Lady Dahmer

Jag längtar till sen
Nu längtar jag till jul. När man är mitt uppe i stress och ångest så är det svårt att se fram emot nåt annat än tid som passerat. Sen. Senare. Då kanske ångesten har släppt lite, stress kring körkortet och uppkörningen kommer iallafall vara över på nåt sätt. Antingen genom att jag misslyckats så pass att jag tar en jävla paus för jag pallar inte stressen längre, jag orkar inte besvikelsen och ångesten och magontet inför kommande uppkörning … eller så har jag blivit godkänd och förhoppningsvis fått lite egen körvana men så fort jag tänker på att köra själv så ilar det iskallt längst ryggraden. Jag vill inte köra bil. Jag vill fan inte. Jag hatar fan det här. Jag vill inte ha körkort och jag vill inte köra. Allra minst med barnen i bilen. Jag kan inte förklara det men jag är fortfarande rädd. Inte så jättemycket när jag väl sitter i bilen på lektionerna men jag har ju tryggheten i att min lärare kan gripa in. Just nu så nojjar jag allra mest kring skarpa kurvor. Jag har inte kört så många men jag har svårt att bedöma hur mycket jag måste sakta in och har liksom kommit in i dem för snabbt. Det skrämmer ihjäl mig. Tänk om jag aldrig lär mig detta. Tänk om det är så jag kör ihjäl mig. Så jag längtar till sen. Till distans från nuet, från nu. Till att lilla bebisen också blivit lite större och mindre krävande, mer rutinen, mer luft, förhoppningsvis gillar han vagnen då (det brukar bebisar göra när de väl kan sitta upp) och kanske får jag andas lite mer. Det känns som att jag drunknar i det här. I stressen och ångesten och sen i skammen över hur jävla värdelöst det egentligen är att jag känner så här fast jag inte jobbar eller gör nåt annat än att vara hemma med barn. (Och nej jag städar och grejar inte som nån jävla duktig hemmafru, jag är usel på den fronten. Jag krystar fram middag men det är bara för att barna inte ska svälta ihjäl. Fast vissa dagar blir det ändå gröt.) Det negativa med att flytta ut hit är nog just den här isoleringen. Att inte bara kunna spontant dra till stan och träffa vänner där eller åka en snabbis och handla och kunna åka hem direkt när bebisen blir trött. I älvsjö kände jag mig mer fri. Här är jag mer instängd och med tanke på hur introvert och socialt skygg jag redan är så är det kanske inte det bästa för mig. Äh jag vet inte. Jag längtar bara till jul. Till sen. Åh ja tack! 
Lisa

Stor igenkänning, jag har också flyttat ut lite på landet och det blir ett så stort projekt att ta sig nånstans, speciellt när man har sömnbrist och det blev ofta att jag bara satt hemma med bebisen och kände mig ensam och längtade tillbaka till jobbet och kände mig som en usel mamma pga det. Väntar tvåan nu och längtar bara tills graviditeten är över....

Ulrika

Dig skulle jag vilja fika med (inte fett o sockrit såklart) och prata barn o otillräcklighet, fatshaming ?och sjutusen andra grejer ? också.
Fantastisk människa är du! Stå på dig... annars gör någon annan det!

Ystran goes No Poo

Så himla stor igenkänning på det här. Är själv introvert och socialt skygg eller obekväm. Vad man nu vill kalla det. Har hög stress i kroppen, är rastlös och känner mig helt låst och isolerad och har helt tappat motivationen till mina studier då all energi går åt till att hålla psyket i balans. Sedan turerna i vården för att utreda ibs är jag dessutom ännu värre däran än innan, vill inte bo såhär långt bort från allt. Måste ta cykel överallt och med all huvudvärk titt som tätt pga stressen så blir det väldigt sällan.
Även om jag är introvert och obekväm i sociala sammanhang så behöver jag det umgänget med andra, blir knäpp av att bara vara själv hela dagarna och sedan få hem en sambo som alltid måste göra klart nåt från jobbet och sedan stressar sig genom resten av dagen som är kvar. Har börjat trycka på om att flytta nu för jag orkar inte mer.

Jo

Känns igen. Har precis påbörjat en 2 årig utbildning och det är så jäkla tufft tempo och mitt självförtroende är nere i botten. Känner mig korkad. Så stor förändring från att varit hemma med barnen. Nu skall jag plugga mer än 100% för att få in allt och få allt annat med ungar och hem att funka. Kan verkligen inte leva i nuet utan längtar bara tills skiten är över (om jag nu lyckas ta mig igenom den). Funderar typ varje dag på att hoppa av även om jag egentligen inte vill ge upp. Tycker tiden går i slowmotion nu när jag bara vill vara klar. Längtar också till jul för då har jag ju åtminstone gjort ett jävla halvår.

Svar: Åh ge inte upp! Är alltid skittufft ibörjan när de sållar... kör på skithårt för att sålla bort de som inte är intresserade på riktigt. Kommer med all sannolikhet bli lättare nästa termin <3
Malin

Jenny

Jag tror på dig! Tror på att du kommer fixa kortet. Med det kommer ju även frihet, du kan köra till dina vänner och hälsa på. Bra träning plus kvalitetstid med vänner. Att köra just barnen, speciellt i början, förstår jag att du känner motstånd till men det är du nog inte ensam om. På ett sätt kan det ju tyckas som skit samma att ha körkort eller ej och för många är det säkert så. Men du har ju kommit så långt (!) och den osäkerhet du känner tror jag många kände precis innan/runt/direkt efter de tog sitt körkort. Jag kan ju inte vet säkert men jag tror du ångrar dig om du ger upp nu. Önskar dig stort lycka till!

CAMCAM

Lider med dig, vet hur det känns att ta körkort som vuxen när man har mer vett i skallen och är medveten om alla faror. Jag tog mitt när jag var preggo med 2:an och jag kan säga att det tog 3 år innan jag var hyfsat bekväm bakom ratten. Första året kände jag mig som en ren trafikfara och spände mig så mycket att jag fick ont i hela kroppen vid längre körningar. Men oj vad skönt med körkort, du fixar det!! Lycka till ?

L

Haha alltså jag har ju sagt det här innan men det är ju både körskolans och uppkörningens uppgift att få dig att känna så. Ta inte åt dig! Osäkra körare brukar va de bästa. De farliga är ju som känt de 18åriga hormonstinna pöjkarna med för mkt självförtroende. Du kommer ju köra försiktigt och eftertänksamt från dag ett! Sen så kännet alla så där men man fortsätter lära sig varje dag och det är helt ok att köra upp 20 gånger och sen bara köra själv i bilen först veckorna och bara till affären MEN somsagt så är du nog säkrare än de flesta på vägarna fast det inte alls känns så. Stora styrkekramar, du kommer palla det, sista sista nu !!!!

M.

Jag var precis likadan. Jag hatade körningen. Var livrädd för att misslyckas men också för att lyckas. Grät när föräldrarna ville övningsköra med mig, jag ville inte. Grät efter körlektioner. Kände mig misslyckad hela tiden. Sådan fruktansvärd ångest. Men jag fick det där kortet i handen. Ångesten släppte en aning för en stund men kom tillbaka när jag råkade skrapa grannbilen vid fickparkering och sedan vägrade jag köra på över ett år. Jag har gradvis kämpat med mig själv för att kunna hantera körningen och nu tycker jag faktiskt om det. Det tog mycket av mig men det var värt det. Oj, så det var värt det. (Kör fortfarande inte gärna på andra som skulle kunna kritisera mig dock.)

Ano

Angående ett tidigare inlägg.

Du skriver att du vill lära dina barn att äta bra saker (olivolja, avokado, nötter osv.) men samtidigt att de kan få äta saker som kakor och bullar "när de vill".

Jag håller med om att det är mycket snack om vikt hit och dit. Men om vi struntar i vikten. Varför är det fel att som förälder bara erbjuda sitt barn sånt som man själv tror är nyttigt? Vill minnas att du reagerat på "sockerfria kalas" och jag ser inget fel i det alls. Jag tycker tvärtom det är bra att börja normalisera bra mat istället för massa processad skräpmat eller socker och mjöl.

När jag blir förälder tänker jag att om jag från början vänjer mitt barn vid riktigt mat så kommer denna ha betydligt lättare senare i livet. Med lättare menar jag INTE vikten utan lättare att välja bra mat. Det verkar onekligen så att de som ätit dåligt som barn oftast fortsätter när de blir vuxna. De som äter bättre som barn brukar ha mindre chans att äta dåligt som vuxna. Jag anser det fullt naturligt att som förälder vilja ge mina barn den bästa starten i livet.

Dock tror jag inte på förbud (det här gäller långt mycket mer än mat). Med förbud menar jag att barnen gärna får testa/smaka på annat (kanske onyttigt) om de är i skolan eller borta hos kompisar. Hemma är det dock jag som bestämmer vad som serveras.

Svar: till och börja med så låter inte jag mina barn äta bullar när de vill. De får inte ens äta gurka eller avokado eller nåt annat när de vill. Då skulle de småäta (mest skit tyvärr) hela dagarna. Men när vi fikar eller är på kalas så får de ta bullar, oftast så många de vill (ibland säger vi till för vissa kan äta tills de kräks och då påminner vi om att det inte är trevligt)

Mina barn får inte dricka läsk än heller till exempel. Osv. Vi förklarar varför (dåligt för tänderna och vuxendricka) Men om ett par år så förändras detta. Att lära barn matglädje och att inte förneka sig är ju en process och barn kan inte ha fri tillgång till allt för de kan inte hantera det bra. Som vuxen när grunden är satt så är det en annan sak och jag tror att man sätter en bra grund genom att servera en bra grund, inte genom att PRATA och berätta om det - alltså ur ett skammande och ''faaaarligt''-perspektiv. Däremot pratar vi om kroppens byggstenar här hemma och om att äta sånt som kroppen vill ha men också att inte glömma att ibland äta sånt man själv vill ha också. För det är också nyttigt, fast på annat sätt. Jag tror inte det är nyttigt att se socker som ett gift eller att vägra låta barnen äta godis och bullar och sånt som serveras bland normalt folk. Det tror jag skapar ångest och skamkänslor. Sen behöver man inte servera det hemma heller men är du på ett fik och ungen vill ha en jäkla bulle så tycker jag det är skittaskigt att ba nej lilla kalle vi har med oss äppelbitar till dig! (säger inte att DU skulle göra så, men det finns tyvärr de som gör det)

Sen pratar vi ganska lite om kost generellt.

"När jag blir förälder tänker jag att om jag från början vänjer mitt barn vid riktigt mat så kommer denna ha betydligt lättare senare i livet. Med lättare menar jag INTE vikten utan lättare att välja bra mat. Det verkar onekligen så att de som ätit dåligt som barn oftast fortsätter när de blir vuxna. De som äter bättre som barn brukar ha mindre chans att äta dåligt som vuxna. Jag anser det fullt naturligt att som förälder vilja ge mina barn den bästa starten i livet."


precis så tänker jag också. Och agerar efter.
Lady Dahmer

Mad

Fy fan, lider med dig. Men jag tror och hoppas att det snart blir både bättre och lättare!

Therese

Lovar att det där med körningen släpper! Jag hade inte kört på tio år, var livrädd. Sedan flyttade jag och min familj till Stockholm där jag var tvungen att köra pga avstånden. Första 2-3 veckorna var det jättejobbigt. Men nu älskar jag att köra. Bilköer, rusningstrafik, filbyten inga problem. Ta det lugnt och använd blinkers ? Du blir inte påkörd, de flesta visar hänsyn. Använd GPS så kan du koppla bort skyltarna.
Lycka y

D

Finns det någon du kan övningsköra med? Stressen och rädslan för att köra botas bäst genom körvana. Jag tror det är mkt svårare att ta körkort om man bara kör i körskolan... Det bästa är om man kan köra varje dag. Du har säkert redan tänkt på det men det är mitt bästa tips?.
Annars, i kurvor osv, tänk hellre att du kör lite långsammare än du tänkt. Då blir det nog bra.
Sen får du inte vara så hård mot dig själv. Det tar tid innan allt sitter och bara flyter. Tror inte det gör det för någon som precis fått körkort. Vid uppkörningen ska man ju visa att man kan köra, att man kan reglerna och har säkerhetstänk. Om man sen kör lite långsammare nån gång, eller får motorstopp osv är hur inget de kuggar en för...

Maja

I feel ya sister... Jag tog körkort när jag va 28. Nu är jag 33 och och hatar det fortfarande. Jag är så jävla rädd för allting! Alltså om jag planerar in att åka och handla på måndag så är jag nervös hela dagen. Och när jag kör blir jag ännu mer nervös. Och när jag kommit fram till affären kan jag inte koncentrera mig pp det jag ska handla pga nervös för att köra hem. Helt jävla sjukt?! är nu föräldraledig och tvingar mig själv att köra nån gång i veckan för att typ inte glömma bort hur man gör. Men jag haaatar det. Fast utan bil sitter jag bara hemma ensam och det hatar jag också. Ehh. Det här blev ju väldigt opeppigt men ja, du är inte ensam med att hata köra bil iaf! Haha! :)

Emma

Hallå! Att uppfostra tre barn är ju mer än ett heltidsjobb. Bra om du inte stressar med städning utan har barnen som det du gör. Det räcker verkligen! Vi har ett barn och det är tufft ibland bara det. Och det är skitjobbigt att ta körkort. Du kommer va ovan i början när du kör själv. Det är inte förrän efter några år man blir en van förare. Alla gör fel ibland. Tar du det bars lugnt går det bra. Gröt är kanongott ju. Det planerar vi till och med in! Lättlagat och barnet älskar det. När vi planerar tacos till fredagarna skriker barnet "men jag vill ha gröt!!".

Emelie

Hej
Du är jäkligt cool som vågar skriva om ångest bakom ratten. Är själv utbildad yrkeschaufför men inte kört på 5 månader så är lite närvös för när jag ska köra igen.

Lider också av ångesttankar, det är värre nu när jag jobbar som nanny i ett annat land. Då ta hand om barn gör en mer isolerad , kan inte språket.
Mitt tips är väl att se all frihet som kommer med körkortet, när man kör kan man inte tänka på annat.

För med en bil kan man ta sig överallt, då försvinner ångesten sig lättare, ju mer man kör ju bättre kör man.
Hejar på dig !

Asta

:) Det är märkligt. När man läser här verkar var och varannan lida av ångest och rädslor i varierande skala.
Jag som i hela mitt liv besvärats av det känner mej ofta så ensam. Så udda. Alla andra verkar så coola, självsäkra och lugna. Ska ut på andra omgången praktik nu. Första praktiken sista terminen. Börjar imorgon.
Känner mej supernervös över att inte duga el räcka till. Förra omgången var vi nya och ingen kunde förvänta sej att vi skulle kunna. Nu är vi nästan klara och det känns som om jag "borde" kunna och vara lugnare än jag är.
Dessutom ett par månader sedan jag körde den långa sträckan (15 mil) och trots att jag haft körkort i snart 20 år så är jag rädd för att köra bil där jag inte brukar köra.
Ja, vad ville jag säga med detta egentligen mer än babbla på om min egen ångest? Ingen aning. Kanske bara delge dej att du inte är ensam.
Funderar mkt på (och skrev precis ett inlägg om detta) om jag borde vara så öppen som jag är med min själsliga sårbarhet. På nåt sätt så blir man sedd som en nervös människa och inte bemött med samma respekt som någon som är säker å lugn, man halkar ner i den sociala hierarkin. Å andra sidan känns det som att jag kan inte vara någon jag inte är. Jag måste få finnas precis så jävla liten som jag ibland är. Plus att det känns viktigt för andra, att läsa om andra som mår så här och som inte tillhör filbunkarna.
Kram. Och allt löser sej. Jag lovar.
A

Micaela

Jag är lika dan. Längtar konstant efter något som inte är här.. I början av höstterminen längtar jag till vårens kurser även om de jag har framför mig nu inte ens börjat och när jag är hemma och borde njuta av den efterlängtade ensamheten så längtar jag efter den där megafesten eller tedrickande med bästa vännen. Borde verkligen lära mig andas och "carpa nuet".

Annika

Hej!
Jag tycker inte det är så "bara", det du pysslar med i ditt liv.
Nu har vi inte barn själv än, men att ta hand om tre barn (varav en ska äta typ hela nätterna) tänker jag är ganska krävande. Även om man inte kokar saft och skurar golv gissar jag att barn dräller runt grejer ganska bra och att man plockar en massa fast det aldrig syns? Jag såg dessutom veckomenyn i senaste inlägget, så de verkar inte få gröt varje dag heller. :)
Som om inte detta vore nog driver du opinion offentligt och detta får du både skit och hot för. Jag beundrar dig för att du orkar hålla ihop över huvud taget. Att dessutom samtidigt lämna sin comfort zone genom att ta körkort...
Nu blev det fokus på prestation här och det kanske inte var så bra, men fundera ett varv till om någon jävel (eller du själv) någonsin menar att du är slö.

PS: Bara att det kallas föräldra"ledig" tänker jag visar på att barnuppfostran mm. förringas och på vår i min mening osunda fixering vid förvärvsarbete.

Hanna

Det kommer att hå bra med körkortet och den fortsatta körningen! Jag tycker det först var när jag var själv i bilen, dvs efter jag fått körkortet, som jag lärde mig köra på riktigt. Då var jag ju tvungen att ha kontrollen själv och kunde träna på sånt jag tyckte var jobbigt. Och innan jag tagit körkortet kunde jag titta på andra förare och tänka att om den där personen har tagit körkort, då måste jag också kunna klara det!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog