Att lura barnen hör till
Har ni också lurat barnen att de har ett ondskefullt syskon som heter Egon som bor i utrymmet under trappen? Nähä? Är det bara vi alltså? Apropå lura barnen. (Ja alltså jag skojade inte här ovan) Våra barn tror fortfarande på jultomten. Det om något är ju helt magiskt. Jag tycker lur och bedrägeri hör till barndomen. De ska tro på magi och sånt som är lite pirrigt och spännande.  Frågan är vad man ska lura i dem när de blir äldre?  När jag var runt 9 - 11 så spenderade jag somrarna på kollo. "Stugorna" på Barnens  ö om nån undrar. Personalen där höll liv i lite olika spökhistorier som visserligen ändrade karaktär för varje år men alltid handlade om samma sak. Det var bland annat den gamla elaka gubben Enok som bott i skogen (det fanns ett gammalt ruckel de brukade peka ut som hans gamla hus) och som dött och nu spökade. Man kunde se honom ibland. Antingen alldeles grön i ansiktet. (Ena året) Eller en döskalle. (Nåt annat år) Vi var livrädda.  Och så var det strandvaskarna såklart. Lämpligt nog stod utedassen nere vid vattnet. Och vassen. Blev inte många besök där kvällstid.  Men lite mysigt var det ändå. Att tro på sånt. 
Nattsimmaren

Ha ha! Alltså... det KAN vara så att mina ungar fått höra en del om trollen som bor i "skogen" intill. (Skogen är typ 23 tallar, lika många granar och några mossiga stenar.) De där trollen äääälskar när man säger fula ord eller bajsar bakom gardinen. (Utan blöja alltså, annars får man väl göra vad man vill där bakom.) Och om man slår sitt syskon så vill trollen gärna komma dit och slåss de också. Något som de däremot avskyr är när man kramas och säger snälla saker till varandra – då springer de snabbt som attan!

Om jultomten bara inte hade haft ett svart skägg – precis som pappas – under det vita hade nog även 7-åringen trott på tomten än, men efter den utklädningsmissen är det bara lillasyskonet i familjen som tror på tomten.

Svar: Själv lurar jag i min unge att han är ett troll. Ett skogstroll. Och att det finns andra sorters troll. De i frost är stentroll, och således inte som honom. Det börjar dock bli lite svårt att värja sig mot alla "onda" populärkulturella troll. Är rädd att han kommer börja tro att alla troll är dumma pga det.
Hjerpe

Sara

Haha! Har jobbat på granngården på BÖ och vet EXAKT vilket hus du menar! Det pågår fortf rövarhistorier om det :-)

Mamma Anna

Nattsimmaren, å den snor jag direkt!
Vi har trollet Ludenben i våran lilla skogsdunge och nog tror jag att han är rädd för kramar han med:-)

Annars tycker jag det är lite svårt.. Vill gärna behålla magin i barndomen men jag känner att det tar emot när det blir ren och skär lögn liksom..

♥ ♥ ♥ BAMBI ♥ ♥ ♥

Zack och Leah tror ju fortfarande på tomten också, men jag tror att det kan vara sista året (men det trodde jag förra året också). Vi körde ju rätt så hårt på påskharen också men i år så trodde inte Zack riktigt inte på att det var en kanin som lämnade dom där äggen i vår trädgård.

Men, ja, spökhistorier var ju lite roligt-läbbiga... det var lite pirrigt i magen och man visste inte om man skulle tro eller inte... får hitta på något...

Svar: Haha vi gör värsta spektaklet av påsken och påskharen. Vi brukar lägga ut fjädrar som ett spår på tomten o så gömmer vi ägg o ropar på barnen att vi såg nåt i trädgården.
Lady Dahmer

Sanna

Vi kör all in på Harry Potter här hemma. Magi!

ozzy

Jag har aldrig tyckt att det är ok att lura barn, om barnen inte kan lita på att föräldrarna talar sanning vem kan dom då lita på. Skrämselhistorier är bara rent elakt.

Svar: Tillit byggs upp ändå. Barn förstår skillnaden mellan ärlighet och oskyldigt lur.
Lady Dahmer

Elin

Hängde också på barnens ö - till oss sa de att Enok inte hade några ben utan svingade sig fram bland träden.

Hanna

Haha, så länge det är oskyldiga lögner så är det ju hellugnt! Min mamma lurade i mig när jag var liten att jag var allergisk mot godis. Jag hade fått en vagel för första gången och mamma sa att jag hade fått "godisöga" och jag var tvungen att sluta med allt lösgodis. Jag hade nog trott på set än idag om inte pappa tyckt så synd om mig och avslöjat lögnen efter en timme :)

Calle

Haha, jag lurar barnen så fort jag kommer åt! Anser att det är enoumbärlig del i varje barns fostran och bygger sunda individer i vårt annars så torrtråkiga samhälle: https://calleism.wordpress.com/2012/02/16/jag-borde-ligga-risigt-till/
Det är också så underbart när barnen med tiden av egen förmåga och mognad inser att det är ett lur men inte gör någon affär av det utan spelar med för att inte avslöja luret för de yngre syskonen. Här tror vi stenhårt på tomten/tandmössen/spöken fortfarande, även om yngsten ser tvivlande ut nuförtiden...

Johannablue

Alltså min pappa gick all in när jag var liten. Lurade i mig att det fanns "gräsormar" som la krokben för en i skogen, troll, att han var född i en lada och bara hade träbitar att leka med när han var liten. Och så hade jag ett tandtroll som hette Frallan. Och så brukade han hitta på en massa ortsnamn. Jag upptäckte att "Skinnskatteberg" faktiskt fanns på riktigt när jag var runt 20 år (han varierade mellan det och Skinnskattefors) Omvälvande?. Jag misstänker att detta inte bara var för att roa mig ?

Lana

Vi har troll i skogen och tandfe och tomten. Okey 13 å 17 åringarna tror inte på tomten mer. Men troll å tandfeen sitter djupt. Så gulligt när 17 åringen hajjar till i skogen vid svamp plock å ba . Mamma vi måste härifrån tror vi kommit för nära ett trollbo. (Hår från djur) å han driver inte ens med mej utan på fullaste allvar.

Skälv tror ja på sånt som älvor skogsrå troll å knytt. Å sånna historier växer dom upp me redan vid bröstet. (Berättade sagor när ja amma)

Annika

I påskas avslöjade 6åringen påskharen och sa -allvarligt mamma det är väl du som lägger godis I äggen (traditionen är att påskharen kunde lägga dit ett par godisar när som och man fick gå och kolla då och då) efter ett tag kom barna med godis jag INTE lagt dit och sa påskharen varit där fast det var dom son klättrat upp i skåpet där godiset gömts. .. för nån vecka sen var det tandfen som liksom inte fanns... spännande hur det blir med tomten nu då...

Jungfrumamma

Håller med! Eftersom vi ej tror på gud måste man väl få tro på någonting som lockar fram känslor som "overkligt, spännande, magiskt". Jag tror vi människor behöver "tro". Jag trodde på andar och sånt när jag var liten, soom typ hälften av svenska befolkningen :D. Men det var ångestladdat och spännande på samma gång. Min mormor satt och tuttade i mig massa historier som Jag såklart idag inte tror ett dugg på. Så absolut, klart barnen ska få ha sin fantasi!

s

Har vad jag kan komma på aldrig rakt av lurat barnen, det skulle kännas lite konstigt (kommer själv ihåg att jag kände mig väldigt dum och lurad som liten när en äldre kusin upplyste mig om att tomten inte var på riktigt och jag fattade att alla andra hade vetat det utom jag). Däremot är jag mycket för att hålla lite öppet vad som är på riktigt ( "man kan inte så noga veta vad som finns och inte finns") för det tror jag är bra för ungarnas fantasi :)
Har stort intresse för folktro, sägner osv och berättade mycket sånt för barnen när de var små. Den enda varelse jag varit tydlig med att i alla fall jag inte tror på är gud.

Svar: Eller hur, känslan när man får veta att man blivit så rålurad och dessutom av sina egna föräldrar. Hemskt. Att bli avslöjad som lättlurad eller korkad när man är i skolan eller i annat barnrikt sällskap kan vara oerhört svårt att deala med. Nej fram för ärlighet.
ozzy

Suzan

Min onge tror på jultomten och tandfen. Utöver det lurar jag honom inte så mycket pga att han är så lättkränkt. Förraårrt fick jag bita i sura äpplet dock, han fick en iPad av Jultomten och tyckte att han fått ovanligt lite och "snåla" julklappar från mig. Så det var bara att välja, vara en snål-morsa eller mamman som förstörde jultomten. ?

breakuntil

Lurandet i barndomen var nog underbart :D så länge det är oskyldigt och inte nåt ljug om en gud som straffar en. Avskyr religion, sjukt att påtvinga sina barn sånt.

Emelie

Haha men man lurar ju i barnen massor av saker så att de ska lyssna, förstå saker och inte utsätta sig själva och andra för faror.

Min pappa lurde i mig att Källargubben bodde i Källaren tillsammans med "Kursuno" (vem den senare är vet jag inte, han fanns dock lite överallt i husets skumma vrår), troligtvis för att vi hade en brant trappa med dålig belysning. Det funkade! Bäckahästen bodde även vid en pytteliten å, trollen bodde i skogen, tomtenissarna spionerade innan jul så att man skötte sig, videon funkade inte efter Bolibompa, etc. ;) :) jag har övertalat mina barn att godis bara finns till jul, påsk, födelsedagar, midsommar och allahelgona. De får mango på lördagar och äpplen/annan vanlig frukt i veckan. Lättlurade små skitar! :)

Madwolf

Jag är rätt anti att man lurar barn, även om det är oskyldiga saker. Jag förstår helt inställningen att de ska få tro på "magi" och använda fantasin, men jag kan bara utgå ifrån mig själv och vilket uppvaknande det blev när tomten visade sig vara min farfar eller alkis till morfar (som snubblade in, mumlade på både finska och svenska samt stank alkohol) eller när mina föräldrar, som jag såg upp till, hade ljugit för mig under alla dessa år.
Jag kanske var ett känsligt barn, men det där la grunden till min misstro mot alla tvåbeningar...

Jag skulle dock gärna lura i mina barn att det finns troll och knytt ute i skogen, det lär man ju ändå aldrig upptäcka, så det tycker jag är ganska lugnt och lite romantiskt på nåt sätt. Skogen är ju magisk.

Amanda (alla har en bok)

Sexåringen har genomskådat tomten, påskharen och tandfén, samt att jag ibland lägger ut små 'skattter' i förväg när vi går skogspromenad, men han håller färgen för lillasysters skull. Personliga favoritlögner jag dragit är att "när glassbilen spelar betyder det att glassen är slut" och att oljefläckar på gatan är från barn som blivit påkörda när de sprang ut. Som barn lurade pappa i mig att han varit cowboy i vilda västern, och att det fanns ett godisträd i skogen där det växte kolor. Helt magiskt. När jag kom upp i mellanstadiet började jag lura mina föräldrar tillbaka om saker i naturen med helt sjuka namn "för det har vi fått lära oss i skolan".

ozzy

LD, jag förstår fortfarande inte parallellen du drar. Att utsätta sig själv för något påverkar ingen annan men att ljuga för oskyldiga barn och dra valser om tomtar o troll kan påverka dom i allra högsta grad. Men jag inser att vi helt enkelt tycker olika i frågan och det är ok. Nu lämnar jag denna fråga.

Svar: Poängen är att du tycker det är rimligt att föra över din egen skrockfullhet på mig. dvs nåt du utsatte mig för, medan du tycker det är elakt att lura barn att tomten finns.
Lady Dahmer

Maria

Hej! Älskar din blogg. Har lite frågor

Det är så att min pojkvän klagar över att jag gått upp 5 kg. Hur tar Oskar din viktuppgång? Eftersom du gått upp ca 25 kg sen ni gifte er? Säger han något om det?

Svar: Be honom dra åt helvete. Alltså på riktigt.
Lady Dahmer

Sabina

Har tänkt mycket på detta och är sjukt osäker på hur jag vill göra. Jag älskade att bli lite lurad när jag var liten, men så hade jag en syster som låg nära i ålder och som jag kunde prata med om jag blev rädd eller fundersam, samtidigt eldade vi upp varandra så det blev ännu mer spännande. Mitt barn kommer förmodligen inte få några syskon och jag är rädd att hon kommer känna sig ensam i saker som det här med lur, det blir ju vi två mot henne på något vis.

Anna

Jag har ljugit hejvilt för mitt barn! Troll, häxor, varulvar, han är adopterad, hittad i skogen, har även han hemliga syskon som bor i förrådet osv. Och han har älskat varenda lögn och bett mig berätta dom igen! Ibland har han fyllt i mina ljug med egna ihopljugna detaljer som han tyckt skulle passa in ("men var det kanske inte så här:...") och då har jag spelat med. Jag ser det som interaktiva sagor, inget annat. Men man kanske inte ska berätta sagor för sina barn heller?

Tessa

Jag minns själv min barndoms jular som magiska... just för att mina föräldrar lurat i mig att tomten fanns, och det var tomten som åt gröten vi satte ut. Och hur mycket jag än försökte hålla mig vaken och sitta och titta på grötfatet och lyktan vi ställt ut så somnade jag där i fönstret och pappa fick bära in min i sängen...
Så jag körde med tomte-lögnen så länge det gick.
Och precis som ANNA här ovan, så drar vi "rövarhistorier" för varandra nu när han är så stor att han inte går på det längre...
Jag ser det där lite som en övning i att tänka kritiskt... det KAN ju vara älvor som dansar i dimman på fälten... men om han vill välja att tro på det eller inte, det resonerar vi oss fram till...

H.

Jag såg så mycket fram emot att bli elva och få ett brev från Hogwarts. Men jag var tydligen bara en simpel mugglare! :D

FL

Jag fatta inte hur jag svara på din senaste kommentar för de fanns ingen svaraknapp så skriver här.

1. Idioti att säga att man jinxar sin graviditet, så säger man fan bara inte!
2. Jag ser inte poängen med att som vuxen lura barn - de kommer tro på vissa saker ändå och ha livlig fantasi (som i mitt fall fast jag aldrig blev lurad)
3. Om barnen tror på saker på egen hand så är det säkert betydelsefullt för dem men jag kommer inte lura mina barn och säga att tomten finns och sånt där för jag förstår som sagt helt enkelt inte varför. Sen tror jag inget barn får trauma av att mamma sa att tomten finns.

Sara

När jag var runt 4 och fortfarande envisades med att använda napp i tid och otid så tröttnade mamma och sa att "men trollungarna i skogen som är nyfödda behöver nappar och det är bara dina som de vill ha". Fungerade och skulle jag få barn i framtiden så kommer jag köra samma grej. Kommer däremot göra det tidigare än vad min mamma gjorde, för jag kämpar än idag, nästan 20 år senare, men talet (snubblar alltid över orden) och jag hade tandställning i över tre år. Enda anledningen jag kan komma på är att jag älskade den där jäkla nappen.

Jag misstänker förövrigt att hon körde samma knep med blöjträningen men det vägrar hon erkänna.

Tess

"Lurar"inte mitt barn med tomte, tandfé eller liknande. Jag avskydde sådant när jag var barn, men höll en öppen fastän lite passiv ställning inför mitt barn (alla är vi ju olika) och så fick pappan ta hand om det där med tomtar, troll och liknande. Det visade sig att mitt barn är precis som mig när det gäller detta. Men det betyder inte att han inte har fantasi. Det har han verkligen och det hade jag också. Hittar på egna historier, lekar, sånger o.s.v. Precis som mig (med undantaget sånger för jag avskydde att sjunga som barn och gör det än idag).

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog