Lady Dahmer

Ingen får det bättre av att jag mår dåligt

snögubbe

Barnen har byggt årets första snögubbe. Den får illustrera mitt mående just nu. 

Jag har precis avslutat en raljant ledartext om konsumtionsångest kring jul men tänker lite på olika slags ångest som iallafall jag går runt med. Den är ju liksom konstant oavsett årstid, även om den byter tema. Jag har ångest över vår ekonomi, över flyktingkriser, över klimathotet, över min egen kanske framförallt årliga matkonsumtion men en sak som jag aldrig har ångest över är mitt privilegierade liv. Jag skäms inte för att jag har det bra även fast andra har det dåligt. Jag känner såklart ångest över att andra har det sämre men jag kopplar inte ihop det med mitt eget liv (alltså jag är såklart medveten om att min välfärd är beroende av att andra har det sämre, men det är ju kapitalismen inte jag som är orsaken).

Jag blir faktiskt ganska provocerad när välbeställda västerlänningar mår dåligt över sina lyxliv. Ge bort era pengar då om ni lider så jäkla mycket? Gör skillnad på riktigt.

Nä jag har inga problem att vara glad och nöjd ändå, speciellt över jul. Ingen får det bättre av att jag går runt med dåligt samvete. Jag tror heller inte på att sluta konsumera över julen och tro att det är där problemet med konsumtionen ligger. Folk konsumerar skit hela året runt, dyra resor, lyxiga spabehandlingar, kläder som byts ut varje säsong, frisörbesök, smink, naglar, handväskor för tusentals, krogrundor och dyra restaurangbesök, skor, inredning, pinaler till förbannelse för att på julafton dra in på ungarnas julklappar och tro att det spelar nån roll alls. (för att sen börja om igen med årets konsumtion när mellandagsrean slår till).

Själv slösar jag massor på julmat och julklappar, resten av året så köper jag knappt nånting. Sitter och skriver detta i mitt sista par byxor som precis fått ett hål i grenen och inser att jag kanske måste kosta på ett par nya för 200 spänn och var fan hittar jag ett kappahl i Nynäshamn?

Handla julklappar med barnen utan att de märker det
Idag ska jag försöka mig på det omöjliga. Jag ska, i sällskap av barna, försöka köpa julklappar till dem. HUr ska detta gå till tänker ni säkert, jo det ska jag berätta. Jag tänker att jag släpper loss dem i en leksaksbutik - de kommer go nuts och medan de springer runt och drar i allt de vill ha så smyger jag ner saker i en påse eller korg som jag sen ber kassakvinnan slå in lite diskret. Vad tror ni om det?
Att lura barnen hör till
Har ni också lurat barnen att de har ett ondskefullt syskon som heter Egon som bor i utrymmet under trappen? Nähä? Är det bara vi alltså? Apropå lura barnen. (Ja alltså jag skojade inte här ovan) Våra barn tror fortfarande på jultomten. Det om något är ju helt magiskt. Jag tycker lur och bedrägeri hör till barndomen. De ska tro på magi och sånt som är lite pirrigt och spännande.  Frågan är vad man ska lura i dem när de blir äldre?  När jag var runt 9 - 11 så spenderade jag somrarna på kollo. "Stugorna" på Barnens  ö om nån undrar. Personalen där höll liv i lite olika spökhistorier som visserligen ändrade karaktär för varje år men alltid handlade om samma sak. Det var bland annat den gamla elaka gubben Enok som bott i skogen (det fanns ett gammalt ruckel de brukade peka ut som hans gamla hus) och som dött och nu spökade. Man kunde se honom ibland. Antingen alldeles grön i ansiktet. (Ena året) Eller en döskalle. (Nåt annat år) Vi var livrädda.  Och så var det strandvaskarna såklart. Lämpligt nog stod utedassen nere vid vattnet. Och vassen. Blev inte många besök där kvällstid.  Men lite mysigt var det ändå. Att tro på sånt.