka annorlunda kring mat; att det är till för att stärka min kropp och ge mig energi. Under många år så levde jag under ständig kalorierestriktion och det tror jag många kvinnor gör. Det var inte bra för mig och gav mig en del ångest kring mat och träning. Nu äter jag en vegankost utan fett och salt. Jag äter hur mycket frukt och råa grönsaker som helst utan några kalorierestriktioner. På kvällen äter jag tillagade rotsaker eller majskolvar. Det låter säkert konstigt för många men det fungerar för mig; jag har gått ned i vikt men framför allt så har jag mera energi!!! Faktum är att jag älskar att äta såhär att det aldrig känns som jag vill sluta.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog