Att stoppa in kuken i någon är föga imponerande
Alltså fy fan, jag läser era kommentarer och blir så jävla ledsen över vad flera av er får eller fått utstå från era partners. Va fan?! Jag vill säga åt er att lämna, stick, skit i skithögen han är inte värd er men jag vet att det inte är så enkelt speciellt inte om man har barn eller hus ihop eller ekonomin sätter hinder. Men jag hoppas verkligen att ni tar er ur inom en snar framtid. En relation där den ena behandlar den andra så pass elakt har inget att bygga på, inget att leva vidare i. Och jo det ÄR elakt som fan. Det finns ingen kärlek i det alls. Men vi normaliserar det till slut, anklagar oss själva istället, gräver oss djupare i självhat och liksom finner oss i att bli behandlade som boskap. Men vi är värda så mycket mer. Tro inget annat och förvänta er inget annat. Som en av er säger i kommentarsfältet:

"Stackars UNDERBARA kvinnor som med sina FANTASTISKA kroppar föder barn. Vad i helvete gör män med sina kroppar som är lika beundransvärt? Att stoppa in kuken är verkligen föga imponerande."

Och nu är inte män svaret heller och vi borde ju klara oss utan deras bekräftelse men jag fattar ju också att ingen vill vara ensam så man oroar sig såklart att man inte ska kunna älskas av nån pga hur man ser ut eller pga hur mycket man väger men det är inte heller sant. Det finns faktiskt relativt rimliga män därute som skiter i extra kilon och rynkor, som är kapabla att älska och trivas ihop med er genom åren oavsett hur mycket ni förändras utseendemässigt. Kanske är jag på extra bra humör idag men jag skulle våga påstå att majoriteten vanliga karlar är precis så rimliga. Sen har ju män andra issues som vi måste stå ut med hehe men ja ni hajjar. You can do better. You deserve better. Tro på det. Isabella Löwengrip / Blondinbella skrev så bra om detta för ett par år sen. Hon reagerade på att Bingo Rimér kallade Katrin för fet kossa och skrev då detta inlägg som sätter fingret på hur en relation ska kännas och vara.

”Jag måste kunna vara trygg i min relation. Få se ut hur jag vill, äta vad jag vill utan att Odd kommenterar det. Skulle jag tycka att det var jobbigt att komma ut från badrummet med självlysande finnar i ansiktet eller sitta i sängen naken med magen som trycks i hop, hade det inte fungerat i vår relation. Man måste få vara sig själv. Få släppa garden. Ska man varje dag lämna lägeheten och prestera och träffa folk så måste man få komma hem och bara dra på sig mjukisbyxor och bara vara. Annars sprängs man.

För mig är det nog det som är en trygg relation. Att veta att Odd älskar mig och tycker att jag är vackrast i världen trots min acnehy eller att min mage aldrig någonsin har varit platt. Innan jag träffade Odd tänkte jag ibland på hur min mage såg ut om jag satt ner på stranden i bikini eller gick naken runt hemma. Med Odd som livspartner så har jag aldrig någonsin tänkt den tanken. När jag var nyförlöst var magen sådär mjuk och dallrig som den är, trots att jag var naken inför honom och gick runt i nättrosor och med världens största binda i på sjukhuset så fick han mig att känna mig som världens vackraste mamma till vårt barn. Det är så det ska vara. Alltid.”

Skulle min man berätta för mig att han inte är ok med min kropp, min vikt, mina bröst eller vad det nu må vara så skulle detta bara sabotera vår relation. INGET skulle bli bättre av det. Det skulle bara bli sämre. Jag skulle må sämre, jag skulle tycka mindre om mig själv, jag skulle tycka mindre och sämre om honom, jag skulle lita mindre på honom, jag skulle känna mig mindre älskad och mindre accepterad av honom.
Vad tycker din man om din vikt och din kropp?
I en facebookgrupp nära dig så postar en ledsen kvinna ett inlägg som många av oss kanske känner igen. Iallafall situationen. img_5457.jpg Hennes man är, efter två födda barn, missnöjd med sin partners vikt och kropp. Han säger att det inte gör nåt att hon blivit fet men att han inte tycker att hon är attraktiv längre. Låt detta sjunka in. Föreställ er att personen ni älskar mest säger detta till er. Föreställ er att personen ni lever tillsammans med och vill fortsätta leva med säger detta till er. Föreställ er att personen som ska älska er mest säger att nej, du duger inte längre. DU DUGER INTE LÄNGRE. Föreställ er de känslorna. Jag kan knappt. Det gör fan för ont.  Jag säger inte att jag aldrig har tvivel, jag har fått frågan massa gånger från läsare, följare och annat löst folk huruvida Oskar tycker si eller så om min viktuppgång. När vi träffades vägde jag runt 50 kilo och idag väger jag närmre 90. Det är stor skillnad. "Vad tycker Oskar om din viktuppgång?". Jag vet inte. Klart jag funderar på det ibland. Klart jag oroar mig. Klart jag är rädd att min man ska tycka att jag är ful eller äcklig, den rädslan har jag burit med mig hela livet oavsett vikt dock för jag är liksom ni andra så jävla indoktrinerad i att anpassa mig efter vad män tycker om mig och mitt utseende att det är svårt att släppa även fast jag vet bättre idag. Även fast han inte antytt nåt annat än att han tycker jag är lika fin som alltid. Men tillbaka till henne - inte just specifikt kvinnan i inlägget men kvinnan som är som hon - hon som nu planerar att träda in i den eviga cirkeln av självhat och bantning, för att hennes livspartner sagt åt henne att hon inte duger längre. Hur fan ska hon göra? En del ropar ''lämna'' och ja det är ju en vanlig gut reaction, jag tänker lika, men så enkelt är det ju inte. De i exemplet har barn ihop dessutom. Det har många. Då blir det ännu svårare.  Och jag känner så jävla många kvinnor som vittnar om samma sak. Om män de varit tillsammans med som ställer krav på deras kroppar och utseenden. När barn blivit födda och kvinnokroppen förändrats, när hon är trött och sliten och inte pallar sminka och piffa och hon inte är lika tajt eller sexig som innan. Kvinnor som åldras blir dessutom inte sällan utbytta mot yngre varianter. Jag känner så många kvinnor som hatar sig själva och som inte kan tillåta sig att vara lyckliga eller känna sig nöjda för att deras man recenserat dem och kommit fram till att de föredrar nåt annat. Självklart kommer det en jävla snubbe in i diskussionen och säger vad han tänker om allt: img_5460.jpgimg_5461.jpg Jag vet inte ens vad fan jag ska säga. ''Jättebra att han är ärlig med sina sexuella preferenser för nu kan du ju jobba fram en lösning dvs anpassa dig så att han blir nöjd och glad igen!" Jag är jättenyfiken på vad hans lösning är på detta. Verkligen. Och nej ärlighet är fan inte det bästa? Varför tror folk det? Tänk om mam skulle vara ärlig med allt man tycker, fy fan vad otrevlig vardagen skulle vara. Låt oss säga att jag tycker min mans kuk är för liten, vad fan ska han göra med den informationen???? Det skulle ju bara få honom att må dåligt. Skulle min man säga att han är missnöjd med mina hängiga bröst eller feta kropp så skulle hans ärlighet bara sabba vår relation. "Vad tycker din man om din vikt?" frågar folk på allvar. Som att det är rimligt att jag ska ha det i åtanke eller ta hänsyn till det. Och ja jag vet inte som sagt. Vad tycker han? Vad ska jag göra åt det om han tyckte si eller så? Han gör iallafall ett bra jobb att dölja eventuell avsmak. Och så här pratar han om mig när han tror att jag inte hör: OBS! Jag vill gärna diskutera sakfrågan i sig, paret på screenshotsen är irrelevanta. De får bara fungera som exempel i en större fråga som är ganska vanlig. Låt oss ej spekulera kring dem. 
Är det ok att låta barnen stanna hemma från skolan?
Såg en diskussion i en av mina guilty pleasure-bloggar om huruvida det är ok eller inte att låta barnen vara hemma från skolan om de vill. De flesta tyckte väl att det inte var det och frågan ''vad lär de sig då?'' slängdes ut. Jag kan inte svara på det, för jag vet faktiskt inte. Men jag tror barn lär sig mycket tids nog ändå och att det inte är nån fara att låta dem slippa ansvar och krav emellanåt. Och jag låter faktiskt mina barn vara hemma om de vill eller behöver. Alltså inte bara för att de trött på morgonen säger att de inte vill gå för det säger iallafall ena av dem varje morgon och det är för att hen vill fortsätta sova (men det ångrar hen ändå sen pga vill vara i skolan) men om jag tydligt märker att nej, detta blir ingen bra dag, ja då låter jag dem stanna hemma. Mysa lite med mamma eller sitta framför TV'n. Jag tror inte jag lär dem skita i ansvar eller skolan, de är ju små och ska slippa sånt ändå liksom. Låt barn vara barn liksom! Jag försöker istället förmedla att skolan är rolig och bra (och det tycker de ju annars) så att de ska ha LUST att gå i skolan och inte gå för att man måste. Själv var jag ju en sån som skolkade precis hela tiden redan från första klass, jag hatade skolan, hade få vänner, vantrivdes och fick väl kanske inget bra stöd varken där eller hemifrån. Det fanns ingen lust alls. Inte en gnutta. Jag avskydde skolan. Och ja ja skolplikt skolschplikt. Det är viktigt för mig att mina barn går i skolan. Det är ännu viktigare dock att de tycker om skolan. För det är nyckeln till att de fortsätter. Jag tror knappast soc kommer och omhändertar mina ungar och jag tror inte de kommer efter eller ger upp skola och plugg för att de får stanna hemma olovligt ibland. Och jag tror inte de blir ansvarslösa slackers för att jag tar hänsyn till deras andra behov också. skarmavbild-2016-09-29-kl-17-56-28 Nån är dock övertygad om att jag fostrar just blivande slackers. Men jag tänker så här: Jag kan lära barn arbetsmoral och ansvar UTAN att tvinga dem gå till skolan när de är sju åtta eller nio år gamla och har en dålig dag. Precis som jag kan lära lilla Juno samma sak trots att jag aldrig kommer lämna honom gråtandes på förskolan när han väl skolats in samt låta honom stanna hemma vissa dagar om han behöver det. Precis som jag gjort med mina andra barn. Hur tror folk man fostrar barn egentligen? Att man inte fostrar dem alls? Att det står och faller på om de får stanna hemma ibland eller inte? Eller tycker de att man ska ha militärisk approach från start? Förstår inte hur Fia här tänker om jag ska vara ärlig. Förstår hon inte skillnaden på små barn och vuxna? Eller ens små barn och tonåringar? Och varför tycker hon att det är rimligt och ok att stanna hemma om man går i sexårs? Vad är skillnaden annat än skolplikten? Är det skolplikten som avgör om man är curlad eller inte? Är det skolplikten som avgör om man lär sig arbetsmoral eller inte? För barnet är det ingen skillnad alls nämligen. Hur tänker ni? Kring skolplikt men också kring lust för lärande och trivsel i skolan? Och borde barn ha krav och plikter? Eller inte? (team inte!)  Och hur fostrar man ansvarsfulla människor som i framtiden klarar av att behålla ett jobb?