Lady Dahmer

Vad innebär olika förutsättningar?
Ibland tänker jag att vissa inte verkar förstå vad strukturer innebär och vad olika förutsättningar faktiskt betyder för jag möter ofta på människor som gärna vill berätta om sin resa mot nåt bättre som nån slags pepp att "kan jag så kan du för jag heltidsjobbade samtidigt som jag pluggade heltid medan båda barna ammade" medan de då menar att jo visst var det kämpigt men det går ju om man verkligen vill.  Men alltså "vill"? När jag växte upp fanns det inte ens i min föreställningsvärld att jag kunde studera, klättra upp eller ta mig ur det medfödda hål jag levde i. Plugga? Va? Utbilda mig? Skaffa en karriär? Aldrig tänkt tanken. Vad jag ville? Jag vet inte. Inte nu och inte då.  Det verkar som att folk går runt och tror att alla är så jäkla medvetna om sin position och valmöjligheter och bara väljer att göra si eller så men grejen är ju att det är precis tvärtom.    
FL

Förstår inte hur du menar? Klart folk vet att man kan plugga om man vill men sen av olika anledningar så gör inte alla det?

Svar: Tycker att jerzi Sarnecki sätter det klockrent när han vänder på alla frågor som varför begår du inte brott?
Och
Varför pluggar du?
Du pluggar garanterat pga en kompott av förebilder runtomkring, stöd hemifrån, en stark vilja, hyfsat friskt psyke även från depressioner och utan de flesta diagnoser, tro på att livet blir bättre eller mer meningsfullt om du gör det, hyfsade betyg från gymnasiet och annat. Och ja det kommer att saknas vissa av dessa förutsättningar och nåt utjatat exempel på en individ som saknade flera av nämda men face it - du valde att plugga och pluggar pga din historia och dina förutsättning. Alla har definitivt inte samma möjlighet.

LD
Snälla sluta aldrig blogga. Kan du inte kolla lite på arbetslinjen och tvåförsörjarmodellen som typ aldrig blir ifrågasatt eller analyserad längre.
Lady Dahmer

Malin

Förstår inte vad du menar. Självklart kan alla utbilda sig OM MAN VILL (och vet vad man vill)
Växa upp och tro att man inte kan. Att inte se.sina möjligheter då tror jag att det har missat något någonstan.
För i Sverige idag. Och i Sverige de senaste åren spelar det ingen roll om du är bondfamilj eller läkarfamilj. Möjlighet till utbildning har man iaf.
Jag kan. Tänka förr att det ansågs att barn skulle ta över hemmet. Sluta skolan i 7an.
På samma sätt som en läkarson förväntades att bli läkare.

Alla har valmöjligheter idag.
Sen att jag som är uppvuxen i en icke akademisk familj enligt forskning har sämre förutsättningar än andra. Jag köper det inte. Inte i Sverige.

Vet man vad man vill finns möjligheter.
Vet man inte. Nej. Den dagen kommer också.

Och det är helt okey att inte veta.

Svar: Rekommenderar att jobba extra på en skola ett tag för att se om denna "alla kan bara dom vill" teori stämmer. Jag tycker förståelsen för andra människors situation ökade med ungefär 200% när man får insyn i alla dom grejer som spelar in för att en elev ska kunna gå ut skolan med godkänt i de ämnen som behövs för att kunna plugga vidare.
Lady Dahmer

Sophie

Vad ska man göra för att få människor medvetna? Att man kan plugga vidare eller kanske bli entreprenör eller what ever är ju något som det talas om i vår omgivning hela tiden. Tidningar, sociala medier, reklamblad... Det finns ju överallt. Hur får man omedvetna människor att börja ta in den här typen av information?

Svar: Det handlar inte om brist på information utan på förmågan att ta till sig, förstå den, applicera den på sin egen verklighet.
Lady Dahmer

Katta

Jag tror att det är jätteviktigt med förebilder i närheten. Inte "titta vad jag lyckades med " utan mer att kanske ha studier som en valmöjlighet. Det är inte bara gymnasiet som gäller. Det finns alternativ för en skoltrött eller omotiverad tonåring. Det är aldrig för sent att läsa upp gymnasiebehörighet eller högskolebehörighet.
Nu säger jag inte att alla måste bli ingenjörer eller doktorera i statsvetenskap. Men jag vill få fram att den spikraka vägen bara är en av flera möjligheter.
Att plugga är inte heller bara för "plugghästar". Folkhögskolorna har ett jättestort utbud. Några är politiskt och religiöst obundna, andra är mer eller mindre knutna till olika organisationer eller kyrkor. Men hur får niondeklassare veta sånt? Jag visste det, men bara för att mina föräldrar träffades på en folkhögskola...

Emelie

Åh fy vad jag hatar det. Liksom "jag hade den sjukdomen men jag gjorde minsann" liksom bra för dig, det betyder inte att alla andra kan. Jag gick halvtid i skolan när min depression var som värst, liksom en del tyckte "åh vad klen" och en del "fyfan vad starkt". Det var vad JAG klarade, då spelar det väm ingen roll vad X och Y klarar/inte klarar?

Svar: Tror att lärare har ett ganska stort ansvar i det. Att faktiskt informera och berätta för eleverna om vilka möjligheter dom har, och att ALLA måste inte plugga, och är man nu intresserad av att just plugga så finns det en massa olika vägar att gå. Finns en massa sätt att lära sig saker, behöver inte vara en kandidat i informationsteknik liksom. Jag ska själv bli lärare och jag tänkte iaf berätta och informera om olika vägar att gå i livet, så att eleverna faktiskt har en chans att få veta nåt. För alla kommer inte från familjer som har koll på sånt här.
Sanne

Anna C

Jag förstår vad du menar. Min familj befann sig under en stor del av min uppväxt verkligen på botten - rent materiellt, men ändå var det självklart att jag och mina syskon skulle plugga och skaffa oss akademiska examina. Min bästa kompis däremot, som var mer begåva än jag, hon skaffade sig barn och började jobba som städerska innan hon ens fyllt 20. Allt berodde på olika kultur och förväntningar i våra respektive familjer.

Hockeysmurf - Ja det ÄR jag!

Självklart. Man utgår ju alltid från sig själv. Även om den verkligheten (ens egen) är jävligt snäv ibland. Tror alla skulle må bra av att få lite mer insikt om både sig själva och andra. Ingen jävel är perfekt i sitt tänkande...

Miripiri

Kanske de som inte förstår vad du menar inte inser hur djupt det går - ens klasshörighet, ens ursprung och förutsättningarna man har utifrån hur ens familj och ens kulturella härkomst ser ut? Det sätter sig i blodet på något sätt, det blir en del av ens totala självbild. Det är ingen slump att höga poster inom näringslivet går till de som tillhör en viss krets, ingen slump att det finns "fina" skolor och "dåliga" skolor, fina bostadsområden och fattiga bostadsområden. Till exempel är ungdomar (och vuxna) som har en kriminell bakgrund ju det oerhört svårt att bryta sig ur den miljö de hamnat i, den kriminella världen blir deras identitet - det är allt man känner till, allt man kan, och tanken att ha ett annat liv, ett bättre liv, är totalt främmande, för man vet helt enkelt inte hur man ska göra för att leva på ett annat sätt. Jag tänker att hjärnan är ett slags vanedjur och att den strävar efter det bekanta och igenkännbara, och att bryta sig loss ur den bekanta miljön och det sätt man lever på kräver väldigt mycket kraft. Det är ingenting man bara automatiskt kan göra för att man rent objektivt vet att man kan. Så - säger man att vem som helst kan göra ditt eller datt bara de ger sig fan på det ("jag kunde, så då kan väl vem som helst?") begriper man inte hur den mänskliga naturen är funtad.

Dessutom är det ju samma visa en gång till - man lägger över allt ansvar på individen i ett samhälle som redan är väldigt fokuserat på att man måste ta ansvar för sin egen framgång, man är sin egen lyckas smed - man har ju tusen möjligheter att förverkliga sig och man har ju egentligen inga ursäkter - välj utbildning, spotta upp dig, klä dig snyggare, fixa rätt elbolag, skapa kontakter, networka, mingla, du har ju tusen chanser att få exakt det glittriga liv du vill, hej och hå!

Men problemet blir ju att i ett samhälle där man ställer väldigt höga krav på den enskilda individens drivkraft för att förverkliga sig och lyckas - där man har en enorm frihet att göra precis vad man vill - förlorar man samtidigt i trygghet och man kan känna en enorm ångest och känsla av misslyckande om man inte orkar, om man inte vet hur, om man inte har verktygen. I västvärlden har det pendlat över ganska mycket till frihet de sista decennierna och det är i den här världen man ser hur många inte klara alla krav, man klarar inte av friheten, budskapet att du kan göra vad du vill; och om du inte blir lycklig, om du inte lyckas, om du inte utbildar dig, om du inte klarar av att förverkliga dig - då får du helt enkelt skylla dig själv.

Svar: Mitt i prick <3
Ingela

Pannkakan

Känner så igen mig i det där med förutsättningar. Jag kommer från en lägre medelklass familj och har haft mycket stöd, samtidigt som jag aldrig fått stöd att sikta högre. Inte ens idag när jag är färdig läkare finns tron på mig från min familj. Jag hade antagligen blivit mer accepterad om jag pluggat till något med lägre status. Sen har jag genom mycket arbete med mig själc lyckats komma över det där men det är skrämmande hur de strukturer du pratar om verkligen finns. Jag råkade ha tur, och var duktig i skolan, och fick möjligheter och vuxna som peppade mig runt omkring, vilket gjorde att jag hamnade på "bra" skolor där andra kulturer rådde än den jantelag jag hade hemmifrån. Samtidigt har jag alltid, och gör fortfarande, avundats de som är självklara på den sociala toppen. Att självklart ta plats och utnyttja de möjligheter som finns verkar så skönt. Precis som nån skriver så är det här sverige,möjligheterna finns, men att ta dem, då måste man våga, tycka att mab är värd det och ta plats. Inte det lättaste!

Tack för en bra blogg som gör mig argare och mer kreativ!

Svar: Känner igen mig så mycket i det här!
Jag kommer själv från en arbetarfamilj men kommer troligtvis börja utbilda mig till läkare nästa år. Känner på ett sätt att jag inte är "värd" att utbilda mig till läkare, och att det kanske är för fint för mig, mycket på grund av förväntningar från omgivningen. Uppfattar det som att många tror att man tycker sig vara bättre än arbetarklassen om man vill utbilda sig.
Alexandra

Cecilia

Förstår jag dig rätt att du inte visste att du kunde ta för dig av utbildning?

Varför visste du inte? Hur kan vi se till att människor idag i liknande situation förstår att man i Sverige har samma möjligheter oavsett klass? För utbildningen i Sverige är ju bland det mest jämställda vi har. Enligt min åsikt. Om jag har fel, ge mig dina argument.

Svar: Jo jag visste att skolor fanns. Det handlar inte om kunskap. Vi från arberarklassen är inte okunniga. Andra har förklarat detta bra här.
Asta

Gnarrw

Men alltså shit... Det jag inte förstår är hur vissa som kommenterar missar heela poängen och tror att det handlar om "hur ska vi få de som inte tror på sina möjligheter att fatta att alla kan".
NEJ, vi har inte samma möjligheter oavsett klass. Hade vi det hade vi redan nått det klasslösa samhället. Om du tror att det är jämlikt i Sverige, ta en titt på statistik över inkomstklyftorna och hur de har ökat.
JA, det är möjligt att veta exakt hur antagning, förfarande etc avseende högre utbildning går till och ändå inte tro att det är en realistisk, reell möjlighet för en själv. Som LD redan varit inne på är det ingen kunskapsfråga. Det handlar betydligt mer om förebilder och avsaknad av mentorsskap, representation, självbild och självkänsla kopplat till klassbakgrund, erfarenheter, omgivningens bemötande/diskriminering osv än om vilja eller brist på info.
NEJ, underklass och arbetarklass är inga homogent korkade och oinformerade grupper av människor som bara: "va!??! menar du att alla medborgare med behörighet får gå på universitet om de kommer in?? Aldrig hört på maken!". Vi behöver inte medelklass+överklass som ska föörklaara för oss att vi minsann kan ta för oss om vi bara vill. Vi behöver jämlikhet. På er bekostnad.

Gnat

Tycker det här är mycket intressant. Kommer själv från arb.klass (alkoholiserad far, ingen i släkten som nånsin studerat, ingen uppmuntran hemifrån osv osv.) men gick ändå min egen väg, bröt mig ur strukturen/förväntningarna, studerade och har faktiskt inte tyckt det var särskilt tufft utan upplevt mig ha samma möjligheter som andra. Vad är det då som gjort att jag kunnat göra detta? Mao vilka förutsättningar menar ni att jag har haft. Menar inte racka ner på någon utan är genuint intresserad av olika reflektioner.

Svar: Studier har ju visat att "maskrosbarn" har haft minst en vuxen förebild, som trott på dem, stöttat, väglett och inspirerat. "Barn gör ju som vuxna gör", brukar man ju säga. Har de vuxna förebilderna alltid skitit i att betala räkningar är chansen stor att barnet också kommer göra det. Har de vuxna förebilderna alltid varit snälla och omtänksamma är chansen stor att barnen blir detsamma. Har de vuxna förebilderna inte pluggat, drivit företag, eller liknande är chansen stor att barnen inte ens kommer på tanken att de ska göra det. Kommer de på tanken så finns det ingen där att vägleda dem. Typ.
Lady Dahmer

Malin

Undrar hur en del som kommenterar här skulle förklara att det uteslutande är en viss grupp människor som börjar studera på högskola/universitet. Nämligen barn som är uppväxta i en miljö med akademiker. Det finns studier på detta. Det handlar inte om att "informationen inte når fram" till de andra, alla VET att det är gratis att utbilda sig i Sverige. Det handlar om makt. Klasskillnader. Alla föds inte med lika mycket kapital. Kapital överförs. Och då menar jag inte bara ekonomiskt, utan även socialt, kulturellt osv. Vissa barn föds helt enkelt in i miljöer där det finns en viss typ av språkbruk, tillgång till bra läxhjälp från föräldrarna osv.

Nu vet jag att folk kommer kommentera "men jaaaag…" och jag vet att det finns undantag, jag är ett sådant till exempel, men DET SPELAR INGEN ROLL för det är just undantag.

Förresten blir jag skraj när jag tänker på att personer som besitter makt ska fatta viktiga beslut när de är så jävla trångsynta och inte förstår sånt här.

Svar: Nopp, jag har fördelen av att vara smart men det tror jag du också är. I övrigt jäkligt dåliga förutsättningar.
The real Hmm

Gnat

Sen Gnarrw: kan du utveckla dina sista två meningar? Förstår verkligen inte hur du menar?

Svar: Sure, det är mycket enkelt.
Jag är radikal socialist och tycker att samhällets resurser och tillgångar bör fördelas lika. Från var och en efter förmåga till var och en efter behov. Jämlikhet, något vi inte har idag, förutsätter att alla på ett strukturellt plan har lika förutsättningar praktiskt och konkret. Sedan kommer det så klart alltid finnas individuell variation, det är inget jag vänder mig emot.
"På er bekostnad" riktar sig mot medel- och överklass. Det säger sig självt att för att något ska kunna bli jämlikt måste de som i dagsläget har mer avstå från sina överskott för att alla ska kunna få lika. Samma sak som med jämställdhet med andra ord.
Gnarrw

Frida

Jag tycker det är självklart, en person från dysfunktionell familjebakgrund/psykisk ohälsa/problem av något slag har mycket sämre förutsättningar att "bli något" även om den personen i sig kanske är mycket begåvad, jämfört med ett "rikemansbarn" som tycker plugg är ganska ointressant egentligen. Genom sin bakgrund, kontakter och annat har de förutsättningar som gör att de inte behöver oroa sig. De glider på en räkmacka men hade knappast gjort det om deras föräldrar var alkisar.

Svar: Jo det förstår jag. Jag undrar hur du menar i en utbildningskontext?
Gnat

Titti

Vill en inte försöka ordna det bättre för sig då än vad en kommer ifrån? Jag växte upp i "arbetarfamiljen". En mamma som klev upp 4 varje morgon för att vara byns fabrik kl 5. Hon slet ut sin kropp av det tunga arbetet och sina lungor av dammet och cigaretterna. En pappa som slet på samma sätt men kom hem och satte sig i soffan och blev uppassad resten av dagen.
Jag ville inte ha ett sånt liv. Så jag såg till att studera och skaffa mig ett annat liv. Den första i släkten med eftergymnasial utb. Det var innan min psykiska ohälsa gjorde entré. Men det är en anna historia.

Svar: Psykisk ohälsa/dysfunktionell familj etc existerar ju nog också inom andra samhällsgrupper än underklassen. Jag kommer väl från övre medelklassen, har haft ekonomiskt stöd av min familj hela mitt liv och haft en buffert som jag haft som trygghet ifall något skulle gå snett. Ändå existerar psykisk ohälsa i allra högsta grad i min vardag, har haft en högst dysfunktionell familjedynamik och föräldrar med alloholproblem. Så även "rikemansbarn" kan ju självklart ha en massa skit i bagaget. Sen är jag ju självklart medveten om att jag haft en massa privilegier i övrigt, men man ska inte blanda ihop socioekonomisk tillhörighet och ett helt problemfritt liv.
E

breakuntil

Så vad kan man göra för att detta ska bli bättre? Jag undrar... har noll svar. En hopplös grå söndag.

Svar: Min tanke blir att lärare och syo måste bli bättre på att inspirera. Mycket som jag inte gillar med USA men deras karriärsdagar där vuxna inom flera olika yrken kommer och berättar för barnen om vad de gör skulle jag vilja se mer av.
When Darkness Falls

Lotta

Bra förklarat Malin, Miripiri och andra! Delar din rädsla, Malin. Känner någon till bra studier på "vad som hände sen"? Dvs. jag hör till klassresenärerna och har kommit långt på karriärstegen med ledningsansvar, ändå har jag t.ex. aldrig lärt mig att självklart ta plats och låta min röst höras, jag känner mig ständigt utanför. Jag vet ju att jag har dålig självkänsla, men det har på något sätt aldrig stått så klart för mig som nu att om jag inte hade valt den väg jag gjorde, kanske jag hade varit en tryggare och starkare människa nu... Ett val mellan mer psykiskt välmående vs sämre ekonomi, liksom.

Svar: Så bra sagt! Jag har en av de högsta gymnasiala utbildningarna i världen. Ändå anser jag mig dum p.g.a. arbetarbarn. Så jag låter överklassungarna skrika och gapa, när de i själva verket inte vet någonting.
Emelie

Ingela

När jag växte upp var det i min familj inte självklart att ens ha en gymnasieutbildning. Det var helt ok att börja jobba efter nian. När jag några år senare läste in gymnasiet, upptäckte att jag hade lätt för mig och kom in på universitetet... Jag var livrädd! Det var en helt annan värld och för mina studiekamrater verkade mycket med den akademiska världen så självklart. Hela första året smög jag omkring i korridorerna och bara väntade att någon skulle komma fram och myndigt säga"du där, du hör inte hit".

Anna

OT, men bra artikel om fettaktivism i Sydsvenskan idag:
http://www.sydsvenskan.se/ingen-sektion/fett-stolt/

H

olika förutsättningar köper jag lätt att man kan ha. Vet att jag har fötts in i en sjukt bra familj där jag verkligen har haft möjlighet till att göra mycket som inte andra kunnat. Dock så är det inte möjligt för en vanlig medelklass människa att bara sätta sig ner och få allt serverat på ett fat, så mycket mer pengar finns oftast inte, då snackar vi isåfall överklassen och inte medelklassen.

En som fötts in i medelklassen kanske startar lite före någon från arbetarklassen men om den från medelklassen sätter sig ner och skiter i skola och jobb kommer den inte att stanna i medelklassen särskilt länge och en som startat i arbetarklassen som kämpar med skola osv kan med lätthet springa om.

känner att väldigt ofta förväxlas medelklass och överklass och man antar att medelklassen har allt så himla enkelt där de kommer ärva chefspositioner, villor osv. Tyvärr inte riktigt rätt.

Svar: Men medelklassen är ju den största klassen vi har, och den kan delas upp i typ åtta kategorier. Om du är nedre medel över medelklass och jag är nedre medelklass eller arbetarklass kanske jag anser att du är överklass. Liksom har man det bättre ställt än andra kommer folk att påpeka det.
When Darkness Falls

p. [pretto, prett0]

Jag har förmånen att ha en blandad vänkrets. Det är ofta givande men ibland skrämmande. Jag har högutbildade vänner som på allvar kan yttra att eftersom det går en tunnelbanelinje mellan förorten och Stockholms Universitet så finns det inga som helst ursäkter att inte utbilda sig, bara lättja och brist på ambition. Jag har också vänner som har ett uttalat eller mer outtalat bildnings- och akademikerförakt. Att de som läst på högskola saknar verklighet och inte utför något riktigt arbete, att erfarenhet är den enda typ av kunskap som skall räknas. Min åsikt är att mångfald berikar och vi behöver en mängd sysslor genomförda för att bygga ett samhälle. Vissa yrkens status borde brytas ner, andra höjas. Att låta människor uppleva att de har val och möjligheter här i livet handlar om så mycket mer än bara pengar och information.

Sara

Jag har haft turen att ha väldigt lätt för att lära mig, hoppade över tvåan på lågstadiet, alltid varit bäst i klassen osv. Ändå har det aldrig fallit mig in att jag skulle kunna "bli något", typ läkare, advokat eller liknande. Trots att jag haft både betygen och förmågan. Har alltid fått höra att jag "kan bli vad jag vill", ändå har jag aldrig förstått det på riktigt. Tror i mitt fall att det kan bero på avsaknad av förebilder, ingen i min omgivning har någon direkt utbildning.
Så jävla skönt att läsa ditt inlägg. Det spelar ingen roll att skolan är gratis för alla i Sverige, det handlar om så mycket mer komplicerade saker än det rent ekonomiska. Så sjukt att säga att alla har samma möjligheter att bi vad de vill, det är så långt ifrån verkligheten man kan komma.

Svar: Jag kan bara tala för mig själv, men just denna förväntningen av att man skulle välja ett högstatus-yrke med fet lön, bara för att man hade lätt för skolan, fick mig att sparka bakut. Tyckte folk kunde ta sina förväntningar och köra upp dem någonstans. Jag ville inte bli läkare (usch, hade vantrivts), ville inte bli advokat, eller någon annan fin titel.

Valde ett kreativt lågstatusyrke.
Vedrana

.......

Jag förstår dig och tror också att dom osynliga vägarna redan är utmejslade tidigt i livet är sjukt svåra att vika av från, just på grund att man inte ser dom. Visst att alla i Sverige har möjligheter men att dom skulle vara samma för alla är ju verkligen inte sant. Jag håller förövrigt med någon tidigare kommentator om att det hade varit kul ifall du testade dig på att ge ut en barnbok, jag vet att jag hade köpt den!

"E"

Tycker att folk koncentrerar sig för mycket på högskolan. Det finns andra vägar att gå idag som är minst lika bra om man vill ha jobb, ja kanske till och med bättre många gånger. Flera yrkeshögskolor erbjuder riktigt bra kurser och det är inte alldeles ovanligt att det ingår någon form av praktik i utbildningen. Och det där om förutsättningar och kapital stämmer ju till viss del, men samtidigt känns mycket av Bourdieu rätt förlegat idag. Google är tveklöst den "bok'' som används mest på högskolan och den är ju mer eller mindre gratis för alla.

Vidare är jag så trött på att höra "bara du har rätt föräldrar löser sig allt". Försök att kombinera valfri bokstavskombination med ett jobb där du förväntas vara "driven", "social" och "fokuserad" med mera. Idag ska du inte bara vara kunnig, utan också en glad och utåtriktad kollega. Introvert och/eller rörig kan du vara oavsett bakgrund och då hjälper sällan alla dina kapital. Samhället är inte skapt för blyga människor med diagnoser, även om mycket har förbättrats på bara några år. Ta bara någon som ogillar ögonkontakt. Världens skitgrej kan tyckas, men faktum är att det kan försvåra något oerhört ute i arbetslivet.

jennie

Vilken resa tror du är lättast att göra, LD: från arbetarklass till medelklass eller tvärtom?

Isabelle

Jag skulle vilja höra din åsikt i något som jag har funderat på. Jag var ute på krogen för ett tag sedan. Snarare nattklubb. Detta är i Australien och inte i Sverige. När jag kommer fram till baren för att beställa en drink ser jag att tjejerna är topless. De har bara shorts på sig och har tejpat för sina bröstvårtor. Sedan dess har jag funderat på det och känt vissa stunder att det var fantastiskt att kvinnorna fick gå så där och vissa stunder känner jag varför behövde de ens tejp och inte lät även deras nipples vara fria som det hade sett ut om de var män och andra stunder känner jag varför skall de stå där nakna för att locka till sig folk och män? Hur hade du reagerat om du såg det där?

Ninna

Så sant. Det var ganska nyligen som jag håxade på att trots att klasssamhället officiellt är avskaffat så lever det fortfarande kvar. Att det är för att mina föräldrar är av arbetsklass som de aldrig uppmuntrat mig att utbilda mig till mäklare, advokat eller liknande, dvs något välbetalt jobb. Jag har intelligensen till det men aldrig fått stödet och peppen för att nå dit, aldrig blivit uppmuntad att skaffa mig en ordentlig utbildning, att göra en s.k. klassresa. Det har aldrig funnits någon som trott på mig. Istället antas jag vara för korkad för att bli något annat än en fabriksarbetare/städare, för att träsa på golvet.. När jag eg bara var mobbad och vilsen i högstadiet. Har alltid varit vilse, inte vetat vilken väg jag ska ta, hattat lite hit och dit. Och nu känner jag mig för gammal för att börja om, gör om gör rätt liksom.

Svar: Jag tror inte att det är möjligt att göra en fullständig klassresa åt endera håll. Ekonomiskt -- absolut. Men att gå från arbetarklass till medelklass innebär att hela den sociala och kulturella delen av dig måste kopplas om helt och hållet. En medelklassperson som ekonomiskt befinner sig i arbetarklassen är fortfarande medelklass pga socialt och kulturellt kapital, medan någon som gjort klassresan uppåt alltid kommer ha sitt sociala och ekonomiska kapital med sig. Om vi nu ska tala om det sistnämnda som kapital. Många ovan, jag inkluderad, vittnar om att man aldrig riktigt släpper känslan av att alltid vara i underläge eller inte höra hemma -- även om man t.ex. är ekonomiskt och karriärsmässigt framgångsrik (chef o.dyl.).

Behöver väl knappast nämna att undantag finns (tex har jag haft extrem tur med en morfar från arbetarklassen som alltid drivit mig framåt mot studier; han fick själv inte möjligheten av ekonomiska själ) men generellt tror jag att en diskurs kring klassresor är irrelevant i det stora hela eftersom klassbegreppet är så extremt integrerat i ens identitet (detsamma gäller tex kulturell identitet).
Katie

Ninna

Problemet är ju precis som du Lady D skriver att man antas veta sina möjligheter helt själv trots att man inte har några förebilder. Frånvaron av dessa plus mobbning som sågade ner min självkänsla skapade inte de bästa förutsättningarna direkt. Jag har försökt sätta min mamma (som ändå funnits där litegrann för mig, min pappa har varit helt mentalt frånvarande som far, han har tyckt hans jobb som förälder endast varit att vara "försörjare") mot väggen med detta, men inte fått någon ordentlig förklaring, bara att hon inte velat sätta någon press på mig (trots att jag är en sån som mår bra av en liten spark i baken ibland) och hon vill inte erkänna att jag blev mer mobbad än någon annan öht. Det är det inte så "bara" att ta sig upp här i världen, speciellt inte utan stöd/hjälp. Jag blev gravid vid 22 och behöll barnet trots ett oansvarigt röppel till pappa pga att jag var säker på att ingen man ändå skulle vilja skaffa barn med mig (frivilligt). Det har väl blivit lite av en självuppfyllande profetia. Som arbetssökande och ensamstående mamma känner jag mig inte så het på marknaden. Men faktum är att jag inte bryr mig speciellt mycket mera.

Svar: Åh Ninna. Vad ledsen jag blev när jag läste det där med att du tror/trodde att ingen vill skaffa barn med dig frivilligt. stor kram
Maria

furyosa

Vi behöver definitivt mer förståelse för varandras situation i samhället. Önskar att det fanns en simulator där man fick testa på att vandra i någon annans skor ett par dagar för att öka förståelsen och minska fördömandet (borde isf vara obligatoriskt för alla som vill inneha någon slags ledarroll i samhället!).

Fanns inga karriärister och ingen akademisk tradition i min släkt men ändå visste jag vad jag ville studera till redan vid 12-års ålder och fick den utbildning och karriärsposition jag ville ha. Förstår så här efteråt att jag var ganska unik ur min årskull då de flesta saknade min målmedvetenhet. Har sedan dess upplevt arbetslöshet i vågen efter den senaste finansiella krisen, arbetat som timvikarie utan att få ihop till månadskostnaden, dragit på mig skulder och blivit knäckt ekonomiskt och psykiskt innan jag snubblade på den fasta anställningen jag har idag. Jag visste att anställningen fanns i närheten och att jag passade perfekt för den men jag var för nedbruten psykiskt för att själv söka den; hade turen att någon medlade åt mig. Den erfarenheten har gjort mig mycket ödmjuk inför de som upplever modlöshet och saknar målmedvetenhet. Jag dömer inte längre någon som säger att de inte orkar med hela maskineriet. Jag förespråkar numera basinkomst och sänkt arbetstid med bibehållen lön där man lämnar öppet för de som vill arbeta mer att de ska få göra det. På sikt ser jag att mänskligheten skulle må bäst om man avvecklade hela pengasystemet (se t.ex. The Free World Charter).

SJ

Min mamma var/är städerska. Min pappa jobbade/ jobbar på industri område.
Pappa är den enda som gått ut gymnasiet.
Dom har arbetat sjukt hårt sen dom var typ 15 år. Mamma hade redan jobb på en grill som 15 åring och har jobbat enormt mycket genom åren och pappa ännu mer.

Jag flyttade hemifrån som 14 åring till en kille som hoppat av skolan som 15 åring (han var 19 och hade egen lägenhet och levde på soc).
Jag har aldrig haft ett intresse att plugga till nånting. Och kommer antagligen aldrig göra det heller. Inte heller att jobba, då jag såg hur det var för mina föräldrar.

Sen när jag fick barn så har mina intressen varit att tagit hand om mina barn.
Jag älskar matlagning, bakning, hår, frisyrer, läsa på om saker, självhjälpsböcker, terapi, kbt, kost, träning, psykologi och barnuppfostran, måla, renovera, fixa, samt feminism och samhälle. Jag skulle aldrig kunna bestämma mig för att plugga till en grej av dom. För jag får ett intresse super dyker in i det, sen hoppar jag vidare till nästa.
Alla måste inte göra karriär. Jag har tur att jag har en make som försörjer mig och barnen och jag får ägna mig åt alla mina 1000 hobbys och ideer varje dag.
Jag tror barnen kommer minnas mig som kreativ, påläst, och lycklig.
Och inte alls bara jobba för jobbandet och pengarnas skull.
Och skulle jag bli lämnad av maken eller dylikt så skulle jag antagligen hitta ett sätt som var ett super kul jobb, och som jag kunde göra hemifrån för att tjäna pengar och kunna göra annat samtidigt.
Jag vill absolut inte vara låst vid ett jobb eller en utbildning det skulle vara mera panik för mig än att vara arbetslös.

Helen

Jag växte upp i medelklassområde trots att båda föräldrarna kommer från arbetarklass. Pappa var med i ett band som spelade för barn och vi hade det gott ställt under min uppväxt. Nu ser det dock annorlunda ut. Jag har pluggat mycket, först gjort klart gymnasiet på komvux, sen skrivarlinjer på folkhögskola, språkstudier på högskola och slutligen en ofärdig masterutbildning på universitet. Har alltså massor av studielån att betala tillbaka, samtidigt som jag är sjukskriven. Vet inte om jag nånsin kommer klara det jobb jag är utbildad till. Mina föräldrar fick sälja huset förra året och är nu båda sjukskrivna på väg att bli sjuk/pensionärer, i mammas fall pga. utsliten rygg. En del elände alltså. Har alltid känt mig dålig som inte klarat av skolan särskilt väl, alltid känt mig fel och annorlunda, och blivit sedd som sådan också. Väldigt intressant om klassperspektivet kan förklara en del av det.

Maria

Tycker strukturerna syns mycket tydligt vart jag än vänder mig!
I min familj, pojkvännens familj, vänner, bekanta, olika kollegor genom åren och inte minst på gymnaiset/nu på universitetet.
Mina föräldrar har båda gjort en sk klassresa (universitetet var deras räddning från fattigdom + andra tråkiga familjesituationer) men det syns fortfarande, efter 30-40 års arbete som välbetalda akademiker, tydligt att de inte riktigt smälter in och hör hemma på sina positioner!
De har anställningen, meriterna, lönen - MEN de har kvar sin ärvda mentalitet och sätt!

De vet tex inte vad de ska göra av sina intjänade rikedomar och lägger allting på hög inför en regnig dag - medan de lever på billigaste skräpmaten, inte ordentliga vinterkläder osv, flyger med 3 mellanlandningar för att spara 500kr (släkt i utomlands), vågar inte ta ledigt eller gå ner i arbetstid pga minskad lön, och avfärdar all form av nöje och liknande med att det är för dyrt!
Tror också deras bakgrund motverkar att de avancerar inom sina yrken också, som att vidareutbilda sig eller byta arbetsplats, som om dom är rädda att förlora det dom har om dom gapar efter mer.

Mie

Tror det handlar om att människor generellt är dåliga på att sätta sig in i andra människors situation. En extrovert förstår tex inte hur stressande ett enkelt telefonsamtal kan vara för en introvert, en person som kan gå ser inte att hens parkering halvvägs upp på trottoaren gör att en rullstol inte kan komma fram osv.

Att växa upp i ett akademikerhem är naturligtvis en jättefördel för den som vill studera, men det betyder inte att inte kan finnas andra faktorer som står i vägen för att "lyckas" i livet.

Pannkakan

Jag irriterar mig lite på tonen här. Att arbetarklassen beskrivs nyanserat och att det finns olika kulturellt kapital medans "rikemansbarn" betraktas som att de inte kämpar och får räkmacka. Där är det otroligt onyanserat, även de från rika familjer har missbruk, våld inära relationer och dessutom kanske ett visst föräldraneglekt då överklassen generellt jobbar mer. För att inte tala om förväntningar och outtalade krav på att lyckas.
Klart det finns ett privilegium generellt, och på strukturell nivå spelar din klasstillhörighet stor roll, men på individnivå kan man aldrig veta vad folk har för bagage.
Vad händer med de som gör klassresor neråt hade jag velat veta, vad jag vet finns ingen forskning på det? (har försökt hitta, upplys mig gärna!)

Anna C

Den här artikeln är intressant. Skribenten hävdar att det är det sociala- och kulturella kapitalet som avgör en persons status, inte vad personen kan. http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/i-klassamhallet-ignoreras-kunnande-och-meriter/

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress