Lady Dahmer

Att stoppa in kuken i någon är föga imponerande
Alltså fy fan, jag läser era kommentarer och blir så jävla ledsen över vad flera av er får eller fått utstå från era partners. Va fan?! Jag vill säga åt er att lämna, stick, skit i skithögen han är inte värd er men jag vet att det inte är så enkelt speciellt inte om man har barn eller hus ihop eller ekonomin sätter hinder. Men jag hoppas verkligen att ni tar er ur inom en snar framtid. En relation där den ena behandlar den andra så pass elakt har inget att bygga på, inget att leva vidare i. Och jo det ÄR elakt som fan. Det finns ingen kärlek i det alls. Men vi normaliserar det till slut, anklagar oss själva istället, gräver oss djupare i självhat och liksom finner oss i att bli behandlade som boskap. Men vi är värda så mycket mer. Tro inget annat och förvänta er inget annat. Som en av er säger i kommentarsfältet:

"Stackars UNDERBARA kvinnor som med sina FANTASTISKA kroppar föder barn. Vad i helvete gör män med sina kroppar som är lika beundransvärt? Att stoppa in kuken är verkligen föga imponerande."

Och nu är inte män svaret heller och vi borde ju klara oss utan deras bekräftelse men jag fattar ju också att ingen vill vara ensam så man oroar sig såklart att man inte ska kunna älskas av nån pga hur man ser ut eller pga hur mycket man väger men det är inte heller sant. Det finns faktiskt relativt rimliga män därute som skiter i extra kilon och rynkor, som är kapabla att älska och trivas ihop med er genom åren oavsett hur mycket ni förändras utseendemässigt. Kanske är jag på extra bra humör idag men jag skulle våga påstå att majoriteten vanliga karlar är precis så rimliga. Sen har ju män andra issues som vi måste stå ut med hehe men ja ni hajjar. You can do better. You deserve better. Tro på det. Isabella Löwengrip / Blondinbella skrev så bra om detta för ett par år sen. Hon reagerade på att Bingo Rimér kallade Katrin för fet kossa och skrev då detta inlägg som sätter fingret på hur en relation ska kännas och vara.

”Jag måste kunna vara trygg i min relation. Få se ut hur jag vill, äta vad jag vill utan att Odd kommenterar det. Skulle jag tycka att det var jobbigt att komma ut från badrummet med självlysande finnar i ansiktet eller sitta i sängen naken med magen som trycks i hop, hade det inte fungerat i vår relation. Man måste få vara sig själv. Få släppa garden. Ska man varje dag lämna lägeheten och prestera och träffa folk så måste man få komma hem och bara dra på sig mjukisbyxor och bara vara. Annars sprängs man.

För mig är det nog det som är en trygg relation. Att veta att Odd älskar mig och tycker att jag är vackrast i världen trots min acnehy eller att min mage aldrig någonsin har varit platt. Innan jag träffade Odd tänkte jag ibland på hur min mage såg ut om jag satt ner på stranden i bikini eller gick naken runt hemma. Med Odd som livspartner så har jag aldrig någonsin tänkt den tanken. När jag var nyförlöst var magen sådär mjuk och dallrig som den är, trots att jag var naken inför honom och gick runt i nättrosor och med världens största binda i på sjukhuset så fick han mig att känna mig som världens vackraste mamma till vårt barn. Det är så det ska vara. Alltid.”

Skulle min man berätta för mig att han inte är ok med min kropp, min vikt, mina bröst eller vad det nu må vara så skulle detta bara sabotera vår relation. INGET skulle bli bättre av det. Det skulle bara bli sämre. Jag skulle må sämre, jag skulle tycka mindre om mig själv, jag skulle tycka mindre och sämre om honom, jag skulle lita mindre på honom, jag skulle känna mig mindre älskad och mindre accepterad av honom.
Annika

Ja, jag har också haft turen att hitta en man som beter sig civiliserat. Vågar knappt skriva det för jag tycker så synd om dem som skrivit om sina nitlotter i förra inlägget! :'(

Ano

Heja!

Kan vi inte starta en dejtingsida där endast "vanliga män" med sunda värderingar får vara med? Så vi kan hitta dem. Haha.

Svar: JA! En sida där man kan anmäla olämpliga kommentarer i frågan och få dom utslängda! Jag tror det skulle funka på riktigt!
Ann

When Darkness Falls

Du är så bra <3

Svar: Hej Maria "somligafetakvinnor". Om du ser detta - kanske blev jag blockerad av dig av bara farten, men jag skulle så gärna vilja bli avblockerad. Ditt konto och Lady Dahmers har betytt så mycket för mig. Jag kan inget om instagram men jag har för mig att jag fick göra ett konto för att kunna följa dig. Det heter Maruzzella67.
Marie
Marie

Matilda

Jag gillar egentligen inte att hurra över män bara för att de beter sig som folk, men det är svårt att inte känna sig tacksam över att vara i en relation med en vettig man när man som jag varit i massa relationer genom åren med män som på olika sätt försökt trycka ner mig för mitt utseende. Det var fan våld! Det var inte ärlighet och uppriktighet! Det var mobbning och det var vidrigt!
Det är förbannat skönt att känna att även om min sambo t.ex. älskar mina bröst hade han troligtvis funnits kvar även om jag av någon anledning hade varit tvungen att operera bort ena eller brösten. Precis som han har jag gått upp i vikt under de 8 åren sedan vi träffades, även om jag till skillnad från honom redan var tjock, men det är inget han någonsin kommenterat eller verkar reflektera över.
Det finns sådana relationer med! Man måste inte nöja sig med grisar som har så snäva "sexuella preferenser" så partners bara duger när de är en viss ålder och en viss viktklass.

S

Vill säga att jag också har en vettig man. Bara för att ge hopp, de finns.

Christina

Vill inte heller peppa snubbar när de är normala, men vill också säga att jag alltid varit tjock, har blivit ännu tjockare och min man har aldrig sagt något om det alls. Fick nåt fel i skallen för nåt år sen och gick ner massor och han sa inget då heller. ?

PS. Du är så bra och peppande och jag försöker bli gravid så håll en tumme för en glad och snäll tjockis i norrland att det ska lyckas!

My

Det känns så märkligt att leva ihop med någon som aldrig kommenterar mitt utseende. Jag har verkligen fått kämpa med mig själv här... Han säger varken bu eller bä om mitt yttre. Han kan lätt klaga på mitt inre, jag är inte alltid en enkel partner, men han har inte en gång sedan 2009 när vi träffades sagt ett ord om min fysik. Enormt jobbigt. Så började jag fråga där i början av vår relation, jag som kom från en relation där jag bara fått höra hur fel jag var, och han svarade gång på gång "men varför frågar du? jag älskar ju dig", som att det var en självklarhet att liksom kunna älska mig UTAN att kommentera mig.

Idag, snart tre barn senare och en hel massa kroppsförändringar, förstår jag ju att det inte är han det är fel på. Det är mig, eller snarare sätter jag trott att jag behövde värderas på... Han kommenterar aldrig andras kroppar heller. Och han har smittat av sig på mig. Den jag ser i spegeln idag är jag mer nöjd med än den jag såg i spegeln då. Dels är jag ju mognare och äldre men dels har jag en partner som jag vet älskar mig, oavsett, och på nåt skevt sätt är det stärkande.

Skulle han uttala sig så som partnern till den kvinnan (jag har sett originalinlägget) hade vår relation varit slut, trots barn. Jag hade aldrig kunnat lita på honom igen.

Mad

Jag har också en karl som älskar mig för den jag är. Han älskar mina tjocka lår och tycker att min slappa mage är skitsexig. Han ger mig komplimanger varje dag och kommer hem med ett brett flin när han ser mig i hallen.
Jag är inte van vid det här och blir så obekväm av det. Nästan lite irriterad. Visst är det sjukt? Känner mig så jävla otacksam. Vi är snart inne på vårt 5 år, så vår relation är väl relativt ung än. Men jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med en person som inte tillät mig vara den jag är. Ibland går jag runt i mjukisbyxor varje dag i två veckor och äter chips. Ibland är jag sur och vresig. Men han är precis likadan och det är så skönt. Vi accepterar varandras fel och brister, hur jävla irriterande de än må vara ibland.

Att göra hur andra kvinnor har det ibland är så jävla tråkigt och jag vill inte på nåt sätt verka bättre eller gnida in min "lycka" i deras ansikten. Jag bara hoppas att kvinnor överlag orkar, vågar och kan inse att de har så mycket värde och att de ÄR värda så mycket. Våga säga ifrån, våga lämna och våga vara er själva. Ni är redan bra som ni är, ni behöver inte andras bekräftelse för att bli det. Men det är lättare sagt än gjort, med tanke på hur vi kvinnor uppfostras och hur samhället ser på oss.

Svar: Jag vill inte heller gnida in min lycka i ansiktet på någon annan. Jag får bara hoppas att den som läser inser att detta bara är en del av mitt liv och att livet inte för mig heller är idel solsken och fluffy enhörningar. Till saken, min man är den som lärt mig älska mig själv. Han öser komplimanger över mig hela tiden och ibland blir jag nästan irriterad. Nångång har jag till och med startat gräl över det här?! Vete fan hur jag tänkte där. Jag tror problemet är inom mig själv. Jag är så van med att klanka ner på mig själv, kommentera godiset jag äter ("nu får det blir diet, hihi") och min kropp ("men herregud, se nu på denna slappa mage") att jag liksom inte tror på att någon påriktigt kan tycka om mig. I mitt huvud blir hans komplimanger liksom ironiska även om han menar allting uppriktigt och jag vet att han älskar mig. Med tiden har jag blivit bättre på att ta komplimanger och faktiskt inse att han har rätt, min kropp är perfekt precis som den är. Jag bara hoppas att alla andra också hittar partners som är snälla, fina, uppriktiga och som älskar dem. Och mod att acceptera också fel och brister.
Fanny

Linnea i Colorado

Minns det inlagget av BB, sa himla himla bra.

jennie

Vet inte om jag törs ställa frågan egentligen men gör det ändå, för den är ärligt menad: Hur tycker ni att man ska göra om man tappar attraktionen för sin partner pga hur han förändrats utseendemässigt?

Svar: Problemet ligger ju hos en själv så då får man jobba med just sig själv. Partnern ska inte anpassa sig efter det eller belastas med den informationen. Men jag vet inte hur om jag ska vara ärlig. Försöka hitta tillbaka till känslan? Att attraktionen falnar är ju vanligt, speciellt efter många år ihop och speciellt under småbarnsåren. Att våra relationen, försöka se på varandra med gamla ögon, leta efter vad det var man blev kär i, gå på dejter? Terapi? Kanske fundera på vad det beror på, kanske är utseendet bara en ursäkt för att dölja nåt djupare? Jag vet ärligt inte. Kanske nån annan har varit där och kan berätta?
Ann

Fisen

När jag träffade min man var mitt största fokus att hålla ner min vikt. Hatade mig själv, inte bara vikten. Och jag var vältränad, men överviktig. I takt med att jag gått upp i vikt (pga lycklig och noll behov av späkning pga värdelöshet) har jag varit orolig för hans förväntningar (stadigt ökat i vikt). Men det har visat sig att han har i alla fall liknande känslor i fråga om hans egen viktnedgång. Det har lugnat mig för om jag fortfarande älskar hans magra kropp kan han likaväl älska min tjocka kropp (fast den logiken inte skulle behövas, har det hjälpt mig att kunna sätta perspektiv på vikt och attraktion)

L

Träffade mitt ex när jag var 18 år å tillbringade nästan 3 år ihop med honom. Han överöste mig med komplimanger om hur perfekt jag var i hans ögon. Jag är en rätt smal tjej å fick alltid komplimanger av honom om hur han älskade t.e.x. mina vältränade lår, men lika mkt som han berömde min kropp så kunde han bestämt inflika att han absolut inte kunde tänka sig å vara tillsammans med en knubbig brud. Frågade honom på skämt en gång om vad han skulle göra om jag gick upp 15 kilo å då svarade han allvarligt att han skulle sätta mig på gym. Vi pratade mkt om barn å framtiden när vi var ihop å där slängde han även ur sig att han skulle försöka få mig å börja träna så fort som möjligt efter min förlossning. Vi väntade alltså inte ens barn än å han hade redan börjat planera hur han skulle få en i trim igen..

Jag är så glad över att jag lyckades ta mig ur vårt förhållande å idag får leva det liv jag förtjänar utan en kille som ska hänga på min högra sida å hela tiden säga vad han tycker å tänker. Tack vare dig å @somligafetakvinnor har jag sakta men säkert börjat förstå mitt egna värde igen å att ingen har rättigheter till å dömma min kropp.

Anna

Varken jag eller min sambo är perfekta på något sätt och vis och vi blir irriterade och galna på varandra då och då, men vi älskar varandra precis som vi är. Båda har gått upp i vikt under årens lopp men det har inte påverkat känslorna.

sunniva

Hej Natashja! På blogg.se kommer det idag upp en quiz om bloggparen, ni är med där. Kolla här: http://blogg.se/article/2016/september/quiz-hur-bra-koll-har-du-pa-bloggparen.html :)

Ps. Mycket viktigt och bra blogginlägg.

Julia L

Måste puffa för " Liten handbok i konsten att bli lesbisk" Ha ha, den fick mig på väldigt gott humör och gav insikten att killar väldigt ofta tar mycket mer än de ger!

Loanne

Som flera andra här så har jag också turen att leva med en man som aldrig skulle klanka ner på mitt utseende. Tvärtom säger han alltid att jag är fin och bra, även när jag själv känner mig skitful och värdelös. Jag önskar verkligen att alla män (ja, alla människor) betedde sig så mot sin partner, och jag önskar av hela mitt hjärta att alla ni som lever med någon som trycker ner er får uppleva något bättre.

Svar: Helt sjukt egentligen att vi ba "Vilken TUR" som om att förväntningarna på män är så låga (vilket ej är förvånande pga hur män ofta beter sig)
Lady Dahmer

Anon

Jag har inte och har aldrig haft nån långtidspartner som kunnat klaga på mig men jag levde ju med mina föräldrar i flera år och de hade (och har) en ordentligt ohälsosam relation.

Hon, emotionella problem från sina egna föräldrar med utseende- och prestationskomplex osv.

Han, emotionella problem från sina egna förädrar, stränga, emotionellt inkapabla, osv.

De får några barn och hon blir tjock och börjar jojobanta men går bara upp mer och mer såklart. Han koncentrerar sig på sitt liv som träningsfascist. Båda klart ätstörda. Han hatar hennes vikt. Hon hatar sin vikt.

Under tiden jag bodde hemma såg jag aldrig någonsin att mina föräldrar ens kramades. De rörde ALDRIG vid varandra. De skrek, fnös, ignorerade varandra, snackade skit om varandra, tryckte ner varandra, slängde i dörrar, hatade varandra, men ingen lämnade (de skulle ha lämnat).

Jag kommer ihåg att jag började fråga mamma om jag var tjock när jag var ungefär 5. Jag stod framför spegeln och höll upp tröjan. Hon sa att jag var lagom. När jag bad om förtydligande sa hon att jag var smal och slank. Min pappa bara gick förbi.

Jag var elva och bakade nån slags hittepå-kaka med en kompis. Stod och smälte smör. Mamma kommer förbi och säger att om jag ska äta det där så får jag en stor bak. Att jag ska tänka på det. Pappa var inte hemma.

När jag blev en hungrig tonåring och kvällsfika byttes ut mot andra middag började pappa kommentera, ska du verkligen äta det där, du har redan ätit middag, tänk på vad klockan är, är det verkligen nödvändigt... osv osv. Mamma sa liksom i förtroende, du han är bara rädd för att du ska bli tjock.

Jag kan tillägga här nu att jag var engagerad i en sportförening och mina tränare ringde t.o.m hem för att fråga om jag hade anorexia. Det hade jag inte. Men jag hade blivit ätstörd.

Och nu för tiden... Klarar inte av närhet. Förstår inte kärlek. Har haft sex endast för bekräftelse. Endast. Har emotionella problem från mina föräldrar... Har missbruksproblematik. Jag är ätstörd.

Jag var liksom inte ens offer i ett fullskaligt viktkrig, jag var en terräng där det pågick ett kallt och tyst krig om vikt. Mina syskon har däremot klarat sig relativt bra. De är vuxna män nu- jag är en vuxen kvinna.

<3

PS. LD, har hört att honung på lavendel ska vara bra för huvudvärk och lite annat kopplat till huvudet, spänningar osv. Kanske kan vara värt att prova och doppa i teet. Du är en hjälte!

Svar: alltså fy fan jag saknar ord. Att växa upp i och leva i detta som barn? <3
Lady Dahmer

Magda

Sen jag träffade min man så har jag gått upp 60 kilo i vikt. Och även gått ner 75 kilo. Han har älskat varje millimeter av min kropp under hela tiden och alltid tyckt att jag varit fin. Vilket människa alltså! :)

FL

Min man säger inget och vi har sex utan problem osv. Men ibland kan jag önska att han också var tjock. Så sjukt men då hade inte jag varit den tjocka i förhållandet...

Noneedforaname

Nu kommenterar jag de tre senaste inläggen:

Måste citera min svärfar: "Det finns bara en idealvikt, din egen trivselvikt!"

Asså jag var i en relation tidigare när jag var yngre och var alltid kooonstant osäker och mådde crap. Jag visste att hans preferens var "extremt skinny" och efter mycket om och men resulterade det i en ätstörning och jag var pytteliten för att vara jag. Har aldrig mått sämre, känt mig mer osäker/otrygg/olycklig osv.

Sedan gick jag upp det dubbla förstås.
Efter viktpendlingar mellan 50-120 kg fram och tillbaka under de senaste tio åren med viktdropp och uppgång på bl.a. 47-60kg (vägde alltså mellan 50-120 kg på de åren) på ett och ett halvt år, upp och ner, ner och upp.

När jag träffade min nuvarande hade jag redan hunnit fått ett barn innan och hade en najs volang på magen. I början av relationen slutade jag raka ben/armhålor. För att jag helt enkelt insåg att det är jobbigt, opraktiskt osv. Och jag vägde väl ca 70-80 kg. Vi blev på tjocken och nu efter andra ungen ligger jag nog på hundra pannor. (Är 1.60 lång.) Informerade honom om att han vill ha en smal flickvän så, varsågod gå och hitta nån. (Han har aldrig kommenterat mitt utseende negativt i något hänseende, tvärt om, bara komplimanger. Det var preventivt i mitt fall för att värja mig från ångest.) Jag är done med att hetsa runt min vikt och må crap. Jag pratade med honom och berättade (mitt initiativ) att vill vara fet nu och slippa ha ångest. Han sa bara att jag skulle ta de pengar från vårat sparkonto (gemensam ekonomi) som jag behövde för att uppdatera min garderob så att jag slapp känna att jag inte hade några kläder som passade. Så skönt det var att känna sig prioriterad. Roligaste ever, att äntligen köpa kläder som passar L-XXL utan att ha "viktnedgång i huvudet" (kan jag pressa mig i en enorm medium ooom jag eventuellt skulle gå ner?).

Mao, min vikt är äntligen oviktig.
Eller jätteviktig! Jag trivs.

När man resonerar utifrån barn och att lämna karln osv. Att det komplicerar. Är det bra för barnen att pappan/partnern lägger fokus på mammans/partnerns vikt? Vad lär de dem? Är mamman/partnern lycklig?

Sedan angående "kvinnor som mäns accessoarer... Ett annat ex sa till mig "läsk blir fläsk", nog sagt att det inte höll... Han var en jävligt dålig accessoar till min självkänsla.

Så här ser jag det, en människa kan inte lära sig att inte vara ett ashole (en människa kan ändra perspektiv absolut, men inte att vara en regelrätt skit), på sin höjd att dölja det. Be människan fara åt helvete och du har lyckats dumpa "x antal kg" väldigt snabbt... Enda godtagbara bantningen enligt min mening.

Det är ett aktivt val att inte hata sig skälv, att inte skämmas. Per automatik så som samhällets förväntningar ser ut så bör alla tjocka ha ångest och vilja något annat än att vara just tjocka. Varje gång känslorna svackar, vilket de gör, så fångar jag mig själv och väljer att älska. När jag vill krypa ihop, jag väljer att stäcka på mig och ta ännu mer plats.

Svar: Du har rätt i att det till stora delar är ett aktivt val att inte skämmas, vill tillägga att det valet är svårare att genomföra för vissa än för andra. (Påstår inte att det var lätt för dig.) Jag önskar bara att jag kommit lika långt som du.
Annelie

Johanna

Hej Natasha! Chansar att skriva till dig för jag anser att du är en sån "expert" kring amning :) Isåfall skulle jag behöva dina råd och tips. Mitt första barn är nu (bara) 3 veckor gammal. Dom första 2 veckorna var jag tvungen att väcka honom varannan till var 3:e timme för att han skulle äta.

Brösten blev tillslut mjuka och anpassade sig jättebra. Finns även bra med mjölk.

För en vecka sedan så började han vara vaken mera, och när han väl är vaken blir det maraton amning- vilket bara är bra.

Märker dock att efter maratonet så fylls brösten på mycket snabbare, för dom tror väl att det ska vara maraton nu hädan efter. Så dom blir helt sprängfyllda när jag igen återgår till var 3 timme (cirka, när han sover)

Så kommer brösten alltid vara så här oregelbundna av hans maratonamning?

Dom första veckorna kände jag mig bekväm i att dom var så mjuka och lättare att amma.
Nu när dom är så hårda försöker jag handmjölka lite innan men det är betydligt svårare för honom att greppa bröstet. Plus att det sprutar mjölk på honom och droppar en hel del. Inga problem när jag är hemma, förutom att brösten späns.

Men resulterat i att jag stänger in mig i ett enskilt rum när jag är hos min mamma te.x och vågar inte ens prova att amma offentligt pga sprängfyllda bröst som kommer spruta en massa mjölk.

Kommer det alltid vara såhär? Eler kommer det bli bättre när han kan greppa bröstet på en gång så att all mjölk sprutar i hans mun istället? För som det är nu kan det fortfarande ta 5-10min innan han får ett ordentligt grepp..

Och antar att brösten alltid kommer vara såhär, så han ibland maratonammar och ibland sover 3-4 timmar sträck..

Svar: Hej Johanna! Jag tar mig friheten att svara, är biologilärare. Det kommer inte alltid vara så här, men det är helt normalt. Ni kommer anpassas efter varann och vid vissa "hopp" i tillväxten kommer bebisen amma mer och din produktion kommer svara. Känns det spänt när bebisen sover är ett tipps att ta en varm dusch. Då brukar utdrivningsreflexen komma igång och en del mjölk kan sippra ut utan att du handpumpar. Amningskupor är jättebra för att minska läckage mellan amningarna. Ett annat tips är att ha en handduk med dig när du ammar och fånga upp det som sprutar kraftigt och sedan ge bröstet när det värsta trycket gett med sig.
Isabella

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress