Hur blir man en bra mamma?
Åh vad man känner sig som världens sämsta förälder minst en gång varje dag nuförtiden. Stressnivån är högre än nånsin, jag är konstant upp i varv men hjärtklappning och magont och ångest och trötthet. Det är så svårt att räcka till och svårt att vara en bra förälder. Svårt att vara lugn och trygg och snäll.  Det är så mycket som händer i barnen nu och så mycket jag egentligen vill prata av mig kring för att jag känner mig helt ensam och villrådig, men det går ju inte eftersom att de är människor med integritet som behöver värnas om.  Men åttaåringar och sexåringar eller allra mest åttaåringar, vad händer med dem? Är det puberteten? Ni som har äldre barn hur upplevde ni denna ålder? Var det mycket bråk? Knäck i öronen? Obstinat? Energi som aldrig tar slut och sån sprallighet att man till slut måste tvinga dem utomhus att springa fem varv runt huset innan de kan vistas inomhus? En ny slags trots som är sju resor värre än vilken tvååring som helst? Hur hanterar man det? Hur hittar man ett sätt att sammarbeta utan skrik och bråk och skäll och gråt och hot och straff? Jag vill inte vara en skrikmorsa som skäller och straffar. Jag vill inte vara arg.  Jag vill bara prata med mjuk röst och kramas, ha oändligt tålamod och glada barn som känner sig värdefulla. Hur blir man en sån mamma?    
Binki

Har 4 kottar på 14, 12, 11 och 9, och är oftast en toppenmamma men ibland en elak skrikmamma, och det är att jag kan erkänna båda sidorna som gör mig till en bra förälder. Så länge vi reflekterar över hur och vad vi gör med våra barn, och längtar efter närhet och visar våra känslor, så uppfostrar vi oss själva till bättre föräldrar. Jag överraskas ständigt av barnens snabba utveckling och gör mitt bästa för att hinna med, och behålla en öppen och ärlig dialog. Men mer konkreta råd kan jag inte heller ge. Kram ändå!

Elin-kristen feminist

Pratar du med någon (psykolog etc)? Jag gör det via BVC och får stöd både att själv må bättre och som förälder. Jag berättade att jag mått dåligt förra graviditeten och fick därför snabbt hjälp denna. Jag har fått mycket stöd i att jag har bra strategier och fått hjälp att hitta de mer positiva tankemönstren snarare än de negativa.

Jag tror inte det är bra att aldrig höja rösten till sina barn, jag tycker det är närmast psykotiskt att inte bli arg i vissa situationer. Men det är klart man inte kan hålla på att skrika jämt och att man vill kunna ge bra pedagogiska svar. Samtidigt finns det en gräns. När barnet frågat varför 10000 gånger orkar jag bara inte ge ytterligare ett balanserat svar. När jag bett barnet snällt 20 gånger att göra något som jag vet barnet inte ens har något emot att göra men som hen ändå inte gör så bryter jag ihop. Jag är själv lärare och lite tänker jag att pedagogen ibland får stanna på jobbet, att vara människa med alla mina brister och fel är också något som jag tror att barn mår bra av att se hos sina föräldrar, att de inte alltid är så himla glada, duktiga, genomtänkta och smarta utan ibland sura, trötta, trista och oflexibla. Det är så människor är, även mamma och pappa. Barn idealiserar ofta sina föräldrar och nog ska man ta sin status som förebild på allvar men jag är också brusten precis som alla andra.

ozzy

Känner så mycket igen mig i det du skriver. Varje ny ålder och utvecklingsfas hos barnet medför nya utmaningar som man ska försöka klura ut hur man ska tackla. Föräldrarollen är den svåraste man kan ha i livet. Helst vill man ju som du säger bara ha det mysigt och härligt hela tiden men så ser ju tyvärr inte tillvaron ut. Kram.

eva

jag älskar din blogg. jag är femtiosex och har en 33 årig son så jag har glömt hur det var. tycker du verkar vara en underbar förälder

go go go

Sara

Hej! om du klickar till länken så kommer du till en illustration som verkligen slår huvudet på spiken när det kommer till uppfostran! http://9gag.com/gag/a0pzE7Z?ref=fbp (Ja jag vet att det är 9gag och att de har mycket sexistiska saker men detta är riktigt bra!)

Jenni

Har en (snart) 10åring här hemma och vid åtta blidde hon som en helt ny person nästan. Fan vad vi bråkade.
Jag tycker man är så jävla hård mot sig själv, att vara en bra mamma liksom. Vilken press. Jag försöker vara en okej mamma. Jag har mina begränsningar men jag älskar min unge ovillkorligt. Bara pladder nu men du gör ditt bästa som alla andra mammor och pappor

Bell

Hejsan. Jag har en 6-åring och en 8-åring. Min 8-åring är otroligt energisk och är aldrig still. För att vi ska få lite lugn hemma har jag köpt en liten studsmatta som står framför tv - hon får helt enkelt studsa på mattan medan hon ser på tv. På så sätt blir hon lugnare och lite med koncentrerad - men visst - den selektiva hörseln finns där. Däremot tycker jag att min 6-åring är mer kaxig och obstinat än 8-åringen. Har för mig att det är hormonrush i 6-årsåldern som påverkar dem ganska mycket, men det kanske förekommer även i 8-års åldern. Barn är ju så himla olika att det är svårt att se mönster tycker jag, både mellan jämnåriga barn men också mellan syskon. Jag vet inte om du kan sänka kraven på dig själv, men själv har jag haft alldeles för höga förväntningar och (omedvetna) krav på mig själv vilket ledde till onödiga konflikter med barnen. Du förefaller vara en klok mamma som är väldigt trött just nu - har du möjlighet att vila på dagarna? Jag tror att trötthet kan göra vilken förälder som helst irriterad och arg (been there, done that). <3

Tanten

Har en tioårig tjej, 8 var katastrof.... Jag trodde hon var besatt typ. Syrran som har 4 tjejer garvade rått och sa: Välkommen till första tonårsperioden!
Här löste vi det ofta genom att jag typ sa: Jag hör att du är förbannad över något, jag fattar inte så det är bäst vi går på varsitt rum och tänker så pratar vi när vi inte behöver skrika. Sen har det hjälpt att hon fick hjälpa till med saker, komma med lösningar, skriva listor, fundera ut mat etc. Men ibland behövde hon få skrika och gråta som en galning, det behöver jag med då och då ;)
6-åriga sonen är envis som en gris men går att resonera och diskutera med än så länge, jag hoppas det håller i sig...
Jag sträcker ut armarna i krampose och är tyst, då kommer de oftast och det är svårt att skrika när man kramas. Funkar också när jag lägger mig på sängen och sträcker ut en arm så de kan lägga sig nära.
Inga supertips här inte, men du är inte ensam med små monster!

Svar: Alltså, vet du! Jag tror faktiskt det är asbra att involvera sina barn när man tar beslut, eller åtminstone låtsas som att man gör det. Jag tror det bidrar till att barn känner att de är viktiga och att de faktiskt spelar roll. Man jag ju låta barn ta mindre viktiga beslut, typ som att de kan få bestämma mat ibland, eller vad man ska göra på lovet osv osv. Jag minns nämligen att jag själv inte tyckte om när beslut togs över huvudet på mig och att det skapade en fin familjekänsla när man frågade vad jag tyckte :) Ibland kanske man redan själv har en lösning på ett problem, men att liksom involvera och på det sättet stimulera ett barn tror jag är toppen (utgår från mig själv nu då eftersom jag inte har egna barn).
stephanie

Caroline McG

Min åttaåring vill byta familj eftersom vi inte förstår hen och bara gör hen stressad. Men först skulle det visst uppfinnas något som plockade ihop allt lego så det kunde tas med till den nya familjen. Kom senare fram att det mesta berodde på hens morgontrötthet... Men visst är det en alldeles makalös trotsålder!?? Känner mig också ofta otillräcklig och skrikig men tänker att det är sunt! Att man får vara människa även som mamma.

Nadja

Berätta för dom vad du vill. Fråga hur de vill att deras mamma ska vara. Då kanske de känner sig delaktiga i er relation och mer benägna att jobba mot samma mål som du. Jag hoppas det löser sig ?

mama

Nu är mim unge bara 1 men kan känna mig så TRÖTT. Trött trött trött. Jag ställer orimliga (oftast omedvetna) krav på mig själv. Har henne hemma från dagis, jag jobbar kvällar/helger och pappan dagar. Ändå fortsätter jag göra de mesta med handling, städ osv. Inte för att han är lat och vägrar, utan jag har tvångstankar gällande städ och matlagning (ska göras på ett visst sätt, annsrs kan jag knappt äta, sova osv) känner att det börjsr ta ut sin rätt med en tjej som har en jäkla personlighet och humör som hette duga! Jag vet att många tänker "vänta bara, det blir värre när dom blir äldre" men just nu känner jag bara hjälp. Men jag vet inte ens hur jag ska göra för att få hjälp med mig själv!?

Så skönt att bara få skriva ut det man tänker och känner ibland. Skönt att veta att man inte är ensam om att känna sig som en "elak mamma", trots ålderskillnaden på våra barn. I ditt kommentarsfält kan man i princip alltid läsa kloka kommentarer. Och dina inlägg såklart!!

jenny p

Vår ena har precis haft världen 6årskris som varit förjävlig och jag är inte säker på att vi hanterade den särskilt bra, men nu har hen tagit sig ur den verkar det som och lugnat ner sig. Det var liksom som att vända på en hand. Från ena dagen till den andra blev hen lugn och harmonisk liksom. Så sjukt. Nu är det istället 9åringen som ser att det finns tid för henne att börja sin nya kris. Jag läser mycket på vårdguiden som har jättebra texter om barn utifrån vilken ålder de är och vad som händer i deras psyken/inlärning osv. Då brukar jag bli lugn :) Vår 9åring är väldigt prepubertal nu. I ena sekunden skitarg och vill rymma hemifrån- i andra alldeles nedbruten och vill vara liten och sitta i knä osv. Man blir lätt sinnessvag alltså. Jag skulle även vilja förbereda dig på att du från och med nu och fram tills att nya bebisen är cirka två år- kommer att ridas av dåligt samvete över det där enormt stora steget bakåt som de äldre barnen kommer att få tag. Under Loves första 1,5 år fick våra stora barn lägga sig med sina Nintendon som sällskap på kvällarna. Det var en stor dag när vi kunde avsluta den rutinen och börja med normala nattningar igen. Och det var alltså bara ett exempel i raden av många. Värst är väl den mentala delen. Att när man vårdat en bebis/1åring en hel dag och det äntligen blir kväll eller helg och ni är två som kan hjälpas åt, så har man liksom inte mycket varken ork eller tid kvar till de äldre barnen och det är för jävligt. Men man får inte glömma att det går över. Att de inte kommer att dö. Att de faktiskt berikats med ett syskon. Och att en dag helt plötsligt så känner man att man ÄR TILLBAKA. Och då upptäcker man att storasyskonen också har "överlevt" att få en ny bebis i familjen. Och så får man helt enkelt försöka kompensera upp de "förlorade åren". Lära 7åringen att läsa tex. Och simma. Såna grejer vi inte orkade eller hann göra när vi hade bebis. Skitlånga läggningar. Egentid. Det kommer en dag när man orkar det igen!

Sara

Japp, flickor går igenom den första hormonomställningen "pubertet" if you like, mellan 6-8 års ålder.
De ska ju inte gå igenom några större fysiska synliga omställningar, men såklart det kommer märkas i humör och sinnestillstånd. Hoppas och tror du LD o din man fixar det galant, säkerligen en reaktion i hela familjen med det kommande syskonet med?

Bee

Har en 6 åring snart (7) och det är som lilla tonåren. Igenkänning, har säkert biologiska orsaker, hormoner utveckling i hjärna m.m. Å sen all stress på det för oss föräldrar över bra föräldraskap som börjar redan när de är bebisar. Ger du flaska så gör du näst bäst, ammar du så försenar du barnets immunförsvarsutveckling m.m. Samsover du för länge är du konstig, är du hemma med ditt barn är du en dålig feminist, har ungen rosa kläder e du en dålig feminist, har ungen regnbågskläder är du en hippie, är ungen lydig så har du kuvat ungen, är ungen vild så är du en dålig förälder som inte uppfostrat ditt barn, lagar du mat från grunden är du duktig, köper du godis på en vardag är du dum i huvudet, ger du barnet bröd så tar du långsamt livet av barnet och ger du inte barnet bröd så tar du långsamt livet av barnet ändå osv. Alla jävla föreställningar, teorier och tyckande. Klart man blir stressad och känner sig som en dålig förälder. Jag tror inte på att man alltid gör sitt bästa i alla lägen, men jag tror att det räcker att vara bra nog, stå ut och vara lite ödmjuk. Barn är anpassningsbara, människor är det och det är dags för alla att slappna av lite.

CaLLe

Nioårsåldern är väldigt speciell och en omvälvande tid för barnen. Det är då de kommer till insikt om att de inte längre sitter ihop med familjen, att de är egna individer och för alltid kommer att vara ensamma. Det kan vara en svår period och det enklaste sättet att bemöta det är att stå pall och inte dras med i orkanen. Som en klok medförälder förklarade det hela: "Bara för att barnen åker berg- och dalbana behöver en inte åka med själv". Försök stå bredvid och titta på med minen av att allt är i sin ordning är mitt råd till dig. This too shall pass... :)

Då tycker jag att sexårsåldern var tuffare. De är verkligen skrynkliga på insidan då och ibland i förfärliga proportioner.

Backa undan innan du blir galen och ta tillvara på de lugna stunderna, ha inte dåligt samvete för att du inte orkar jämt, det gör ingen. Barn är tåliga och det brukar bli folk av de flesta. Även dina.

På mina barns skola pratar vi ibland om barnens utvecklingsfaser på föräldramötena och erfarna lärare kan hålla små föredrag om vad som händer i de små just då, och så kan vi föräldrar utbyta erfarenheter och stötta varandra. Kan det vara något för dig kanske?

Det är ju inte bara i barnen det händer mycket nu, ni alla står inför en stor förändring med en till som ska flytta in så det är väl inte konstigt om det är turbulent.

Åh, nu blev jag påmind om när Syster Yster var där, vilken tålamodsprövande tid det var. Jisses! Men vi överlevde tydligen båda två... (https://calleism.wordpress.com/2011/06/06/nioarsaldern/)
Numera är hon tonåring - woop woop! :)

Vet inte om det blev nåt vettigt av det här, det är sent och min hjärna har redan natti-nattat. Nu ska resten av kroppen göra detsamma...

Linnea

Åh vad jag älskar denna blogg och alla fina människor som kommenterar, delar med sig, peppar och höjer. Precis som det ska vara, visst ibland blir det diskussioner i kommentarsfälten men det behövs nog också. Men denna typ av respons att det är jobbigt på olika sätt och en gör så gott en kan är så skönt att läsa för en studerande ensamstående mamma till en tvååring. Tack för att ni finns!

Maja

Har tre kids och ibland och periodvis gapar vi alla i mun på varandra i olika ärenden. Att få prata till punkt, att vänta på sin tur när andra pratar, att lyssna på varandra osv. Svårt när de är i olika åldrar och utvecklingen verkar gå i vågor. Man kan sitta en dag vid köksbordet och ha en lugn och sansad konversation om dagens händelser ena dagen och nästa dag är det ingen som vill lyssna på någon och ingen får komma på den andres kalas osv. När de blir äldre är det andra konflikter och utmaningar. Bråkade så mycket med min 10 åring som nu är 11 ett tag tills jag insåg att jag måste släppa på prestigen. Det blir inte alltid som jag tänkte mig, jag blir aldrig den förälder jag har som ideal och mina barn reagerar visst inte som jag tänkt mig heller. Men whatever. Asså vi är de vi är och jag är människa och tjurar och surar och skriker "va faaaaaaan"när nån lagt ett ägg i min sko som jag trampar till äggröra när jag ska till skolan. Jag utgår mycket från mig själv när jag var liten och hur jag kände inför mina föräldrar, även om de var sucki fucki i mångt och mycket så har de ändå gjort mig till den jag är och jag är nöjd. Jag är människa och morsa och ibland vill man bara flytta ut i förrådet när det håller på som värst men håll av, håll i,håll om. Jag mår inte längre dåligt eller har ångest över mitt föräldraskap i nån större utsträckning. Jag är nog inte bäst eller mest pedagogisk eller nåt men jag är good enough och är det nånting jag vill att mina barn ska veta är att de också är det.

Maja

Det undrar jag också.. Har en 4-åring med humör from hell. Tilläggas bör väl att jag själv inte är på topp humörmässigt pga 1 1/2 månads bäbis som sover kasst på nätterna. Det krävs inte mycket för att både jag och 4-åringen ska bryta ihop... Men det blir väl bättre hoppas jag?

Mellan skog och gård

8-årsåldern är värst än så länge. Det enda som funkar ibland är att backa och ge varandra space, men det är så frustrerande att känna att man inte når fram. Jag står lite rådlös själv, försöker tänka att inte fokusera för mycket på de jobbiga situationerna utan fokusera mer på och göra mer bra situationer. Men visst blir jag frustrerad på mig själv av alla gånger jag ändå hamnar i hot om förbud av ditten och datten när jag bara inte kan ta det längre...

Jessica

Min åttaåring är likadan. Hör det hon vill höra, är arg och skriker och bråkar (i morse var det fel färg på strumporna), och mycket energi. Tur att hon kan vara ute med kompisarna här och springa av sig lite :D

Lo

Det är sjukt svårt att vara mamma i dagens samhälle då mammor alltid får bära skulden för att de "gör fel" i olika avseenden. Helt sjukt! Särskilt andra mammor är svinhårda och dömande mot mammor som gör andra val än en själv. Om man har en feministisk grundsyn och grundvärdering kan mammarollen vara ännu mer påfrestande eftersom vissa val går stick och stäv med normer och hur "det ska vara". Som förälder kämpar vi i de allra flesta fall för att göra det som vi anser vara bäst för vårt/våra barn. PUNKT. Tänker att det är precis det du också gör och kämpar för Lady Dahmer. Man kan känna sig som en "dålig mamma" av många anledningar som späs på av omgivningen. Man ammar inte, man ammar för länge, man köper färdig burkmat, man går inte utomhus med sitt barn på en hel dag, man är deprimerad och orkeslös efter en förlossning, man trivs inte med mammaledigheten (längtar tillbaka till sitt jobb), man vill aldrig börja jobba, man använder paddan som "barnvakt" för att kunna ta sovmorgon, man höjer rösten åt sitt barn trots att det inte är den typ av förälder man vill vara...osv osv. Jag tänker att det är sjukt bra att ha en TYDLIG målbild av hur man vill vara som förälder (de värderingar som är viktiga för en) och ringa in de beteenden som för en närmare den målbilden. Och sen vara modig nog att ha sjukt mycket medkänsla för oss själva (och andra föräldrar!) att vi ibland inte är just den föräldern vi vill vara och att vi är kick ass föräldrar för att vi hela tiden försöker och kämpar. Det är fanimej inte lätt.

Sorry om detta inlägg är lite malplacerat men läste idag Lady Dahmers inlägg i Metro angående FL och egentligen var det den jag ville kommentera. Tycker att det var ett sympatiskt skrivet inlägg och att det blev väldigt tydligt att följa hur du resonerar angående föräldraledigheten. Believe me, jag förstår (vissa av) de saker du lägger fram. Samhället är konstruerat för att vi ska följa de normer som finns: mannen jobbar och tjänar in brödfödan, kvinnan stannar hemma och tar hand om barn, hem och hus. Och det är tufft att kämpa emot. Men ibland bara MÅSTE vi. Du säger i debatten att du VILL ta hela föräldraledigheten för att det känns rätt för dig/er. Det är ju precis så normer funkar. De får saker att kännas rätt i magen och så vill vi följa dem. Men i det här fallet tänker jag att du har så himla fel. Sorry, menar inte att attackera eller skamma men det är så himla viktigt att lyfta upp tänker jag. Jag tror helhjärtat på att du vill göra det som känns rätt för dig och dina barn samtidigt tänker jag att det är rent ut sagt fruktansvärt att pappan målas upp som en sämre förälder och inte får skapa den otroligt viktiga och nära relation till sina barn som föräldraledigheten faktiskt ger. PUNKT. Om alla kvinnor väljer att följa dina råd och ta ut hela föräldraledigheten kommer män att fortsätta kunna avancera på arbetsplatser och i maktpositioner, män kommer att vara mer attraktiv arbetskraft, kvinnor kommer hamna i ekonomisk beroendeposition till män (sin partner) med sämre pension och sämre lön som följd, barn kommer att lära sig att mamman är "bättre när det gäller omsorg" osv osv. Detta måste sägas! Om alla mammor tar mer ansvar för barn och hem kommer vi gå baklänges i den feministiska utvecklingen. Jag respekterar att du inte håller med mig Lady Dahmer men jag blev så provocerad av din text att jag behövde skriva detta. Sen måste vi skilja på individer och värderingar. Vi har inte alltid möjlighet att leva i enlighet med våra värderingar och så länge vi är öppna med det ska det respekteras. Ibland har man inte möjlighet att dela på föräldraledigheten av olika anledningar. Däremot tänker jag att det ALDRIG går att påstå att om mamman tar hela föräldraledigheten så för det den feministiska kampen framåt. Enligt mig (och det får väl stå för mig) så förlorar ALLA på detta upplägg: mamman (sämre makt och påverkan i samhället, sämre ekonomi osv), pappan (sämre kontakt med sina barn osv) och, framför allt, barnen (sämre förebilder, sämre nära kontakt med sin pappa, sämre möjligheter att, oavsett vilket kön man fötts till,

Emma

Det bästa är när vi delat med oss av att det är svårt att vara förälder och att alla faktiskt gör dumma saker igen. Det känns så skönt och veta att andra också bryter ihop ibland, då kan jag känna att jag är normal och sedan försöka hålla ut lite längre nästa gång. Jag tycker det är superviktigt att vi pratar om hur svårt och jobbigt det är att vara förälder. Inte att vi bara visar upp Instagram-verkligheten. Egentligen är vi ganska lika allihop. Det viktiga är att vi analyserar vårt föräldraskap tycker jag, det är när vi tror att vi är perfekta som det blir farligt.

Och jag, jag har en fyraåring som driver mig till vansinne ibland. Han klockar alla punkter på det värsta utvecklingsbeteende man kan ha i den åldern. Från en dag till en annan var han bara så arg!! Det är inte alltid så lätt att bemöta den där ilskan, den kan till och med var lite skrämmande. Men man gör så gott man kan...och de flesta barn blir ju rätt bra till slut. Eller?!

Svar: Fantastiskt bra skrivet! Mina tankar på pricken!
Eva

Lena

Är inne i samma jäkla sväng, fast med yngre barn. Vad skönt att läsa att man inte är ensam i detta.

Fia

Ibland så verkar det som att oavsett vad man gör så går allt helt åt skogen. Eller så blir det bra. I mitt fall så är jag orolig för att det ska gå helt åt skogen.

Jag sitter just nu i en sån situation där jag känner att jag allra helst bara vill ge upp.

Jag tycker att jag har gjort rätt men just u är jag inte lika hundra...

Carro

Har en tjej på 10 och en pojke på 7. Tjejen gick in i en jättejobbig fas i 8-årsåldern. Jobbigast för henne, men även för oss andra. Pendlade mellan "vuxen" och att inte kunna klara sig helt efter toabesök t ex. Däremellan otroligt fina kärleksförklaringar med små brev etc. Två saker har hjälpt mig lite när det är tufft:
1. Även om vi tycker det är jobbigt, så är det alltid jobbigare för henne själv. Utbrotten kunde komma som en blixt från klar himmel, hon fattade inte själv vad som hänt.
2. Alla sådana här "faser" betyder utveckling och de kommer förhoppningsvis att gå stärkta ur den. Och mycket är test för att se om de närmaste finns kvar, om de står pall.

Och visst får man bli arg, mycket av deras helt naturliga beteende i dessa faser är alldeles oacceptabelt. Så visst måste vi markera det för barnen. Men jag försöker att alltid be om ursäkt om jag höjt rösten eller tappat det lite grann.

Ett mantra på vägen: "Det går över".

Emma

Så glad att jag läste detta! Min unge blir åtta i år och vi fick en bebis för två månader sen. Bebisdelen har gått riktigt bra, storasyster blev lite extra vild och underlig en stund men det gick över snabbt. Hon hade längtat så efter syskon och älskar lillen sååå mycket. Men just nu alltså, hon är som en yrvind! Så mycket energi oavsett om hon vaknat kl 05. Har haft mer och fler konflikter senaste tiden men nu börjar det lugna ner sig, lite tror jag det beror på att vi föräldrar fattade (äntligen) att hon går igenom något och lugnade ner oss och hotade mindre.... Det där hotandet asså, det gör ingen nytta. I alla fall hjälper det inte oss. Sen pratar vi mycket, så mycket det går för hon vill inte prata om allt. Eller hon vill nog men ibland är det svårt. Det är så mycket nu med kompisar och sånt också. Mycket drama och alla vänner är inte alltid snälla... Då kan man ju slappna av och skrika hemma istället, familjen behöver man ju (förhoppningsvis) inte oroa sig för att den försvinner. Men det är inte lätt alltså och kanske blir det värre, ungen är ju inte åtta än...
Tack för blogg å stöd. :-)

Kram

FL

Varför skulle man inte få höja rösten åt sina barn? Är ju skitkonstigt? Vi är människor, människor blir arga på varandra och då höjer man rösten - det är inget konstigt eller dåligt. Barn måste väl lära sig hur vi funkar och inte daltas med? Så länge man pratar om varför man blev arg osv. Varför skulle barn få bete sig illa och inte bli tillsagda?

Svar: tänker att det är stor skillnad på att höja rösten och visa att man är arg och på att skrika som en jävla idiot. Sen vill jag ju nånstans kunna möta barnen som människor, som jag bemöter andra och förväntar mig bli bemött. Jag tror inte höjda röster i de lägen där barnen är i affekt hjälper alls, jag tror på lågaffektivt bemötande men har svårt att hålla lugnet.
Lady Dahmer

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog