Lady Dahmer

Uppkörning och MVC

uppkörning

Jag har bokat tid för uppskrivning och uppkörning nästa vecka och hoppas bebisen håller sig på plats tills dess. Jag har väl inga illusioner om att klara det på första försöket, men tänkte att jag iallafall ska försöka och anstränga mig. Jag kan ju köra! Jag kör bra! Jag kör försiktigt och defensivt och de fel jag gör är aldrig farliga (typ kör tio kilometer för sakta, får motorstopp ibland vid start). Men nervositeten?! Stress?! Jag kan inte hantera det alls.

Ni minns ju när jag skulle göra lilla uppkörningen med annan lärare och bara fuckade upp allt pga var så jävla nervös och skakis. Och shit kan ju happen. Situationer jag aldrig stött på innan kan ju uppstå, som den där gången jag hade lektion och skulle ut på motorvägen och 1. inte fick plats! Och var tvungen att sakta ner på infarten samtidigt som 2. det blev köbildning bakom mig av andra som ville på?! Hade jag ej haft Iza som ba ''andas och gör så här...'' så... ja ni hajjar. Shit happens.

Vi får se hur det går. Det är väl fifty-fifty liksom. I värsta fall får jag köra upp med avslagsblöja och läckande pattar medan pappa Oskar roddar skrikande bebis. Det ska väl också gå.

tajt

Tajt åt magen nu.

Vad jag inte bokat tid för dock är besök på MVC. Jag skulle haft ett möte förra veckan men gick inte pga så ont hela tiden. Ont när jag går. Ont när jag står, sitter, sover, andas, existerar. Jag åker på körlektionerna, thats it. Att bara lämna Tamlin på förskolan är en pärs. Och nu har jag som sagt inte bokat några fler möten på MVC och planerar heller inte att göra det men oroar mig då såklart över detta. Tänk om nåt är fel på mig eller bebisen och jag missar det pga inte går dit? Jag har varit där sammanlagt tre gånger.

Från gudinna till medelålders truckförare med ölkagge

Gravid med Ninja vecka 40:

1929760_11901114020_4298_n1929760_11901119020_4639_n

Här ser ni nån som klär som gravid och vilken tjusig mage va? Inte en bristning heller. Minns att jag aldrig känt mig snyggare än här, alla komplex och ångestkänslor kring tjock mage eller tjock kropp försvann, jag kunde puta utan att känna skam. (på den här tiden var jag inte tjock innan jag blev gravid, men jag var övertygad om att jag var det eftersom att jag gått upp i vikt sen min underviktiga tid och folk börjat påpeka detta. Hade mycket ångest, försökte banta ''tänka på maten'' och vägde mig ofta. Minns att barnmorskan skrattade rakt ut när jag frågade om min ''övervikt'' kunde vara skadlig på nåt sätt.

Gravid med Tamlin, vecka 40 samt vecka 36:

31097_401767074020_577918_nvecka 40

Här var jag redan tjock och ångesten var större än nånsin över detta. Körde stenhård LCHF som visserligen gav min mage och kropp ett hallelujamoment minst tio gånger varje dag men som inte desto mindre var destruktiv med tanke på den fixering vid kropp och kost jag hade. Som innan kunde jag dock släppa dessa tankar iom graviditeten och kände mig snygg... nej vacker. Gudinna osv.

Får fantastisk hy och hår som gravid och den där glowen alla babblar om. Sen att man mådde som en gammal avställd gaffeltruck är en annan sak. Foglossning OCH en liten vild och galen Ninja på två bast att ränna efter.

Gravid med avkomma #3, vecka 38:

  

Tänker inte lika mycket på att jag är tjock längre, ni som följt mig länge vet mitt kamp för att kunna släppa och bara leva. Det funkar väl sidådär, som för alla andra, vissa dager är fria och sköna och andra dagar påminns man om ångest och kroppskrav.

Men tillbaka till gravidmagen, som alla kan se så har kanonkulan liksom förlorat lite eh spänst per graviditet. Från toppig rund klassisk gravidmage till medelålders mans ölkagge. Men bra barn blir det ändå!

Kommer vi få plats på förlossningen?
Vecka 38.     Mår skit men ser ut som en jävla gudinna.  Hela den här graviditetsgrejen har alltid fått mig att känna mig som just en gud också. Att skapa liv. Bygga en bebis i min kropp. Och att sen kunna mata den med bröstet. Att vi kvinnor gör detta och ändå inte dyrkas som gudar på alla platser på jorden är ett mysterium. Att män ser sig som överlägsna oss när de saknar denna förmåga? Pft!  OBS här vill jag lägga in en brasklapp: man är inte mer eller bättre kvinna för att man kan eller väljer att bli gravid. Inte heller ska vi likställa kvinnoskapet med barnafödande eller ställa det kravet på kvinnor. Jag slits mellan detta och att vilja hylla vår förmåga. Hoppas det är möjligt att förstå ena samtidigt som man gör det andra. ?? Jaja anyway.  Vecka 38 och snart i mål.  Strategi för förlossningen: Tvinga mig in på Huddinge dvs säga nej tack om de försöker hänvisa mig vidare och åka dit ändå. Så får det gå som det går.  När jag skulle föda Tamlin så tvingades vi till detta pga olycka samt köbildning pga olyckan på vägen mot Södertälje. (Som vi hänvisats till). "Vi kommer ändå!" vrålade maken stressat i telefonen medan vi paniksvängde in på sista avfarten innan haveriet. Och det löste sig. Hade vi siktat mot Södertälje så hade jag troligtvis fött i bilen. Tamlin kom snabbt nämligen.  Jag föder mycket hellre barn i väntrummet på huddinge än i bilen mot nåt sjukhus för långt borta. Vi har redan 45 minuters resväg som det är och jag är jävligt nojjig.  Har nån av er gjort nåt liknande? Och vet nån av er hur det funkar med BB? Får man som tredje gången giltare ligga kvar ett dygn på BB? Jag är lite orolig för att skickas hem då vi bor så pass långt ifrån sjukhus, tänk om nåt problem uppstår? Sist förlorade jag så mycket blod att jag var tvungen att ligga kvar.