Lady Dahmer

Alla hatar mig

Ni vet det där fenomenet där man går omkring och tror att man är en bluff som ska bli påkommen? Ungefär samma känsla går jag omkring med fast det istället handlar det om att alla hatar eller kommer att hata mig så småningom. Att jag lever på nåder i människors gemenskap och hjärtan men att jag snart kommer bli lämnad ute i kylan. Känslan av att jag redan är ute i kylan till och med. Att människor jag tycker om kanske inte tycker om mig tillbaka. Att jag råkat sagt eller gjort nåt dumt och att det slutligen var droppen som fick bägaren att rinna över. Att jag kanske har X antal chanser med människor för jag är en sån jäkla fuckup och snart skiter jag i blå skåpet en gång för alla. Speciellt när det gäller mina relationer på nätet, allt känns så flyktigt, som att det kan försvinna när som helst.

Sånt går jag och ältar, funderar på och oroar mig kring ofta. Jag är därför så otroligt känslig för konflikter och sinnesstämningar och signaler. Jag snappar upp minsta lilla. ''Hon gillade inte mina senaste bilder på insta!", ''Hon säger emot mig!'' , 'Hon favoritade kritik mot mig på twitter!'' (Ok då är det krig) "Hon gick ut med gemensamma vänner men frågade inte mig?!" Minsta grej kan byggas upp och sen ligger jag i en bildlig fosterställning och bölar typ, tills personen ifråga säger nåt som får mig att förstå att vi är vänner fortfarande. (Eller like'ar nåt jag skriver på sociala medier)

Känner ni igen er?

(Ni ba: ''Sök hjälp Natashja'')

vänner

(Ok nu låter jag som en jättekrävande jobbig paranoid vän, jag försäkrar er om att jag begraver alla dessa tankar i djupet och belastar och kräver ingenting av min omgivning)

Sara

Relaterar så mycket!! Exakt så här känner jag, hela tiden.
Och har känt ungefär likadant under mina 20 år på jorden. Det eskalerade när jag flyttade hemifrån och skulle hitta vem jag är. Kom fram till att jag förmodligen är skitjobbig, asirriterande. Varför umgås folk ens med mig. Snart måste de ju tröttna, säga åt mig att sluta dyka upp. Att det kunde stå ut med mig i början men att nu räcker det.

Svar: Haha fyfan vad jag älskar denna kommentar! (och inlägget). Känner igen mig så enormt.
Victoria

Marie

Jag är likadan. Är ofta övertygad om att ingen av mina vänner tycker särskilt bra om mig egentligen, iaf inte lika bra som jag tycker om dem. Det blir ännu värre av att jag är dålig på att ta mig tid att umgås med dem så ofta som jag vill, och ÄNNU värre att en stor del från början var bäst vän med min sambo. Hur många hade egentligen fortsatt höra av sig om vi gjorde slut?

Svar: Nej, vet du vad som är värst! Att i de perioder då jag känner mig rätt självsäker och tror att folk tycker om mig, då blir jag en så jävla dålig kompis att jag inte förtjänar att vara omtyckt. Grodorna som kan hoppa ur min käft i de situationerna alltså... Så trots att det är jobbigt så är det fan bättre att tro att ingen gillar mig för då är jag iaf trevlig att umgås med.
Marie

Michelle

Jag känner precis likadant! Både vad gäller relationer, men kan också relatera till detta vad gäller prestationer. Ibland kan jag gå runt hela dagar och bara "känna på mig" att nu, nu snart kommer alla mina vänner ringa upp mig och bryta kontakten, killen kommer sparka ut mig och jag blir av med jobbet. För jag förtjänar ju inget av det! Sen blir jag arg på mig själv för att jag känner så, för jag är visst rolig att umgås med, kickass flickvän och äger på mitt jobb!
Den onda cirkeln där alltså...

Jennie

Välkommen in i gänget av oss överkänsliga typer. Jag lämnade precis en gymklass för jag kände mig ovälkommen...

Om det är någon som helst tröst så hade du förmodligen inte kunnat skriva så många klockrena beskrivande texter utan den där känsligheten.

Svar: Woha, massiv igenkänning här med! Jag hoppade en yogaklass (en dyr jävla en) av exakt samma skäl. En diffus känsla av att inte vara välkommen, mer krävs det fan inte.
Enemma

lili

Ja du jag är likadan.. Jag blir alltid misstänksam mot folk som säger att jag är snäll för jag tycker inte att jag är särskilt snäll.. Jag tycker själv att jag är ganska egoistisk och dryg emellanåt så när någon kallar mig snäll tror jag att hen antingen försöker dölja faktumet att hen hatar mig, eller att personen har fått fel uppfattning om mig och då känner jag mig falsk.

Alltså, det låter konstigt, jag vet.

Svar: Det låter inte konstigt alls för mej. Jag ser själv mej själv som ego, lat, och falsk i jämförelse med den Goda Människa som jag önskar vara. Jag är så självmedveten hela tiden och klandrar mej själv för mina dåliga tankar trots att jag i handling antagligen uppfattas som generös och snäll.
Och så känner jag mej då som falsk och att andra inte skulle vilja hänga med eller tycka om mig om de verkligen visste vem jag var. :/
anonym

exquisitecorpse

Ja du kunde inte ha beskrivit det bättre, fungerar precis likadant. Just känslan av att känna sig som en ständig bluff, att man på något sätt måste ha lyckats lura de som påstår sig tycka om en; att analysera allt tills man hittar bekräftelsen på att man visst är hatad. Det kan räcka med ngt så litet som ett uteblivet svar, eller en utebliven "like". Så går man runt och bygger upp katastroftankarna i huvudet, hur fruktansvärt sviken man har blivit, hur totalt bortgjord och hatad man är - tills personen i fråga hör av sig, då är det bra igen - tills nästa gång. Att må så här är fruktansvärt jobbigt, ett enormt lidande, men det är en själv som blir sedd som den jobbiga. Uppskattar verkligen att du vågat börja skriva lite om psykisk ohälsa och ångest, vi är många som är drabbade.

DU kommer alltid att vara en av mina största förebilder, någon som endast genom datorskärmen och sina ord har påverkat mig och mitt liv på ett väldigt konkret sätt. Även om du då och då skriver inlägg där jag inte håller med dig, så skulle det aldrig kunna få mig att känna annorlunda <3

(och ja, förstår om du känner att du måste ha lurat mig och om jag bara träffade dig i verkligheten så skulle jag säkert hata dig ;))

Ninjakossan

Låter som något i stil med detta: http://en.wikipedia.org/wiki/Impostor_syndrome

Fillifjonkan

oj vad jag skulle önska att jag tänkte öööh, sök hjälp natascha men jag känner ju så väl igen mig tyvärr. Minsta lilla grej kan knäcka mig (åtminstone för ett tag) och jag är väldigt kritikkänslig och tar åt mig av alla kommentarer som inte vägts på guldvåg. Jag har dessutom ett minst sagt komplicerat förhållande till instagram och håller på och avföljer folk som helt enkelt är för duktiga och framgångsrika för att efter några dagar börja följa dem igen för att de just inspirerar och är intressanta. Jag får som ett knivhugg i magen (WTF?) när det dyker upp en post om någon som fått nåt glassigt jobbuppdrag el liknande. Avundsjuka så det smäller om det! Men inte på något missunnande sätt utan på ett självutplånande dåligt sätt. Som en bekräftelse på att jag är kassast i världen typ. Jag tänker ofta att jag inte har någon aning om folk i min omgivning öht gillar mig eller om det bara är som jag tror samtidigt som jag kan vara rätt övertygad om att jag är en härlig person som är älskad av många. HSP kallas det tror jag (highly sensitive person) och alla symptom för detta stämmer in på mig. Jag vet inte om det alltid var så, men jag misstänker det.

Svar: Jag är också en "HSP:are" och jag känner igen mig så väl i det du skriver. Jag har också svårt för framgångsrika och/eller "snygga" människor, men inte för att jag inte unnar dom nåt utan för att jag känner mig så jävla kass.
Jag vet dessutom att jag är en väldigt ärlig, lojal och rolig person men ändå är jag säker på att få människor gillar mig. Jag gillar sällan andra personer eftersom jag är folkilsk men jag känner mig alltid så udda på arbetsplatser. Typ som att jag inte hör hemma bland folk. Jättekonstigt.

Men du får också tänka positivt, vi HSP:are är duktiga på detaljer och snappar fort upp andras känslor, vilket gör att vi ofta är svåra att lura. Vi är generellt också duktiga på att ta in information, hitta olika lösningar på problem snabbt och väldigt mottaglig för andra. Jag har upplevt hela livet att människor som behöver en stabil person att luta sig mot alltid har dragit sig till mig. Oavsett om det är den mobbade personen i klassen eller bekantas blyga barn så dras de alltid till mig. Tror de känner sig trygga och förstådda på ett helt annat sätt, just för att vi är så känsliga och mottagliga för deras känslor.
Mad

Malin

Här är en till som verkligen känner igen mig! Om någon av mina kompisar inte svarar på sms direkt eller inte gillar min senaste instagrambild är jag övertygad om att jag på något omedvetet sätt gjort dem arga och att vår vänskap nu är över...

Svar: Känner exakt samma ......fattar ju att det egentligen inte är så men känslan infinner sig alltid. :/
Rebecca

TinaM

Njae, nä så känner jag faktiskt inte. Lägger ingen värdering i det, men det verkar oerhört jobbigt att gå omkring och fundera på om jag är omtyckt eller inte. Räknar iskallt med att dom som är mina nära vänner verkligen gillar mig - oavsett om jag ibland säger/gör något korkat.
Jag skulle inte bryta med någon så lätt, skulle du det?

Sedan brukar ju "förlåt" funka ganska bra om man känner att man gjort något fel. Eller är det så att du har svårt att känna av stämningen så att säga?

Dom som inte gillar mig skiter jag i ärligt talat - och jag inget behov av att vara omtyckt av alla. Alla personligheter går inte ihop och då lägger jag ingen energi på det.

En liten fin fråga - hoppas du inte tar illa upp. Men det verkar som om du har rätt mycket funderingar som är rätt destruktiva så att säga och med tanke på att du inte alltid mår så bra - har du funderat på att prata med någon? Kanske inte alls ät din cup of tea - vill bara att du ska må bra.

Ia-Maria

Känner igen mig i den där känslan. Jag löser det genom att dra mig undan när umgänget känns som bäst. På så sätt förekommer jag liksom personen innan den hinner tröttna...

lili

Alltså egentligen bryr jag mig inte om vad folk tycker om mig. Jag är inte elak eller otrevlig, jag beter mig inte konstigt, jag är varken påstridig eller "egen", jag är en rätt normal, trevlig, lite blyg person.

Men den där känslan av att folk tycker illa om mig utan att jag kan förstå varför smyger sig på. Liksom, JAG tycker ju inte att jag förtjänar att bli illa omtyckt, så varför känns det som att folk gör det? Jag är ju inte gapig eller pushig, snarare tvärtom är jag rätt tystlåten och lite reserverad, så varför känns det som att folk tycker att jag är jobbig och bossig?

Det är såna saker. Förmodligen tycker folk inte illa om mig, och jag skulle säkert inte bry mig om någon nu skulle göra det, men känslan av att "inte höra till" finns där.

g.

Känner igen mig på pricken.

g.

Alltså ok måste bara kommentera igen efter att ha läst resten av kommentarerna, så kasst egentligen att det är så många förmodligen fantastiska människor som känner likadant men ändå så skönt att läsa 10 kommentarer och tänka vid varenda en att "det där är ju precis jag". Sugigt men ändå fint.

Rebecca

Tack gode gud att det finns fler som är som mig! Känner igen mig PÅ PRICKEN! Här går jag mest runt och känner mig halvt psyko och krävande för att jag behöver vänners uppmärksamhet och bekräftelse JÄMT.

Emma

Oj, hög igenkänning här. Precis så fungerar jag också, särskilt när det gäller sociala relationer och sociala medier. Typ "min ex-pojkväns kompis som jag ändå kände jag hade fin kontakt med och var liksom vän på riktigt med like:ar aldrig mina bilder på Fejjan längre, han HATAR mig nu".

Jag orsakar mig själv massiv ångest helt i onödan (oftast i alla fall) och kör alltid på att stressa upp mig över i princip allt för säkerhets skull, som någon form av vidskeplig "ta i trä"-grej.

Oerhört tröttsamt i mitt huvud ibland.

Tove B

Jag kommer ihåg typ alla gånger i mitt liv jag sagt något som bara låter dumt eller fel och inbillar mig att alla andra har lagt lika stor vikt vid det och kommer ihåg lika bra. Speciellt under tiden jag lär känna folk som kanske inte fattar hur jag pratar eller när jag överdriver/är ironisk etc.

Svar: Jag är också en Tove B!
Var tvungen att säga det hahaha
Annan Tove B

Anna

Känner igen mig något fruktansvärt mycket!
Detta resulterar i att jag drar mig undan mina vänner och har därför inte så många kvar. Lika bra att "göra slut" med dem innan det skiter sig och de "gör slut" med mig.
Usch... Blir väldigt ensamt när en drar det för långt.

Svar: Oj, hoppas bara inte att nån av dem som du "gör slut med" är lika känslig som du... Då blir det ju jättesorgligt!
Samtidigt har du ju ett toppenexempel där; ditt beteende i det fallet har ju inget med din kompis att göra (den du gör slut med), och allt med dig själv att göra. Så är det ju alltid, mitt beteende beror ju på mig och mitt mentala bagage, aldrig på motparten. Andras beteende har inte med dig att göra...

Lättare skrivet än efterlevt, jag vet!
Betty

Mammalola

OM jag känner igen mig... är föräldraledig och hela mitt liv går typ ut på att älta mina relationer som jag hade innan jag blev det, och söka bekräftelse på att jag som egen person fortfarande existerar...

Svar: OJ! Det där var jag för 7-8 år sedan!! Gud vilken ångest jag hade och vad ensam jag kände mig när jag gick hemma med bebis och ältade och ältade och kände mig utesluten ur alla mammagemenskaper (vilket jag inte var) och hade känslan av att alla andra var så lyckliga och hade så kul tillsammans, men jag hade ingen utom min lilla bebis. Det enda jag kan säga är att det blir bättre när du kommer ut i jobb igen och att det kan vara ett försök värt att prova på några olika mammabarngrupper osv. även om de ofta är töntiga så har du iaf chansen att kanske lära känna någon annan i samma situation som du kan gå vagnsprommisar med och sitta och prata med på lekplatsen. Att bli mamma blir ett nytt slags liv för några år och det är inte alltid att man får ihop det med de gamla kompisarna som kanske inte är i samma situation = ångest och ält. Lycka till!
Fillifjonkan

Stjärnmamman

Igenkänningsfaktor hög!
Jag har sådan ångest kring detta.. Det gör till och med att jag funderar på att byta karriärsval, fast jag egentligen gillar att jobba med det jag är utbildad till.. Och jag tvivlar ofta på att mina vänner verkligen är mina vänner och väljer ofta att stänga folk ute för att inte behöva känna så här....

Alicia

Känner igen mig SÅ mycket!

My

Jag tänker ofta att jag är som en pansarvagn som bara kör över alla jag umgås med med min personlighet, vare sig det är åsikter eller hur jag beter mig, att jag kan bli för mycket, måste liksom ta ett steg bakåt och när jag pratat om mina åsikter mycket en period måste jag tagga ner lite för att inte folk ska tycka jag är den där jobbiga jävla feministen som alltid ska ha en åsikt om allting.

Måste bara tacka dig för att du är den du är (cheesy jag vet), och att du vågar skriva om det du gör, såna som dig får mig att våga och orka vara den jag är.

Hej Sonja

Relaterar jättemycket , jag är väldigt ängslig, som en slagen hund.

En gång skrev nån på twitter "det finns inget värre än änglsliga människor" och det började flimra för mina ögon.

Svar: Fy vilken empatilös och elak sak att skriva. Jag är också ängslig- ganska logiskt efter en uppväxt med ständiga pikar och skäll. Behöver verkligen inte ännu mer skäll.. Alltså vissa människor- hur taskiga!?
Julia L

Mad

Jag känner också igen mig. Jag var mestadels "sån" när jag var mellan 15-22 år, då jag led av panikångest, social fobi och depression. Jag var rädd för att säga fel och uppfattas som konstig osv. Nu har jag "bara" återkommande depressioner och har helt slutat bry mig. Folk kommer och går hela tiden, de man trodde var ens nära vänner bara försvinner. Man varken ser eller hör av från dom på månader eller år. Och jag tänker som så att det är de som missar nåt, inte jag.

Däremot förstår jag hur jobbigt det känns att tänka så! Man sätter griller i huvudet på sig själv. Du har inte funderat på att uppsöka vård? Någon kunnig kanske kan hjälpa dig med olika strategier som kan underlätta för dig? Jag är själv på G att få igång en utredning (misstänker ADD) och det vore så skönt att få RÄTT sorts hjälp för en gång skull. Alla jävla antidepptabletter hit och dit löser inte ett skit. Jag vill ha "riktig" hjälp anpassad efter just mig, så jag kan leva ett någorlunda normalt liv.

trino

Intressant, känner igen mig själv väldigt mycket.

Något jag jobbat med är att lägga tryggheten inom mig och inte i det yttre. Alltså att jag äger min trygghet oavsett om det stormar utanför mig. På det viset kan jag sakta röra mig från ångesten att möjligen bli hatad.

Något vi alla kan göra på ett större plan är att älska varandra villkorslöst. För då försvinner risken att bli hatad. Men det är att ändra hela mänskligheten...;)

Frillan

Relaterar och har alltid undrat om mina vänner egentligen tycker om mig, tycker dom VERKLIGEN att jag är rolig?

En annan sak:
På min arbetsplats så tjatar i princip alla om bantning och de tävlar dessutom i vem som kan gå ner mest. Igår satt en man på mitt jobb och gastade om att han hade gått ner 3 kilo sen fredagen och alla ba: "åååh wooow" och där sitter jag med min (stora) lunch och får ångest. Jag HATAR att alla springer runt och pratar om detta överallt och jag tycker inte det ska vara tillåtet att tävla om sånt på en arbetsplats. Till saken hör att min chef tidigare varit med i dessa tävlingar (för övrigt visas resultaten upp för gruppen så man vet hur det gått för alla) så jag tror inte han har något emot detta utan tycker typ att det uppmuntrar till god hälsa eller nåt annat dumt. Jag blir så jävla illa berörd och vill inte höra om detta, vad ska jag göra? Det triggar igång mig så jävligt och jag har liksom precis börjat acceptera att jag är lite överviktig och inte ser ut som jag gjorde för några år sedan. Nu är jag tillbaka på ruta ett och mår kass av situationen på min arbetsplats. :(

Hjerpe

Jag tycker att den känslan ofta är beroende av det mentala allmäntillståndet. Ju sämre jag mår desto underligare känns det attfolk alls vill ha med mig att göra. Det är oerhört emotionellt dränerande att känna så, speciellt när det påverkar ens närmaste relationer.
I övrigt undviker jag Facebook och twitter och dylikt eftersom jag tycker att det odlar bekräftelsebehovet och således inte är bra för mig.

Emkama

Känner igen mig precis! <3 /Emma

Maria

Jag känner exakt som du och ni andra som kommenterat. Undrar hur många vi är där ute..

Brrr

Relaterar. För mig har det blivit så extremt påtagligt nu när jag börjat plugga på högskola. Jag känner mig ofta helt jävla socialt missanpassad (och då läser jag ändå socionom...) och jag HATAR att jag blir så himla osäker. Får ofta för mig att de som brukar prata med mig i klassen *egentligen* tycker att jag är dryg, tråkig och konstig osv. Har liksom hela tiden en känsla av att jag inte är "värd" att få gå den utbildningen jag gör. Usch. Jävla självhats-helvete.

Linda

Har det precis likadant, varit så hela mitt vuxna liv.

Jag lider mycket runt sociala tillställningar med min partners familj. Är övertygad om att de ogillar mig och tycker jag är underlig. Det känns som att jag misslyckas med att prestera socialt. Jag kräver av mig själv att jag nästan ska vara en person utöver det vanliga och att de ska tokgilla mig.

Pratat med psykolog om detta. Hon säger att jag bara ska tänka på är att inte vara otrevlig, alltså uppträda någorlunda artigt. Då accepteras man i gruppen. Människor/familjer har sällan högre krav än så.

L

När jag gick på gymnasiet kände jag typ likadant. När mina vänner frågade om jag ville umgås med dom tog jag alltid för givet att det var för att dom var så goda människor och ville "ta sig an" mig. Det var otänkbart att dom hängde med mig för att jag var najs. Så jag tackade alltid nej, för att jag inte skulle bli en börda och för att jag "visste" att dom skulle ha roligare om jag inte var där.

Men nu tar jag alltid för givet att alla älskar mig :D

Kajsa

Jag är likadan själv, och blir alltid lika förvånad när nån faktiskt vill vara med mig.

primros

Exakt så känner jag! Jag vet att det inte alls är logiskt .. att jag egentligen är en bra människa men jag tror det inte.. Det spelar ingen roll hur snäll o duktig andra tycker att jag är.. jag är inte snäll i mina ögon och inte tillräckligt bra i mina ögon så varför ska folk vilja umgås med mig? Detta har lett till att jag inte orkat umgås med vänner och därför förlorat kontakten med många av de.. vilket känns hemskt. Min största rädsla är att jag en dag kommer stå alldeles ensam utan att ha någon att ringa o tänka att se där du hade rätt ingen tycker om dig.. katastroftankar !!!

Wonderkarin - preutopisk nördfeminist

Jag tänker inte att alla hatar mig. Jag vet en hel del människor som gillar hela mig, med allt mitt avvikande (i våra kretsar) beteende. Det är det som gör dem till mina fans.

Men jag har väldigt svårt att ta emot verbal kärlek, komplimanger och beröm för sådant jag gjort eller skrivit. Jag har varit med för många gånger om att folk som gett uttryck för att de älskat mig ena veckan hatat mig nästa för något de uppfattat att jag sagt eller gjort. Så jag är skeptiskt inställd till alla som tycker om mig "för mycket". De måste ha varit med några vändor först utan att ändra åsikt om mig. Då är det lugnare.

Anna

Enorm igenkänning!

Camilla

Precis så känner jag mig! Blev alltid förvånad i t.ex. skolan när någon valde att jobba i grupp med mig som förstahandsval. Tänker ofta att de som umgås med mig gör det som välgörenhet eller inte än insett att jag inte är värd att älskas. Har tidigare ratat killar som visat intresse att inleda en relation för vad är det för en person som vill vara tillsammans med en sån som mig. Lyckades, som tur var, tänka bort det när jag träffade min sambo :-)
En psykolog sa en gång att jag skulle försöka sluta tankeläsa eftersom j det leder till att jag tror att någon tycker illa om mig men jag har inga bevis förutom en känsla(som oftast inte stämmer).

Mie

Känner likadant, men bara med människor jag inte känner så bra. Jättejobbigt och så otroligt stressande.

Upplevde förra veckan att mamman till min sons bästa kompis (i skolan) undvek mig. Har ingen aning om varför, även om jag kan tänka mig många mer eller mindre troliga orsaker om jag spekulerar lite. Det är ingen jag har speciellt mycket gemensamt med eller umgås med privat, ändå bröt jag ihop när jag kom hem. Nu sitter jag i en situation där sonen och kompisen trycker på att de ska leka hemma, samtidigt som mamman knappt hälsar när vi ses av andra orsaker (och givetvis aldrig hör av sig om att de ska träffas). Vi är rätt nyinflyttade så min son har inte så många kompisar här som han träffar hemma. Önskar att han själv skulle välja att leka med någon annan. Vad gör man?

Linn

Sån är jag med ibland. Sen skaffade jag en app där jag kunde fylla i symtom, alltså en för mensen. Upptäckte att det alltid är fem dagar före mens som jag inbillar mig att alla hatar mig egentligen. Så kanske det inte är för alla, men för mig är det jäkligt skönt att veta att jag tyvärr inte styr över de känslorna de dagarna men att jag isf vet vad de beror på.

Mella - stolt medlem i PK-maffian

Åh, igenkänningen... Själv går jag runt och oroar mig konstant för att folk i min omgivning bara låtsas tycka om mig. Och att de som på eget initiativ umgås med mig gör det bara för att vara snälla för att de typ tycker synd om mig för att jag är en tragisk jävel.

Sofia

Är exakt sån! Det här med uteblivna likes, trots att jag själv inte anser mig vara nån som jagar "gilla" på nätet haha... tjena.., är nåt som jag verkligen analyserar och tänker på. Varför gillar hen inte mina bilder längre? Har jag gjort nåt fel? Är vi osams? Tycker hen jag är ego om jag lagt ut en "snygg-bild", för barnslig om jag skämtat, för skrytig om jag köpt nåt nytt.. typ så. Själv gillar jag i princip alla mina vänners bilder och skulle tycka att jag var taskig om jag ändå bläddrade på insta och hoppade över en väns bild. Vem gör så tänker jag? Varför trycker man inte bara gilla? Hur svårt är det om man ändå tittar? ALLA vill ju få likes och kommentarer eller hur? Jag är helt säker på att det inte finns en enda människa på social medier som är HELT obrydd om detta. Jag menar, jag upplever själv att jag visar uppskattning genom att gilla bilder, kan vara allt ifrån "jag är din vän", "du är intressant-jag vill lära känna dig", "vad fint, talangfullt", "bra jobbat" typ såna saker signalerar jag när jag gillar en bild.


En sak skulle vara intressant att veta: om ni inte gillar en väns bild, vad beror det på? För mig är det om jag upplever bilden/budskapet som stötande eller motivet är äckligt/fult. Typ nån förbereder djurmat och det är nåt äckel, såna bilder gillar jag inte haha

micro113

På nätet är det väl mest anti-feminister som "hatar" dig ... och det tycker jag du skall vara stolt över.
Det är knappast något läger man vill gillas av.

Provocerad kan man ibland bli av dina inlägg - men va tusan, det är väl syftet som jag förstått det - att provocera och få folk att tänka ett steg längre (eller överhuvudtaget att tänka)..

Mae

Jag är likadan, mitt beteende beror på depression. Det är vanligt att personer som är deprimerade resonerar så här.

Matilda den vilda

alltså, jag har det exakt så här... typ alltid. Skönt och vet att en inte är ensam, fast jag såklart inte vill att någon ska behöva ha det såhär. Tror typ det har med självkänsla (hatar det ordet) och göra. Så jävla jobbigt och ständigt bara slitas mellan hopp och förtvivlan typ och den gnagande känslan av oro att en kommer stå där helt ensam in the end typ, när alla har börjat hata en, eller ännu värre tröttnat på en. Men har gått i terapi och ska göra det så förhoppningvis blir det bättre.

Josefin

Jag brukar inte kommentera men du är så jäkla fantastisk så nu är det dags. Jag har pluggat genus på universitetet men det lärde mig inte ens en bråkdel av vad du lärt mig. Tack vare dig utmanar jag mig själv dagligen, är en bättre förälder och kan analysera grejer som jag annars inte skulle fått syn på. Blir bortskämd med gratis förstklassig utbildning, utan minsta motprestation. Och att du orkar sen, och vågar, så sjukt stark och modig. Tack för allt!

apkungen

Skönt att höra att du också är människa. Jag förstår inte hur du står ut med allt hat mot dig. Kämpa på, håll huvudet högt. De som älskar dig kommer göra det oavsett och om de nu e folk som sluta med det är de inte värda att vara dina vänner!

Anna

O ja, jag känner igen mig, så där tänker och känner jag också. Hela tiden.

Maria

Gu det här är jag. Hamnade här pga googlade "det känns som att alla hatar mig" en tydligen relativt vanlig googling. Hur hanterar du det här idag, har något ändrats?

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog