Lady Dahmer

Män förtrycker och det är vårt fel

Britta Svensson skrev ju en helt makalöst vidrig krönika häromdagen. Om ni missat den så råder jag er att läsa den nu på en gång: ''Som feminist har hon inget att lära mig''. Varning för grov victimblaming och allmän antifeminism (samt självgodhet ''JAAAAG har minsann aldrig varit med en elak man'').  ''Jag är ingen feminist'' skriver Britta och menar att feminismen har blivit överspelad. Vi har tydligen nått vårt mål. Enligt Britta alltså. Dvs samma kvinna som i nästa andetag skuldbelägger och lägger ansvar på kvinnans utsatthet på... ta da.. KVINNAN! En välbeprövad patriarkal teknik. Männen slår och det är kvinnornas fel som låter dem. Män förtrycker och vi får skylla oss själva som låter dem. Typ så. Men tydligen är feminismen onödig och slagna och ojämställda kvinnor kan absolut inte lära nån nånting om feminism.

Personligen tycker jag att det låter som att Britta Svensson har jävligt mycket att lära sig om feminism men å andra sidan vad vet jag, jag levde ju 7 år med en man som misshandlade mig. Men skit i mig nu, jag har massvis att säga men inget som är lika välformulerat som min vapendragare Flickvänmaterialets inlägg: "Britta Svenssons känsla". Läs det nu.

''Det finns ingenting att lära av ett offer. Det finns ingenting att lära av kvinnors berättelser om förtryck, ingen information att inhämta i hur svårt det är till och med för en högt ansedd och respekterad feminist och akademiker att lämna en man som behandlar henne illa."

Krabben
"Mamma, vad betyder krabb?" "Vad? Ingen aning? Var har du hört det?" "Det var en tjej dududududududu, det var en krabb dududududududu..." krabben
Vi vet vad vi har och detär bra, men inte vad vi får och då kanske allt går åt helvete

Nåt jag definitivt kan relatera till när det kommer till barnaskaffandet och kanske framförallt till när det gäller att skaffa flera barn är rädslan inför det som kommer, som man inte vet nåt om, som kanske fuckar upp det vi har nu, som kanske innebär nya utmaningar som vi inte är redo för eller kan hantera. Vi vet vad vi har och det är bra, men inte vad vi får och då kanske allt går åt helvete. 

Jag fyller ju fyrtio i år och försöker ställa in mig på att barnet som kommer kanske inte alls är friskt eller fri från problem. För så kan det ju vara. Oddsen är så mycket högre nu och med två friska barn så tänker jag ibland att NU, tredje gången gillt, händer det.

Jag försöker nästan intala mig själv, övertygad om att det egentligen är så, att barnet jag väntar har nån form av kromosomfel för att på så sätt förbereda mig för den chocken och utmaningen. Jag är livrädd att jag ska reagera som andra gjort innan mig, med negativa känslor, med avståndstagande eller till och med avsmak. För mitt eget barn! Tänk om det blir så och tänk om jag då ångrar mig? Varför tar jag ens risken? Vad har jag gjort?

Så kan jag tänka och känna emellanåt och jag vet inte vad jag är mest rädd för: att det är nåt ''fel'' på mitt barn eller att jag inte kommer vara en värdig förälder till det om det är så. (Sen får jag såklart grymma skuldkänslor över att jag ens tänker så här.)

ultraljud

Jag har alltså inte gjort nåt KUB och kommer inte göra det heller ifall nån undrade. Testet skulle ju ändå inte förändra nåt eftersom att jag inte tänker göra abort oavsett resultat och fostervattensprovet innebär risk för missfall och det vill jag ju inte heller riskera. Det får helt enkelt bli en ''överraskning'' vid förlossningen, om man säger så.