Kan man vara en närvarande förälder om man inte var hemma första året?

Alltså, att man inte tar ut åtta månaders föräldraledighet när barnet är nyfött säger ju ingenting om hur mycket tid man spenderar med barnet i övrigt resten av de 18 år som hen bor hemma (Eller 30 år som i Stockholm höhöhö). Jag tycker diskussionen blir så konstig när man diskuterar ur ett perspektiv där pappans relation står och faller med barnets första levnadsår. Som om resten av tiden inte har någon betydelse. Är han inte hemma då så är det kört.

Förstå mig rätt dock, självklart så påverkar det relationen negativt om man inte är hemma och självklart så får den föräldern som stannar hemma mest också en bättre relation till barnet. Vi ska inte lura oss själva på den fronten. Men betyder en ''bättre relation'' automatiskt att den andra relationen är skitdålig, usel, obefintlig? Jag har ju t.ex bättre relation, framförallt närmre relation med Intezar, min bästis sen 1995 än vad jag har med Anna, min bästis sen 2010. Betyder detta att min och Annas relation är dålig? Verkligen inte. Den är tajt som en katts rövhål. Hänger ni med på hur jag menar här?

Sen är det ingen slump att många pappor skiter i att bygga relation ändå eller lutar sig tillbaka på konstiga ursäkter som ''nä men jag har ju inga tuttar så det spelar ju ingen roll'' eller ''nä men hen vill ju inte vara hos mig nu så då är det ingen idé att jag ens försöker''. (Jävla slappa mähän!) Och det är ju ett stort problem som vi behöver prata om mer. Mycket mer! (Vilket jag ofta gör här i bloggen som ni kanske märkt) Kvinnor tränas ju i att vara lyhörda och omhändertagande sen vi är barn medan män får lära sig att rå om sig själv. Detta löser vi dock inte genom delad FP. Även om jag såklart tror att FP är ett bidragande steg på vägen. Man får jobba parallellt helt enkelt.

Delad föräldraledighet gör inte ett förhållande mer jämställt, eftersom kvinnor och män går in i föräldraskapet med så ofattbart olika förutsättningar. Medan min sambo slängs in i något helt nytt har ju jag, som kvinna, fått lära mig sedan barnsben att sätta andra före mig själv, att vara lyhörd, omtänksam, lugn, försiktig, ansvarstagande och mjuk. Det här kommer inte min sambo lära sig på ett knappt år. Trots all tid sambon spenderar med barnet är det fortfarande jag som ser till att barnet har tandborstar, kläder, skor, solskydd, nappar, snuttar, flaskor, krämer, vitaminer, hårspännen, tofsar och rena lakan. Fortfarande jag som har koll på utvecklingssprång, uppfostran, förskolor och vaccinbiverkningar. Det är fortfarande jag som reser mig först när barnet ropar.

- Sabina

Jag känner ofta att feminismen tycker att barnens behov står i vägen för jämställdheten. Jag har ofta känt att mitt feministiska engagemang och önskan att vara jämställd har krockat med mina barns behov. Det fokuseras så mycket på den ekonomiska biten, på karriärer och utbildningar och självförverkliganden och fuckyou-kapital och kvinnors ekonomiska frigörelse att det till slut går ut över ungarna. Missförstå mig inte nu, jag tycker verkligen verkligen att allt sådant är skitviktigt men har ändå en känsla av att vi gör nåt fel här. Vi missar nåt och jag vet ärligt inte hur vi kan göra annorlunda.

Är jag ensam om denna känsla?

I genomsnitt pratar föräldrar med sina barn en halvtimme om dagen. Visste ni det? Detta pga långa dagar på förskola och skola, heltidsarbetande föräldrar och vardagssysslor som tar tiden i anspråk. När man hämtat på förskolan ska man hem och laga middag och plocka och städa och tvätta (OBS kan såklart kombineras med umgänge men ofta är man för trött för den pedagogiska biten) och sen blir det knappt nån tid över för ungarna och jag vet inte hur många föräldrar jag pratat med som önskar att det kunde vara annorlunda. Men vi lever i en kultur där arbete går före allt och där barnen tyvärr får stå tillbaka. Det är inte föräldrars fel, vi har sällan nåt val. Det finns inget utrymme för alternativa livsstilar såvida man inte har massa pengar och med det mer frihet dvs.

Skulle jag också jobba heltid skulle mina barn inte träffa pappa mer. Han skulle ju fortfarande gå till jobbet. Men de skulle träffa mamma mindre. Dessutom skulle mamma och pappa behöva ägna sig åt alla de där sysslorna efter hämtning, sådana jag ofta redan har avklarat innan jag hämtar barnen på förskola och fritids. (Tamlin går halvtid) Vilket skulle ta ännu mer tid ifrån barnen. Så ärligt talat, jag är ganska nöjd med vår situation även om jag också förstår att den är privilegierad. Våra barn träffar sina föräldrar mer än genomsnittet. Och de pratar och umgås definitivt mer än en halvtimme om dagen med båda av oss.

dead beat dad dead beat dad 2

Min man, barnens pappa, är ingen slappfarsa som poppar in som gubben i lådan på helgen och lattjar med barnen en stund medan mamma får ta allt det tråkiga. Jag förstår inte hur man kan tolka det av min text alls men ok, here goes:

Min man träffar förmodligen barnen mer än andra pappor (eller mer än andra heltidsarbetande föräldrar kanske jag ska säga) och han tar vanligt föräldraansvar som nattningar, matlagning, uppfostran, läxläsning. Ja jag gör fortfarande mest och det kan ju diskuteras, men det betyder inte att han inte gör nåt eller att han är oviktig för barnen.

Jag brukar säga att jag tar de flesta nattningarna, men faktum är ju att han nattar barnen varje kväll – VARJE KVÄLL – genom att sitta på sängen en stund, kramas och prata om hur dagen varit. Sen säger han godnatt innan han lämnar över till mig som ligger kvar tills de somnar (men känner ni många föräldrar som ligger kvar tills barnen somnar? De flesta gör som min man. Säger godnatt och stänger dörren.) Vissa kvällar läser han en saga (till skillnad från mig som nattar med spotify), just nu håller de på med ''flickornas historia'' en barnbok om kvinnohistoria. Även om han sällan ligger kvar som jag gör. (Jag vet inte ens varför jag gör det men orkar ej ta fajten)

Han samsover med barnen. (Gratis närhet minst åtta timmar per dygn!) Jag tar större delen av detta såklart nu då vi har delade sovrum, (första åren sov vi alla ihop dock) men han tar ofta ett barn i tagen ungefär varannan eller var tredje natt. Alltså ett barn sover med honom i hans säng, med kroppskontakt och kramar. Han känner barnens vänner. Väldigt väl. Vet vad de heter och träffar dem varje dag när han kommer hem från jobbet. Vi äter alltid middag ihop. Varje kväll. Skulle inte han hinna hem till matbordet (Det händer att han missar tåget) så äter han maten i soffan med barnen framför nåt kvällsprogram. Han är pappaledig varje fredag och på helgerna är vi ju alla hemma tillsammans. Han tar ut minst dubbelt så mycket semester som andra. Han jobbar hemifrån minst en gång i veckan utöver sin föräldralediga dag. (Och då jobbar han medan barna är i skolan) Det mesta övertiden jobbar han på kvällar och nätter, här hemma vid datorn. Inte på tid han borde träffa barnen.

 

(Bild från idag, Oskar jobbar hemma och Tamlin ville vara ledig.)

Han är här varje dag och har en MYCKET bra relation med sina barn. Sen är inte han perfekt och jag kan såklart bli irriterad och känna att jag gör mest även när jag inte behöver, men ärligt vem gör inte det oavsett om man delat eller ej? Jag kan bli trött på att vara barnens primära tjatperson och säger ofta att ''herregud ni har en far, gå till honom och gnata istället!'' när de står vid dörren på skithuset och ber mig om hjälp fast jag är uppenbart upptagen. Men detta beror ju på inlärt beteende och inte på att pappa smiter undan, för det gör han inte. Och ja det är ju en av nackdelarna med att vi inte har delat lika.

Så jag blir ganska irriterad av denna nyanslösa syn på att pappor per automatik inte finns i sina barns liv om de inte var hemma första året.

Obs! Detta är inget han ska ha medalj för, räknar alltså inte upp detta för att visa vilken duktig man jag har som hjälper till hemma.

pappa

Sara

Men du har ju samtidigt skrivit att mammor är bättre föräldrar än pappor - i ett vidare perspektiv skulle ju det kunna ha en del av sin förklaring i att mammor är hemma under bebis- och småbarnstiden i större utsträckning?

Svar: ja och att kvinnor är bättre föräldrar är ju knappast en slump, som jag nämner lite kort här i inlägget så beror det ju på att vi tränas i det sen vi föds medan män tränas i att bry sig om sitt. Jag tror inte det har att göra med att mammor är hemma även om jag såklart tror att det är bra för pojkar att växa upp med att det är självklart att pappa också är hemma. Det påverkar också. Men detta är ju mer omfattande än så och inget vi kommer åt med en lagändring. Det bottnar i könsnormer som är där oavsett om vi delar eller inte.
Lady Dahmer

Lina

En fråga bara, du kanske har skrivit om det, men varför har ni delade sovrum?

Svar: skönast så. :-) Dels: Vi stör varandra. Eller ja... jag och barnen stör honom. Vi snarkar bökar och låter. Sover han med ett barn i taget så funkar det. Men också, han kan inte sova i min enligt honom hårda säng pga får ont i ryggen och vi två 100-kilosklossar kan inte dela hans mjuka jävla obekväma barnsäng.

Jag vill helst sova HELT själv och längtar efter den framtiden. Avskyr kroppskontakt egentligen och vill kunna snarka prutta och låta bäst jag vill.
Lady Dahmer

Astrid

Tycker verkligen det är viktigt att visa på hur man bygger relation efter det där första året. Som nybliven mamma var det en jävla press på första tiden. Det var liksom DÄR OCH DÅ som allt viktigt i mitt barns liv hände, kände jag. Fast sen, när barnet fortsatte utvecklas och växa så insåg jag att så var det ju inte alls. Och den peppen försöker jag ge min man som HADE stora problem med att knyta an och känna sig viktig för vår förstfödda - att han kan jobba på nu och finnas där och när jag går tillbaka till jobb så har vi faktiskt samma förutsättningar rent tidsmässigt. För våra andra är han i mycket större utsträckning en trygghet då jag fick fortsätta vara storasysters anknytningsperson och han då kunde ta lillasyster. Vi har inte barnen i sängen från start på kvällen men de är välkomna upp om det vaknas på natten (så lillasyster hamnar ju där när vi går och lägger oss ändå för då äter hon sitt första natt-mål) och vi försöker vara lyhörda mot och spendera tid med våra barn.

Jag gillar inte arbetshetsen. Dels ur ett barn/förälder-perspektiv men oxå ett mänskligt. Folk behöver göra mer än bara jobba!

Håller med dig om feminismen vs. barnperspektiv men tycker nog att det ändras lite...? Eller så hänger jag i någon märklig feministisk mamma-krets så vi håller med varandra om att barnperspektiv minsann visst kan vara viktigt för och förenligt med feminismen.

Mia - Bloggkommentatorerna

Vi har inte heller delat lika. En del har han tagit ut kombinerat med att han jobbade deltid hemifrån med första barnet, men jag har varit hemma i 6,5 år nu, hela tiden jobbat mer eller mindre deltid iofs och de senaste två åren har barnen gått på förskolan 28 h/vecka och jag har jobbat mer.

Jag kan inte skryta med att barnens pappa är lika bra som dina barns. Han har inte på långa vägar lika bra kontakt med barnen som mig. Men det är fan inte mitt fel! Jag vägrar ta på mig skulden för att han inte är lika intresserad som jag varit sedan dag ett på bb! Om vi helt tar bort den ekonomiska aspekten och jag som i ett trolleri hade tjänat lika mycket som honom och vi hade bestämt oss för att dela lika så hade han antagligen velat skola in barnen från ett års ålder, vilket är helt uteslutet för mig. I kombination med att jag gärna ville slippa det skitjobb jag hade tidigare och faktiskt blev arbetslös ifrån pga vikariat, så var jag med glädje hemma med mina fantastiska barn som VERKLIGEN behövde vara hemma längre än ett år. Jag tar inte skit för detta. Det är inte mitt fel att han inte är lika hängiven. Han älskar dem, kramar dem och skadar dem inte, men hans tålamod är kort, han har noll intresse för att spela spel, läsa, lyssna. Det är kanske hans fel, hans barndoms, eller det jävla patriarkatets, men mina barn ska inte lida mer än nödvändigt för det och för att jag ska försöka föra någon enskild patetisk kamp att störta det genom att slita på ett nytt pissjobb och inte orka prata med barnen när jag kommer hem. Pensionen hade dessutom blivit kass oavsett.

Svar: nej verkligen inte ditt fel eller ansvar! Bli så jävla lack på sånt här skit, att vi ska stå och förklara och försvara och få all skit.

Om man som pappa inte vill eller kan ta halva ledigheten så får man fan ta och anstränga sig lite för att få till en relation ändå. Detta gör kvinnor när rollerna är ombytta. Aldrig att nån av mina kvinnliga vänner som lämnat över till pappa efter halva tiden skulle nöja sig med att komma på andra plats i föräldraskapet, de har kämpat med näbbar och klor för att inte hamna efter (som man lätt gör när man går tillbaka till jobbet och lämnar över till andra föräldern).
Lady Dahmer

Agnes

Jag respekterar ditt val, tycker att de här inläggen är intressanta och har fått mig att luta åt att delad FP kanske inte är den bästa metoden för att uppnå ett mer jämställt samhälle. Vi delade mycket tidigt, men båda pluggade så jag var aldrig t ex tvungen att vara borta ifrån en ammanda liten bebis 9-10 timmar om dagen som på ett vanligt heltidsjobb, kommentarerna har öppnat mina ögon för att det inte är en optimal situation.Tycker också det är viktigt att lyfta fram barnens bästa.

Men samtidigt får jag en lite obehaglig klump i magen som jag inte riktigt kan definiera. Tror det beror på att hela debatten känns som ett försvarstal som du inte skulle behöva hålla, jag hoppas att du inte har fått massa kritik för era val från så kallade "feminister" vilket isåfall är helt förkastligt, kritik ska vara mot strukturerna inte enskilda personer! Sedan känns det som att det blir inlägg i debatten mot dem som kämpar för att dela föräldraskapets ansvar tidigt (fast jag intellektuellt fattar att det såklart inte är det som är syftet) och få ihop det med vardag där båda föräldrar jobbar, vilket väl ändå är den vanligaste situationen i Sverige. Så blandad känslor här, hoppas mitt inlägg inte sårar någon nu.

Svar: Alltså jag har ju inga svar och sanningar. Jag har inte mer kunskap än nån annan utan går på min känsla och erfarenhet och tro. Jag kan ju ha fett fel.

Men ja, att behöva försvara sig är riktigt obehagligt och jag försöker verkligen mitt bästa att inte trilla dit. Jag står för mina val och är nöjd med dem och känner absolut ingen skuld men försöker balansera diskussionen med att även lyfta just skuldbeläggandet som problematiskt även om jag inte skäms. Och vill heller inte polarisera debatten, vill inte positionera mig EMOT de som slåss för delad FP eftersom att jag inte anser att de gör något fel. Vill hellre enas kring att det är ett problem samtidigt som vi slutar skamma varandra. :-)
Lady Dahmer

Lisa

Nej du är inte ensam om känslan och jag tror inte heller att relationen till pappan står och faller med att han är pappaledig, men jag tror att det kan ge ett försprång och liksom sätta tonen att barnen är ett gemensamt ansvar. Jag fick pusha lite för att min man skulle ta ut sin del av FL och jag kände en stor lättnad när han blev pappaledig, innan kändes det som att hela mitt liv vänts uppochner och allt hade förändrats men hans liksom rullade på som vanligt och att han inte alls fattade hur jag hade det. Men jag har turen att ha ett flexibelt jobb och bebis som valde att sluta amma efter 7 månader så det blev ett lätt byte för mig.
Nu däremot att fixa 2 heltidsjobb och pussla så det blir så få timmar på dagis som möjligt (min man jobbar skift så det blir hyffsat) så kan jag verkligen känna att tiden med familjen blir lidande och barnets behov inte alltid står i centrum. Funderar på hur man kan lägga upp sitt liv bättre, det verkar som ni har hittat ett bra sätt.

Svar: Fördelen med delad FP är ju absolut detta: att pappa blir lika självklar som mamma, att ingen kommer på första plats eller antas ta hand om allt. Barn är ju vanedjur, om det alltid är mamma som är hemma o servar dem så blir de ju vana vid det även fast pappa är kompetent o gör sitt bästa för att väga upp.
Lady Dahmer

ozzy

Du säger nåt väldigt viktigt där att du ses som den primära tjatpersonen pga inlärt beteende. Där tror jag att det skulle ändra mycket om pappor var hemma ensam med barnen mycket mer. Då blir det inte självklart att mamman är den barnet går till för hjälp eller annat. Och barnen lär sig att pappan är precis lika bra och slipper bli förälder nummer 2. Ytterligare en vinst med delad föräldraledighet. Söner växer upp och förstår att dom kommer vara lika bra förälder som mammor.

Svar: Ja det tror jag faktiskt också. Det är ju en av de negativa konsekvenserna med vårt val.
Lady Dahmer

tröttnat

du bara säger emot dig själv jämt.
du och cissi är låtsatsfeminister som gör precis det som behagar er och försöker sedan argumentera för det ur nmågot slags feministiskt perspektiv.
allt du gör är feministiskt, allt som alla andra kämpar och härvar på med är bara trams, men du dömer ju ABSOLUT INTE.
snälla.

Svar: Åh titta en RIKTIG feminist som ska komma här och berätta hur det ligger till.

FYI, jag har inte påstått att detta är ett feministiskt beslut. Vad du hittar på i ditt lilla fula huvud kan jag tyvärr inte stå till svars för, men jag har inte nånstans påstått att jag stannar hemma med barnen för att jag vill göra ett feministiskt statement. Det är mycket jag gör som inte är feministiskt: borstar tänderna, har långt hår, läser böcker för mina barn, tar körkort osv.

Och Cissi har inget med denna debatt att göra. Undvik gärna att snacka skit om andra kvinnor i min blogg. Det är inte bara ofeministiskt, det är antifeministiskt.

Ps. jag ser ditt IP och därför också dina tidigare kommentarer samt riktiga email och namn. Ba så du vet.
Lady Dahmer

Jenny

Jag håller med dig till stor del. Fast jag tror ändå att första året har stor betydelse. Framförallt tror jag att det blir lättare att glida in i klassiska könsroller om mamman tar all föräldraledighet, lätt att en fortsätter i samma spår liksom. Att morsan ändå blir den som gör allt och har koll på allt. Typ "du har ju ändå redan så bra koll så varför ska jag kliva in och röra till allt" behöver ju såklart inte bli så men tror risken är betydligt större när bara mamman är hemma i början.
MEN!! Detta är ett problem som ligger hos männen, det är dom som ska börja ta ansvar och på riktigt intressera sig för sina ungar. Den skulden och det ansvaret ska aldrig läggas på en morsa som gör så gott hon kan för att barnen ska må bra. Nä jävla män säger jag bara, väx upp och ta lite fucking ansvar!!

Gk

Bra skrivet!
Självklart underlättas relationen om pappan är ledig halva tiden men det står och faller inte med föräldraledigheten.
Jag är övertygad om att vi lyckats bra ändå. Våra barn har aldrig varit enbart mammiga, utan har tytt sig lika mycket till oss båda två.
Det är ungefär som vid amningen. Jag har inte ammat nåt av barnen och därför har de gått miste om den automatiska närhet och hud mot hud som kommer därifrån. Därför har vi båda sett till att ge extra mycket hud mot hud, och vi har burit runt i sjal/sele båda två. Och eftersom vi inte delat lika på föräldraledigheten arbetar vi hårt för att dela ansvaret. Varannan natt redan från början, ensamtid för pappan och barnen på helgernas (inkl. föräldraledig fredag) morgon medan mamma sover, pappans närvaro på varje läkarbesök, mycket ledighet kring jul och andra skollov och så vidare.

I en perfekt värld hade vi delat. Drömmen hade varit att arbeta halva veckan var, men det fungerar inte för oss ekonomiskt eftersom vi har bara har en person som försörjer en hel familj. Nej, det är inte självvalt!

Svar: Vissa saker ger ju enormt försprång, som amnings, samsovning, bärande i sjal och delad fp. Men betyder det att barn som inte ammas, inte blir burna i sjal eller samsover (eller har en pappaledig pappa) får en dålig relation till sina föräldrar? Det tror jag vi alla kan vara rörande överens om är kvalificerat skitsnack!
Lady Dahmer

Ana

Det man inte pratat så mycket istället för " barns rätt till sin pappa" är det omvända: pappas rätt till barnet. Och framför allt, pappors känsla för sina barn. Den du träffar mycket tycker du om, känslor växer ju mer du träffar barnet. Den kärleken grundläggs under första året och alltså, den som hänger med barnet "tycker mer om" barnet. Det är mänskligt. Kommer inte ihåg vad det heter på psykologi-språk.Därför är det betydligt lättare som förälder att dra i början av föräldraskapet (läs männen) utan djupare ångest om du inte hängt så mkt med barnet. DÄRFÖR är det lika viktigt att pappa hänger med barnet första året. Menar inte att pappan inte älskar sitt barn men mamman utvecklar tidigare starka känslor. Alltså behöver fler män hänga mer med barnen för en mer jämnlik relation.

Svar: Jag för min del anser att föräldrars rätt till sina barn är det minst viktiga i den här ekvationen och att det förutom just här kanske pratas väldigt mycket om pappors rätt. Både rätt att avsäga sig föräldraskapet och att få vårdnaden trots att de inte tagit lika mycket ansvar och trots att barnen säger att pappa slår dem och förgriper sig på dem.
When Darkness Falls

Joppan

Läser och funderar. Tycker detta är en så intressant och viktig diskussion! Är helt övertygad om att farsor (eller morsor för den delen) kan ha en nära relation till sina barn utan att vara föräldralediga. Fast jag tänker stt det kanske kräver mer jobb o medvetenhet? Ser jag på våra val så var min man hemma ca ett halvår m vardera barn på heltid när jag jobbade. Då blev det ju automatiskt så att han vart tvungen att ha stenkoll på allt det praktiska och ungarna vande sig vid att vända sig till honom. Hade han inte vart hemma så mkt själv m barnen hade det nog lätt blivit så att jag fixat mer av det praktiska. För i vardagen är det svårt att hinna och orka tänka på såna stora viktiga saker. I alla fall lände jag så de där mest intensiva småbarnsåren. Då var jag tacksam för att min man liksom automatiskt fått i sig vardagshandlaget m barnen. Men om det av olika skäl inte passar bäst för ens familj kan man säkert få till en bra närhet ändå. Spännande att höra hur ni löser det!

Katarina

Nu kanske jag är helt OT här och då är det bara att ignorera, men jag funderar ibland över tiden före barn. Vad är det som männen längtar efter (generalist javisst) när de säger att de vill ha barn? Jag var nyligen på barndop där föräldrarna valt att göra som ni, dvs inte dela alls. Men han var ju helt förstörd. Stressade hem på lunchen varje dag för att pussa på bebis. Jobbade fort som fan så att han kunde sluta tidigare på eftermiddagen och snabbt hem till bebis, han sa att han kunde inte tänka på nåt annat än bebis. De sa att de nog skulle omstrukturera, att de kunde kanske jobba deltid bägge två nu när hon är så liten. När han är skild från sin bebis har han värsta abstinensen. Varför känner inte fler föräldrar så? Om man inte längtar efter att hålla i sin bebis, vad är det då man längtar efter när man längtar efter barn? Är det mer att man längtar efter familjeliv allmänt, och kanske inte barn specifikt? Jag är nyfiken men känner att det är svårt att fråga någon IRL utan att den andre känner sig påhoppad, detta är ju en privatsak egentligen. Det stora mysteriet är ju inte varför någon vill vara hemma, utan varför någon väljer bort det alternativet helt. Den som har funderat över detta och kommit fram till någon slutsats får gärna svara!

Svar: Män vill nog skaffa barn för att föra sina gener vidare även om de inte tänker så medvetet.
D

The real Hmm

Så nu när inläggen hanldar lite mindre om dig LD så vill jag skriva en rad med vissheten att det är indre risk att det uppfattas som kritik mot dig personligen.

Jag anser att delad FL är en nödvändighet som ska införas idag och kommer ha omedelbar effekt. För när arbetsgivaren har två kandidater framför sig i samma ålder men av olika kön så kan hen sluta att tänka omedvetet på vem som kommer att vara borta mest i barnafödande år. Får så ser det ut. En FL förälder som sedan kommer att ännu mer oberäkneligt Vabba är en enorm kostnad för förtaget att ta hänsyn till. Detta kommer på dag ett att raderas får nackdelen att anställa kvinnor. Faktum är att kvinnor har en begränsad ålder då de förväntas kunna skaffa barn medan män kan göra det långt längre upp i åldern = fördel kvinnor att anställa.

Nu är jag inte svart/vit utan kan tänka mig att det ska gå att söka undantag, men det ska vara just så. Det ska sökas undantag och det ska finnas mycket goda skäl för att få det. Tex ett barn som dyker upp som en oplanerad gåva medan den ena doktorera etc.

Utan att peka finger här inne så har jag sett tydliga tendenser till folk som ändrar sin politiska hemvist när de går från lågavlönade till hög. Deras ideal har då bevisligen endast varit baserat på deras egen personliga vinning. Och än mer tydligt blir det hos vissa när de får barn och inte vill släppa den där charterresan trotts att de går emot allt de tidigare högt och tydligt deklarerat. Folk kan ha hur enligt mig knäppa åsikter som de vill bara de är konsekventa, men hycklare tål jag bara inte.

Svar: Rör inte min och mitt barns amning med lagstiftning!!
The real Hmm

SJ

Jag har barn med 2 olika pappor

pappa 1 - barnet var väldigt önskat från hans sida,men under graviditeten var det bara jag som läste gravid tidningar, läste på om sömnmetoder, amningshjälp, bästa blöjor osv Han var med på mvc mötena som alla "bra pappor".. pappa 1 var hemma första året med barnet då han var arbetslös. (han fick ett jobb sen i 6 mån, sen vart arbetslös igen.) Så Vi var hemma båda två i 2,5 år. Jag tog alla nätter, amning, bytte blöjor, bvc möten jag läste på om vagnar, utveckling pedagogik och allt. Pappa 1 kunde inte bry sig mindre.. Efter 3,5 år skildes vi. Och i dagens läge har han inte träffat barnet på 3-4 år.. Han försvann så fort vi skildes.

Pappa nummer 2 önskade barn mer än allt annat. Under graviditeten var det dock jag åter igen som läste på om barn, förlossning, blöjor, syskonrivalitet och allt som kan uppstå. När barnet väl föddes var pappan hemma i 1 månad. han kände dock att han inte ville vara hemma längre. Men han bytte 50% av blöjorna tog 60% av alla nätter, läste på om sömnråd, var med på bvc, oroade sig vid sjukdomar. skötte hemmet 50% , tog över bonusbarnet som sitt egna. Och var 100 % intresserad av barnens säkerhet och välbefinnande. Han tog ut föräldraledigt på fredagar tills yngsta barnet var 2,5 år tror jag. Och jag har varit hemma mamma hela tiden. I dagens läge har han super bra kontakt med barnen och är 100% delaktig i skolan, utvecklingssamtal, utveckling, bvc, allt som kan röra barnen.

Så enligt min erfarenhet så avgör det inte om pappan är föräldraledig. Det som avgör är om pappan är intresserad av en kontakt med barnet.

Maria

Jag tycker att det här inlägget luktar lite av att försvara dina egna val istället för att göra det bästa för jämställdheten. Du kanske i grunden känner att du inte gör helt rätt och därför vill försvara dig?

Vad säger du om alla de familjer som är 2 mammor eller 2 pappor?

För mig är det helt självklart att det ska vara delad föräldrar ledighet precis lika. Den ska vara individuell. Att säga att barnen "behöver" en mamma som är hemma ett år är tjurskit rent ut sagt. I många länder är det bara 4 månaders mamma ledighet och barnen växer upp till sunda och glada personer med i många fall en ännu närmre relation till föräldrarna än i Sverige (jag bor i ett sådant land). Min mamma började jobba när jag var några månader och jag har absolut aldrig farit illa av det, jag trodde faktiskt upp i vuxen ålder att hon varit hemma med mig länge - tills min far-mor berättade att hon minsann inte gjort det (dålig kvinna!).

Sverige är ett väldigt previligerat land och delad föräldrarförsäkring är en möjlighet, en möjlighet som inte finns i de flesta länder (eftersom föräldrar ledigheten är så kort).

Låt oss tänka långsiktigt: det saknas pappor i många hem!! Pappor känner sig mindre viktiga än mamman, i många fall obehövda. Det är FEL. Vi måste ändra på det om vi vill förbättra dagens samhälle. Delad föräldrar ledighet är ett bra steg i den riktningen.

Svar: Om alla amatörpsykologer kunde läsa det som skrivs istället för att spekulera i personers mentala brister så hade det här samtalet blivit väldigt mycket konstruktivare.
Lady Dahmer

Emma G.

Jag blir så trött på att diskussionen kring ditt inlägg om icke-delad FP. Den ba - blabla du är inte en riktig femenist! - bla bla Pappan?! da -bla bla ni är dumma!!...
Du är ju så himla tydlig med att ni löser det så pga ekonomin. Diskussionen borde handla om de enorma löneskillnaderna som leder till att ni, och flera med er, inte kan leva jämställt. DET ÄR DET EKONOMISKA SYSTEMET SOM GÖR ATT DET INTE ÄR JÄMSTÄLLT. För mig var det väldigt tydligt att ditt inlägg pekade på just det. Att om ni delar lika så kan ni inte fortsätta med den levnadsstandarden som ni har nu. Drömmen är ju att kunna dela FP och samtidigt leva drägligt. Vi kommer ju inte dit genom att smutskasta de som inte har möjlighet att dela lika, vi når ju det genom FÖRDELNINGSPOLITIK.

Svar: Fast nja. Det är ju nu så en gång att även dem som har de ekonomiska valen ändå väljer att låta mamma vara hemma mer samt ta Vabben.

Tror inte ett dugg på fördelning politk i den här frågan. Och bara den helt vansinniga grejen från Alliansen med jämställdhetsbonus till papporna om de stannade hemma, alltså örk på den. Har ju inte ens funkat. De som stannar hemma hade gjort det ändå pga övertygelse att allt inte kan köpas för pengar. Dem som tjänar på nämnda bonus har ju ofta det gott ställt redan tidigare och hade lätta kunna planera sin ekonomi så att det funkat ändå.
The real Hmm

KHRn

En tanke som slår mig... Om man vänder lite på det. Pappor är sämre föräldrar och kanske mindre intresserade av föräldraskapet för att dom från barnsben inte får lära sig att ta hand om och vårda på samma sätt som flickor/kvinnor. Men om delad föräldraförsäkring blev en lag eller självklarhet, skulle det förändra hur vi uppfostrar pojkar då? Alltså om det skulle ingå i mäns verklighet att vara hemmaföräldrar på samma sätt som det ingår i kvinnors. Skulle vi lära pojkar att vara pappor, på samma sätt som vi idag lär flickor att vara mammor?

Det är mest ett tanke-experiment och inte ett argument för lagstiftning om delad fp. Det var en tanke som slog mig bara.

Svar: Halloj där WDF, snacka om att hoppa ner i halsen pa någon som vill framföra en asikt, skäms på dig! Jag hade visst läst inlägget men ville iaf få min åsikt framförd och jag skiter i om du inte gillade den, framför allt för att du svarar på ett urfjantigt sätt (du vet uppenbarligen bäst hur ett konstruktivt samtal förs, kolla på ditt eget inlägg). Jag har inte pratat om mentala brister so take a break.

LD: Visst kan man hänvisa till andra länder! Det finns inget alls som tyder på att anknytningsstörningar är större i länder där mammorna i mindre utsträckning är hemma med barnen (vad jag vet). Jag bor i Spanien och alla, absolut alla mammor jag känner jobbar. Barnen börjar på dagis vid 4 månaders ålder (vilket jag absolut inte anser är optimalt, men det fungerar faktiskt). Jag har bott ungefär lika länge här som i Sverige och jag garanterar att människor växer upp till trygga och glada individer precis som i Sverige.
Men min poäng var inte att alla måste vara hemma lika. Jag tycker absolut inte man ska tvinga män eller kvinnor att vara hemma längre än man vill, varje familj sköter sitt hem som det passar dem, men jag insisterar på att i det långa loppet så är delad föräldrarledighet det bästa för barn, kvinnor och män och hen und so weiter.
ozzy

KHRN

Sen fick jag en tanke om läggningsrutinerna som du tar upp... Bara en detalj men är inte det vanligaste att någon av föräldrarna ligger hos barnet tills det somnat? Är väl en åldersfråga iofs men det jag minns från min egen barndom och den begränsade erfarenhet jag har av de föräldrar jag känner som vuxen så är det att mamma/pappa läser saga och sen ligger bredvid barnet tills det somnat. Är ingen viktig fråga på det viset, jag blev bara nyfiken!

Svar: jag vet ärligt inte, men alla jag pratat med har sagt att de sitter en liten stund och sen går, iallafall med barn i mina barns ålder. Skrev om mina nattningar i bloggen för ett tag sen o då var det samma där - få som faktiskt låg kvar.
Lady Dahmer

My

Får verkligen den som är hemma mest bättre relation till barnet? För egen del stämde det år ett och två, idag vill jag påstå att båda mina kids vänder sig till pappa mer än till mig som mamma trots att jag enl. statistik stulit alla föräldradagar från min stackars man.

Saken är ju den att det hos vissa delas mer än det syns. Och - kvalitetstid är extremt viktigt för barn. I närvaro av släkt är jag också helt borträknad - och jag träffar definitivt mina barn mer än släkten gör.

Relationer ser olika ut. Vem som är hemma mest år ett och två lägger förmodligen inte alls nån grund i vem som sen anses vara viktigt för barnet när barnet är moget nog att skapa relationer även till andra än den primära anknytningspersonen.

Svar: Det kan ju vara individuellt, men i regel så tror jag nog det. Sen kan det vara otacksamt att vara den primära föräldern, man är inte lika rolig och spännande som den andra. Man bara tjatar och är tråkig liksom.
Lady Dahmer

Sara

Det som jag tycker är intressant är att pappor som inte är hemma under första året nästan alltid är mer närvarande och spenderar mer tid med sina barn än genomsnittet. I alla fall om man ska tro deras partners. Detta Trots att anledningen till att de inte tar ut fp är att de måste jobba så himla mycket pga pengar och egna företag. Ändå avsätter de mer tid än de flesta andra och har en närmare relation med sina barn än de flesta andra pappor.

Svar: Visst är det svårt att få ihop? Köper det inte.
ozzy

The real Hmm

Får en känsla av att vissa här bara har suttit och väntat på ett tillfälle där LD säger emot sig själv enligt dem.

Tröttsamt.

Svar: Verkligen. Bara väntat på ett tillfälle att få bli besvikna och tappa respekten.
When Darkness Falls

Christine

Tänk vad mysigt det hade varit om man fick ett helt föräldraår. Staten och alla goda skattebetalare bara sa ni är en familj, vi ska värna om er. Ni bygger ju en liten skattebetalare som vi vill ska växa upp frisk och glad. Ett barn är bara en varm go liten klump marsipan så kort tid. Varsågod, njut, svetsa ihop er så att ni inte skiljer er direkt, så att ni inte behöver gräla och bli förbittrade över vem som hamnar i vilken fälla och vem som minsann också vill vara med barnet. Bara låt barnet gå från famn till famn och ta en promenad och låt det svåraste ni grälar om vara om det behövs filt i vagnen eller ej. Det hade varit något. Utopi, jag vet, men jag blir helt varm i hjärtat av tanken. Tycker samhället är så hårt. Kvinna mot man, min lön mot din, mitt jobb mot ditt, särbeskattning och individuell pension så att den som är hemma alltid straffas. Trots att man lever under samma tak. Samhället är sorgligt, de flesta föräldrar är ju så stressade idag att jobba, jobba, jobba - du måste ju tänka på din pension! - ofta slutar i skilsmässa och varannan vecka liv. För då blir man inte lurad. Då är det rättvist.

Svar: Tycker också det ska vara upp till var och en ifall bägge vill vara hemma samtidigt. Fattar inte grejen med att bara en i taget får bara hemma.
The real Hmm

Karin

Tråkigt att du måste försvara dig. Klart det inte är lätt att leva helt jämställt, vi gör alla så gott vi kan. Kram Karin

Karin

What?? Skrev en kommentar och kom till en sida som sa "verkar som du redan sagt det här"...???

helena

Har försökt hänga med lite i inläggen. Jösses. Det jag tänker på som ständigt framkommer är ju damned if you do - damned if you don't. Det går liksom inte att göra rätt som kvinna.
Jag började fundera på det här med att kvinnor oftast är mer lyhörda än män. Lyhörda och omhändertagande. Var är alla snyfthistorier från män om hur ouppmärksamma deras fruar var på deras barn? Alla deras bloggar och inlägg om hur de ska få kvinnor att ändra sig, bli mer empatiska... klart en inte gärna vill lämna sitt barn om en har ett skitjobb/skitlön att återgå till, en saknar sitt barn och dessutom vet att den som är hemma kanske inte tillgodosett barnets behov eller så fort som möjligt - även om barnet inte direkt blir skadat av det.
Varför vill inte män jobba på relationer, bli mer inkännande? Det är ju superviktigt! Skäms de inte, eller åtminstone funderar över detta?
Tyckte det var ett intressant tankeexperiment här ovan om vi skulle uppfostra pojkar till att bli mer omvårdande om män var hemma mer. Jag tror att det hänger mycket på samhällets värderingar också, så länge folk med makt, typ chefer, politiker, kändisar hyllar hårda, kalla ideal - typ ekonomi, karriär, känslokallhet - så kommer det kanske inte hjälpa med uppfostran? Vem vill vara mjuk och känslig i en värld där det bara hånas? Lite dystert kanske men jag hoppas verkligen jag har fel.

Svar: Så himla bra skrivet! Att vara mjuk, känslig, sårbar och allt det där andra man måste vara för att känna empati är ju verkligen inga egenskaper som uppskattas av samhället. Det ger inga pengar. Det ger ingen status. Och det förknippas med kvinnor vare sig det stämmer eller inte och därmed är det sämre. Så vem sjutton vill vara sån? Det förväntas av kvinnor men det är ju för att det är ett jättebra sätt att hålla oss på mattan och hålla oss utanför. Så tänker jag.
When Darkness Falls

Inte bara mamma

Jag gillar din blogg för det mesta, kul att läsa om. Jag har dock en omvänd situation. Jag som mamma jobbar ca 50-55 h i veckan, min kille är egenföretagare och jobbar hemifrån ca 25-30 h i veckan, den tid vår snart 3 åring är på förskolan.
Det gör att jag kommer hem trött och slut och då har de lagat middag. Tvätt och städ sköts för det mesta av min kille även om jag hjälper till och jag har noll koll på vilka extrakläder som finns på förskolan.
Dock betalar jag i princip alla räkningar! ;)
Jag kan tyvärr inte jobba hemma (är läkare) som din man men tar ut så mycket ledighet jag kan vilket ger mig ca 14 veckors ledighet per år som jag försöker få till kvalitetstid. Samt tiden från jag kommer hem tills min son sover är hans tid. Vi nattar varannan kväll och myser allihop varje dag samt äter middag tillsammans.
Men, min kille har verkligen kommit ifatt, skulle nästan säga att han är primär förälder då han träffar vår son mycket mer och han gör det superbra även om han verkligen inte hade koll innan vi fick barn.
I vårt fall handlade det mycket om jag jag var tvungen att släppa kontrollen, låta honom lära sig, och att det är ok att göra på andra sätt än det sätt jag skulle göra det på!

Om nån har tips på nån som skriver om den sorts relation jag har hade jag blivit väldigt glad, känns ändå som om det oftast är mammor som går ner i tid. Jag vill inte det och tycker vi har ordnat det bra för vårt barn även om jag ofta önskade att jag träffade honom mer.

Jag kanske skulle börja blogga?

Svar: Jag skulle gärna läsa din blogg :) Men är det så ovanligt att det är så alltså?

När mitt barn var 1.5 år började jag pendla till ett heltidsjobb med nästan 4 timmars restid per dag (dvs var borta 12 h/dag under veckan) och då fick min kille som fortfarande pluggade och hade flexibelt schema ta alla hämtningar och lämningar och allt ansvar under veckorna. Även om vi hade varit hemma mycket båda två från början eftersom båda då var studenter, så var det jag som varit den primära föräldern fram till dess, och det var underbart att få lämna över vardagsansvaret till honom och bara kunna njuta av ungen den tid jag var hemma. Och att se hur deras relation blev starkare. Sen fick jag jobb på närmare håll, men det var en bra period för oss som familj så jag kan verkligen relatera till ert upplägg.
Agnes

Inte bara mamma

Skönt att höra att det finns andra, jag har en del kollegor givetvis som jobbar mycket, men oftast jobbar deras män också mycket och så sköter de det mesta av hemmet ändå, eller är åtminstone projektledaren.
Vi har ju verkligen delat upp, han gör hemmet jag jobbar, och lägger oss inte i varandras ansvarsområden, vilket är otroligt skönt. Sen hjälps vi givetvis åt med en massa saker.

Skulle vara kul att blogga men det mesta jag gör på dagarna får jag intr berätta om så kan bli svårt att få det intressant! :)

Nathalie

Åh du ska inte behöva försvara dig <3
Less jag blir att man ska behöva stå till svars för allt.
Finns inte bara en enda sanning att gå efter för alla!

Elvira

"för att visa vilken duktig man jag har som hjälper till hemma."

Jag har ofta undrat varför så många säger "hjälpa till hemma" om män.
Det tyder ju på att hemma fortfarande är kvinnans domän. Hjälper till gör man när man bor hos sina föräldrar.
Mannen gör endast sitt jobb när han hjälper till.

Och jag fattar att du inte menar på det sättet jag beskrev ovan när du skriver det i kursivt.

Svar: Jag skrev så medvetet "duktig man som hjälper till" just pga den attityden.
Lady Dahmer

Mie

Jag tror säkert att dina barn har en jättebra pappa, men i jämställdhetens namn tycker jag att män ska jämföras med andra föräldrar - dvs män och kvinnor. Tänker mest på meningen nedan:

Min man träffar förmodligen barnen mer än andra pappor och han tar vanligt föräldraansvar som nattningar, matlagning, uppfostran, läxläsning.

Bara när män och kvinnor kan bedömas enligt samma måttstock har vi nått jämställdhet.

Svar: För jag håller ju med dig såklart!
Lady Dahmer

Johanna Eli

Jag tänkte svara på din del av inlägget som handlar om den genomsnittliga tiden en förälder har med sitt barn samt lite input på 8-10 åringar. ; ) Vi har valt att turas om att vara hemmaföräldrar, utan att ngn tjänar bra ihuvudtaget. Det gör att våra barn delar rum, inte får hålla på med mer än en aktivitet i veckan(simskola inräknat) har inga mobiler, inga ipads osv för vi hat inte råd. Inga solsemestrar heller. Men istället har de börjat förskolan som 3åringar och nu som skolbarn finns alltid ngn hemma 1530. Detta har gjort våra ungar extremt trygga, lugna, normbrytande, vältaliga, uppfostrade, självständiga, konstnärliga... Att vi gjort så här trots att den som jobbar alltså i snitt tjänar 20 000 före skatt är så extremt provocerande för folk eftersom det sätter ett ont finger på att de flesta som lever i PAR faktiskt kan göra så här. OCH när barnen kommer in i sina pre-teen år, med allt grupptryck och skit på skolan, är det ännu viktigare att prioritera TID med barnen framför Thailand.

Svar: Vill ni ha en applåd? Varför ska man begränsa barnens intressen och aktiviteter till en dag i veckan?
Lady Dahmer

Rita

Jag är för delad föräldraledighet just av den anledningen du nämner ovan, att kvinnor fostras till att bli omhändertagande. Jag tror att det börjar tidigt i livet med att de själva mestadels blir omhändertagna av sina mammor. Därför tycker jag att det är viktigt att båda föräldrarna är hemma lika mycket och den rakaste vägen dit är, enligt mig, lagstiftning.

PoD

Orkade inte läsa igenom alla kommentarer pga många, så kanske redan en upprepning av ngt. Men hur som helst. Tänkte bara, utan dömande eller så, berätta om min sambo, som har äldre barn sen tidigare, som inte var föräldraledig med dem när de var små under en längre sammanhängande period. Vi fick vår sladdis för snart tre år sen. Vi delade på fl. Tack vare samma bransch å samma lön och min övertygelse. Hans ord: "den relation och den närhet jag har med X(vår son) hade jag aldrig med mina andra barn. Det är en enorm skillnad på relationen å tilliten både från sonen till mig och till mitt eget föräldraskap. Jag känner mig som en pappa på riktigt nu." Vår son tyr sig till pappa mer än till mig. En annan sak som är nytt för min sambo är samsovning. Hans äldre barn fick aldrig samsova. Vår son sover med oss (min påverkan). Detta tycker min sambo också är ngt som påverkat honom och hans å X:s relation positivt och gör den närmare. Min sambos närvaro i vår sons liv har alltså varit rätt annorlunda från hans närvaro i hans äldre barns småbarnsliv vilket gör det rätt intressant i jämförelseperspektiv. Detta är bara en verklighetsberättelse, ett subjektivt faktum, inte ett dömande eller sanning. För personligen tycker jag precis som du. Vi kommer inte förändra ngt med delat. Möjligen för enskilda privvade medelklassindivider men inte på samhällsnivå. Det måste mer till för att förändring ska ske. Plus att barn inte är ngt vi ska gambla med i kampen. Kvinnor/och män måste ha utrymme att priorotera barn och hem utan att bli straffade för det. Samhället måste generellt bli mer barn och kvinnovänligt/ männinskovänligt. Karriär är bullshit mtp att 50% av alla jävla jobb förmodligen kommer försvinna inom en inte så avlägsen framtid. Mammor ska kunna vara stolta över att prioritera hem å barn över jobb, precis som pappor ska kunna det. Samhället borde premiera dessa värden ist för profit. Samhället borde betala dig, LD, och alla som väljer hem före jobb, för att de finns där för dem som ska ta vår mänsklighet vidare. Det borde inte vara en fråga om ekonomi, pension, arbetsliv. Det borde vara en fråga om samhällets överlevnad.

MiaBelinda

Feminismen gynnar kvinnorna men inte deras barn...

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog