Lady Dahmer

Elände i segersäng
Stora vattkoppsfesten här. Båda ungarna drabbade. Lillkorven har till och med koppor i munnen, uppe i gomen!  Och på toppen av eländet så har Oskar nån jävla inredningspsykos. Han får sådana ibland. Då går han runt och tvångsinreder ytor och rum med random stuff han letat fram från skrymslen och vrår. Sen försöker han tvinga mig att vara med. Jag jobbar inte så, jag måste liksom vänta tills jag får en vision.     Att han äntligen målat våra stolar klagar jag ej över. Men han kräver sällskap under tiden. 
Jag vill inte att mina barn ska känna sig bortglömda
Många av er vet att jag står i kö för ADD-utredning, den kan visserligen visa lite vad som helst, kanske ingenting, men mina svårigheter är fortfarande detsamma (man kan ha samma problem och symtom utan att ha diagnosen men då beror det ju på annat) med allt vad det innebär i vardagen. Man är glömsk, virrig, disträ, slarvig, "lat". Jag måste ha femtioelva strategier bara för att komma ihåg det vardagliga. Det tar oändlig energi. Med barn i mixen blir det en extra utmaning för jag vill inte vara den där mamman som glömmer sånt som är viktigt för barnen, varken det stora (sjukvård, tandläkare, sprutor, skolval) eller det lilla. (Även småsaker kan vara stora för ett barn, som glömd matsäck, glömda gympakläder, glömda aktiviteter, dåliga kläder osv)  Ibland känns det bra att jag inte har nåt "riktigt jobb", som kräver heltid, trötthet, engagemang, fokus. För då kan jag vara en bättre förälder. Jag kan lägga min energi på att packa ner varm choklad och goda smörgåsar när det är skridskoåkning i skolan. Eller överraska med vindruvor och hallon till fruktstunden. Att se barnen glada och trygga på det sätter lagar nåt i mig.  Jag var själv barnet som aldrig hade frukt eller matsäck. Som aldrig gick på aktiviteter eller spelade instrument. Det var för svårt för mamma. Jag klandrar henne inte, tvärtom, hon gjorde så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Men det sätter ju ändå spår. Kan låta skitlöjligt buhu mamma glömde matsäcken men för barn, i deras små världar, så är småsaker stora. Och det var det för mig.  Framförallt den där känslan att bli och vara bortglömd som följde mig genom barndomen pga sådana här grejer.  Har ni nåt sånt där som blivit viktigt för er som föräldrar?     Vardagstraditioner som pannkaksfrukost är också viktigt! 
Körlektion #10: backa och fickparkera
Jag börjar dagen med en körlektion. Idag var backning på schemat. Backa runt hörn framförallt. I backe. Uppför och nerför och både ock i samma moment. Det gick skitbra. Saker som ska gå långsamt är min grej hehe. Sen fick jag fickparkera två gånger. Det gick också bra.  Att köra går bättre för varje gång. Jag har blivit mjukare på kopplingen, knappt några ryck alls. Jag envisas även med att försöka mig på krypkörning och start på tvåan bara för att se om det går. (Medvetet alltså inte bara pga "glömde växla ner") Och det går! Bara ett motorstopp idag och det var ej pga klantighet denna gång. Hurra!  Jag kommer ihåg att växla ner nu. Att växla upp är inga problem. Jag har nog inte så många problem alls just nu, det enda är att jag måste få in körningen i ryggraden. Våga släppa kopplingen i svängar, lita mer på mig själv.  Ni som vill börja köra men ännu inte vågat, allvarligt, jag är inget fan av "kan jag så kan alla" pga alla har olika förutsättningar men ni ser ju hur snabbt det har gått för mig?! Jag var ju nästintill fobiskt och paniskt livrädd för att köra och nu kör jag. Inte på en avlägsen parkering eller ensam liten väg utan mitt i stan, bland bilar, bussar, människor som går över gatan, barnvagnar och gamla tanter med rullator, hundar och förbi skolor.