Lady Dahmer

Svårt att hålla ihop nu
Så hur går trebarnsmorselivet då? Jovars. Bebisen är fin och gullig och mysig och ammar och skriker och bajsar så som det brukar se ut. Han sover från elva till fyra och sen är det en timme i taget. En fröjd såklart. Jobbig emellanåt. Sprattlar hela tiden.  De andra två är det sisådär med. Jag räcker inte till och stora får liksom bära allt. Vara duktig och snäll och hjälpsam. Bita ihop och hantera en stressad sur mamma. (Tålmodig som attans också) Medan mellanbarnet är omöjlig och bråkig (med mig, syskonen, pappa) och uppe i varv och jag orkar fan inte. Jag skriker hela tiden. Skäller och bråkar. Straffar och hotar. Är sämst på jorden. Har tappat bort mig totalt. Vet inte hur man gör längre. Vet inte hur man är en bra förälder.  Och, jag vågar knappt skriva ner det men, jag tänker hemska tankar hela tiden.  Jag känner att jag håller på att bryta ihop. Jag är på nålar. Har gråten och sammanbrottet uppe i halsen hela tiden liksom. Känner stark ångest och konstant stresspåslag som får hjärtat att rusa och huvudvärken att pulsera.  Värst av allt är att det är mitt egna fel. Jag fattar ju att det är jag som brustit. Tidigare och nu. Som inte varit tillräckligt bra förälder. Inte tillräckligt nära eller närvarande. Som forfarande inte är det. Inte konstigt att han beter sig illa. Eller illa och illa. Man ska inte värdera barns beteende. De gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar och har man fuckat upp som förälder i kommunikation eller annat så står man där och sliter sig i håret till slut.  Jag vet också att det kommer att passera. Att allt blir enklare men jag oroar mig för att jag gör skada som inte kommer kunna repareras. Att min relation till de andra speciellt mellanbarnet kommer att påverkas negativt. Att hans självkänsla och beteende kommer präglas av den här tiden.  Ja jag vet inte. Jag kände att jag måste skriva av mig lite lite lite. Egentligen vill jag skriva massor mer men jag kan inte. 
Jill

Hej!
Känner så igen mig. I tankarna om att man misslyckas som mamma. Gång på gång. Min komplicerade (ej lika "enkel" som de andra barnen) relation till barn nummer två. Jag VET att jag förstört så mycket för den pojken. Men jag gör så gott jag kan. Många dagar räcker det och blir över, andra dagar räcker det ingenstans. Kram på dig från ensamstående fyrbarnsmamman.

eva

tycker du är modig som berättar
det är inte alla som gör

tyvärr kan jag råda dig då min son är 33 och jag har bara ett barn
men lycka till;)

Alexandra

Know the feeling! Du beskriver exakt mig och mina känslor/mitt humör när vår fjärde gosse kom för drygt 3 månader sen men det blir ju bättre/lättare tillslut. Skuldkänslorna finns ju alltid där men sen kommer jag ihåg att ungarna faktiskt har det jäkligt bra ändå.

Therese

En artikel som gav mig lite...bättre (!) tankar när jag mådde dåligt över hur jag agerade runt mitt barn. Du vet ju att det finns en naturlig förklaring, det kanske inte är samma som för mig men tänkte dela ändå. Tyckte jag kände igen din beskrivning från inlägget.

http://www.svd.se/hjalp-mig-sluta-skrika

"Och ett viktigt tips. När vi människor känner att vi ”går för långt” i vårt agerande mot andra, beror det oftast på att vi dessförinnan kompromissat lite för länge med oss själva, kanske dragit oss lite för länge med att säga ifrån, varit otydliga i våra besked utifrån missriktad hänsyn – och så rinner det över."

Svar: Tack för texten, den behövde jag också läsa!
A

Banana

Hej! Låter jobbigt! Kan relatera till viss del, har visserligen bara ett barn men känner ofta att jag inte är så bra mamma som jag borde vara. Särskilt känslan du beskriver, att vara närvarande. Min egen mamma var inte särskilt närvarande med mig och jag är livrädd att bli som henne och att jag får samma relation med mina barn som jag har med henne. Dvs väldigt distanserad.

Finns det någon du kan prata om med detta? Bvc eller BUP kanske?

Lycka till!
Kram

Bananmorsan - 4 barn total bananas

Alltså. Du. Är. Inte. Ensam. Idag hade jag gråten i halsen hela eftermiddagen. När jag inte somnade (!!!!) utmattad på soffan en stund när jag ammade. Barnen went bananas under tiden.

Bor i en 15-timmars kommun och fyraåringen ska lämnas 9-14 tre dagar i veckan. (Gråter och bråkar på mig för att han inte får gå mer, man ba: "här, ta en taxi till utbildningskontoret och skäll på dem, inte på mig")

Två i skolan, 6,7 år. Ska lämnas 08.15. En hämtas 12.30. En 13.30. Så börjar dagen före 8 med att lämna. Hemma vid 9.30. Sen iväg för att hämta vid 12. Hemma vid 14.30-15. Med tre hungriga barn som ska ha mellis.

Och mitt i allt detta en liten som jag VILL amma. Men han ska bara släpas fram och tillbaka. Ammar i sjal/bär/ammar gåendes. Han får INGEN gostid. Så alla bara flänger hela dagarna.

Och däremellan. Trött, stressad. Bråkar. Skriker. Gråter. Försöker äta. Amma. Helt. Absurd. Känsla.

Du är inte ensam. En dag i taget. Man gör sitt bästa. Brukar försöka prata med barnen om hur det kan vara. Hur det kan kännas. Att mamma älskar dem. Varje dag. Även om de är arga, glada, ledsna. Även om jag är arg, glad, ledsen.

Svar: Det låter jättejobbigt! Ring eller maila skolans rektor/specialpedagog/kurator och tala om hur du mår och be om att få utökade timmar så du kan hämta båda skolbarnen samtidigt.
Häls en lärare
The real Hmm

Anna

Herregud vad jag relaterar.
Jag relaterar så mycket att jag knappt orkar läsa.
Särskilt biten om att jag förstör saker nu som inte kommer att kunna repareras. Och att jag vet att det är JAG som brister. Vem fan är så arg på ett barn liksom? Jag är liksom mer arg på mig själv nästan.
Och ångesten som kommer sen.
Fy. Det är så otroligt svårt att var förälder.

Svar: Känner igen mig i det du beskriver, så mycket att jag blir helt matt i maggropen. Usch. Det är jättesvårt att erkänna.
Pertan

Josephine

Be om remiss till mödra och barnhälsovårdspsykolog på bvc, där kan du få stöd i detta, inte för att du på något sätt är konstig i dina tankar, utan för att det ÄR svårt att hantera en sån stor förändring i livet som det ändå är. Kämpa på!

Jenny

Åh vad jag känner igen mig. Just i detta nu. Jag känner mig ofta hemsk och elak. Orken tryter och tålamodet brister. Och sen ligger man på kvällen när alla somnat och rannsakar sig själv och mår dåligt.
Du är inte ensam och jag känner mig så tacksam att du vågar dela med dig så inte jag känner mig ensam. Snart kommer orken tillbaka och allt vänder! Kram

Sara

Känner igen mig jättemycket, fast jag har bara två. Min yngsta är nu 9 månader och jag börjar sakta få grepp om saker igen. Jag börjar sakta förstå att jag nog har haft en förlossningsdepression. Jag minns inte de 4 första månaderna öht om jag inte tittar på bilder på bebis. Allt jag minns är att jag skrikigt och bråkat med min äldsta... Jag har gråtit så fort jag varit ensam, över att jag förstört relationen med min förstfödde (kanske för alltid). Jag har tänkt hemska tankar om mig själv och om barnen. Min (vår) räddning är att mannen jobbat deltid och sen blev sjukskriven och att min mamma hållt ett stadigt grepp om mig för att hålla mig över ytan. Vi har varit mycket tillsammans allihopa, eftersom bråken alltid eskalerar när jag var ensam med barnen. Jag vet inte vad jag kan säga för att hjälpa, annat än att du är inte ensam. Men det vet du säkert! Den största chocken med 2 barn var inte logistiken som många säger, utan min egen känslomässiga otillräcklighet och ilskan över att den förstfödde betedde sig så aggressivt mot sitt syskon. Ähh, lite svamligt blev det nu...
Men nu börjar det sakta bli bra igen. Mycket arbete och djupandning. Mycket ljudböcker på temat pedagogik, barns självkänsla ☺️
Det vänder och förhoppningsvis är ingen större skada skedd.
I slutänden så tackar de flesta ändå sina mammor för allt dom gjort ?

Linnea

Pepp och kram.

Pernie

Har inga barn alls, så kan bara säga att jag är övertygad om att du gör ett fantastiskt jobb utifrån dina förutsättningar. Kram

fanny s

Fick också tredje barnet i år och känner verkligen igen mig...för mig har det börjat bli lite bättre nu när bebis är 7,5 månader. Det var som sämst när hon var mellan 3 och 6 månader. Då sov hon riktigt dåligt också, vilket gjorde mig till en trött usel mamma som bara skällde och gnällde på barn ett och två. Det är bara att inse att man inte räcker till...för mig vände det när min man fick en extra vecka semester (hade inte haft så mycket semester alls). Då fick jag lite mer möjlighet att återhämta mig. Kan det bli lite bättre nu kanske när skolan dragit igång och du får lite andrum på dagarna? Kanske en chans att hinna varva ner lite? Känner verkligen igen det du skriver om konstant stresspåslag! Så fruktansvärt mycket som det tär på en. Hoppas att det kanske blir mindre av den varan när barnen är i skolan, för då brukar man ha lättare att tänka klart. Det ÄR jobbigt att vara förälder emellanåt, barnen ÄR riktigt jobbiga. Jag försöker peppra med kärlek nu när jag har en bättre period och hoppas att det väger upp...känner mig också rädd för att jag har förstört för dem :(

Den så kallade mamman

Ringde till psykologenheten på mödravården senast idag. Att tro att man ständigt är otillräcklig är så klassiskt och värdelöst. Men ångest och stresspåslag ska man inte lära sig leva med. Inte mörka tankar heller. Lyft luren och ring. Ibland räcker det att få säga allt högt till en annan vuxen som inte dömer eller värderar, ibland behövs mer än så och då är det också okej.

Stor kram!

Bee

Jag har ett barn och tro mig även jag kan känna mig otillräcklig och frånvarande och kass. Det ingår när man skaffar barn. Jag tror också att det är vad som väntar och sker med de flesta flerbarnsföräldrar, det är så jag föreställt mig det i alla fall, det är klart tuffare med fler barn. Men ett barn eller två eller tre osv., det kvittar för det finns perioder då man känner att "vad fan håller jag på med", men vet du vad som är bra? Du är medveten om problemet och vill förändra så straffa inte dig själv utan försök att ihop med maken, vänner och familj hitta en lösning, ta hjälp av varandra. Sköt om dig ❤️

RH

Jag har bara två men känner igen allt från när min andra kom. Att sätta mig ned och från djupet av mitt hjärta ta på mig min del av skulden (dvs hela) och be om ursäkt till min dotter hjälpte mig lite att hitta vidare i relationen (ingen mirakelkur och inte som en "metod" att få slut på bråket, utan bara för att det var nödvändigt). Utöver det - knyta upp bebis på ryggen så är kommunikationsvägen bebisfri kan vara ett praktiskt tips. Vet inte om det funkar - eller hur man gör med sjal, i selar är rygg fr 6 mån - men lät vettigt när jag hörde det.

Mad

Jag har inga barn, så har liksom ingen erfarenhet att komma med, men jag tänker att det du skriver låter normalt ändå. Är det inte en stor del av föräldraskapet att hela tiden oroa sig och ifrågasätta sig själv? Det är förstås skitjobbigt, men samtidigt säkert normalt. Ingen vettig människa vill ju "förstöra" eller skada sina barn! Så jag ser det mer som förnuftiga tankar och rädslor.
Sen har du ju en bebis som också ska hitta sin roll i familjen, när dynamiken ändras och då är det nog inte så konstigt att de andra barnen blir oroliga. Det är ju så nytt. Din första har ju redan varit med om det här tidigare, med ett nytt syskon. Men mellanbarnet har ju inte det, det är hans första gång och då kan det nog kännas extra jobbigt. Han har ju varit den yngsta hela sitt liv, fram till nu. Så jag tror att allt är fullkomligt normalt. Jobbigt men vanligt.

Däremot hoppas jag att ni alla får lugn och ro samt får njuta av er familj. Det blir bättre, det är jag helt säker på.
Dessutom är "Bamsen" sjukt söt! <3

Sandra

Förstår dig
Vår 3åring fick en lillebror för tre mån o ja känner mig oxå jätte kass o otillräcklig. Bebis vill va nära o gärna inte i bärsele. Jag skriker oxå o idag såg jag att han blev rädd för mig ? Han slog mig o jag blev arg o skrek åt honom istället för att vara pedagogisk
Åh jag ser va han söker uppmärksamhet om dagarna.
Börjar gråta bara jag skriver detta
Han är bara tre o behöver mig lika mkt nu som innan lillebror. Pappa o han "umgås" mkt mer nu o det är tur att vi är två
Hoppas det gå bättre att "lämna" lillen mer när han blir lite äldre så jag o storebror kan göra nåt mer i mer än en stund
Styrka till dig!

Bea

Du är den bästa mamman för dina barn, glöm aldrig det! Du beskriver mig på pricken för ett par år sen. Försökte gå till kurator, gick därifrån gråtande o gick aldrig tillbaka för det enda allt handlade om enligt henne var barnen. Jag behövde ensamtid, komma bort. Kändes så sjukt, det är ju inte dem som gör att jag mår skit, utan annat. Nog fasiken ska jag klara av mina egna barn?! Kände mig än mer värdelös.
Nu har jag, några år senare, tagit tag i det igen. Är precis "friskförklarad" från kuratorn, har fått många verktyg, lärt mig släppa kontrollen o därmed undvika dessa panikkänslor. Sök hjälp, prata med nån. Tror man lätt fastnar i ett hjul o allt bara snurrar. Man är konstant trött, stressad o kroppen är försatt i konstant "fäkta/fly-beteende", barnen triggar igång mycket känslor. Jag gör tusen andra saker för att kompensera värdelöshetskänslan, vilket bara får mig än mer stressad. Du är inte ensam, det är ok att känna så som du gör, hjälp finns att få. Ta hand om dig! "Att man gråter betyder inte att man är svag, utan att man har varit stark för länge"

Matilda

Mina fina vänner säger ofta, när jag kritiserar mig själv på liknande sätt som du gör nu, att det faktum att jag själv ser mina brister förbättrar situationen rejält. Att du ser hur det är och inte lägger din kraft på att förneka dina brister är kanske det som gör att du fortfarande är en bra mamma. En dålig mamma hade inte erkänt varken för sig själv eller andra, än mindre vågat blogga om det. Självinsikt är bäst, framförallt i föräldraskap. Du ger oss andra kraft och mod att inte bara klappa oss på axeln mot bättre vetande. ❤️

Asta

Önskar att jag kunde säga något som hjälpte här och nu men det kan jag inte. Det ÄR jobbigt med tre barn, HUR jobbigt har jag förträngt, det är ju alltid nåt... när tillräckligt många år passerat kommer du i ditt minne mest ha soliga tankar. Jag har ju fyra barn hyfsat tätt. Stora nu, ja jag vet att du vet men dina läsare gör kanske inte.
Och mellanbarnen... Det är svårt. Den äldsta är störst, kan mest, är först. Den yngsta minst och sötast. Mellanbarnet kommer lätt bort. Glöms av. Platsen i syskonskaran påverkas oss massor och det sägs att mellanbarn blir kompromissande, sociala, kan röra sej upp å ner i hierarkier. Men det är säkert inte lätt att vara liten mitten. Mina mittenbarn är idag mindre mammiga och mindre måna om att ha kontakt med mej. Jag känner skuld för det. Men där å då gjorde man så gott man kunde. Precis som du gör nu.
LD, skär ner på sånt du inte måste som stjäl kraft. Tänker på de här internetbråken... stjäl det ork och glädje så skit i det. Blir du pepp och stärkt så fortsätt. Var snäll mot dej själv och när du är utvilad så försök göra något, bara nåt litet med de stora barnen var för sej.
Kram Asta

My

Jag tycker att du är fantastisk! <3

Tanja

Känner igen mig så väl. Känslan av att ha tappat bort sig, inte veta hur man gör längre. Det dåliga samvetet och rädslan över att förstöra sina barn. Att känna sig så usel. Och även fast jag vet att jag skulle behöva ta tag i det och söka hjälp så kan jag inte förmå mig till det. Usch. Men efter att ha läst ditt inlägg och kommentarerna är det iaf en tröst att inte vara ensam om att känna såhär. All lycka till dig.

Bara jag

Det finns dagar när man behöver en kram och någon som säger att allt kommer att bli bra. Här kommer den från mig

Svar: Åh så fint skrivet av dej!
mikaela

Josefine

Jag tänker nog som många andra att det inte är fel att prata med nån. Jag är inte uppe i samma antal (än) men när jag väntade tvåan så gick jag igenom värsta livskrisen eftersom jag hade flera olika saker på det privata planet som bara kraschade (var ex medlare under mina föräldrars separation bl a för att skona mina fortf hemmavarande syskon). Prata med psykolog hjälpte verkligen att lätta på trycket men också ge mig nya verktyg att hantera mig själv och mina tankar när jag inte kunde hantera situationerna med mina barn. De känslor du bär med dig under omställningen känns helt normala och förnuftiga. Att du har en idealbild över hur du skulle vilja vara som förälder innebär inte automatiskt att det är möjligt/rimligt hur mkt/lite du än strävar efter det. Då hade vi lyckats med allt vi tagit oss för och varit riktiga supermänniskor och det är vi ju liksom inte. Med den ansträngning som blir med ett nyfött barn vore det gudalikt om du kunnat göra annorlunda än det du gör precis just nu. Att ha dåligt samvete stärker inte dig, inte honom, inte någon. Jag vet att vi (kvinnor) är matade att bära på den känslan för att reagera på minsta skiftning i omgivningen men det är viktigt att inse att just den känslan kanske stjälper genom att förstärka de negativa känslorna i den redan uppståndna situationen mer än det hjälper nån av er i längden.

Basbehoven för oss är lika viktiga som för de små. Därefter kmr allt annat som hör livspusslet till och sen helt plötsligt har dygnet alldeles för få timmar. Jag vet inte hur er tillvaro ser ut nu men jag sänkte kraven på mig själv rätt rejält när jag märkte att gränsen började närma sig. Att hela tiden nudda vid ren utmattning är inte att leka med. Jag tog bort aktiviteter och tillät mig att enbart vara hemma med barnen dagarna i ända utan dåligt samvete ex. Var vi bara inomhus en hel dag så fick det vara fine. Gav den stillheten oss lite lugn så var det det som behövdes just då.

OCH tilläggas bör, att jag tror alla storasyskon har perioder som är jobbiga när de inte längre är minst, är helt övertygad om det och jag tror inte det finns nåt konstigt med det. Vi hade massor med trots och bråk med storasyster när lillebror kom. Jag kan ha fel men förväntar mig nåt liknande från honom när trean kmr. Jag tror tyvärr, även om jag önskade att det inte var så, att man behandlar barnen på ett visst sätt beroende på vilket nr de har i skaran och jag tror att ju större glappen blir desto svårare blir omställningen för den som var yngst innan. Det har jag sett inom min egen familj (är själv äldst av 5) och i gamla vänners familjer när sladdisar tillkommit. Efter 2 st så har jag för egen del också insett att det tagit oss inom min lilla familj åtminstone 1 år för att kma i fas och hitta våra inbördes nya roller, hur vi ska förhålla oss och sköta saker sinsemellan. Det i sin tur har i längden gett balans även om det emellanåt är kaos eftersom det hör småbarnsåren till. Det här är så klart mina reflektioner kring det jag har varit med om, det kan mkt väl vara helt annorlunda i andra familjer. Men jag ville ändå dela om utifall där finns nåt som kan kännas som tröst i hela den här processen och också säga att du inte är ensam i allt detta.

Jag

Jag har själv svackor när jag ifrågasätter mig hårdare än jag orkar. När jag provar allt och inget dunkar. Och jag till sist ger upp och inte vet hur jag hade velat göra. Sen vänder det och plötsligt fungerar allt. Och jag kan fokusera på att njuta av varandra. Jag har inga råd att ge för jag vet att du gör allt du kan, men jag lovat dig-det löser sig! Och då kan stora få vara liten en period och mellan kan få all den närhet och uppmärksamhet som kan önskas. Och du kommer känna att jo, det var fördjälvigt men det var värt det för er alla. Barnen och vuxna kommer ha mognat massor och minstingen har en fin familj att växa upp i. I efterhand kan jag se de svåra perioderna som växtvärk, för vunna som små.

Svar: Jag har själv svackor när jag ifrågasätter mig hårdare än jag orkar. När jag provar allt och inget funkar. Och jag till sist ger upp och inte vet hur jag hade velat göra. Sen vänder det och plötsligt fungerar allt. Och jag kan fokusera på att njuta av varandra. Jag har inga råd att ge för jag vet att du gör allt du kan, men jag lovat dig-det löser sig! Och då kan stora få vara liten en period och mellan kan få all den närhet och uppmärksamhet som kan önskas. Och du kommer känna att jo, det var fördjälvigt men det var värt det för er alla. Barnen och vuxna kommer ha mognat massor och minstingen har en fin familj att växa upp i. I efterhand kan jag se de svåra perioderna som växtvärk, för vuxna som små.
Jag

Caroline

Känner ungefär precis som du beskriver just nu. Har haft en skitdag där jag skrikit åt äldsta om och om igen. Hon har slagits och skrikigt (läs:väckt bebisen) och vägrat allt. Men hon är 2 och jag är vuxen och borde hantera det bättre. Hon vill ju bara vara med men jag orkar inte med tjatet och trotset och allt det andra. Tack för att du sätter ord på det. Frivillig kram från en annan mamma som inte räcker till <3

Linnea

Jag tänker att det är okej att inte vara perfekt som förälder i perioder. Du vet att det inte är långvarigt och du vet att det kommer att bli bättre. Var inte så hård mot dig själv. Hejar på dig! :)

Malin

En undran är om det kanske finns någon annan vuxen i er närhet som kan ge ett handtag med allt praktiskt? Eller om något av barnen kanske kan få åka bort till exempelvis deras farmor ett tag? Bara för att få ner stressnivån, inte som en bestraffning. (sagt i all välmening, jag kan givetvis inte veta vad som är bäst för er)

Jag ser så många andra och jag tycker allt att du verkar vara en riktigt fin mamma till alla barnen!

Svar: Tänker något liknande. Eller typ kan det fixas så att bara du och mellan har en halv dag tillsammans bara ni två?
The real Hmm

Elin-kristen feminist

Usch, ja, känner igen mig så mycket. Min lilla sötnos är underbar och jag älskar honom så mycket och även om han som alla bäbisar har sina jobbiga sidor går det ändå rätt bra. Storasyster som är fyra och jag dock. Vi skriker åt varandra, hon har utbrott hit och dit och vill inte leka, bara spela platta. Idag tog jag plattan och hon hade något som liknande en ångestattack varvat med gråtattacker tills jag visat henne att plattan fortfarande existerade. Hon fortsatte sedan att ha gråtattacker över att jag tagit bort den i över en timme till men accepterade till sist att den nu är borta för ett tag och att den kommer att återbördas med begränsad tid senare (vi har tidigare inte haft någon bestämd tid utan mer sagt till när det räcker). Jag hoppas att saker och ting lugnar ned sig utan platta eftersom hon varit trevligare och mer samarbetsvillig och vi kunnat prata och inte skrika till varandra under några dagar då hon glömde att plattan fanns men idag när hon hittade den så började galenskapen igen i full styrka.

Samtidigt som det är hemskt förstår jag att jag inte hanterat saker så bra under denna tid och slutet av graviditeten och att jag nu ser frukten av detta i hennes beteende och känslor. Nu blir det rivstart att försöka få ordning på föräldrar och stort barn så vi kan bli en mer harmonisk familj igen.

Agnes

Tycker att du är modig som vågar visa dig sårbar på en så stor blogg. Jag håller inte alltid med om precis allt du skriver om föräldraskap (amning mm), men det märks att du är en kärleksfull toppenförälder som alltid sätter dina barn först och ger dem en fin barndom! Var inte för hård mot dig själv, det är inte kört eller så, ni är bara inne i en tuff period. Det kommer att bli bättre (inte baserat på nån erfarenhet, har bara ett barn själv...utan på att du verkar vara en grym mamma och att relationer går att reparera!) Jag tror att alla dina barn kommer att vara väldigt glada att de har haft just dig som mamma när de blir vuxna. Stor kram <3

Jennie

Oj vad du satte ord på mina känslor just nu. Min son är ett halvår äldre än din och vi har haft den här 6-årsskiten (ursäkta språket) i ett halvår nu... Blir galen... Har varit pedagogisk i ett halvår känns det som men nu orkar jag inte stå emot längre... Känner mig också värdelös, att jag sviker honom, borde orka mer men vafan jag tänker att vi får visa att vi inte är perfekta, vi brister också, sen reser vi oss upp igen (nångång) och ber om ursäkt.
Tänker många gånger på hur det varit om min son också haft ett småsyskon nu och hua... All credd till dig ✌?️❤️

Linda

Igenkänning. För mig handlade det om att jag levde i en destruktiv relation som sög misten ur mig och samtidigt skulle deala med två rätt obstinata barn ( i mitt tycke).

För mig vände det inte förrens jag nådde botten. Och med det menar jag (gråter här) att jag blev fysisk. En dag rann det över och skriken, hoten och det andra blev till en knuff. Hen ramlade bakåt, rakt mot en spik i en vägg och fick en bula och ett sår. Jag blev helt paralyserad. Tittade bara på mitt stora barn och såg skräcken. Att hag förvandlats till något som ingen av oss trodde var möjligt. Mitt livs största misstag. Som jag skämdes.
Fann mig direkt, tog hen i famnen och tröstade, sa förlåt, bedyrade att det inte var hens fel. Kramades och pratade länge. Hon berättade för skolans kurator och jag berättade för skolan vad som hänt. Allt blev bra, med den händelsen. Det var ett par år sen nu och vi har gått vidare och glömt (?).

Jag har varit där. Varit den arga, otåliga, frustrerade, irriterade mamman som inte ser nån ljusning.
Men där och då vände det för mig. När jag nådde så långt ner jag kunde hade jag bara ett mål och det var att ta mig snabbt därifrån.

mitt råd är att prata med sina barn om dina känslor. Kanske gör du det redan. När jag får mina väldigt negativa känslor tillbaka sätter jag mig ner med dom och berättar att nu är jag sur, arg och irriterad, men det är inte pga er. Jag funkar så, när jag har ventilerat blir allt bättre, kanske för att ingen förväntar sig av mig just då att jag ska vara så jävla käck som jag brukar.

Barn klarar av att se hela ens känsloregister. Arg, ledsen och föebannad. Glad!

Stor kram och du är hur bra som helst!

Svar: Tack för att du delade med dig <3
Annika

Linsan

Det är inte alltid så lätt. Du måste även känna stress över det som händer i sociala medier mot dig och det är klart att det påverkar också! Ibland är en inte en bra förälder och så är det - men försök att se varje dag/timme/minut som en en möjlighet att göra det som känns bra.
Skrika är aldrig kul - har själv gjort det på mina barn - och nu försöker jag antingen gå ifrån, eller bara blunda (när jag ammar och inte kan gå) och hoppas att det går över.
Men tänk också på allt du gjort bra med dina barn!! Styrka åt dig!!

Joppan

Lider med dig och känner igen! Mina är stora nu 11 och 14, men när liten var ny hade jag som du beskriver med stor. Ångesten över att jag förstörde honom förvärrade, stressade mig än mer, gjorde mig än mer spänd. Pappan försökte gå in och ge mer tid o kärlek till stor, men det var svårt ändå. MEN jag hade bra relation m stor innan, han var trygg. Och, vet du, det förstördes inte permanent av dessa svåra månader. Nör stor vant sig vid liten, min värsta bebisförälskelse lag sig o vi fick sova om nätterna så lugnade stor sig och tryggheten kom tillbaka. Du verkar ju ha gett barnen en grundtrygghet, den finns där i botten hos dina barn även om det är tungt nu!!! Och, du, du är bara människa!!! Du drar ett enormt lass! Var snäll mot dig!!! ❤️

Evelina

Lyssna på podcasten Kära barn. På deras websida kan du söka tips o råd om EXAKT sånna här problem. Man väljer bara barnets ålder o får anpassade råd från en superduktig barnterapeut. http://www.karabarn.nu Hoppas du hittar verktyg att orka. Kram

Fanny

Hej!

Läste ditt inlägg om hur kass du känner dig som mamma till dina större barn. Jag vill skicka lite stöd och skriva håll ut! Det är så jobbigt när ett större barn hela tiden ska ta hårt på bebisen, min stora höll maniskt på att ta bebisen på ansiktet och halsen, han ville liksom kittla och klappa tror jag, men det såg så jävla hårdhänt ut och han var liksom sammanbiten i ansiktet när han gjorde det, så jag fick panik! Och skrek och gapade och skällde och härjade och hotade och svor. Usch fyfan, vad jag skämdes och vad ledsen jag var.
Och jag hade ägnat tre år åt att vara en så himla nära mamma med samsovning och fri amning och bärsele och tålamod och ständig kärlek och typ inga konflikter alls med min lilla fina pojke. Och sen kom bebisen och jag bara flippade ur och blev sämst och arg. Var en jättefin bebismamma men bedrövlig storebrorsmamma.
Och jag tänkte att jag förstör honom för livet och jag förstör deras syskonrelation genom att betinga den med skrik och skäll.

Men jag antar att du (precis som jag då) inte bara och hela tiden är arg på din son. Jag antar att du har honom i famnen också och beundrar hans legobyggen (eller vad han nu pysslar med) och att du ser honom också. Och ber om ursäkt ibland när du brister för mycket. Jag tror på att har man grunden stabilt lagd med trygg och nära anknytning så håller relationen för en tids påfrestningar.

Mitt tips är att hitta någon äldre kvinna du litar på som du kan prata om sånt här med, som kan stötta dig och lyfta det som ändå går bra och hjälpa dig att få lite perspektiv på allt. Och läsa typ allt du kommer över om vettigt föräldraskap tex http://www.adlibris.com/se/e-bok/barn-som-brakar-att-hantera-kanslostarka-barn-i-vardagen-9789127142978?gclid=CPWcv4a96M4CFeLPcgodcbkDPg och http://www.adlibris.com/se/bok/med-kansla-for-barns-sjalvkansla-9789174243642 och http://www.adlibris.com/se/bok/raising-our-children-raising-ourselves-9781887542326

Och håll ut! Mina barn är 5 och 2 nu, de har en jättefin syskonrelation med bråk ibland men mest kärlek och lek, och jag och mina stora pojke är tillbaka i vår lugna, tillitsfulla relation. Han tar fortfarande oprovocerat hårt i henne ibland och då blir jag fortfarande vansinnigt arg, men jag går inte på honom lika hårt längre och skäller. Jag har lärt mig att inte visa min ilska på det där helt tappat aggressiva sättet.

Heja heja du, och vad helt fantastiskt att du orkar skriva om det på bloggen, för fan vad ensam man känner sig i de där känslorna.
Du är bra. Tack.

Emelie

Hej! tycker du ska prata med någon. För din egen skull. Det kan inte vara förlossningsdepression? Jag har inte fått barn, så kan ju inte uttrycka mig om den "normala" känslan och mående efter födsel. Men som sagt, tror att du blir gladare och kanske får nya krafter genom att bolla ideér med någon och stärka dig själv först :)

Josephine Foto

Jag kände också att trebarnsmammalivet var övermäktigt i början och jag kände
mig värdelös konstant. Inte för att något av mina barn var utåtagerande eller så
men jag orkade liksom inte. Det där med att tredje barnet liksom bara "hänger med"
och inte gör så stor skillnad är typ den största myten i världen.

Jag tyckte dock att det blev bättre och bättre ju mer tiden gick.
Rutinerna satte sig, amningshormonerna gav mig mer energi
efter typ fyra månader och jag började, istället för att tycka att
mina stora barn var jobbiga ta mig tid för att vara med
bara dom ett i taget. Inte för att jag hade lust utan mer för att
komma över en tröskel. Lite som med sex. Bara bestämma sig
för att göra det för att lust sedan föder lust o.s.v.

Vi gör alla så gott vi kan<3

Thessa

Jag undrar lite var pappan är i detta? För min del så är det stress som får det att rinna över? Kan du inte försöka schemalägga tillvaron med "bråkigaste" barnet på nå´t sätt och satsa på att för varje "skäll" ge minst fem beröm? Mellanbarnet verkar hamna i en klassisk mellanbarnsfälla där man varken är stor och duktig eller liten och gullig, tuugh shit!

Du har ju en pappa till barnen att ta hjälp av och kanske även dags för "bamsen" att då och då acceptera läget hos pappa och så tar du mellanbarnet själv? Att mellanbarnet bråkar är ju i grunden ett sundhets- och trygghetstecken, men hen behöver respons på det också. Barn är tåliga varelser, det gäller både bebisen och mellanbarnet, men bebisen har din odelade uppmärksamhet hela dagarna just nu.

Svar: Han är på jobbet
Lady Dahmer

Moa

Åh!
Om du visste hur mycket jag känner igen mig i di beskrivning. Biten om att man har tappat det i fråga om kommunikation och så vidare och det svider i hjärtat när man ser vad ens stora barn egentligen är duktig och står ut med mycket. Pepp till dig iaf och du är superbra!

Svar: Jämställd relation?
Anna

sanna

Rent krasst är det ju så att ingen går "oskadd" genom sin barndom - det kommer alltid finnas saker som påverkar en negativt, så är det för alla. Många föräldrar (mammor) skulle behöva släppa kravet på sig själva att de ska vara föräldern som aldrig gör fel och som skyddar barnet från allt negativt. Ingen förälder är perfekt, mår bra och gör rätt hela tiden. Och vissa perioder kommer förälder och barn på kant.
Efter att ha läst din blogg många år känns det nästan absurt att du ska behöva känna dig som en otillräcklig förälder. Ditt engagemang och omtanke om dina barn är ju alltid närvarande i det du skriver och du ger dem så otroligt mycket tid och kärlek!
Min egen erfarenhet är att det barn jag bråkat mest med och haft flest konflikter med genom åren också är det barn som jag idag har absolut närmast relation till. Vi känner varandra på ett djupare plan på något sätt, då vi verkligen visat varandra alla sidor - de goda och de riktigt dåliga.

Emelie

Gråter ögonen ur mig när jag läser inlägg och kommentarer. Fy fan vad svårt det är att vara förälder. Min största är 3 och hon är så ledsen och arg. Vi försöker och försöker prata och vara lugna när det är som mest stökigt men det slutar med att alla skriker. När hon är arg är det oftast lillasyster på 1 år som råkar illa ut. Hon som inte gjort nått oftast. Det gör så ont i mig å bådas vägnar. Den ständiga ångesten över att jag gör fel när jag inte orkar göra på "rätt" sätt vid konflikter. Och att jag och äldsta glider längre och längre ifrån varandra p g a allt bråkande. Mitt hjärta är trasigt.
Hoppas att det kommer bättre tider, håller tummarna för oss!

Jenny

Har än så länge bara ett barn men tycker att det du skriver låter skittufft. :( Vill inte riva upp sår men tror du kanske att hur du haft det med allt skit på insta/fb osv bidrar? Att du är trött, ledsen och besviken och att det får dig att känns dig dålig. Tycker för övrigt att du verkar vara en supermamma, och alla kan inte vara på topp alltid. Skickar kramar och hoppas att det blir bättre snart. Skickar också en extra kram till mellanbarnet ditt som verkar ha det extra tufft just nu med nytt syskon och allt. Kram!

D

Låter tufft och dränerande. Som du säger, det kommer gå över och allt kan inte vara "bra" jämt. Men daglig huvudvärk och stresspåslag låter verkligen jobbigt. Har skrivit det förr och skriver det igen - BVC psykolog. De är faktiskt väldigt kunniga och kan komma med handfasta råd för att hantera sånt här. Vad man ska fokusera på först etc. Kanske det hade varit bra med hjälp utifrån? Önskar dig allt gott.

Ella

Ta en paus från sociala medier och fokusera på familjen och dig själv ett tag. Sluta fokusera på näthat, ditt nästa inlägg, amningshjälp och likes. Ta. En. Paus.

Malin

När jag hade två nyfödda, en treåring och en ettåring var det lite tufft emellanåt. Det fanns dagar när tröttheten var rätt jobbig men det fungerade. När ettåringen började reagera på omställningen med tvillingarna var hon inte att leka med. Jag, som alltid sett mig som en rätt sansad person, kände att jag ville slå henne och då förstod jag att jag måste göra något. Jag gick till BVC och bara att få ur sig och säga orden "Jag har lust att lappa till henne" var som en befrielse. Kan låta märkligt men så var det. Sen fick jag också förklaringar, stöttning och förslag på hur jag skulle göra i olika situationer. Att prata med någon är alltså mitt tips.

Kristina

När jag hade liknande tankar som du har nu så frågade en klok människa mig om hur min barndom varit. Och den var bra! Sedan frågade hen om det inte hänt dåliga saker också. Och det hade det såklart. Både enskilda små händelser och mer långvariga negativa perioder. Men poängen var ändå att i slutändan så hade jag en bra barndom och jag ser den som bra, ljus och solig. Det dominerande positiva jämnar ut det som varit negativt och jag har hela tiden haft en bra relation med mina föräldrar. Så nu försöker jag vara förlåtande mot mig själv och tänka att jag faktiskt är en riktigt bra mamma 99% av tiden. Att jag ibland skriker eller låter ungarna titta på tv för att inte skrika åt dem kommer inte att förstöra deras barndom eller ge dem med för livet.

LC

Dina barn har den bästa mamman för dom! Pepp till dig för att du skriver detta. Det är alldeles för tyst om dessa känslor- alla bara pratar om hur mysigt det är med bebisar men NÄE! Jag krisade när 2an kom. Bup och BVC inkopplat. Jag känner (mindre nu än när bebin föddes) att jag förstört vår familj och för storasyskonet. Padda och TV och timslånga bad är räddningen. Jag "saknar" mitt stora barn fast vi är hemma tillsammans. Förr ville jag umgås med henne jämt, fika, handla, gå till parken. Nu om bebin sover vill jag hellre scrolla Instagram och sitta ner på min röv.
Jag tänker att allt blir lättare bara bebin typ kan sitta sjölv på golvet och leka så man kan vara med stora för nu måste man ju bara bära och bära.
Kram till dig!

Svar: JA! Jag är verkligen inte 'bästa mamman' - känner igen mycket av den otillräcklighet, irritation, felreaktioner, rädsla som beskrivs i inlägg och kommentarer - men, min fyraåring brukar säga till mig med lysande ögon:
'Du är den bästa mamman jag någonsin haft!'
Och det är det ju bara att hålla med om, även om jag ibland tänker att 'ja, stackars barn, bättre än så här blir det inte..'
M

Nocturnal Queen

Jag var väldigt mycket som ditt mellanbarn när mina syskon kom. Jag var utåtagerande och uppmärksamhetstörstande. Antagligen var det så att jag agerade utåt eftersom att det blev det enda sättet jag fick någon uppmärksamhet på. Barn blir dessutom lätt vana vid sina roller och när dessa plötsligt förändras rubbas världsbilden lite och det kan ta tid att vänja sig. Det som hjälpt mig är att mamma och jag diskuterade exakt vad det var jag inte tyckte om med den nya situationen och att hon bekräftade min känslor. "Det är helt okej att känna som du gör."

Idag är mamma en av mina bästa vänner och jag kan alltid söka hjälp och trygghet hos henne. Mina syskon och jag har också en bra relation. Det har absolut varit kämpigt under min uppväxt och det beror antagligen mest på min värdelösa, frånvarande pappa. Men Tamlin har sin pappa där och jag tror att det finns väldigt bra grundförutsättningar för att återfå närheten och tryggheten mellan dig och Tamlin.

Märta

Så befriande det var att läsa här. Att en inte är ensam om att vara en Skitmamma. För just nu är jag en skitmamma. Jag har inte ork. Inte lust. Jag har tre barn som jag älskar. Men jag orkar inte vara med dem. Jag känner mig arg, ledsen och dränerad. Tålamodet tryter. Mina två äldsta barn är high need-babies. Med allt vad det innebär. Jag har ingen avlastning i form av släkt eller dylikt. Vi är ganska isolerade. Och just nu är de i en fas där ALLT ALLT ALLT är en konflikt. De slåss. Skriker. Är otrevliga. Oroliga. Leker störigt och okonstruktivt. Dvs de tar hela hemmet i anspråk, springer omkring och bara låter. Kräver konstant tillsyn. Och jag är så FRUSTRERAD. Jag vet att det är upp till mig att ändra på detta. Men jag pallar faen inte. Jag är dränerad. Min egen sketna barndom och usla relation till min ursprungsfamilj har bara punkterat min livsglädje. Så det blir att man klagar. Gnäller. Skäller. Skriker. Är så jefla jefelusel mamma. Hittar inte sätt för oss att umgås vettigt utan dessa ständiga konflikter eller att någon ska känna sig förfördelad. Känner att jag sabbar mina barn. Samtidigt VET jag att jag är en fantastisk mamma. Jag är lyhörd, kärleksfull, rolig, påhittig, generös, empatisk, problemlösare. Det är bara så svårt att lägga av de nattsvarta negativa glasögonen när en tittar på sig själv. Finner ngn slags trygghet i att dåligt mående ej är beständigt. En får alltid en ny chans imorgon.

Ellen

Tårarna rinner efter att ha läst ditt inlägg och alla kommentarer. Så känslosamt och en lättnad att läsa och förstå att jag inte är ensam. (Det trodde jag inte heller men det är sällan man får höras sanningen från andra mammor.) Jag har en treåring och en tremånaders. Innan bebisen kom (och fram till sista trimestern typ) var jag (för det mesta) en förstående, respektfull och pedagogisk mamma (som faktiskt till och med är pedagog till yrket och borde kunna sånt här.) Sen kom tröttheten och otillräckligheten. Jag orkar och hinner inte skriva min story, men i slutändan handlar det om en sorg och en rädsla för att det känns som att den fina relationen jag haft med min förstfödde förstörs pga att jag inte räcker till och inte klarar av att vara den där mamman jag en gång var.

Tack alla ni som vågar dela med er! ❤️

Isa

Bara en tanke från en som själv är störst i barnaskaran att akta så att inte den äldsta, snälla och tålmodiga får behålla den rollen. Jag tänker mig att det är himla lätt att lägga fokus på bebis och den som bråkar, och att den stora får liksom blir kvar ute på kanten som den tålmodiga som biter ihop och klarar sig ändå. Jag upplevde att jag blev kvar i den rollen tills jag blev vuxen, det fanns inte riktigt någon plats för mig att "komma tillbaka" då mina föräldrar hade fullt upp med de andra. Och det tror jag är farligare än den som bråkar.

Malin

Jag känner igen mig i det du skriver. Sitter och tänker precis likadant när jag skrikit ut ordrar som "sätt er och ät" när dom vägrar lyssna eller göra som jag säger osv. Det känns som man tappat kontrollen men sen vissa dagar går det hur bra som helst.. Man blir alldeles matt...

Hanna S

Hej! Jag försökte kommentera för några dagar sen, men det blev nåt fel på sidan och då försvann det jag skrivit. Men nu har jag en lugn stund och gör ett nytt försök! :) Jag har samma erfarenhet som några andra som kommenterat, dvs att efter ca 8 mån blev det mkt mkt bättre. Min äldsta är tre och betedde sig som du beskrev, upp i varv etc. (Började alltså den dag lillebror kom hem från BB). Och man själv blir jordens sämsta mamma. Men för några veckor sen blev plutten stor nog att titta, kommunicera, skratta med storplutten och det var det som behövdes! Hon gillar honom nu och har lugnat ner sig något så enormt! Nu är det en sån enorm lättnad.
En annan sak som spelade in var att min telefon gör mig till en jävla pundare som blir stressad och snäser när barnet hindrar mig från att surfa eller vad jag nu vill. Plus att barnet blir mer upp i varv när hon märker att jag är frånvarande pga den. Så mindre telefon = stor förbättring också. Men framgör allt det med åldern. Stor kram! PS: Jo, förresten, hon har haft några dagar ensam med pappan vilket också hade god effekt.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress