Klarar inte av att vara ifrån barnen
Ok så barna fick sova över i farmor och farfars Stockholms-lägenhet igår för att slippa hanka fram och tillbaka till segersäng med mamma och pappa. Vi drar alla till Delsbo idag nämligen.  Men fy fan asså. Jag har kommit fram till att detta med barnvakt över natten suger. Asså barnen har ju det mysigt men jag hatar det. Jag får ångest när de inte är här, när jag inte är med dem. Varje gång. Oskar känner likadant. Jag har gärna barnvakt sent och över nattning men helst här hemma så även om jag och Oskar är ute och rumlar om till klockan tre på natten så kommer vi ändå hem till en säng med barn i.  Nä. Detta funkar inte för mig alls.     Nu ska vi iallafall åka och hämta dem, äta sushi kanske, köpa med nån fika, pussas massvis och sen ta tåget upp till farmor och farfars hälsingegård i Delsbo.  Hoppas det är sparkföre där nu. Vintern har ju varit en besvikelse om man säger så. 
Kvinnorna och Stockholmssyndromet
Kitty Jutbring skriver om nåt jävligt viktigt idag: internaliserat kvinnohat.     Alltså JAAA! Jag är så jähähävla trött på folk som helt analyslöst konstaterar att ja men tjejer är så taskiga mot varandra, systerskapet funkar inte för tjejer är dumma. Typ.  Ingen analys eller eftertanke alls utan man har svalt de gamla myterna om att tjejer inte kan leka tre, att kvinnor konkurrerar med varandra och att kvinnor inte kan hålla sams alls. (I jämförelse med de förträffliga männen då som absoluuuut inte typ slår ihjäl varandra med jämna mellanrum) Och så rapar man vidare dessa sanningar, senaste tiden i tv-soffor och bloggar där kvinnor frågar varandra varför kvinnor är så elaka och sen enas de om att kvinnor suger. (Och alla känner väl minst en kvinna som koketterar med att hon hellre hänger med killar för då blir det inget tjafs?) De har noll insikt i att det är PATRIARKATET som lärt kvinnor att hata kvinnor och när kvinnor hatar kvinnor så bottnar det i ett internaliserar kvinnohat (självhat med andra ord) som tar sig uttryck i det Kitty räknar upp i sitt inlägg. Det är inte kvinnors fel alls. Det är de patriarkala strukturerna som lärt oss att män är bäst ingen protest och allt som förknippas med kvinnor: femininitet, moderskapet osv ses som dåligt, tråkigt, fjantigt.  Förresten, om nu kvinnor är så jävla elaka mot kvinnor, vad är männen då? Män kommenterar våra kroppar, tafsar, skämtar om oss, värderar oss, trycker ner oss, kränker oss, är sexister på vår bekostnad, snackar skit om oss, kallar oss horor, förtrycker, våldtar, misshandlar och mördar oss på löpande band samtidigt som de ägnar en livstid åt att indoktrinera och hjärntvätta oss att trots detta försvara dem och vi hata varandra.  Gå inte på detta! 
Små barn är inte ouppfostrade. Möjligen okuvade och odresserade och det är en bra grej!

Camilla Läckberg och jag är ganska sällan helt eniga när det kommer till föräldraskapsfrågor och på instagram idag så förs en intressant diskussion om uppfostrans vara och ickevara. Läckberg ondgör sig över dagens ansvarslösa föräldraskap och efterlyser tydligare gränser och mer uppfostran. Hon upplever att barn idag är mer ouppfostrade och ja, jag kan såklart relatera till denna känsla då jag har snabbt till dom emellanåt och ofta ofta ofta måste påminna mig själv om att vara ödmjuk och förstående. (Vilket är grymt svårt när man träffar barn som beter sig som små jävla as, speciellt mot ens egna barn GRRR MORR, eller föräldrar som man uppfattar som idioter. Hehe. Jag är som sagt ingen Jesus här om ni nu trodde det MEN...)

  

Men jag håller inte med Läckberg riktigt, eller jag tror vi har olika syn på barn och föräldrar helt enkelt. Jag ogillar främst när man pratar om barn, helst små sådana, som ouppfostrade då fostran eller snarare utvecklingen och lärandet är en livslång process. Alltså "ouppfostrad" kan man börja snacka om när barnen nått 15 bast. Innan dess så är det en process av upptäckande, gränstestande, impulser, dåligt konsekvenstänk osv. Små barn är inte ouppfostrade. Möjligtvis odresserade eller okuvade.

För ofta när man talar om uppfostran så talar man just om dressyr. Om att dressera och tygla barnet till rätt beteende med straff och belöningar. (Obs, säger ej att det är vad Läckberg menar nu. Nu pratar jag generellt med hennes inlägg och diskussionen under som ett underlägg)

En tvååring som rivs och spottar till exempel gör ju detta för att hen saknar ord och språk och förmåga att kommunicera. Då får man hjälpa hen med den biten. Det beror definitivt INTE på brist på fostran.

     

Personligen tror jag mer på att vara en förebild och att dränka barnet i kärlek och bekräftelse (alltså ej beröm utan att man ser barnet) för då kommer folkvettet av sig själv. Barn immiterar, de behöver inte dresseras till rätt beteende. De behöver stöd och tydliga förebilder. Om jag alltid säger tack, alltid lyssnar när andra pratar, alltid tar hänsyn och visar respekt mot min omgivning OCH framförallt mot mina barn så kommer de att göra lika. Om jag beter mig illa, kör över, dundrar på, kör mitt eget race utan att bry mig om andras känslor eller viljor så kommer barnen ta efter det också och DÄR är det en jäkligt snäv balansgång för ibland gör man mycket av detta utan att tänka på det.

Sen så säger jag såklart till mina barn när de beter sig illa. Jag har lyft ur dem ur situationer, gått hem när det spårat ut, sagt ifrån och hållt långa föreläsningar i vikten av att vara snäll och en bra kompis. De får inte slåss, springa runt i affärer, kasta mat, skrika men ibland gör de just det även fast jag är aktiv i mitt föräldraskap. Det betyder inte att de är ouppfostrade eller att jag curlar dem. De är åtta och sex år gamla. De är barn och barn beter sig som barn gör.

Tänker också på detta inlägg: "Du lär ditt barn att mobbas!" som ger viktiga tankeställare och insikter:   mobba Diskussionen hos Läckberg har sin grund i ett inlägg som Meekatt skrev tidigare i veckan. Hon hade stött på barn som betedde sig illa och delar med sig av sina reflektioner. Jag upplever hennes inlägg som mindre dömande än Läckbergs även om hon också reagerar på en ögonblickshändelse. Jag reagerar lika i lika situationer, och ja jag kan absolut skriva under massvis av det hon säger  om barn och hur vi måste våga vägleda dem men som med allt så handlar det ju om nyanser, om att det inte alltid är svart eller vitt eller så enkelt som det verkar. Man får påminna sig om det hela tiden tycker jag. Jag avslutar iallafall med lite briljans från When Darkness Falls:

Jag har haft med barn att göra en stor del av mitt liv, som mamma, vikarie på fritids, under min utbildning och sedan som lärare. Och jag undrar var de där horderna av "ouppfostrade" barn håller till? De där som går bärsärk överallt och spottar och fräser och svär och skriker och biter alla som kommer i deras väg? De allra allra flesta barn jag haft att göra med har varit fullständigt normaluppfostrade. Faktiskt mycket bättre i sina beteenden än gemene vuxen. Därmed inte sagt att de aldrig kunde uppföra sig illa, men om vi ska vara rättvisa ser jag vuxna överallt varje dag som uppför sig illa. Väldigt illa. De brukar kallas män. Fullvuxna män som slänger ord som hora, fitta och luder omkring sig som konfetti. Som våldtäktshotar, mordhotar och önskar livet ur folk. Som visar noll empati. Och jag är övertygad om att det inte har någonting med individuell uppfostran i barndomen att göra. Faktum är att gedigen forskning visar att ens beteende som vuxen har 50 % med ens personlighet att göra, 40% med samhällets normer och 10 % med föräldrarna. Om jag minns siffrorna rätt. Kan vara ännu mindre som har med uppfostran att göra. Det här med att prata om barn som en homogen grupp som alla fungerar likadant och ska behandlas likadant för att bli någon slags färdiga samhällsprodukter tycker jag är djupt problematiskt. Det finns väl ingen grupp som är så mångfacetterad som barn pga ständiga förändringar i hjärnan.