Besatt av förlossningar

Asså surrogatmödraskap är ju ett jävla otyg (imo) men när man ser sådana här bilder (eller egentligen är det ett screenshot jag tagit på ett litet videoklipp) på surrogaten tillsammans med den biologiska mamman i förlossningsögonblicket så blir man inte precis torr i ögat.

surrogat

Jag är för övrigt helt besatt av bebisar och förlossningar. Det var jag mina förra graviditeter också. Jag kollade på förlossningsprogram hela dagarna på TV. Nu följer jag flera instagramkonton med samma tema. BESATT.  Att titta på förlossningar skrämmer inte mig, jag blir snarare trygg och förväntningsfull och längtar.

Förresten, har ni sett Gudrun Schymans förlossning? Jag fick se den när jag väntade Ninja, gick nån profylaxkurs (att man ens orkade?) och där ville de visa hur en lugn förlossning med andning som verktyg kunde gå till. Nästan oförskämd video tycker jag, hur fasiken kan man ens föda så jävla lugnt och sansat? (Googla om ni inte sett den, den ska finnas på nätet) Jag blir provocerad av bara tanken. Själv körde jag tekniken ''hyperventilera och skrik''. Det funkade bäst för mig.

Hur blir man en bra mamma?
Åh vad man känner sig som världens sämsta förälder minst en gång varje dag nuförtiden. Stressnivån är högre än nånsin, jag är konstant upp i varv men hjärtklappning och magont och ångest och trötthet. Det är så svårt att räcka till och svårt att vara en bra förälder. Svårt att vara lugn och trygg och snäll.  Det är så mycket som händer i barnen nu och så mycket jag egentligen vill prata av mig kring för att jag känner mig helt ensam och villrådig, men det går ju inte eftersom att de är människor med integritet som behöver värnas om.  Men åttaåringar och sexåringar eller allra mest åttaåringar, vad händer med dem? Är det puberteten? Ni som har äldre barn hur upplevde ni denna ålder? Var det mycket bråk? Knäck i öronen? Obstinat? Energi som aldrig tar slut och sån sprallighet att man till slut måste tvinga dem utomhus att springa fem varv runt huset innan de kan vistas inomhus? En ny slags trots som är sju resor värre än vilken tvååring som helst? Hur hanterar man det? Hur hittar man ett sätt att sammarbeta utan skrik och bråk och skäll och gråt och hot och straff? Jag vill inte vara en skrikmorsa som skäller och straffar. Jag vill inte vara arg.  Jag vill bara prata med mjuk röst och kramas, ha oändligt tålamod och glada barn som känner sig värdefulla. Hur blir man en sån mamma?    
Kan man vara en närvarande förälder om man inte var hemma första året?

Alltså, att man inte tar ut åtta månaders föräldraledighet när barnet är nyfött säger ju ingenting om hur mycket tid man spenderar med barnet i övrigt resten av de 18 år som hen bor hemma (Eller 30 år som i Stockholm höhöhö). Jag tycker diskussionen blir så konstig när man diskuterar ur ett perspektiv där pappans relation står och faller med barnets första levnadsår. Som om resten av tiden inte har någon betydelse. Är han inte hemma då så är det kört.

Förstå mig rätt dock, självklart så påverkar det relationen negativt om man inte är hemma och självklart så får den föräldern som stannar hemma mest också en bättre relation till barnet. Vi ska inte lura oss själva på den fronten. Men betyder en ''bättre relation'' automatiskt att den andra relationen är skitdålig, usel, obefintlig? Jag har ju t.ex bättre relation, framförallt närmre relation med Intezar, min bästis sen 1995 än vad jag har med Anna, min bästis sen 2010. Betyder detta att min och Annas relation är dålig? Verkligen inte. Den är tajt som en katts rövhål. Hänger ni med på hur jag menar här?

Sen är det ingen slump att många pappor skiter i att bygga relation ändå eller lutar sig tillbaka på konstiga ursäkter som ''nä men jag har ju inga tuttar så det spelar ju ingen roll'' eller ''nä men hen vill ju inte vara hos mig nu så då är det ingen idé att jag ens försöker''. (Jävla slappa mähän!) Och det är ju ett stort problem som vi behöver prata om mer. Mycket mer! (Vilket jag ofta gör här i bloggen som ni kanske märkt) Kvinnor tränas ju i att vara lyhörda och omhändertagande sen vi är barn medan män får lära sig att rå om sig själv. Detta löser vi dock inte genom delad FP. Även om jag såklart tror att FP är ett bidragande steg på vägen. Man får jobba parallellt helt enkelt.

Delad föräldraledighet gör inte ett förhållande mer jämställt, eftersom kvinnor och män går in i föräldraskapet med så ofattbart olika förutsättningar. Medan min sambo slängs in i något helt nytt har ju jag, som kvinna, fått lära mig sedan barnsben att sätta andra före mig själv, att vara lyhörd, omtänksam, lugn, försiktig, ansvarstagande och mjuk. Det här kommer inte min sambo lära sig på ett knappt år. Trots all tid sambon spenderar med barnet är det fortfarande jag som ser till att barnet har tandborstar, kläder, skor, solskydd, nappar, snuttar, flaskor, krämer, vitaminer, hårspännen, tofsar och rena lakan. Fortfarande jag som har koll på utvecklingssprång, uppfostran, förskolor och vaccinbiverkningar. Det är fortfarande jag som reser mig först när barnet ropar.

- Sabina

Jag känner ofta att feminismen tycker att barnens behov står i vägen för jämställdheten. Jag har ofta känt att mitt feministiska engagemang och önskan att vara jämställd har krockat med mina barns behov. Det fokuseras så mycket på den ekonomiska biten, på karriärer och utbildningar och självförverkliganden och fuckyou-kapital och kvinnors ekonomiska frigörelse att det till slut går ut över ungarna. Missförstå mig inte nu, jag tycker verkligen verkligen att allt sådant är skitviktigt men har ändå en känsla av att vi gör nåt fel här. Vi missar nåt och jag vet ärligt inte hur vi kan göra annorlunda.

Är jag ensam om denna känsla?

I genomsnitt pratar föräldrar med sina barn en halvtimme om dagen. Visste ni det? Detta pga långa dagar på förskola och skola, heltidsarbetande föräldrar och vardagssysslor som tar tiden i anspråk. När man hämtat på förskolan ska man hem och laga middag och plocka och städa och tvätta (OBS kan såklart kombineras med umgänge men ofta är man för trött för den pedagogiska biten) och sen blir det knappt nån tid över för ungarna och jag vet inte hur många föräldrar jag pratat med som önskar att det kunde vara annorlunda. Men vi lever i en kultur där arbete går före allt och där barnen tyvärr får stå tillbaka. Det är inte föräldrars fel, vi har sällan nåt val. Det finns inget utrymme för alternativa livsstilar såvida man inte har massa pengar och med det mer frihet dvs.

Skulle jag också jobba heltid skulle mina barn inte träffa pappa mer. Han skulle ju fortfarande gå till jobbet. Men de skulle träffa mamma mindre. Dessutom skulle mamma och pappa behöva ägna sig åt alla de där sysslorna efter hämtning, sådana jag ofta redan har avklarat innan jag hämtar barnen på förskola och fritids. (Tamlin går halvtid) Vilket skulle ta ännu mer tid ifrån barnen. Så ärligt talat, jag är ganska nöjd med vår situation även om jag också förstår att den är privilegierad. Våra barn träffar sina föräldrar mer än genomsnittet. Och de pratar och umgås definitivt mer än en halvtimme om dagen med båda av oss.

dead beat dad dead beat dad 2

Min man, barnens pappa, är ingen slappfarsa som poppar in som gubben i lådan på helgen och lattjar med barnen en stund medan mamma får ta allt det tråkiga. Jag förstår inte hur man kan tolka det av min text alls men ok, here goes:

Min man träffar förmodligen barnen mer än andra pappor (eller mer än andra heltidsarbetande föräldrar kanske jag ska säga) och han tar vanligt föräldraansvar som nattningar, matlagning, uppfostran, läxläsning. Ja jag gör fortfarande mest och det kan ju diskuteras, men det betyder inte att han inte gör nåt eller att han är oviktig för barnen.

Jag brukar säga att jag tar de flesta nattningarna, men faktum är ju att han nattar barnen varje kväll – VARJE KVÄLL – genom att sitta på sängen en stund, kramas och prata om hur dagen varit. Sen säger han godnatt innan han lämnar över till mig som ligger kvar tills de somnar (men känner ni många föräldrar som ligger kvar tills barnen somnar? De flesta gör som min man. Säger godnatt och stänger dörren.) Vissa kvällar läser han en saga (till skillnad från mig som nattar med spotify), just nu håller de på med ''flickornas historia'' en barnbok om kvinnohistoria. Även om han sällan ligger kvar som jag gör. (Jag vet inte ens varför jag gör det men orkar ej ta fajten)

Han samsover med barnen. (Gratis närhet minst åtta timmar per dygn!) Jag tar större delen av detta såklart nu då vi har delade sovrum, (första åren sov vi alla ihop dock) men han tar ofta ett barn i tagen ungefär varannan eller var tredje natt. Alltså ett barn sover med honom i hans säng, med kroppskontakt och kramar. Han känner barnens vänner. Väldigt väl. Vet vad de heter och träffar dem varje dag när han kommer hem från jobbet. Vi äter alltid middag ihop. Varje kväll. Skulle inte han hinna hem till matbordet (Det händer att han missar tåget) så äter han maten i soffan med barnen framför nåt kvällsprogram. Han är pappaledig varje fredag och på helgerna är vi ju alla hemma tillsammans. Han tar ut minst dubbelt så mycket semester som andra. Han jobbar hemifrån minst en gång i veckan utöver sin föräldralediga dag. (Och då jobbar han medan barna är i skolan) Det mesta övertiden jobbar han på kvällar och nätter, här hemma vid datorn. Inte på tid han borde träffa barnen.

 

(Bild från idag, Oskar jobbar hemma och Tamlin ville vara ledig.)

Han är här varje dag och har en MYCKET bra relation med sina barn. Sen är inte han perfekt och jag kan såklart bli irriterad och känna att jag gör mest även när jag inte behöver, men ärligt vem gör inte det oavsett om man delat eller ej? Jag kan bli trött på att vara barnens primära tjatperson och säger ofta att ''herregud ni har en far, gå till honom och gnata istället!'' när de står vid dörren på skithuset och ber mig om hjälp fast jag är uppenbart upptagen. Men detta beror ju på inlärt beteende och inte på att pappa smiter undan, för det gör han inte. Och ja det är ju en av nackdelarna med att vi inte har delat lika.

Så jag blir ganska irriterad av denna nyanslösa syn på att pappor per automatik inte finns i sina barns liv om de inte var hemma första året.

Obs! Detta är inget han ska ha medalj för, räknar alltså inte upp detta för att visa vilken duktig man jag har som hjälper till hemma.

pappa