Lady Dahmer

Hur vi vill bli sedda påverkas av normer
Selfiefeminismen och Instagram. Finns så mycket olika perspektiv i den debatten och jag står väl lite i mitten. Selfies ger oss makten över hur vi framställs och porträtteras. Jag blir subjektet istället för objektet, jag bestämmer, jag är in controll som man säger. Men är det verkligen så? De bilder vi tar är väl ändå påverkade av den ryggsäck vi bär med oss, våra önskningar hur vi vill bli sedda som i sin tur är en produkt av samhället och tiden vi lever i? Framförallt är vi alla produkter av normerna. Vi kommer ej undan den biten. Nu svamlar jag lite fritt men jag upplever inte att jag (OBS JAG, säger inget om nån annan!) blir mer frigjord av att upprepa samma gamla mönster även om det är jag som styr kameran. Jag förslavas snarare. Kanske för att jag är tjock? Jag vet inte. Men som tjock är man ju med på nåder. Vi får finnas om vi är snygga eller tilltalande. Om vi har kurvorna på rätt plats. (tits and ass) Det är patriarkatets regler. Vi lär oss tidigt att vi ska behaga den sk manliga blicken. Vad män tycker om oss är viktigt. Då duger vi. Och många, de flesta av oss är ju så otroligt hjärntvättade av den föreställningen att vi inte kan må bra om vi inte också får bekräftelse utifrån vårt yttre. Så vi anpassar oss, tar bilder ur rätt vinklar, poserar enligt alla regler för att framhäva (och dölja). Vi blir inte fria föräns vi släpper de kraven. Jag tror på det. Och när det gäller min position som tjock aktivist så har det alltid känts viktigt att jag visar bilder på mig och min kropp på ett vardagligare sätt, där jag tillåter mig själv att finnas och synas även när jag är trött ful sjuk eller bara står rakt upp och ner. Det funkar liksom inte att jag som tjock aktivist använder patriarkala knep för att främja normaliseringen och acceptansen av den tjocka kroppen. Och vem mår bättre i sin egen kropp av att se mig som mitt snyggaste när jag försöker uppmuntra publiken att skita i hur de ser ut? Fattar ni mitt svammel? [strategiskt placerad arm] OBS jag hungrar ju också efter att ses som attraktiv och är inte friare än nån annan. Min aktivism är ju främst för mig själv. För min skull. En process som jag kämpar mig igenom i realtid här framför en publik. ❤️
Cornelia

Du är så jäkla klok N! Beundrar dig verkligen! ❤❤❤

Malin

Jag tänker också att det är ett bildspråk man kan utforska, ändra vända och göra stor konst, det är inte bara att jag lägger upp för tittare, jag gör mig själv, jag avgör, inte bara som subjekt, utan som nåt annat helt befriat, det är viktigt att kunna läsa bilder, och jag hoppas att det tas upp överallt, för det är inte bara ett ansikte en kropp, en toalett, det finns så mycket mer och det hoppas jag att folk leker med, manér ja men man utvecklas också genom att prova, så ja mer selfies åt folket.

d_dan

wow, du skriver så att det dundrar om det!

Ida

Hmm håller nog bara delvis med det där om subjekt. Ja på ett sätt men man bli också ett objekt för andra att titta på. Detta behöver iofs inte vara "ofeministiskt" för det, men helt okomplicerat subjektivt blir det inte heller. Sen är jag skeptisk till att selfies leder till samhällsmässiga förändringar för kvinnor i stort. Det kanske det för, men kopplingen är för mig något oklar.

TTM

Kan någon hjälpa mig i mina funderingar månne. (?) Jag försöker varje dag att släppa ”oket” av patriarkala måsten om hur en ska vara ”knullbar” osv. Det går hyfsat, i alla fall om jag jämför hur det var för ca två år sedan. LD & SFK (WDF) har hjälpt mig oerhört mycket *kärlek på det*

Det jag tampas med varje jefla dag är följande:

Jag struntar i/lägger inte längre märke till andras kroppsliga utseende längre. Hjärna och kontext är grejen hehe :-) YAY!

MEN…jag kan inte släppa hatet mot min egen kropp. (O_o) ?
Varför? Jag hajar inte detta självhat jag bär på. Förstår inte hur jag ska släppa det. Jag ser människor med min egen kroppsform och har inga åsikter mer än snygg & klok person.
Men när det gäller mig själv…då jävlar är det följande som sker i min hjärna:

”Ful ful ful, usch, du är äcklig & tjock, klä dig inte så, visa inte dina armar, ser du sladdret, visa ej dina bck rolls, buuuuuu, du är äcklig…osv osv…” (O_o)

Hur kan jag se på andra som ser ut som mig med sådan acceptans & utan värderingar, och samtidigt hata mig själv så ofantligt? Varför ger jag mig själv mindre credd, mindre värde? Förstår inte dessa sjuka tankar.

Hänger någon med på hur jag menar? Känner någon igen sig alls?

Jag vill ju sluta. Sluta hata på mig själv. (^_^)

Svar: Jag vet inte om det här kommer hjälpa dig, men jag ser hjärnan som en åsiktsmaskin. Den spottar ur sig åsikter helt random om precis allting. Det är hjärnans jobb. Men bara för att hjärnan har den funktionen betyder det inte att den talar sanning. Eller att det finns någon substans alls i vad den bajsar ur sig. Så när min hjärna börjar så där så tar jag ett allvarligt snack med den. "Nu lägger du av med det där. Jävla trams, försöka få mig att tro på de där dumheterna. Tyst med dig och återkom när du har något snällt att säga." Så ungefär.
sofi9e

Loanne

Förstår precis vad du menar. Jag kämpar hårt med att inte tänka på mig själv ur bekräftelseperspektivet, men ack vad svårt det är! Vill så gärna vara en förebild för yngre genom att inte bry mig så mycket om det yttre, men det verkar fan omöjligt att komma undan den egna inarbetade kroppsnojan som utgår från de patriarkala normerna. Blir ARG när jag tänker på hur det är!
Älskar när du lägger upp bilder på dig själv precis som du ser ut, utan "försköning". Det är så underbart befriande! Tack för att du gör det du gör för mänskligheten! <3

Sara

Det är ett helt orimligt krav att ställa på någon människa att hen som privatperson ska vara "färdig" i de här avseendena. Att kräva av folk att de ska "leva som de lär" är att förbjuda dem att drömma om något annat än det som är för tillfället. Ett oerhört deprimerande perspektiv enligt mig. Och det kan vara ett sätt för dem som vill konservera världsordningen att trycka ner våra drömmar. Eftersom de vet att det är ett omänskligt krav att till hundra procent "leva som man lär", så är det också ett sätt att göra själva drömmen ouppnåelig. Vi är många som önskar oss en annan värld, samtidigt som vi är tvungna att navigera i den värld som är nu, med de redskap vi hittills har. Det är ingenting att skämmas för, det är precis som det måste vara. Du gör med din blogg en utforskande resa där du vrider och vänder på begreppen, synar dem i sömmarna. Framför allt är du på väg någonstans och har en ambition att förändra. Det är mer än vad de allra, allra flesta gör. Ett viktigt arbete som gör stor skillnad för många.

Svar: Jättebra skrivet!
En annan Sara

Mad

Såna kloka ord, från en klok och stark kvinna! Du är grym :D

p. [pretto, prett0]

Det är som om människor har ett behov av att läsa oss som böcker, som om vi skall signalera på utsidan vad vi är inuti. En avvikelse från en snäv norm läses med bred innebörd. Och tvärt om, en normnära utsida kan få människor att ifrågasätta det ovanliga eller oväntade inuti. Samtidigt tänker jag att det inte bara är jag som framställer mig som är svårt formad av normer och socialisering, utan i högsta grad även de som läser oss. Jag skärskådar mitt beteende, bryter och följer om vartannat, allt utifrån tillfälle. Ibland med flit ibland av tvång eller omständighet. Jag försöker ha fördragsamhet med de som läser mig "fel". Det är en mänsklig och nödvändig egenskap att kategorisera vår omgivning. Men ibland blir jag så trött.

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress