Lady Dahmer

Är du knullbar, lilla vän?

Igår tyckte Ordförande för SDU haninge/nynäs att det var läge att hänga ut och håna mig utifrån mitt yttre. Ett enkelt sätt att få männens godkännande. "Vem vill ni helst ligga med, feministen eller nationalisten?" De lät inte vänta på sig heller, hurrarop, ett och annat ''äcklig'', nåt ''hora'' och massa fler hånfull kommentarer om mitt yttre följde i hennes mentions.

IMG_4459.PNG

IMG_4458.PNG

IMG_4457.PNG

IMG_4455.PNG

IMG_4456.PNG

IMG_4461.JPG     

 Jag gissar att det kändes ganska mysigt och bekräftande. Det verkade även en styrelseledamot för SD Kvinnor (Haninge Nynäshamn) tillika Hannas mamma tycka och retweetade bilden glatt. Skäms hon inte, vuxna kvinna?

sverigedemokraterna SD kvinnor

Vilken bild? Denna: feminist nationalist

Men nåt annat som händer här, utöver den billiga poängen kring oknullbara (och då värdelösa) feminister är att hon ställer två sorters kvinnor mot varandra där den ena, jag, får representera en sämre sorts kvinna och hon själv får representera en bättre. Horan och madonnan. Rent kvinnohat med andra ord. Helt i enlighet med partiets värderingar.

Själv förnekar hon att det handlar om utseende överhuvudtaget och jag får lust att banka huvudet i väggen av frustration av detta fega ansvarsförnekande. ''Nej nej jag sa inte att du var ful, vadå tycker du att du är ful eller ja då får det stå för dig!'' typ.

sverigedemokraterna kvinnosyn sdu

Asså nä jag orkar fan inte.

Femtioelva andra sverigedemokrater och antifeminister kom såklart till hennes räddning och jag hade följande diskussion med en av dem:

sverigedemokraterna kvinnosyn sverigedemokraterna kvinnosyn 3sverigedemokraterna kvinnosyn 4 Lisa aka MondoKanel rantar loss i sitt inlägg ''Onlinemobbing''.
Skall detta vara något slags raljerande inlägg i politisk debatt, KOM IGEN SNUBBAR NI VILL HELLRE LIGGA MED EN NATIONALIST ELLER HUR YEAAAAAAAAHHHHH och sen agera kränkt för att det inte alls var illa ment utan bara lite sköj.
Mäns självklara rätt till våra kroppar

mitt ex och jag

Mitt ex hade en ganska obehaglig ovana. Han brukade, när jag t.ex gick förbi eller stod framför honom, peta mig i rumpan eller i snippan med sina fingrar. Liksom sådär snabbt i förbifarten. Han brukade också, när jag skulle sätta mig på en stol eller soffa, snabbt lägga handen under mig med ett finger upp så att jag liksom satte mig på det. Rakt upp i skrevet. Han visade inget intresse för att upphöra med detta trots att jag både visade tydligt att jag inte ville samt att jag faktiskt sa ifrån. 

Bortsett från att det var kränkande så skapade det en väldigt otrygg och obehaglig miljö och vardag för mig där jag aldrig kunde känna mig fredad utan istället fick vara på min vakt. Att aldrig kunna slappna av var en del av vardagen och jag tror mycket av mitt eget kroppshat slog rot där och då. Så här i efterhand så undrar jag varför han gjorde så, varför han inte slutade och varför han trodde att det var ok att behandla mig som en ägodel? Hur är man funtad då liksom?

Mitt ex är långt ifrån den enda man jag mött som betett sig så här. Män som tar på sina flickvänner och fruars rumpor, bröst, kroppar på ett sätt som är tydligt ovälkommet men där protesterna viftas bort och skrattas åt. Ofta helt ogenerat och öppet. Det handlar om mäns självklara rätt till kvinnors kroppar. Att ta på och begagna som de behagar, att äga och bestämma över när de vill. Oavsett om vi pratar om det privata som sker mellan par eller det som sker i domstolar och på sjukhus så är kvinnors kroppar inte våra egna och det genomsyrar hela samhället.

Alla hatar mig

Ni vet det där fenomenet där man går omkring och tror att man är en bluff som ska bli påkommen? Ungefär samma känsla går jag omkring med fast det istället handlar det om att alla hatar eller kommer att hata mig så småningom. Att jag lever på nåder i människors gemenskap och hjärtan men att jag snart kommer bli lämnad ute i kylan. Känslan av att jag redan är ute i kylan till och med. Att människor jag tycker om kanske inte tycker om mig tillbaka. Att jag råkat sagt eller gjort nåt dumt och att det slutligen var droppen som fick bägaren att rinna över. Att jag kanske har X antal chanser med människor för jag är en sån jäkla fuckup och snart skiter jag i blå skåpet en gång för alla. Speciellt när det gäller mina relationer på nätet, allt känns så flyktigt, som att det kan försvinna när som helst.

Sånt går jag och ältar, funderar på och oroar mig kring ofta. Jag är därför så otroligt känslig för konflikter och sinnesstämningar och signaler. Jag snappar upp minsta lilla. ''Hon gillade inte mina senaste bilder på insta!", ''Hon säger emot mig!'' , 'Hon favoritade kritik mot mig på twitter!'' (Ok då är det krig) "Hon gick ut med gemensamma vänner men frågade inte mig?!" Minsta grej kan byggas upp och sen ligger jag i en bildlig fosterställning och bölar typ, tills personen ifråga säger nåt som får mig att förstå att vi är vänner fortfarande. (Eller like'ar nåt jag skriver på sociala medier)

Känner ni igen er?

(Ni ba: ''Sök hjälp Natashja'')

vänner

(Ok nu låter jag som en jättekrävande jobbig paranoid vän, jag försäkrar er om att jag begraver alla dessa tankar i djupet och belastar och kräver ingenting av min omgivning)