Lady Dahmer

Jagär vild och vulgär
Mitt ex tyckte långt hår var äckligt och vulgärt. Allra helst om det var stort också. Han ville helst att jag skulle ha en stillsam page, som hans mamma. Hon var inte äcklig eller vulgär. Hon var ingen hora som vi andra kvinnor är. Så han ägnade säkert två år till att tjata och en dag så gjorde jag det. Klippte av allt min långa hår till en just sån får stillsam slät blank klassisk page som böjs inåt i topparna. Han älskade det. Inte jag. Jag drömde mardrömmar i säkert ett halvår och inderhöll det inte. Det fick växa ut igen.  Mitt ex ville även att jag skulle klä mig mer som hans mamma. Eller allra helst som hans mormor. Grekisk änka alltså. Svarta kläder med hög krage och lös passform. Inget urringat. Inget tajt. Inget smink heller. Inget som fick andra män att lägga märke till mig.  Jag önskar ibland att jag hade mod att klippa av allt. Att jag kunde släppa fåfängan och bara frigöra mig helt. Det är ju målet.  Men samtidigt så är det nåt speciellt med det där långa ovårdade vilda. Det är vulgärt, jag håller med! Svulstigt och barockt. Djuriskt och häxlikt. Vilt, vulgärt och underbart! Jag känner mig mer vild och vulgär med det. Jag förundras över vad det gör med mitt utseende eller kanske snarare min utstrålning och aura. Ju längre det blir desto mer förändras jag. (Till det bättre.) Och dessutom är det ett fuck you till män som försöker diktera hur kvinnor ska se ut. Hår ska vara långt men inte för långt. Kort hår är okvinnligt men är det för långt så är det typ hotfullt. (I och för sig så man man kväva dem med det!) Så de försöker få oss att anpassa oss efter deras smak. Jag har haft vänner med kort hår som tjatats till långt av män som tycker att de "skulle vara så fina med längre". How about gilla oss precis som vi är?  Sen är jag ju snart fyrtio (december) och som fyrtioåring så ska man ju absolut inte ha så här långt. Men jag vill nog se hur långt jag kan få det.  PS. Ni som ändå kommer fråga: jag sköter det inte på nåt speciellt sätt. Men jag är snäll mot det: 1. Jag har slutat klippa. Nej det går inte att slippa slitna toppar men vet ni, ge upp drömmen om det perfekta håret för det existerar bara i reklamen eller i kortare varianter.  2. Jag använder aldrig hårfön eller andra värmeverktyg. Låt håret självtorka och vara naturligt.  3. Jag använder vanligt shampoo och balsam med massa slirig silikon. (Gula elvital eller aussie) Det är vad mitt hår behöver. Ditt kanske behöver nåt annat. Balsammetoden om det är lockigt. No poo om det ej finn behov av silikon. Osv.  4. Jag har slutat färga det. Hårfärg, speciellt blekningar, sliter som attans. Henna är bra och extremtoningar från typ directions också om du skippar blekningen innan.  Thats it. 
Är det rimligt att barn har långa arbetsveckor?
Tack för allt stöd! Och tack för att ni delar med er. Tror det är bra för fler än jag att läsa. Man känner sig lätt ensam och konstig.  Nu har jag iallafall lämnat barna vid skolbussen. Nu blir det lugn och ro till klockan 16. Jag tänkte passa på att sova lite. Det är typ det man gör första halvåret. Sover när bebis sover och försöker hålla ihop resten av tiden.  Egentligen sjukt att lämna bort sina små barn så många timmar per dag. Det tycker jag ärligt talat. Det blir ju extra mycket tid som går åt till bussresor och frukosten på skolan också, ocj hämtar jag tidigare på fritids så kommer de inte in i leken (och tro mig, de blir skitförbannade om jag kommer mitt i) och den är ju också viktig.  Men jag tror barn behöver vara med sin familj också. Speciellt efter skolan. Varva ner. Vara små. De är ju så små. Ska de ha hela dagar som är längre än vuxnas? 50 timmars arbetstid i veckan när de är sex och åtta? Känns inte rimligt alls. Nu så skippar vi fritids vissa dagar och ibland får de faktiskt skolka (schhhh!) och vara hemma och mysa men ändå. Tiden går så fort också. Barn måste få hinna vara barn.  Jag slits mellan det berömda dåliga samvetet och mellan att tycka det är jävligt skönt att få rå om mig själv och bebisen ett par (eller många) timmar. Och jag fattar att vi inte är byggda att leva i tvåsamhet. Fritids och förskolan har ersatt storfamiljen.  Äh bara en massa tankar nu på morgonkvisten. Förhoppningsvis kommer skolstarten ge mig mer andrum och därmed hjälpa mig att bli en bättre mamma. Och förhoppningsvis kommer skola och vänner ge barnen mer sysselsättning och därmed hjälpa dem att bli bättre barn.... Nä ja bara skoja. Men tror rutiner kommer vara bra för alla.  God morgon på er! För er som undrar: vävd sjal "Storchenwiege" 7'a. Knytning: front wrap cross carry (fwcc), kan googlas för instruktion. 
Svårt att hålla ihop nu
Så hur går trebarnsmorselivet då? Jovars. Bebisen är fin och gullig och mysig och ammar och skriker och bajsar så som det brukar se ut. Han sover från elva till fyra och sen är det en timme i taget. En fröjd såklart. Jobbig emellanåt. Sprattlar hela tiden.  De andra två är det sisådär med. Jag räcker inte till och stora får liksom bära allt. Vara duktig och snäll och hjälpsam. Bita ihop och hantera en stressad sur mamma. (Tålmodig som attans också) Medan mellanbarnet är omöjlig och bråkig (med mig, syskonen, pappa) och uppe i varv och jag orkar fan inte. Jag skriker hela tiden. Skäller och bråkar. Straffar och hotar. Är sämst på jorden. Har tappat bort mig totalt. Vet inte hur man gör längre. Vet inte hur man är en bra förälder.  Och, jag vågar knappt skriva ner det men, jag tänker hemska tankar hela tiden.  Jag känner att jag håller på att bryta ihop. Jag är på nålar. Har gråten och sammanbrottet uppe i halsen hela tiden liksom. Känner stark ångest och konstant stresspåslag som får hjärtat att rusa och huvudvärken att pulsera.  Värst av allt är att det är mitt egna fel. Jag fattar ju att det är jag som brustit. Tidigare och nu. Som inte varit tillräckligt bra förälder. Inte tillräckligt nära eller närvarande. Som forfarande inte är det. Inte konstigt att han beter sig illa. Eller illa och illa. Man ska inte värdera barns beteende. De gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar och har man fuckat upp som förälder i kommunikation eller annat så står man där och sliter sig i håret till slut.  Jag vet också att det kommer att passera. Att allt blir enklare men jag oroar mig för att jag gör skada som inte kommer kunna repareras. Att min relation till de andra speciellt mellanbarnet kommer att påverkas negativt. Att hans självkänsla och beteende kommer präglas av den här tiden.  Ja jag vet inte. Jag kände att jag måste skriva av mig lite lite lite. Egentligen vill jag skriva massor mer men jag kan inte.