Lady Dahmer

Små barn är inte ouppfostrade. Möjligen okuvade och odresserade och det är en bra grej!

Camilla Läckberg och jag är ganska sällan helt eniga när det kommer till föräldraskapsfrågor och på instagram idag så förs en intressant diskussion om uppfostrans vara och ickevara. Läckberg ondgör sig över dagens ansvarslösa föräldraskap och efterlyser tydligare gränser och mer uppfostran. Hon upplever att barn idag är mer ouppfostrade och ja, jag kan såklart relatera till denna känsla då jag har snabbt till dom emellanåt och ofta ofta ofta måste påminna mig själv om att vara ödmjuk och förstående. (Vilket är grymt svårt när man träffar barn som beter sig som små jävla as, speciellt mot ens egna barn GRRR MORR, eller föräldrar som man uppfattar som idioter. Hehe. Jag är som sagt ingen Jesus här om ni nu trodde det MEN...)

  

Men jag håller inte med Läckberg riktigt, eller jag tror vi har olika syn på barn och föräldrar helt enkelt. Jag ogillar främst när man pratar om barn, helst små sådana, som ouppfostrade då fostran eller snarare utvecklingen och lärandet är en livslång process. Alltså "ouppfostrad" kan man börja snacka om när barnen nått 15 bast. Innan dess så är det en process av upptäckande, gränstestande, impulser, dåligt konsekvenstänk osv. Små barn är inte ouppfostrade. Möjligtvis odresserade eller okuvade.

För ofta när man talar om uppfostran så talar man just om dressyr. Om att dressera och tygla barnet till rätt beteende med straff och belöningar. (Obs, säger ej att det är vad Läckberg menar nu. Nu pratar jag generellt med hennes inlägg och diskussionen under som ett underlägg)

En tvååring som rivs och spottar till exempel gör ju detta för att hen saknar ord och språk och förmåga att kommunicera. Då får man hjälpa hen med den biten. Det beror definitivt INTE på brist på fostran.

     

Personligen tror jag mer på att vara en förebild och att dränka barnet i kärlek och bekräftelse (alltså ej beröm utan att man ser barnet) för då kommer folkvettet av sig själv. Barn immiterar, de behöver inte dresseras till rätt beteende. De behöver stöd och tydliga förebilder. Om jag alltid säger tack, alltid lyssnar när andra pratar, alltid tar hänsyn och visar respekt mot min omgivning OCH framförallt mot mina barn så kommer de att göra lika. Om jag beter mig illa, kör över, dundrar på, kör mitt eget race utan att bry mig om andras känslor eller viljor så kommer barnen ta efter det också och DÄR är det en jäkligt snäv balansgång för ibland gör man mycket av detta utan att tänka på det.

Sen så säger jag såklart till mina barn när de beter sig illa. Jag har lyft ur dem ur situationer, gått hem när det spårat ut, sagt ifrån och hållt långa föreläsningar i vikten av att vara snäll och en bra kompis. De får inte slåss, springa runt i affärer, kasta mat, skrika men ibland gör de just det även fast jag är aktiv i mitt föräldraskap. Det betyder inte att de är ouppfostrade eller att jag curlar dem. De är åtta och sex år gamla. De är barn och barn beter sig som barn gör.

Tänker också på detta inlägg: "Du lär ditt barn att mobbas!" som ger viktiga tankeställare och insikter:   mobba Diskussionen hos Läckberg har sin grund i ett inlägg som Meekatt skrev tidigare i veckan. Hon hade stött på barn som betedde sig illa och delar med sig av sina reflektioner. Jag upplever hennes inlägg som mindre dömande än Läckbergs även om hon också reagerar på en ögonblickshändelse. Jag reagerar lika i lika situationer, och ja jag kan absolut skriva under massvis av det hon säger  om barn och hur vi måste våga vägleda dem men som med allt så handlar det ju om nyanser, om att det inte alltid är svart eller vitt eller så enkelt som det verkar. Man får påminna sig om det hela tiden tycker jag. Jag avslutar iallafall med lite briljans från When Darkness Falls:

Jag har haft med barn att göra en stor del av mitt liv, som mamma, vikarie på fritids, under min utbildning och sedan som lärare. Och jag undrar var de där horderna av "ouppfostrade" barn håller till? De där som går bärsärk överallt och spottar och fräser och svär och skriker och biter alla som kommer i deras väg? De allra allra flesta barn jag haft att göra med har varit fullständigt normaluppfostrade. Faktiskt mycket bättre i sina beteenden än gemene vuxen. Därmed inte sagt att de aldrig kunde uppföra sig illa, men om vi ska vara rättvisa ser jag vuxna överallt varje dag som uppför sig illa. Väldigt illa. De brukar kallas män. Fullvuxna män som slänger ord som hora, fitta och luder omkring sig som konfetti. Som våldtäktshotar, mordhotar och önskar livet ur folk. Som visar noll empati. Och jag är övertygad om att det inte har någonting med individuell uppfostran i barndomen att göra. Faktum är att gedigen forskning visar att ens beteende som vuxen har 50 % med ens personlighet att göra, 40% med samhällets normer och 10 % med föräldrarna. Om jag minns siffrorna rätt. Kan vara ännu mindre som har med uppfostran att göra. Det här med att prata om barn som en homogen grupp som alla fungerar likadant och ska behandlas likadant för att bli någon slags färdiga samhällsprodukter tycker jag är djupt problematiskt. Det finns väl ingen grupp som är så mångfacetterad som barn pga ständiga förändringar i hjärnan.
Matilda

I hear you! Jag var ett extremt ouppfostrat barn. Men samtidigt väldigt väldresserad. Jag visste allt om att sitta still och hålla käften men inget om hur man interagerade med människor och fungerade i samhället. Om någon tror det var en bra utgångspunkt i livet kan vi ju ta en diskussion om för- och nackdelar.

When Darkness Falls

Jag har haft med barn att göra en stor del av mitt liv, som mamma, vikarie på fritids, under min utbildning och sedan som lärare. Och jag undrar var de där horderna av "ouppfostrade" barn håller till? De där som går bärsärk överallt och spottar och fräser och svär och skriker och biter alla som kommer i deras väg? De allra allra flesta barn jag haft att göra med har varit fullständigt normaluppfostrade. Faktiskt mycket bättre i sina beteenden än gemene vuxen.

Därmed inte sagt att de aldrig kunde uppföra sig illa, men om vi ska vara rättvisa ser jag vuxna överallt varje dag som uppför sig illa. Väldigt illa. De brukar kallas män.

Fullvuxna män som slänger ord som hora, fitta och luder omkring sig som konfetti. Som våldtäktshotar, mordhotar och önskar livet ur folk. Som visar noll empati. Och jag är övertygad om att det inte har någonting med individuell uppfostran i barndomen att göra. Faktum är att gedigen forskning visar att ens beteende som vuxen har 50 % med ens personlighet att göra, 40% med samhällets normer och 10 % med föräldrarna. Om jag minns siffrorna rätt. Kan vara ännu mindre som har med uppfostran att göra. Det här med att prata om barn som en homogen grupp som alla fungerar likadant och ska behandlas likadant för att bli någon slags färdiga samhällsprodukter tycker jag är djupt problematiskt. Det finns väl ingen grupp som är så mångfacetterad som barn pga ständiga förändringar i hjärnan.

Svar: Mkt bra. Fan vad jag håller med och att detta har blivit en ögonöppnare även för mig, både gentemot andra barn och i min relation till min son. Är ju en "snäll" person och älskar barn, men kan absolut plötsligt bli irrationellt arg (ok, när jag är väldigt trött) och jag kan lätt dra alla barn över en kam som du säger "såhär ska vi göra med barnen". Helt sjukt egentligen att man tänker så. Därmed inte sagt att jag menar att man inte får bli arg, men man måste kunna be om ursäkt också och visa respekt och inte vara långsint... Vet inte om jag spårade ut lite från ämnet men associerar fritt.
Lady Dahmer

Maria

Originaltexten är skriven av Malin Birgersson aka Meekatt, www.meekatt.com, och kan vara värt att läsa hela inlägget och artikeln i expressen (eller var det kvällsposten?) för att få hela bilden.

When Darkness Falls

Och hon den sista där... Herregud. Vem ska uppfostra henne? Påminner mig om en person i ett av dina kommentarsfält som klagade på hur illa barn uppför sig "nuförtiden" och sen la till: jävla bortskämda skitungar. Oh the irony...

My

Jo. Barn är visst det enormt olika. Jag har två som är som natt och dag. En som slår, knuffar och tar för sig och en som aldrig slår, knuffar eller tar för sig. Den sistnämnde skriker ofta och mycket i sin frustration, den andre ja... Hen slår i sin frustration. De springer generellt alltid åt varsitt håll i butiker (eller jämt) och kvar står jag i mitten och kalkylerar vem jag ska ta först..... Båda skiter generellt i vad jag säger (känns det som) men en av dem, den som inte slåss, är lite bättre på att lyssna ändå. Den ena skulle aldrig få för sig att kasta sig på golvet i en butik, den andra gör det. Jämt. Hen ligger faktiskt runt lite varstans och vrålar när hen inte får som hen vill och ja, de där dagarna när jag vill spränga mig själv i bitar för att slippa så händer det att hen då får "som hen vill". I det stora hela - aldrig. Jag är konsekvent. Deras far med. Men SÅ många som lagt sig i....... Fy fan för folk.

Min mkt mkt nära väns barn, som jag alltså vet uppfostrar (fint ord) sina på EXAKT samma sätt som vi gör, de ligger aldrig i affären och skriker och det räcker med att hon säger "tänk efter nu" till sin treåring så lyssnar denne och tänker efter. Min flinar och gör det hen ville göra ändå.

Läckberg kanske skulle kunna ta emot min 2- och 3-åring för en sorts uppfostringsanstalt då så får jag igen dem lydiga och tysta? För det skulle fan, just idag, vara enormt skönt.

Men de flesta andra dagar är jag lycklig över att ha två viljestarka, testande, undersökande, intelligenta, fantasifulla, busiga och icke lydande ifrågasättande barn. Redan i tidig ålder. De flesta andra dagar skulle jag ALDRIG få för mig att vilja ta bort den delen av dem...

Men idag. Fan alltså ?

Bee

Jag tycker inte att uppfostran är lika med kuvad ? Det finns de föräldrar som inte vågar ta konflikter som låter dåligt beteende passera, de gör sina barn och samhället en björntjänst. Läs gärna inlägget som Meekatt skrev på sin blogg här om dagen http://www.meekatt.com/2016/02/vafan-foraldrar.html?m=1

Svar: fast en två, tre, fyraåring som är ''väluppfostrad'' är antingen kuvad eller helt enkelt timid av naturen. Dess beteende har noll med fostran att göra.
Lady Dahmer

Juno

Ja barn behandlas som skräp eller liknande. Det samma gäller andra som inte ställer in sig i leden. Jag håller mig att folk måste vara mjukare i sitt antagande. Jag är rädd för vissa människor. Men aldrig barn. Folk som är påverkade eller oberäkneliga.

Mamma Anna

Jag stör mig faktiskt enormt på föräldrar som inte tilltättavisar sina barn ute på offentliga platser.
Jag dömer inte någon vars barn får utbrott i affären eller liknande.
Men när till exempel ett bsrn sitter och sparkar på mitt säte på tåget och föräldern ej bryr sig, då blir jag förbannad. Eller när en tvååring springer fram och klappar till mig i ansiktet när jag sitter på golvet i leklandet och föräldern inte verkar tycka att det gör något.

Men det är ju vad jag stör mig på. En annan kanske tar det som en personlig kränkning om ett barn skriker eller inte tar av sig mössan på resturangen.. Det har jag ju lite svårt att förstå.

Men handlar uppfostram bara om straff och belöning?
Att vara en bra förebild och visa kärlek och närhet över barnen ser jag också som en del av fostran.

Svar: Varför säger du inte till dessa barn själv?

Jag blev en gång suckad åt av en annan förälder av det skäl du anger, för att jag inte "tillrättavisat" mitt barn. Tydligen hade mitt barn tagit nån leksak av dennes barn, nåt jag inte ens visste om.

Det är inte olagligt att vända sig om och säga "sluta sparka på mitt säte", eller "sluta slå mig i ansiktet".

Sen finns det absolut både barn och föräldrar som inte bryr sig, det är dock inte ett särskilt utbrett problem så till den grad att det behöver bli en stor diskussion. Generellt vill alla uppfostra sina barn till välfungerande vuxna, problemet är att vuxna har olika syn på vad som är god uppfostran och inte.
My

Mamma Anna

Jag säger ibland till barn när jag blir konkret påverkad själv. Men det är inte alltid jag vågar det.. En del, kan jag tänka mig, drar sig nog från att säga till andras barn.
Jag och en vän blev t.ex.duktigt utskällda när vi sa till ett barn att springa över varan filt på stradnden. Alltså riktigt obehaglig och hotfullt.

Jag är väldigt konflikträdd och specielltnär det kommer till främmande vuxna människor. Så det har nog hänt både en och två gånger att jag "blir överkörd" av små barn bara för att slippa ta en ev. konflikt med föräldrar..

Svar: Plus ett på den kommentaren.
Jag drar mig också för att säga till. Men när barn klättrar på mig när jag sitter på bussen t ex och föräldern bara "Men vaddå? Är det nåt probleeeem eller?" Ja. Jag vill inte ha ditt barn i mitt knä. Ville jag ha det, hade jag sagt till, jag svär.
When Darkness Falls

Mamma Anna

Jag tycker inte det är helt orimligt. Men det är som jag skrev först, vad jag tycker.
En del kanske tycker barn ska vara tysta och ta av sig mössan medan andra tycker det är helt okej med sparkar och spring över filten på stranden.

Kan ju tillägga att jag tycker inte att det är konstigt att barn gör så. Jag tycker det är konstigt när det sanktioneras av föräldrarna.

Svar: Jo, det kan jag hålla med om. Somliga vuxna borde helt klart sättas i uppfostringsskola innan vi tar oss an barnen. Var det en man som blev så där aggressiv?
When Darkness Falls

Mamma Anna

Alltså inte råka skvätta sant/vatten utan att någon om och om igen springer rakt över ens picknickfilt..
(Känns för övrigt som att det exakta exemplet inte var det vilktiga)

K

Fast nu förstår jag inte. Du skriver att du gör exakt det som jag kallar uppfostran, alltså inte låter barnen leva rövare i affärer, pratar om hur man är en bra kompis o.s.v Vad är uppfostran om inte det?

För mig är grejen inte att barn springer runt i affären, mitt problem är föräldrar som passivt ser på och låter barnen bete sig som skit mot andra och i offentliga miljöer. Föräldrar som inte visar vad som förväntas av en människa som befinner sig på en plats med andra människor. Barn är som barn är, men det betyder inte att man ska lämna dem åt sitt öde att riva andras hus, offentliga lokaler eller låta dem vara oförskämda eller elaka mot andra människor.

Svar: Varför blir det såna överdrifter så fort det här diskuteras? Riva andras hus? Lämna dem åt sitt öde? Jag har svårt att förstå den här som jag upplever det, aggressiveten, på gräns till förakt, när föräldrar och deras barn kommer på tal. Det finns ingen förståelse, ingen empati, inga djupare analyser. Allt är svart och vitt. Och överdrifter, som om det vore ett samhällsproblem med helt batshit crazy barn och apatiska föräldrar som beter sig om de vore förståndshandikappade.
When Darkness Falls

Kristina

Blir så enormt frustrerad av den här diskussionen. Att växa och lära sig ett vettigt socialt beteende är en process. Ok? Att lära sig vara en vettig förälder är också en process.
Om jag är på stan med min treåring kommer vi båda att hamna i väldigt många nya situationer som ger oss chansen att utvecklas. Han som fungerande social varelse och jag som förälder. Men ingen av oss kommer att göra rätt i 100% av fallen. Han smiter kanske före i busskön och eftersom vi inte åker buss så ofta och killen som egentligen stod före ser snäll ut så säger jag inget utan går före honom jag med. Men när vi kommit hem så tänker jag att det där var kanske inte så jävla bra och gör en plan för hur jag ska bete mig nästa gång. Men någon annan i kön går hem och skriver en onyanserad text om händelsen.
Vi måste få plats att öva på sånt här. Ingen är perfekt i början. Skräm föräldrar till att stanna hemma med sina barn så får vi se hur bra det blir när barnen blivit tonåringar.

Svar: Å så bra skrivet! Håller med om precis allt! Förstår inte hur det kan finnas så många självrättfärdiga därute, gör de verkligen aldrig fel själva, eller gillar de att bli utdömda av främmande när de gör fel?
Anna i stugan

Siobhan

Min dotter har svår OCD och utreds också för autism. Jag märkte tidigt att något inte stod rätt till och jag har arbetat extremt mycket med social träning, men det är en lång process. Tog mig några år att få henne att hälsa på grannarna. Hon ser dem fortfarande inte i ögonen, men hon säger "hej". Många ser henne som "ouppfostrad" men sanningen är att jag säkerligen lägger ner betydligt mer tid på hennes "fostran" än de flesta föräldrar.

Vi skulle till tandläkaren. Jag vet om att hon har svårt för nya situationer så jag började förberedelserna flera månader i förväg. Jag ringde till folktandvården och förvarnade dem, sa att hon hade OCD och troligtsvis autism. Jag rollspelade med dottern, jag besökte lokalen i förväg, jag läste sagor om tandläkarbesök...jag gjorde verkligen ALLT. När dagen sen kom och det var dags, så vägrade hon ens sitta i stolen. Tandläkaren tittade nedlåtande på mig och frågade "men har du inte förberett barnet eller?".

Nu ett par år senare kliar fingrarna fortfarande efter den lavetten som jag på något vis lyckades att INTE ge henne.

Kan tillägga att det nu går hur bra med tandläkarbesöken. Fick en ny tandläkare och tösen fick tätare besök så att hon skulle kunna vänja sig. Tog kanske 3 år, men nu GILLAR hon att gå dit. Det är som sagt en process. Jag försöker att aldrig döma föräldrar för jag vet inte vad som ligger bakom deras barns beteende.

Svar: Den har jag också fått serverad, den där nedlåtande "du måste ju FÖRBEREDA ditt barn!" (hos fotografen, han tokvägrade att bli fotograferad och jag var gråtfärdig för jag hade kämpat precis som du innan). Tänk om folk kunde konsultera den övre delen av huvudet innan de öppnade den nedre, så att säga...
Anna i stugan

Anna i stugan

Jag tycker det är otroligt hämmande att veta att dessa dömande blickar finns överallt i samhället. Att så fort ett barn gör något fel så tittas det på föräldern och förväntas att det kommer en direkt adekvat reaktion. Att det finns så oerhört lite förståelse för att det blir fel ibland, både från vuxna och barns sida. Tänk om man som förälder har erfarenhet av att det funkar bättre att prata med barnet hemma i lugn och ro när det blivit fel, snarare än att ryta till direkt? Ska man ryta till ändå för att göra andra nöjda?

Och precis som WDF så undrar jag; var hittar ni alla dessa galningar till barn och mähän till vuxna? Tvivlar inte på att de finns, men är de verkligen så många som man vill göra sken av? Tycker snarare det är en tendens på lekplatser att föräldrarna är övernitiska i att fostra sina barn, just för att pleasa andra föräldrar och visa att de minsann uppfostrar sina barn.

Blir oerhört ledsen av att läsa diskussionen på Instagram. Så mycket dömande kommentarer och så lite analys och tolerans. Ändå håller jag med om det som startade diskussionen, dvs Claudias inlägg. Jag tycker absolut att man ska säga till andras barn, och dessutom att man ska göra det med respekt. Har mycket svårt att föreställa mig att man blir utskälld om man vänligt påpekar "jag gillar inte att du springer på min filt, kan du inte springa runt den nästa gång?" (eller vad det nu handlar om).

Svar: Man hittar dem i lekparker, på barnens träningar, i affärer, på simskolan... Lite här och där och jo, trots att man säger till på ett trevligt sätt "jag vill inte att du kastar sand på mig, kan du sluta med det är du snäll?" Så kan man få en utskällning av mamman som bara stod och tittade på och pratade oviktiga saker med sin kompis i telefonen.
K

Elise

Min dotter är nyss fyllda 5 år i slutet av januari och väluppfostrad. Det går att ta med henne överallt och det är oftast inget gnäll eller skrik ute bland andra människor. Ibland är det lite tjat om en leksak eller godis, men det är hanterbart. Hemma däremot kan hon skrika och bråka bäst hon vill eftersom att hon vet att det går bra, det är okej, att vara arg, men det är inte okej att skrika och bråka bland okända människor i t.ex. en affär. På förskolan är hon en sol och det brukar sällan vara några problem där. Hon är omtyckt eftersom hon är så lugn och är snäll med alla barnen. Min dotter är en av de få på förskolan som självmant säger "hej" och "hejdå" till barnen och ofta får hon inget svar.
Är andras barn ouppfostrade?
Jag kan tycka det, men då utgår jag från mig själv och hur jag blivit uppfostrad. Jag är precis som min dotter. Tyvärr träffar jag på ouppfostrade vuxna dagligen. Det finns helt enkelt ouppfostrade människor.
Det är bara att tala om för dem att de beter sig förjävligt och sedan vända sig om och gå. Det har jag gjort många, många gånger och det lär jag få fortsätta med.

Svar: Elise. Barn är olika. Om du känner stolthet i att ditt barn "vet" hur man beter sig så kul för dig. Det vet mina med, men de är som natt och dag i sitt beteende och de uppfostras lika utifrån sina olika villkor som individer.

Barn är olika.
Anna i stugan

Anna i stugan

Jag tycker för övrigt nånstans det blir fel om "succékriteriet" för en uppfostran är lydiga/snälla/välartade barn. Målet för oss alla borde väl vara att barnen blir harmoniska välfungerande vuxna? Det är ju inte säkert att dessa två innebär samma typ av uppfostran eller vägledning. Har man väldigt energiska eller viljestarka barn så tror jag iaf att det kan bli svårt att få dem välartade utan att kuva dem på ett i längden destruktivt sätt.

Kristina

Jag tycker att underbara Clara har en fantastisk text angående curlande barn. Apropå att problemen i skolorna huvudsakligen skulle orsakas av medelklassens curlande ungar. http://blogg.amelia.se/underbaraclara/2013/12/17/problemet-ar-inte-barn-som-curlas-utan-barn-som-aldrig-curlas/

Svar: Värdelös text tycker jag.
Om man slår upp curlade barn i en ordlista tror jag knappast det står som exempel på definition att hjälpa med läxa eller ta fram frukost är att curla.
maria

Sofie

Du letar likes tack vare Läckbergs kommentarer. Börjar gå utför här känner jag. Läckberg delade även Meekatt idag, missat den? http://www.meekatt.com/2016/02/attack-problematik-gemensamt-ansvar.html

Svar: Oj herregud, skriver verkligen Lady Dahmer, profilerad feminist- och barnuppfostransbloggare, om BARNUPPFOSTRAN?! Nä, nu har det allt gått för långt!
When Darkness Falls

Anna

Lyssnade en gång till en känd pedagog som hade en förklaring till barns agerande mot vuxna när de är fem och uppåt. Förr träffade barnen typ en lärare när dom var i skolan som dem behövde förhålla sig till, ganska enkelt efter ett tag. Idag träffar dom så många olika vuxna i olika verksamheter som ska berätta vad som är rätt och vad som är fel HELA tiden. Barnen behöver hela tiden förhålla sig till olika vuxna människor som klampar in i deras liv, det kan vara en vikari som kommer in en dag och påpekar "gör inte si, gör så" och så nästa dag kommer någon ny. Inte så lite förvirrande och inte konstigt att man i 10 års ålder kanske har tappat sin tillit till vuxna ute i verksamheterna.

Så nej, ouppfostrade barn? Snarare barn som har tappat tillit till vuxna och har tröttnat på att förhålla sig till nya vuxna hela tiden.

Elise

Jag säger åt andras barn när de beter sig dumt mot mig eller mina barn eller när de säger något olämpligt eller otrevligt. Likaså när vuxna gör det. Barn brukar inte vara några större problem, och om ett barn vrålar högt i affären är jag glad att mitt barn är lite mer "kuvad" som Lady Dahmer vill ha det till. men vuxna... Det finns inte en chans att någon trampar på mig och jag förblir tyst.

Loella

Vilket fantastiskt bra inlägg! Så otroligt viktigt! Fy skam vad Läckberg sjönk i mina ögon nu... ? Jag gillade speciellt det du beskrev om att bekräfta och "se" barnen, i ALLA lägen, inte bara då de är "duktiga". Har sett såååå många "ouppfostrade" barn som helt enkelt är DESPERATA efter kärlek, respekt och bekräftelse. Deras "ouppfostrade beteende" skvallrar om ett barn som försöker uttrycka sin sorg och frustration... Sen gillade jag det sista, om hur mkt uppfostran spelar någon roll i sitt sätt att vara som vuxen (typ 10% va?). Den enda gången man märker hur man blev "uppfostrad" är då man är i en relation. Har du/ni läst "Hemligheten" som handlar om anknytningsteorin?? Har man fått slåss för sina föräldrars kärlek och uppmärksamhet, eller lärt sig att om man är "tyst och snäll" så får man kärlek - Då får man STORA problem då man som vuxen ska försöka ha en trygg och kärleksfull relation... Tragiskt!

Elise

I skolvärlden är ouppfostrade och curlade barn ett stort problem!
Eller snarare deras föräldrar. Det är dem som är värst. Inte konstigt att barnen blir likadana. Tro mig, min sambo har arbetat som lärare. Det gör han inte längre.

Svar: Det är inte föräldrarnas ansvar att se till att lärarna gör sitt arbete. Många lärare blir sjukskrivna pga utmattningssyndrom eller slutar för att situationen inte är hållbar. Det är en fråga om ekonomi, organisation och ledarskap. Inte en fråga om hur föräldrar uppfostrar sina barn.
When Darkness Falls

C

Min son har svårt med känsloregleringen, svårare, ska tilläggas då alla barn i tre-års åldern mer eller mindre har svårt med den. I alla fall, i hans fall tar det sig uttryck i att han slår sin lillasyster ofta och mycket. Vi har gått hos en barnpsykolog för att bli kloka på hur vi ska hjälpa honom med hans reglering. Det tås vi har fått och följer är att ignorera, inte bli arg samt inte lägga någon skuld på honom. Vilket i praktiken innebär att vi inte säger till honom om han gör fel, typ... Vilket för mig är SKIT-jobbigt då andra föräldrar dömer mig i hur jag "uppfostrar" mitt barn, för att jag inte skäller ut honom när han får raseriutbrott o kastar saker omkring sig, slåss, buttas osv. Så tänkt ett varv till som sagt om ni bara ser enstaka situationer! Jag når inte fram till mitt barn när han är mitt i denna känslostorm utan vi får prata om det senare, när han lugnat ner sig. Men det ser ju inte ni, ni ser ju bara att jag inte "korrigerar" just där och då.

Svar: Det gör ont att läsa ditt inlägg. Så du står upp för din son, men verkar glömma att skydda lillasyster som tydligen blir slagen ofta och mycket? En otrygg uppväxt ger men för livet.
Anja

Mad

Min kommentar kommer inte medföra så mycket (eftersom jag är barnlös) men
jag håller med dig, LD! Det finns olika sätt att få fram fullt fungerande avkommor och det är inte genom att skälla, trycka ner och robotisera. Tycker snarare man bör stanna upp, prata om det som hänt med barnet på hens nivå samt visa genom sina egna handlingar hur man bär sig åt.
Sen får faktiskt inte folk glömma att barn är barn, de kommer testa gränserna tills de har lärt sig och det tar ett par år. Är det skitjobbigt? Ja. Men vi har alla varit där.

Madeleine

Alltså det med att barn oftast är trevligare än vuxna, så sant!!
Jobbar själv i butik och kan säga att barn och äldre kvinnor är dom absolut trevligaste kunderna ?

Märkligt nog är det också de som konsumerar minst alkohol...

SJ

Jag tycker den där "du lär ditt mobba" är så himla konstigt upplagd?
Helt okej att man inte ska kommentera andras utseenden och andra attribut. Men däremot ställer jag mig frågande till varför man inte får tycka olika? varför måste jag tycka alla andras val är okej? Jag vill ha min egna åsikt. Annars är vi alla människor robotar utan våra egna tankar och åsikter.
Jag tänker lära mina barn att man får tycka olika, man får ha olika åsikter, och man behöver inte alltid hålla med alla andra och tycka alla andra gör rätt. Som ett exempel folk som reser jorden runt med sina barn. jag kan tycka att det ger bra erfarenheter för barnen och bra mångsidighet och upplevelser. Men samtidigt så kan jag tycka det är oansvarigt att inte ge rötter, att inte få stanna i samma skola, att inte få trygghet i en plats. Jag lär mina barn att tycka både och. Bara för att jag "rullar ögonen" åt någon som tatuerar sig då jag inte tycker det är fint eller nödvändigt ens, så kan jag förstå andras sätt att se det som att man smyckar sig själv, eller trivs med färg och det ger en personlighet. Och jag ändå accepterar hens val och det säger jag till mina barn också.
Jag lär mina barn att både tycka fel är rätt och rätt är fel, och sen bestämma sig själva vad dom tycker. inte vad samhället tycker dom ska tycka. Vill bara tillägga att mobbing är självklart fel och bör förhindras i all mån den kan, men enligt personen "Du lär ditt barn mobba" så lär sig inte ett barn att mobba enligt mig i allfall.

Svar: En åsikt är en åsikt även om den inte uttalas.
Betto

Betto

Vilken intressant diskussion! Börjar direkt tänka på min sambo apropå det här "vilda barn - hemska vuxna"-spåret. Idag är han en välfungerande vuxen som är sansad och lugn och i princip aldrig låter sig provoceras. När han var barn däremot... Då slogs han tydligen så mycket att vissa barn i bekantskapskretsen inte vågade gå hem till honom. Nävarna var ofta hans sätt att kommunicera när han inte fick som han ville eller om någon sa emot.

Jag försvarar med detta inte barn som slår andra, men tänker att man faktiskt kan ändra och utveckla sin personlighet och att hur man är som barn inte måste definiera hur man blir som vuxen. Och precis som någon skrev: att växa upp är ju att utvecklas och mogna som människa. Man kan ju för sjutton i kunna allt på en gång.

Sofie

Har du läst Alice Millers Det självutplånande barnet? Det är en fantastisk (och fruktansvärt jobbig) bok om hur barnet alltid måste kämpa för att duga inför föräldrarna... Jag tänker att det är, precis som du skriver, djupt sorgligt med barn som tvingas förtränga alla oönskade känslor (som ilska, förtvivlan och avund).

Svar: ÄLSKAR Alice Miller!
Lady Dahmer

Nadia

Hej! Jobbar på bup med många ungdomar med npd och andra diagnoser (typ tråttssyndrom, depression och ångest). Undrar också över var camilla läckberg, cissi wallin etc träffar alla dessa "ouppfostrade" ungarna. Har själv barn och vistas därför både på arbetstid och på fritiden i barnmiljöer. Själv träffar aldrig jag dessa barnen. Har bara träffat barn som haft det extra svårt att förstå sociala samspel, barn som möts av oförstående skolpersonal, barn med många vuxensvek i bagaget och de som haft jäkligt otur i livet. Har under alla mina år på bup tyckt väldigt bra om mina ungdomar. När jag läser om alla dessa "ouppfostrade" barn eller hör David Eberhart prata om curlade och bortskämda barn känner jag inte alls igen mej i deras beskrivningar. Kanske har jag hög toleransnivå eller så är jag blind. Men vuxna människor stör jag mig på som fan. Kan ge 100 exempel på saker jag stör mej på dagligen. Dagens barn är aldrig en av dem

Svar: Nadia, får jag av nyfikenhet fråga vad tråttsdyndrom är? Fick inte upp något på google.

Tack för en klok kommentar!
Annika

Linad

Jag har bara läst din blogg lite sporadiskt genom åren, har blivit lite oftare nu på slutet. Jag har fått en känsla av att du ändrat stil lite, mindre "taggarna utåt" och mer ödmjuk och uppmuntrande. KASS beskrivning, är inte så begåvad med orden, men du kanske förstår. Lite allmänt att du skriver/argumenterar på ett annat sätt än förut. Tror du att det kan stämma?

Det kan mycket väl vara jag själv också som ändrat mitt sätt att läsa och läser mer frekvent.

Moa

Alltså. angående det här väljer jag bort att läsa vad Läckberg skriver. Jag blir bara irriterad. Det räckte för mig att hon förespråkade barnaboken...

Freja

Tack för att du fortsätter skriva. Tack för att du står upp för barnen. Fan vad arg och ledsen jag blir på den tråkiga synen på barn.

Hannah

Hade jag velat uppfostra barn hade jag skaffat egna. Om en förälder är närvarande och barnet beter sig på ett olämpligt vis FÖRVÄNTAR jag mig att föräldern säger ifrån - inte fan ska jag behöva uppfostra andras ungar.

KHR

Jag är inte ens speciellt förtjust i barn, och jag tycker det är mycket jobbigt med barn som skriker på buss eller tunnelbana (neeeej jag tycker inte att det är en 1-årings fel eller förälderns fel om barnet är trött och grinigt och skriker) men inte ens jag har särskilt stor erfarenhet av dessa totalt oregerliga ungar som Läckberg m fl talar om. Det är väl just trötta, griniga barn som får "utbrott" i affären när dom inte får godis eller vad det nu är. Men det säger ju inte nödvändigtvis nåt om hur de är generellt.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog