Lady Dahmer

Vi vet vad vi har och detär bra, men inte vad vi får och då kanske allt går åt helvete

Nåt jag definitivt kan relatera till när det kommer till barnaskaffandet och kanske framförallt till när det gäller att skaffa flera barn är rädslan inför det som kommer, som man inte vet nåt om, som kanske fuckar upp det vi har nu, som kanske innebär nya utmaningar som vi inte är redo för eller kan hantera. Vi vet vad vi har och det är bra, men inte vad vi får och då kanske allt går åt helvete. 

Jag fyller ju fyrtio i år och försöker ställa in mig på att barnet som kommer kanske inte alls är friskt eller fri från problem. För så kan det ju vara. Oddsen är så mycket högre nu och med två friska barn så tänker jag ibland att NU, tredje gången gillt, händer det.

Jag försöker nästan intala mig själv, övertygad om att det egentligen är så, att barnet jag väntar har nån form av kromosomfel för att på så sätt förbereda mig för den chocken och utmaningen. Jag är livrädd att jag ska reagera som andra gjort innan mig, med negativa känslor, med avståndstagande eller till och med avsmak. För mitt eget barn! Tänk om det blir så och tänk om jag då ångrar mig? Varför tar jag ens risken? Vad har jag gjort?

Så kan jag tänka och känna emellanåt och jag vet inte vad jag är mest rädd för: att det är nåt ''fel'' på mitt barn eller att jag inte kommer vara en värdig förälder till det om det är så. (Sen får jag såklart grymma skuldkänslor över att jag ens tänker så här.)

ultraljud

Jag har alltså inte gjort nåt KUB och kommer inte göra det heller ifall nån undrade. Testet skulle ju ändå inte förändra nåt eftersom att jag inte tänker göra abort oavsett resultat och fostervattensprovet innebär risk för missfall och det vill jag ju inte heller riskera. Det får helt enkelt bli en ''överraskning'' vid förlossningen, om man säger så.

B

Själv skulle jag inte ha några skuldkänslor av att undersöka fostret. Det finns så många barn/människor på jorden redan att jag nästan skulle känna mer skam av att bidra till större överbefolkning.

Svar: Sorry, det skulle inte bli ett svar till någon, men nu blev det så.
lina

Matilda

Jag är så lättad över att du skriver om tankar som dessa. Jag relaterar och får dubbla skuldkänslor. Tack. Du är fantastisk.

Binki

Skitläskigt att utmana ödet. Jag var ganska chillad med de tre första men stressad inför det fjärde, mest inför tanken på hur mycket ett barn med större än vanliga behov skulle dominera min tid - det skulle bli så lite över till de andra (deras far var redan då oengagerad). Allt gick bra! Håller tummar och tår för att din minsting blir som min fjärde, en glad liten person som älskar folk och sover var och när som helst!

ozzy

Tror det är vanligt att man känner som du gör, inte för att det gör din känsla mindre jobbig det är inte så jag menar.
Har en nära anhörig som när hon väntade sitt tredje barn mådde psykiskt dåligt hela graviditeten för att hon tänkte att man kan inte få tre friska barn på raken, hon tyckte att hon förhävde sig för att hon ville ha ett barn till och att det skulle straffa sig.
Hoppas att du kan njuta lite av graviditeten i alla fall och att allt blir bra.

Elin

Sen är det ju inte alls säkert att det märks redan vid förlossningen. Det finns "avvikelser" av massa olika slag som uppmärksammas senare i livet. Autism till exempel. Dessutom kan ju vad som helst hända. En bilolycka kan förlama ett barn, en cykelolycka kan ge hjärnskador som kanske är tuffare att leva med än till exempel Downs. Man vet ju aldrig vad livet ger en. Men jag förstår dina tankar, men tänker samtidigt att det löser sig ❤️

mama

Jag gjorde moderkaksprov tidigt, i vecka 11, pga släktrelaterade sjukdomar. Kort o gott får man ej ett värdigt liv (om fostret överlever hela grav o förlossning). Va livrädd för missfall då jag haft 2 st tidigare. Ej relaterade till detta prov. Allt gick bra denna gång och vi har en frisk dotter idag. Vette fan om jag vågar mig på fler barn.. Med allt krångel som vi haft ?

Emelie

Jag tänker nästan precis som du. Väntar mitt andra barn, fyller 34 år i år och blev erbjuden gratis Kub-test. Dock har jag valt att genomföra testet. Dels för att det är ett sätt att upptäcka allvarliga fel på fostret (nu pratar jag inte om trisomi 21 utan fel som faktiskt kan påverka livskvaliteten) och dels för att jag vill ha en extra chans att se det lilla livet därinne. Sen om det skulle visa sig att något eventuellt var fel med fostret så tänker jag som du, inget fostervattenprov och ingen abort, men oroa mig över att inte vara en tillräckligt bra förälder det gör jag redan så det blir nog ingen skillnad där.

Tove

Du är så bra som skriver öppet om svåra ämnen<3

Caroline

Jag har valt att göra kub-test med båda mina barn. Vi visste att det inte skulle förändra något, abort har aldrig varit något alternativ oavsett resultat men vi ville i så fall vara förberedda på vad som komma skulle så det inte skulle komma som någon chock när barnen väl föddes.

Sara

Vi valde att göra KUB, med inställningen att inte gå vidare med fostervattensprov även om proverna visade förhöjd risk men med tanken att vi då skulle ha mer tid att förbereda oss på tanken på att kanske få ett barn med kromosomavvikelser.

Mammahäxan

En av anledningarna till att jag inte skaffade ett tredje barn var faktiskt det. Att jag inte visste om jag hade orken att ta hand om ett barn med funktionsvariation. För jag skulle inte göra nåt KUB test för det hade inte spelat nån roll. Hade inte klarat att göra abort pga av annan kromosomuppsättning. Orken handlar inte bara om barnet utan också om att hantera omgivningen, vården, extra resurserna som kan behövas. Har mött många föräldrar som har barn med olika svårigheter. Många av dem är vardagshjältar, för de måste kämpa för självklara rättigheter för sina barn, även när barnen är myndiga.

Marie

Det här är ett jättestort skäl till att jag tvivlar på om jag ens kommer skaffa ett barn. Inte för att det är fel på personer med funktionsnedsättningar, men för att jag inte vill ha den livsstilen det innebär med all extra stöttning som behövs och all ständig kamp mot samhället. Även med KUB och andra prov kan det ändå hända olyckor senare i livet.

Svar: Om man har den inställningen så är det verkligen bäst att inte skaffa barn :)
Malin

Maria

Ett av mina fyra (nr 2 i ordningen) har autism och gad. Två tunga och svåra diagnoser som inte "syns" på några test. Jag har så ofta funderat på vad jag gjort om jag vetat innan. Om jag kunnat göra ett test och fått veta att det var så här hon var, innan. Så svåra känslor och tankar, men så viktiga. För med all teknink och alla framsteg, så vet vi inte vilka val våra barn kommer att ställas inför. Det jag kommit fram till är att livet som barnet får måste avgöra. Vår flicka har ett bra liv, men fyllt av ångest. Oron över framtiden färgar hela min tillvaro, med statistik som pekar på självskade beteende, anorexi och självmord. Men jag måste se min flicka nu och det liv hon har och hoppas att jag där framme i framtiden har kraft, kunskap och mod att möta allt som står framför henne och oss. Men om jag vetat redan i magen...om hon då fått slippa all sin ångest, men då hade jag ju aldrig fått älska henne...det själviska, det stora och det svåra...
Men så bra att du vågar skriva om det onämnbara, det jag gömmer längt in i mitt hjärta och aldrig kommer släppa fram, tvivlet. Valet. Idag är jag tacksam att jag inte behövde välja.

Svar: Så stora och svåra tankar, inget är självklart. Modigt av dig att tänka och säga högt, och såklart förstår jag ditt val att gömma tvivel i hjärtat. Inget vettigt får jag fram, dock var intentionen att förmedla medkänsla, sympati, lite medmänsklig kärlek...
Pertan

Christina

Kan relatera, fick fjärde barnet för ett halvår sedan och var rädd hela tiden. Rädd för förlossningen också. Och alla säger "Men det har ju gått bra tre ggr tidigare?" Ja. Exakt.

Såhär långt har allt gått bra :) Sen kan jag inte avstå barn av rädsla för vad som kan hända. Allt man älskar kan tas ifrån en, men man måste leva ändå.

Elin-kristen feminist

Jag är ett år för ung för att få KUB gratis men hade jag fått göra det hade jag antingen gjort det för att få se bäbisen och kastat kuvertet och berättat för barnmorskan att jag inte vill att hen nämner resultatet på KUB oavsett hur det ser ut eller hoppat det. Jag hade inte gjort fostervattens- eller moderkaksprov eftersom jag inte skulle vilja utsätta mig för missfallsrisken. Jag tror att det finns eller är på gång ett test där man enbart via mammans blod kan hitta kromosomfel, det skulle jag kunna överväga eftersom de kromosomförändringar som inte är förenliga med liv är något jag faktiskt skulle kunna göra abort för.

Just att få reda på att barnet har DS tycker jag inte säger så mycket, det trots allt ett väldigt varierat funktionshinder. Det kan innebära att en person funktionsmässigt är mer som en bäbis till ett ganska lätt funktionshinder, vad jag vet har en del med DS tom kunnat gå ut vanligt gymnasium och många kan ha åtminstone lättare jobb och ha en ett ganska självständigt liv. Min systers vän har en dotter med DS som börjar närma sig trettio. Hon kan bo själv med assistent och har ett jobb och ett socialt liv med vänner och intressen. Ja, hennes mamma är fortfarande en mer aktiv del i hennes liv än hennes syskons men jag har svårt att se att det är så svårt att hon eller hennes föräldrar har ett svårt liv pga hennes funktionshinder.

Svar: Så hoppas jag dock inte du eller andra gör, att göra KUB bara för att se barnet o sen kasta kuvertet och inte bry sig om diagnostiken! Det är att belasta en redan hårt ansträngd verksamhet, slöseri på resurser och att ta tid från något par som verkligen kunde behövt den.
Monika

Malin

Det är meningslöst att tänka att barnet avviker för att bli mindre skakad om det är så. Det blir en chock och en sorg ändå. En tid. Sedan kommer du över det och livet kommer gå jättebra ändå.

C1

Vår tvåa är död. Vi skulle haft 3 barn i livet, men fick bara ha det en kort tid. Den tiden var ingen dans på rosor. Hen var svårt sjuk. Så ovanlig, att ingen läkare begrep. Tog några månader. Sen fick vi svaret.

Men jag ångrar hen inte. Aldrig i livet! One year of love is better than a lifetime alone. Även om vi bara fick betydligt kortare än ett år. Men aldrig i helvetet jag gör om det. Hade hen fortsatt att leva hade jag farit in i väggen med samma kraft som ett tåg i full fart.

Jag gjorde inte nupp/kub. Jag ville inte göra fvp så då var det ingen ide med nupp. Dessutom är det bara ETT FÅTAL diagnoser/ kromosomfel man upptäcker då. Så mycket annat som kan gå fel ändå. Vårt barn var det absolut inget fel på. Men hen var inte skapt för detta livet. Tyvärr.

Vad jag ville ha sagt? Kanske att det blir som det blir och inget man kan styra över. Charmen med livet så att säga. Och till de som väljer bort barn av rädsla för att något kan hända - då väljer man bort fantastisk lycka. Oändlig lycka.

Glädje och sorg, hand i hand.

Svar: <3
Lady Dahmer

Ann

Ursäkta att det inte har någon relevans till inlägget men jag skulle vilja tipsa dig om dokumentären Tricked som finns på Netflix. Den handlar om prostitution och sexslaveri i USA Jag tycker alla borde se den.

A-K.S-Dagdrömmaren

Jag väntar mitt fjärde barn och har också såna funderingar. När jag var hos barnmorskan kändes det nästan som hon verkligen ville att jag skulle göra ett fostervattenprov, för jag är ju ändå 35. Jag kände mig jättegammal när jag fick därifrån och funderingar på att jag kommer få ett barn med massa fel har ökat. Kub erbjuds inte i mitt län utan då får man åka nån annanstans. Men om jag hade gjort testerna och något visade sig vara fel så tror jag inte att jag skulle klara att göra abort ändå. Jag är övertygad om att jag skulle älska mitt barn även om det har nåt "fel". Det som oroar mig mest är om jag skulle orka med ett barn som har massor av hälsoproblem. Blev nästan utbränd efter att min bror blev svårt handikappad efter en olycka för två år sen. Fast jag antar att man inte har något annat val än att orka.....
Vi får nog ta och träna på att inte oroa oss, det gör ändå ingen nytta <3
Kram

Caroline

Efter första förlossningen behövde jag intensivvård, efter andra förlossningen behövde bebis vårdas på neonatalen. Alla är friska idag och vi har en härlig liten familj. Jag vill så gärna ha ett tredje barn men är orolig att det ska bli tredje gången gillt och att något kommer gå allvarligt fel.

Svar: Jag förstår dina känslor men ska vi prata om tredje gången på något magiskt sätt så skulle det lika gärna kunna vara gången då allt klaffar. De flesta kvinnor behöver inte intensivvård efter förlossningen och de flesta barnen behöver inte neonatalvård så har du gjort bägge så borde det statistiskt sett vara dags för en fullkomligt normal förlossning.
red

Tove

Tycker det absolut värsta med att vara gravid (och ha spädbarn) var den konstanta nojan över att något var eller kunde bli fel. Jag gjorde kub fast jag bara var 23 och 25. Mest för att jag inte hade en aning om hur jag skulle känna om det visade på något och ville ha all fakta för att göra ett val. Och den känslan skäms jag för, att inte känna direkt att det inte skulle spela någon roll. Nu visade det ingenting så jag vet fortfarande inte vilket val jag hade gjort om fostret visat sig ha något kromosomfel.

Anna Lindgren

Hej! Jag är en ensamstående kvinna som valde att skaffa barn utan en man. Genomförde en provrörsbefruktning i Danmark och min lilla flicka är snart 3 år gammal. Måste säga att det är modigt av dig att våga skaffa barn efter 40. Jag hade aldrig vågat utsätta mitt framtida barn för dem riskerna. Usch, finns alla möjliga fel som kan hända. Vill inte vara så egoistisk. Man behöver inte vänta in den "rätta mannen", Jag gjorde det på egen hand.

OBS!! inget illa menat, vi kvinnor e alla olika!

Svar: Vad menar du med alla möjliga risker? Vad jag vet så ökar risken för missfall ganska markant med kvinnans ålder, men det är ju snarare något som drabbar kvinnan och inte barnet. Sen ökar risken för kromosomfel som t.ex trisomi 21. Men vid 40 är så vitt jag vet sannolikheten för att få ett friskt barn mycket större än att få ett som har någon form av kromosomfel. Att skaffa barn är och bör vara en egoistisk handling.
Lady Dahmer

Självkärlek

Tack för att du delar med mig!

Jag har själv inga barn ännu men vill gärna skaffa i framtiden. Känner själv oro inför hur jag ska orka med ett "vanligt" barn. Tycker jag inte har mkt energi kvar efter jobbet som det är nu. Min oro ligger i hur det då skulle vara att få ett barn med extra behov. Skulle jag orka det. Dessutom är ju kommunerna hårda med att bevilja stöttning nu för tiden.

Becks

Hej! För ett tag sedan läste jag boken "oron som gör oss till bättre föräldrar" där de talar om allt från oro under graviditet till ens oro för olika saker när barnen väl är födda. De skrev bland annat om att många har just denna oro ju fler barn de får, de beskrev att det är hjärnans sätt att förbereda oss för att kunna anpassa sig till förändringar eller förebygga potentiella hot (detta med hot var mer angående tvångstankar när barnet är fött) Något de skrev som jag tyckte var så bra (eftersom jag själv känner igen oron) var att hjärnans "logiska" slutsats borde egentligen vara "om jag har fått två friska barn så talar oddsen för att jag kommer få ett friskt barn nu också" jag blev lite häpen när jag läste det då jag aldrig tänkt så! Svårt att beskriva på ett bra sätt vad de skrev, så mitt tips är att låna den boken! Jag tyckte den var jättebra! :)

Svar: "Usch för sånna som dig." Gå prata med rektorn. Och på vägen dit, ta en kurs i social färdighet för att kunna förstå vad som är lämpligt att säga till andra och när man bör hålla tyst, den icke-anonyma Anna Lindgren.

"Jag hade aldrig vågat utsätta mitt framtida barn för dem riskerna. Usch, finns alla möjliga fel som kan hända. Vill inte vara så egoistisk.”
Turtle

Anna

Det var en stor anledning till att jag "bara" har ett barn. Varje gång jag började tänka att det kanske skulle vara trevligt med ett till stötte jag på gravt handikappade barn som nästan inte kunde röra någon del av kroppen, eller ens sitta upp. Jag klarar knappt av ett friskt barn, vet att jag inte skulle kunnat ta hand om ett som behöver så mycket mer hjälp på ett bra sätt. Får vara nöjd med det underbara barn jag har!

Jessica

Min mamma födde ett barn med cerebral pares. Barnet levde i cirka 2 år i oviss. 8 år senare vågade hon testa igen och jag kom till. Min syster födde också ett barn med cerebral pares och detta har gjort att jag känner mig rädd för att skaffa ett eget barn. Jag ser hela processen där min syster helt plötsligt måste ta en kamp mot samhället, hur alla bara sviker. tycker det är skönt att du vågar prata om det, för det är inte alla som vågar det. Livet är lotteri och man vet aldrig vad som kommer hända. Jag hoppas bara att rädslan för att skaffa barn kommer avta, för i slutändan om man bortser från kampen mot samhället så får jag otroligt mycket kärlek från mitt syskonbarn.
Lycka till med allt!

Magdalena

Jag har inga barn själv, men längtar tills jag (förhoppningsvis) kommer få. Är 33 nu och kommer ju då vara allt mellan 35 till 40+ och funderar en del på just det här med om barnet/barnen kommer vara "friska". Men en kollega till mig, som fick sitt första vid 38 och andra vid 40, sa en sak som fastnade. Vid första barnet kollade de ingenting, endast RUL, och barnet kom ut utan några "fel". Vid andra gjorde de KUB m.m. med tanken att "vi har ett "friskt" barn och skulle något visa sig vara "fel" med det andra, då nöjer vi oss med ett" ungefär. De kände sig inte alls redo för ett barn med funktionsvariationer. Jag tycker att det är en ganska bra tanke, om en verkligen känner att en inte kommer "orka med". Eventuellt kommer jag göra så.
Annars tycker jag det verkar som om väldigt många, iaf i min närhet, endast gör KUB för att få se barnet tidigare, utan en tanke på vad det faktiskt kan innebära. Jag har faktiskt tänkt på dem som lite "giriga" rent utav.

Jannika Navjord

Jag fattar precis hur du menar, fyller 41 om några dagar och väntar barn nummer fem om en månad (en helt oväntad liten överraskning. jag valde att inte göra KUB test av samma anledning som du, det hade liksom inte spelat någon roll...Är livrädd för förändringarna som kommer eftersom flera av de andra barnen redan är stora och vi har flera olika diagnoser här hemma men liksom har hittat ett lunk som typ funkar. Det är asläskigt att införa en varelse in till detta och tanken på fler diagnoser av olika slag ger mej ångest ibland men man klarar det mesta och växer med uppgiften. Jag försöker att inte tänka för mycket utan bara ta allt som det kommer. det kommer bli kaos men kaoset kommer vara mitt och bli underbart. KRAM

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress