Jag vill inte att mina barn ska känna sig bortglömda
Många av er vet att jag står i kö för ADD-utredning, den kan visserligen visa lite vad som helst, kanske ingenting, men mina svårigheter är fortfarande detsamma (man kan ha samma problem och symtom utan att ha diagnosen men då beror det ju på annat) med allt vad det innebär i vardagen. Man är glömsk, virrig, disträ, slarvig, "lat". Jag måste ha femtioelva strategier bara för att komma ihåg det vardagliga. Det tar oändlig energi. Med barn i mixen blir det en extra utmaning för jag vill inte vara den där mamman som glömmer sånt som är viktigt för barnen, varken det stora (sjukvård, tandläkare, sprutor, skolval) eller det lilla. (Även småsaker kan vara stora för ett barn, som glömd matsäck, glömda gympakläder, glömda aktiviteter, dåliga kläder osv)  Ibland känns det bra att jag inte har nåt "riktigt jobb", som kräver heltid, trötthet, engagemang, fokus. För då kan jag vara en bättre förälder. Jag kan lägga min energi på att packa ner varm choklad och goda smörgåsar när det är skridskoåkning i skolan. Eller överraska med vindruvor och hallon till fruktstunden. Att se barnen glada och trygga på det sätter lagar nåt i mig.  Jag var själv barnet som aldrig hade frukt eller matsäck. Som aldrig gick på aktiviteter eller spelade instrument. Det var för svårt för mamma. Jag klandrar henne inte, tvärtom, hon gjorde så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Men det sätter ju ändå spår. Kan låta skitlöjligt buhu mamma glömde matsäcken men för barn, i deras små världar, så är småsaker stora. Och det var det för mig.  Framförallt den där känslan att bli och vara bortglömd som följde mig genom barndomen pga sådana här grejer.  Har ni nåt sånt där som blivit viktigt för er som föräldrar?     Vardagstraditioner som pannkaksfrukost är också viktigt! 
ozzy

Att vara närvarande, alltid ha ett öra till övers när något behöver berättas, att hemmet alltid ska vara en trygg plats där man kan tanka och vila. Kort sagt en bra och trygg grund att stå på då hanterar man världen utanför på ett lättare sätt.

Svar: Add finns inte, fanns aldrig på farfars tid eller på Farsans tid. Mer stryk i skolan om ungarna inte kan sitta still
Gammeldax

Alexandra

Mina föräldrar bråkade fruktansvärt mycket när jag var liten. Stora hemska gräl, ofta och länge som gjorde mig jätterädd. Så jag har alltid tänkt: "Om jag så bara ska göra en sak "rätt" som förälder så ska det vara att aldrig bråka på det viset".

Svar: Å mina med, jag är fortfarande jätte konflikträdd. Bra tänkt! :-)
Julia L

jennifer

Jag var också det där barnet som aldrig hade frukt med till dagis. Det klandrar jag förstås inte mina föräldrar för idag men känner ett stort agg mot dagis som hade det som rutin med fruktstund varje dag. Iom att dagis inte stod för frukten. Förskola/skola ska inte kosta, förutom själva avgiften då. Man ska inte som förälder ens behöva fundera på om ungarna får i sig ordentligt med mat på dagis.
Jag heltidsarbetar och har inga problem att köpa frukt till barnen men alla har det inte så. Och förskola/skola ska vara lika villkor för alla, oavsett vilken social status man har. Ska man ut på utflykt med skolan så tycker jag att det är skolan som ska stå för matsäck. Inga föräldrar ska behöva ha ont i magen för något skolan planerat.
Kanske lite utanför ämnet men kunde inte låta bli.

Svar: Jag håller med. Själv har jag inga barn men en systerson som precis börjat i skolan. Och varje dag ska de ha med sig frukt. Vad kostar ett äpple? Hur är det om en har flera barn? Om jag hade varit förälder hade jag av princip bråkat och krävt att antingen läggs fruktstunden ner eller så får skolan betala frukten.

Samma sak med matsäck.
Emma

K

Jag är noga med att barnen ska få ägna sig åt sina intressen, eller åtminstone något av sina intressen. Jag hade som liten en pappa som stöttade mig till 100% och annars hade jag aldrig kunnat ägna mig åt det jag var intresserad av. Det betydde otroligt mycket för mig och därför ger jag mitt engagemang till barnen och deras aktiviteter. Vill de hålla på med någon sport eller spela instrument eller vad det kan vara, så ser jag till att det funkar.

Jenny

Aktivitet är viktigt för mig och min familj. Att vi tar oss iväg tillsammans och aktiverar oss fysiskt, gärna ute i naturen. En farhåga jag har är att barnen sen när de blir äldre ska bli inaktiva med data, tv-spel eller liknande. Än så länge uppskattar vi alla att umgås tillsammans i aktivitet och jag tänker att det är en bra grund vi håller på att skapa.

Svar: Mina ungar är vuxna nu så jag har gått igenom de där faserna av tweenies och tonår. Det jag har märkt är att även om de alla har haft perioder av skärmtid så har de alltid återvänt till att röra sig, både ren träning men framför allt vardagsrörelse. De tar sig fram med cykel, går och tar buss lika enkelt som med bil och de gillar fortfarande att vara utomhus. Vi hade ofta "ungdomsgård" här hemma när barnen var i övre tonår och deras kompisar kommenterade ofta "fasen, var ni ute jämt när ni växte upp? Vad kul ni verkar haft". Gissa om det värmer ett mammahjärta. Jag hade nämligen lite dåligt samvete för att vi inte hade råd med utlandssemestrar eller märkeskläder. Känns därför extra skönt att höra att andra ungar är avundsjuka på mina barns uppväxt med föräldrar som hade tid och släpade ut dem i skog och mark :-)
Bee

Lena

Att vi ska vara en social familj så att barnen får fler kontaktytor med andra människor än bara genom skola/dagis. Kände mig ofta ensam när jag var liten... Att mina barn alltid ska få komma och sova i min säng när de vill, min mamma sov som i en kokong och suckade högt om man behövde komma om natten. Hos pappa fick man sova, men åh, nej mina barn får alltid alltid komma! Att mina barn ska vara rätt klädda/klädda som alla andra. Jag var udda när jag var liten och vill inte att mina barn ska behöva känna så om de inte själva vill klä sig udda förstås! En hel mängd saker... Tydliga regler och att stå fast vid mitt ord, det har min mamma alltid gjort och det kändes tryggt som liten.

Denise

För mig känns det viktigt att jag inte blir som min egen mamma. Upptäcker många gånger dock att jag beter mig precis som hon gjort/gör, hur fan gör man för att sluta med det liksom? Terapi?

janna

Tycker bara dethär var så himla fint skrivet.
Hoppas du har en jättefin fredag.

sanna

Känner väldigt mycket igen det där med att inte glömma saker och visa extra omsorg om det lilla. Jag är otroligt tacksam att jag har kunnat vara hemma med mina barn och alltid kunnat ge dem mycket tid, trygghet och rutiner (arbetar deltid och hemifrån). Var väldigt ensam som barn och utelämnad till att klara allt själv (vilket inte alls gjorde mig stark och självständig utan svag och rädd) och är därför väldigt noga med att mina barn ska känna trygghet och alltid ska kunna lita på min hjälp när de behöver den och veta att jag alltid lyssnar och tar deras problem och oro på allvar.
En stor hangup jag har är att alltid visa barnen respekt, aldrig skratta åt barn som inte medvetet försöker vara roliga, aldrig berätta vidare "roliga" historier om vad barnen sagt/gjort om de inte själva tycker det är roligt. Är uppvuxen med "hård jargong" där alla alltid var snabba med att kritisera och håna varandras fel och brister och har absolut nolltolerans för sånt beteende nu. Familjen ska vara en plats där man alltid ska känna sig trygg och accepterad, inte granskad och ifrågasatt.

Anna Ekman

Älskar det du gör och är för era barn. Det är en underbar investering. Jag har också försökt leva så. Det är gött att slippa dela sig.

Marie Hammarberg

Ja jag vill aldrig vara full inför mina barn och aldrig ha hemska bråk.

Hjerpe

Det är så mycket från min barndom som jag vill kunna ge åt min son, och en hel del jag vill att han ska slippa. Det skulle förmodligen kunna fylla en hel liten bok om jag lät mig brodera ut orden.
Men utvalda delar som jag fick:
Testa många olika aktiviteter och på så vis få ett brett kulturellt kapital.
Husdjur.
Syskon.
Långa lediga somrar.
En mamma som alltid stod på min sida mot världen.
Mm.
Saker jag vill att han ska få som jag inte fick:
En närvarande pappa.
Trygghet. (men hur ger man det?)
Ekonomiskt förnuft.
Hjälp i händelse av psykisk ohälsa som barn.
Mm.
Saker jag vill att han ska slippa:
Höra att det är hans fel att mamma tänker flytta.
Hot om att spola ner ovan nämnda husdjur i toan om han inte städar.
Känna att väldens alla problem ligger på hans axlar.
Få en glass så fort han trillar och slår sig.
Riskera bli utkastad om han råkar bryta mot familjens hederskultur aka "lojalitet" genom att säga nåt förklenande om familjen inför vänner.

Hanna

Åh, sitter med min sovande 3-månaders bebis i famnen och blir alldeles gråtig. Jag har lovat att jag ska säga att jag älskar henne varje dag tills hon flyttar hemifrån, något som mina föräldrar nästan aldrig sagt till mig. Och jag vill ge henne fysisk närhet så att kramar och gos blir något helt naturligt för det har jag själv saknat och saknar fortfarande.

Mad

Det är en av de saker jag oroar mig för om vi eventuellt skaffar barn här.
Både jag och min man har troligen diagnoser (jag står i kö.. och mannen bryr sig inte om att utredas, men både jag och hans familj är rätt säkra på nån form av ADD/ADHD då båda hans småsyskon har det) och jag är lite rädd för att vi inte skulle palla att hantera ett barn på rätt sätt, utan att det istället får lida en massa.
Nu menar jag inte att människor med diagnoser är kassa föräldrar, utan det är mer min rädsla det handlar om. Har själv växt upp helt åt helvete och jag vill verkligen inte upprepa samma misstag mina föräldrar gjorde och få min unge att lida lika mycket som jag fick.
Det skrämmer vettet ur mig. Ibland är jag helt hundra på att det är skonsammast för alla om jag aldrig ynglade av mig, men samtidigt vill ju även jag ha en familj.. Har fler såna tankar och hur resonerar ni isf?

Svar: Vill bara flika in här. Min svåger har de diagnoserna och ja, han är inte så bra på en del saker (planering och struktur) men han är SJUKT bra på annat. Han har alltid tid för sina barn och han kunde leka med de små typ hur mkt som helst (du vet samma småbarnslek over and over). Han är en mycket fin pappa och det märks i kontakten mellan hono och barnen. Sen är det ju synd om min syster som alltid blir planeraren och projektledaren, men bara hon har koll så utför han. Det här är ju bara ett exempel förstås, och jag vill absolut inte förmisnak din oro, men det kan fungera fint.
Yevonde

Emelie

Har inte med inlägget att göra, men din blogg går inte att läsa via telefonen. När jag skriver in adressen eller söker på den via mobilen får jag bara upp att "binero" äger sidan, att den är avstängd och att den som äger den ska kontakta kundtjänst/kolla FAQ

Svar: Du får uppdatera. Det är bara din telefon som bråkar.
Lady Dahmer

aneli

Nu kan jag inte få barn, men det är såna grejer som har gjort att jag aldrig ens drömt om barn. Det har varit uteslutet. Jag har fullt upp att hålla reda på mig själv, hur ska jag då kunna hålla reda på ett barn? Jag kanske kan ge barnet det mest nödvändiga, mat, tak över huvudet, kläder, veckopeng, kärlek, men sen då? Mitt barn skulle definitivt vara ungen utan matsäck och gympakläder och som aldrig får hjälp med läxan hemma. Jag hade tillräckligt svårt med sånt när jag gick i skolan själv och då var jag ändå upp till 20 år, ska jag hålla reda på allt jag själv behöver, OCH allt barnet behöver? Det känns så omöjligt, hur klarar ens "normala" människor detta?

Jag har två guddöttrar, 1 och 5 år gamla. Jag har sån ångest över dem att jag ofta önskar de fått en bättre gudförälder. De är inte ens mina egna barn, de går inte ens i skolan, ändå tänker jag jämt på allt dåligt som kan hända när de börjar skolan. Som att jag ska förstöra för dem bara genom att finnas, typ. Det kommer såklart inte hända... så varför har jag sån ångest över dem?

Så, ni förstår. Jag kommer aldrig skaffa barn. Jag beundrar alla personer med funktionsnedsättningar som klarar av att ha barn, verkligen, men jag skulle inte vara en bra förälder och det vet jag.

Anna

Förstår dig precis och du har så rätt! Hade själv aldrig lika bra matsäck som de andra barnen....inget pinnbröd och varm saft eller det lilla extra. Oftast bara hårdbrödmackor och choklad kanske. Hade aldrig nåt sittunderlag eller fina skidor som de andra. En vinter fick jag låna min kompis mammas. Aldrig någon ny cykel. Aldrig någon frukt. Det var jättejobbigt i min barnavärd. Minns att jag ofta skämdes. Det är viktigt sånt där! Mina föräldrar gjorde också så gott de kunde men pengarna räckte inte helt enkelt. Men i övrigt är de världens bästa föräldrar!

Tycker du verkar vara en jättefin mamma!

Svar: Ska föräldrar med mindre pengar inte skaffa barn? "Bara hårdbrödmackor och choklad". Snacka om att ställa höga krav och i-landsproblem.
FL

Julia

Födelsedagar. Det var verkligen ingen big deal när jag blev lite äldre (typ 10?) och jag minns en födelsedag då jag bara grät så fort jag gick och la mig för det hade varit så himla dåligt. Jag får ont i magen än idag när jag tänker på det. Mina föräldrar hade det inte gott ställt men man kan ju göra dagen speciell ändå, men det blev det verkligen inte.

Jag vill verkligen inte ge mitt barn den där "dåliga-samvetes-uppväxten" som de flesta i min generation fått. När man gjorde något dumt så var inte mamma arg utan "besviken och ledsen". Man ska inte behöva ta ansvar för någon annans känsloliv och det tog mig många år att komma ur den otroligt konstiga relation jag fick till min mamma, det var som att jag var hennes mamma i många fall. Jag oroade mig för allt och framförallt att något skulle göra henne ledsen.

Jag vill gärna att mitt barn ska ha någon form av fritidsaktivitet, gärna då man rör på sig. mest för att jag själv är så in i helskotta lat när det gäller sånt så jag vill att hon ska ha det från grunden. Jag blev aldrig pushad till att testa något och framförallt inte att fortsätta med något. Är absolut inget hälsofreak utan snarare tvärtom, men att röra på sig känns som en bra sak att lägga grunden för.

Jag ska aldrig någonsin säga "nej du kan inte komma hit nu för det är pappas vecka/det går inte, " etc. Hon ska alltidalltid veta att det bara är att komma hit. Det här är hennes hem 24/7 lika väl som det är mitt.

Svar: Håller med, mina föräldrar sa ALDRIG att de var besvikna för de var ju inte besvikna utan arga eller förbannade för saker jag hade gjort och ilskan går ju att hantera och förstå.
Lena

tova

Jag har det precis så där fast i förhållande till tid med barnen. Var extremt mycket ensam som barn/ungdom med föräldrar som jobbade till ca 21. Nu är jag smått hysterisk med tiden med barnen. De är snart fyra och sju och jag vill fortfarande helst inte att bara borta från dem en kväll tex. Skulle inte kunna tänka mig att jobba heltid och hämta vid fem, tre är det som gäller. Vill verkligen spendera all tid som ö h t är möjligt med dem.

Elsa

Åh ja. Att genomföra det jag sagt (typ lovat, utan att ha sagt ordet) - det är jätteviktigt för mig, pga många svek från min far.
Att fira barnents födelsedag, det är en stor sak för mig (vars far mycket sällan brydde sig).
...saker som mitt barn inte alls verkar ta lika allvarligt på.

C

Jag skämmer bort mina barn med presenter. Uppväxt med ensamstående mor som jobbade inom vården = inte mkt pengar. Fick kanske en julkapp, skämdes så i skolan att jag ljög och hittade på en massa julklappar jag "fått". Minns även att jag (som nån annan också skrev) inte fick ett (jä-la) sittunderlag till utflykterna. Utan en tidning i en plastpåse. Materiellt jag vet men skammen i det lilla barnet... Eller "rätt" sorts kläder, eller oboj... Nu när min son var sjuk åkte jag till affären o köpte allt som han kunde tänkas vilja ha (han är inte ens tre år), för så ska det va. Man ska få glass o Festis o kinderägg o kramar när man är sjuk, inte en avslagen backdricka o ett telefonsamtal. Såklart jag inte var ensam hemma när jag var sjuk när jag var tre år och att min mamma gjorde så gott hon kunde. Men nu har jag möjlighet att ge mina barn det o då vill jag det. Skäms även för det. Mycket skam jag bär med mig tydligen... Och jag ska tamigfan komma ihåg att min dotter är allergisk mot kiwi o inte ha det på hennes tårta VARJE år o säga att det ju bara är o pilla bort. PÅ HENNES FÖDELSEDAGSTÅRTA. . . Hade lite jag behövde få ur mig tydligen.

raah

Det vi inte fick, vi ger mer av, en backslash blir till och våra barn drar igen, av det vi gav för mycket av. En Trend - vi är hippie Sweden 78 i 2.0 - jag fan gillar inte min familj där runt -70 + då experiment human är i full swing..., några 100.000 själar senare: Ops; ! Dom blev fuckade av skilsmässa och dagis, fri sex och droger. Ok Hoe about kapitalismen? Myrstack ants antwars idols one of billions skrik högre

Astrid

Att våga vara ärlig i sina känslor. Att få ifrågasätta. Det tror jag att jag fått från min mamma. Däremot även det där skammandet, att som någon skrev ovan "ta ansvar för någon annans känslor". Jag måste jobba på det mer, för där brister jag. Tur att maken tar många fighter. Han har en annan approach så det bryter av bra.

Julia

Jag kände mig alltid bortglömd och grät mig till sömns varje födelsedag från att jag fyllt 10 år.
Pappa var extrem mytoman och ljög om ALLT, drack jämt och hade alltid fest med kompisar som var för närgångna!(vilket har resulterat i att varken jag eller min bror dricker alkohol i vuxen ålder)
Man fick alltid skämmas hos pappa för att man aldrig hade rena kläder och jag som ensam dotter fick agera mamma under hela min uppväxt(hos pappa var annan helg)
Mamma var aldrig på min sida när jag var barn och jag kände mig alltid ensam. När jag blev gravid som 15 åring LOVADE hon att jag skulle få en egen häst om jag gjorde abort. Har ridit i hela mitt liv och vi hade häst fram till att jag var 11 år. Sen gjorde jag abort men någon häst blev det inte, bara ett hånskratt om att jag bara inbillat mig.. Det.Sveket.
Fick en katt av pappa dock.
Mina barn ska då fan i mig aldrig få se mig dricka alkohol, få höra mig sucka för att dom vill komma och sova hos mig. Dom ska aldrig behöva gråta på sina födelsedagar och jag ska stötta dom genom hela jävla livet och respektera dom som individer! Jag ska ställa upp för dom även när dom klampat i klaveret och alltid finnas där! Jag vill aldrig att dom ska känna att dom inte kan vända sig till mig, jag ska alltid finnas där<3 dom är dom finaste i världen!

Svar: ❤️❤️❤️
D

Majorna

Ojojoj, massa sådant... Sådant som att vara med mitt barn så gott jag kan, hitta på saker, bry mig om detaljerna. Är uppvuxen på åttiotalet och då fanns barn bara till. Man brydde sig inte så mycket.

Sen var jag väldigt socialt avvikande, barn till en gråsosse bland progg-ungarna i mörkröda Majorna på åttiotalet. Det har gjort att jag försöker säkerställa att jr "hänger med". På den tiden handlade det mycket om sådant som böcker och barnteater, jag var den enda som inte hade "Kåldolmar och kalsipper" på skiva eller hade läst boken/sett pjäsen "Momo eller kampen om tiden". Minns så väl känslan av vara utanför.

Tyvärr finns det ju en del i det som man kanske helst slipper, tänker främst på pryl- och klädhetsen som det mer och mer blivit. Tack och lov har jag ett barn som mest inte bryr sig eller håller till godo med han har och när han väl får grejer är han oerhört tacksam.

Lovisa

Jag kände mig aldrig tagen på allvar som liten. Jag var yngst i familjen och mina önskemål var aldrig värda någonting, jag blev inte lyssnad på och mina lekar och känslor gick att skratta åt. De menade det inte elakt men det jag gjorde eller ville tydligen gulligt (fast jag ville bli respekterad). Detta resulterade i att jag aldrig berättar saker för min familj, vi umgås men känner lixom inte varann. När jag får barn ska jag lyssna på dem och ta del på allvar.

D

Tycker detta var en väldigt fin text. Håller med om allt och känner detsamma. Vill komma ihåg allt viktigt, vill lyssna när de pratar, vill kunna säga förlåt när jag gjort något fel eller dumt, vill inte vara långsint, vill vara uppmuntrande, inte kommentera på utseende och kläder utan låta de själva välja vad de tycker är fint, fixa matsäck och styra upp enkla men mysig traditioner. Typ göra scones till eftermiddagsfikat, vara ute mycket tillsammans och inte stressa iväg till nästa grej när vi har tid tillsammans.
För övrigt håller jag med ovan: tycker att skolan/fritids skulle ha så mycket resurser att de står för frukt/matsäck etc så att ingen ska kännasig utanför. Tycker faktiskt även att vi skulle ha skoluniform.

SJ

OT

Men jag skulle vilja att du tog upp ämnet porr. Jag har nämligen alltid trott att mäns aggressioner beror många gånger på porr. Fråga vilken man som helst, tittar han samma film som för 1 år sen? Är den lika tändande idag som då? Är det samma sort som tänder han idag? Svaret blir antagligen nej. Det måste hela tiden eskalera bli värre, bli mer våldsamt, bli mer dominerande osv.

Den här filmen på youtube var väldigt bra angående porr.

https://www.youtube.com/watch?v=gRJ_QfP2mhU&index=2&list=LLQDm6u2U0Fg6SYJHYXCS--g

Emma

Jag vill efterlikna mina föräldrars uppfostran o min uppväxt i det stora hela, är mer smågrejer som jag vill ändra på. Som att mamma brukade torka oss i ansiktet med disktrasan?!? Sjukt äckligt tyckte jag redan då, kommer än idag ihåg lukten o känslan. Nu när jag är vuxen o vet hur mkt bakterier den innehåller så känns det ännu vidrigare, haha.

Kattbjörn

Är uppvuxen bland överklassen och vi var typ de enda som bodde i lägenhet och mina föräldrar är typisk arbetarklass. Mycket av det jag saknade som liten har liksom inte med mina föräldrar som personer att göra utan snarare om resurser. Mina vänner som jag växte upp med hade alltid finare och bättre leksaker, kläder etc och stort försprång vad gäller allmänbildning och skolfärdigheter. Mina föräldrar har aldrig brytt sig om hur det går för mig i skolan direkt och de kunde aldrig hjälpa till med läxor. När jag var hemma hos mina vänner var det ofta diskussioner kring matbordet om saker jag aldrig hört talas om.

Jag tycker idag att just utbildning/allmänbildning är extremt viktigt och hoppas kunna ge mina barn detta då jag själv saknat det väldigt mycket och känt mig korkad och sämst....

En annan liten sak som jag lovat mig själv är att ALLTID bada med barnen och leka i vattnet samt våga BLÖTA håret haha

Anna

Har massor såna där grejer som jag vill göra annorlunda jmf m mina föräldrar:
1. Alltid kunna hämta och lämna vid aktiviteter, eller se till att barnet har någon annan att åka med (alltså, tills de kan ta sig själva om det ligger nära). Mina föräldrar "glömde" hämta mig från ett läger en gång, en ledare skjutsade hem mig. Gud vad jag skämdes och vad ledsen jag var på mamma och pappa.
2. Se till att barnen har vettig utrustning vid aktiviteter. Om det är friluftsdag och det är regn så vill jag att barnet har med regnkläder.
3. Komma och kolla när barnen uppträder/tränar/spelar match.
4. Nån gång ibland vara klassförälder/stå i kiosken/baka till nåt evenemang. Helt enkelt vara engagerad och bry mig.
5. Göra högtider speciella. En gång glömde mamma och pappa att köpa julklapp till mig och åkte iväg in till stan på själva julafton för att fixa. Då inser man att högtiden i alla fall inte är speciell för föräldrarna.
6. Ha någorlunda städat och vettigt hemma, så inte barnen behöver skämmas över att ta hem vänner.
7. Aldrig vara full inför mina barn (okej om jag blir på lyran när jag fyller 60 och barnen är 30, det får de ta).
8. Inte prata skit om nära anhöriga inför barnen.

Det här inlägget väckte känslor.

Tove

Helt offtopic men jag brukar läsa din twitter fast jag själv inte har ett konto men nu verkar jag inte kunna se det längre. Har du bytt twitternamn eller något?

AnnaPanna

Önskar att min son ska kunna vara både dum och snäll, lessen och glad, lyssna och inte lyssna och vara säker på att jag är kvar och älskar honom. I min lilla familj vill jag inte sopa allt under mattan (inte heller älta). Jag vill att han ska få veta att man kan göra saker- pröva och misslyckas- till och med vara lite dålig på det man gör utan att världen går under.

Angående ADD utredning. Oavsett om du får diagnos eller inte verkar du ju själv veta en heldel om dig själv. Får du hjälp/tips av någon arbetsterapeut eller nått som kan hjälpa dig med till exempel smarta appar som kan stötta dig i vardagen? Tänker att det du upplever svårt säkert är svårt på riktigt för dig och att du behöver avlastas i det för att kunna ha energi till andra grejer- sådant du är överstyv på till exempel.

Amanda

Sånt jag fick, och vill ge mina två barn:
Allmänbildning
Frihet under ansvar
Humor
Pysselsaker
God och bra mat
Härliga jular
Trädgård, natur

Sånt jag inte fick, men försöker ge mina barn:
Studie- och arbetsglädje
Ekonomisk stabilitet
Aldrig snacka skit om släkt eller vänner
Aldrig dissa andras utseende, eller mitt eget
Förmånen att delta i trevliga och sansade vuxenfester
Vägledning och stöd i tonåren och upp genom vuxenlivet
Aldrig förlöjliga barnens manér eller kroppar

FL

Jag fattar inte ältande över sådana saker från sin barndom eller att döma sina föräldrar så. Klart det finns saker mina föräldrar gjorde som jag kanske inte vill upprepa som förälder men jag har inte trauman över bortglömda gympapåsar (även om det var jobbigt då (fast inte gympapåse för jag hatade gympa så det var perfekt). Man gör sitt bästa, det är inte hela världen så länge man inte kränker, slår, begår övergrepp eller annat som skadar själen. För mig är det helt orimligt att ställa kravet att inte bråka framför barnen även om jag givetvis försöker undvika det. Man gör sitt bästa, har man inte pengar så har man inte och därför är det så viktigt tycker jag att allt i skolan ska vara gratis.

Svar: Mina föräldrar gjorde så gott de kunde, men ändå har det satt märken på min själ. De kränkte mig aldrig medvetet, men jag upplevde många saker de gjorde som kränkande. Jag fattar att det måste ha varit svårt att vara föräldrar till ett psykiskt sjukt barn (det var alltså jag), men jag tänker inte sopa allt under mattan och låtsas som att det inte påverkade mig. Mina föräldrar var trots allt de viktigaste förebilderna i mitt liv och dem jag litade mest på, alltså gjorde det extra ont när de gjorde misstag. De är bara mänskliga och människor gör misstag, men jag tänker inte förneka att vissa saker från min barndom fortfarande gör ont.

Att glömma gympapåsen någon gång kanske inte är någon större grej för de flesta, men när man är "dampbarnet" i klassen och alla lärare tycker man är hopplös, oförskämd, dåligt uppfostrad, dum och jobbig så är det bara ännu en anledning att tycka att ungen är korkad. "Kan du inte ens packa lite kläder i en påse och ta med till skolan? Du är ju fan hopplös." fick jag höra av min klassföreståndare i fyran.
Anna

Anna

Jag hade en väldigt bra uppväxt, och det gick aldrig någon nöd på mig. Jag hade kläder, mat, leksaker osv. Men med en ensamstående mamma blev det aldrig över till något extra utöver det nödvändiga. Det var inget jag led av egentligen, men jag minns att det var jättejobbigt när vi kom tillbaka till skolan efter loven och skulle berätta vad vi gjort. Kompisarna berättade om utlandsresor och sommarstugor, medan jag bara varit i stan och kanske cyklat till det kommunala badet några gånger. Jag hade haft skitkul, men det bleknade i jämförelse, och jag kände mig alltid mindre värd.
Jag har själv inte råd med utlandsresor o dyl till mitt barn nu, men jag är istället klassens skitjobbiga förälder som alltid är på lärarna om att inte skapa liknande situationer.

becka

Ja, man påverkas mer än man förstår för när man växer upp är det det enda man vet, så då skäms man och lider i det tysta, tror dock att mina föräldrar gjorde vad de kunde men de var inte närvarande eller uppmärksamma. Själv beslöt jag redan som barn att aldrig skaffa egna barn, ville inte leva det livet...tror att det hela hänger samman.

Nikki

Att barnet ska få sånt som det tycker om och önskar sig i present. Inte bara sånt som är "nyttigt" hela tiden. Få ha på sig kläder i färger och stilar som det tycker om, inte bara det som fanns på den allra billigaste rean. Få bli undersökt av vårdpersonal och bli tagen på allvar för symtom. Inte själv behöva ta sig till vården för att föräldrarna inte har lust eller tid att följa med. Få 100% uppbackning om något inte funkar i skolan. Inte behöva sitta ensam på möten med lärare någonsin. Få tvätta sig regelbundet. Inte behöva riskera att bli retad i skolan och kritiserad av vuxna för att håret är smutsigt eller har haft samma kläder varje dag i flera veckor.

Joppan

Svårt det dör. Jag hade föräldrar jag kunde lita på, mamma var hemma (stor trygghet), vi fick frukt med oss till skolan osv. Men ekonomin var katastrof! Jag levde i ständig skräck att vi skulle vara tvugna att flytta, hörde mamma gråta om nätterna för att det inte gick ihop. När jag var 14 ringde fogden på dörren när jag satt och pluggade tyska-glosor. (Svårt att fortsätta plugga då...) När jag flyttat hemifrån visste jag att tog jag inte mina högskolepoäng fanns inga pengar att få hemifrån. Storögt hörde jag kursarna slänga ur sig att de fick ett par tusen till en kappa när de var hemma senast. Jag tänkte vilken lycka det varit för mamma med 2000 extra kronor.

Så jag vill att mina barn ska slippa den ekonomiska otryggheten. För den tär, den håller barn vakna om nätterna. Den får sjuåringar att hjälplöst säga att de inte behöver lördagsgodis, det är det enda de kan bidra med.

Mina barn lever inte i sån ekonomisk otrygghet. Å andra sidan är jag inte där när de kommer hem från skolan...

Hur man än vänder sig har man arslet bak!

Zoe

Jag vill att mina barn ska känna sig sedda och trygga
Att de ska växa upp med ekonomisk stabilitet
Att de ska inspireras att studera och arbeta
Att de ska bli självständiga och inte vara beroende av en man som de kan leva på

Tessan

Att svinga småbarn, plus en graviditet, är för många med add/adhd tillräckligt i sig. Jobbar man dessutom är det många som tids nog går in i den berömda väggen. Att du just nu inte förvärvsarbetar är nog precis som du skriver, bra, eftersom du då orkar vara förälder till dina barn. I ett livsperspektiv är ändå tid och energi för sina barn viktigare än ekonomi.

Kram på dig och hoppas du slipper vänta alltför länge på utredningen.

Emmy

Jag vill att min son alltid ska känna sig så trygg som möjligt. Min fasta tro är att trygghet stammar i rutiner; ju yngre barnet är desto fastare rutiner. Han ska heller aldrig ikläs dåligt samvete gentemot mig. Sedan ska han alltid vara hel och ren, få äta vad han vill i stort sett när han vill (fast alltid serveras bra mat) och få höra att han är älskad varje dag.

Min son är nu tonåring och ett minne han ofta återkommer till som något positivt men som jag skäms för är när jag småhotade hans ligist till klasskompis med att jag skulle komma och snöpalatset honom om han en gång till gjorde det mot min son. Jag har alltid varit värsta tigermamman.

Emmy

Snöpalatset=snöpula:)

jannika navjord

Gympakläder rätt dag, matsäck till utflykter (gärna med någon extra macka i för att bjuda den som har glömt)
och att ha gjort något på loven som är "värt" att berätta om är saker som jag inte fick så mycket a men som jag försöker trolla fram till mina barn. Samt hela underkläder.
Jag hade dock världens mest älskvärda föräldrar och hela min barndom var full av kärlek och välvilja kantat av noll ekonomi och bristande ansvarstagande men kärleken är det jag mins bäst.

jenny p

Jag tänker att det är på GRUND av den ev ADD:n (är under utredning för samma as we speak) som jag inte har något riktigt jobb. Därför att bara att få vardagen att gå ihop tar all energi.

Lina

Jag är inte förälder, men hoppas på att få bli, någon gång. Jag växte upp utan min pappa och trots all kärlek som mamma alltid gett (och andra runtomkring) så har jag alltid levt med känslan av att ha blivit bortvald och lämnad av min pappa. Inte ens mitt vuxna rationella jag kan hantera besvikelserna som uppstår gång på gång och så alltid har gjort. Så tröttsamt och ledsamt,
Nu har jag efter många år av ensamhet träffat mitt livs stora kärlek och jag tror och hoppas att mina eventuella barn slipper ha ett as till pappa.

Lina

Det är mycket som jag skulle vilka göra bättre men då jag också är kroniskt sjuk haft jag fått inse att alla rätt kommer det definitivt inte bli. Barnen har fått se mig ha panik, gråta, skrika, bråka, ligga i sängen etc etc. Något jag däremot tagit fasta på är att kunna säga förlåt och försöka förklara och bekräfta mina barn om jag gjort något felaktigt. Detta har mina föräldrar aldrig gjort. De sa inte förlåt även om det var uppenbart att de gått över gränsen liksom. Jag vet att jag i det ofta skämdes eller tog det som mitt fel. Än idag kan de inte yppa ordet "förlåt" till mig.
Om jag skrikit till barnens pappa brukar jag vara tydlig med att det är dumt att skrika så högt till någon men ibland blir man väldigt arg. Det brukar gå över och det är inte alls barnens fel.
Nu ska man ju inte göra allt möjligt bara man säger förlåt men jag tror det är viktigt för att känna självkänsla och självrespekt att få bekräftat att någon annan gjorde faktiskt fel emot en, även en vuxen kan ha fel och ett barn rätt.

Catarina - jag är inte bara psykolog utan också mamma

Mina föräldrar gjorde absolut inte så gott de kunde. Man kan ha betydligt högre krav på vuxna människor än så, visst fanns det mat, matsäckar, kläder och så men den emotionella närheten fanns det inget av. Inte mellan dem, inte gentemot oss barn. Helst skulle vi hålla oss undan och låta dem vara för sig själva. Inget engagemang. Ingen kärlek. (Vad jag vet om deras egen uppväxt är det helt förväntat också, hej anknytningsstörning säger tant psykologen.)
Så visst vi har gott om pengar och barnet kanske får mer saker än vad som är nyttigt. Men vad han ffa får är högar med kärlek, villkorslös och oändlig. Roliga dagar tillsammans. Traditioner och högtider. Speciella dagar. Vår tid och vårt engagemang. Alltid. Inte till överdrift för annat måste ju göras, men en tydlighet i att familjen är alltid viktigast. Sen kommer andra relationer. Sen jobb och annat "viktigt".

Martina

Jag närmar mig 30 och har två barn så detta med ens egen uppväxt funderar man ju såklart på rätt mycket. När jag tänker tillbaka så minns jag bara pappa. Minns bara honom typ. Han lämnade och hämtade mig hos dagmamman varje dag. Sedan hämtade han mig i skolan. Han fixade bästa utflyktsmaten, alltid oboy. Lagade god mat varje dag. Läste böcker för mig. Lärde mig simma och cykla. Vet inte om de har med att min mamma skiljde sig från pappa när jag va cirka 9 år och flyttade in hos en annan man i ett annat samhälle. Stannade såklart kvar hos pappa. Jag tror jag raderade ut henne då, för fy vad jag hatade henne, och herregud vad vi alltid bråkade. Nu är jag vuxen men helt förlåten är hon nog inte även om jag nu står väldigt nära min mamma. Förstår nu att vi är väldigt lika.

Jag vill alltså göra allt min pappa gjorde och hoppa över allt de där hur min mamma va.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog