Lady Dahmer

Vad tycker din man om din vikt och din kropp?
I en facebookgrupp nära dig så postar en ledsen kvinna ett inlägg som många av oss kanske känner igen. Iallafall situationen. img_5457.jpg Hennes man är, efter två födda barn, missnöjd med sin partners vikt och kropp. Han säger att det inte gör nåt att hon blivit fet men att han inte tycker att hon är attraktiv längre. Låt detta sjunka in. Föreställ er att personen ni älskar mest säger detta till er. Föreställ er att personen ni lever tillsammans med och vill fortsätta leva med säger detta till er. Föreställ er att personen som ska älska er mest säger att nej, du duger inte längre. DU DUGER INTE LÄNGRE. Föreställ er de känslorna. Jag kan knappt. Det gör fan för ont.  Jag säger inte att jag aldrig har tvivel, jag har fått frågan massa gånger från läsare, följare och annat löst folk huruvida Oskar tycker si eller så om min viktuppgång. När vi träffades vägde jag runt 50 kilo och idag väger jag närmre 90. Det är stor skillnad. "Vad tycker Oskar om din viktuppgång?". Jag vet inte. Klart jag funderar på det ibland. Klart jag oroar mig. Klart jag är rädd att min man ska tycka att jag är ful eller äcklig, den rädslan har jag burit med mig hela livet oavsett vikt dock för jag är liksom ni andra så jävla indoktrinerad i att anpassa mig efter vad män tycker om mig och mitt utseende att det är svårt att släppa även fast jag vet bättre idag. Även fast han inte antytt nåt annat än att han tycker jag är lika fin som alltid. Men tillbaka till henne - inte just specifikt kvinnan i inlägget men kvinnan som är som hon - hon som nu planerar att träda in i den eviga cirkeln av självhat och bantning, för att hennes livspartner sagt åt henne att hon inte duger längre. Hur fan ska hon göra? En del ropar ''lämna'' och ja det är ju en vanlig gut reaction, jag tänker lika, men så enkelt är det ju inte. De i exemplet har barn ihop dessutom. Det har många. Då blir det ännu svårare.  Och jag känner så jävla många kvinnor som vittnar om samma sak. Om män de varit tillsammans med som ställer krav på deras kroppar och utseenden. När barn blivit födda och kvinnokroppen förändrats, när hon är trött och sliten och inte pallar sminka och piffa och hon inte är lika tajt eller sexig som innan. Kvinnor som åldras blir dessutom inte sällan utbytta mot yngre varianter. Jag känner så många kvinnor som hatar sig själva och som inte kan tillåta sig att vara lyckliga eller känna sig nöjda för att deras man recenserat dem och kommit fram till att de föredrar nåt annat. Självklart kommer det en jävla snubbe in i diskussionen och säger vad han tänker om allt: img_5460.jpgimg_5461.jpg Jag vet inte ens vad fan jag ska säga. ''Jättebra att han är ärlig med sina sexuella preferenser för nu kan du ju jobba fram en lösning dvs anpassa dig så att han blir nöjd och glad igen!" Jag är jättenyfiken på vad hans lösning är på detta. Verkligen. Och nej ärlighet är fan inte det bästa? Varför tror folk det? Tänk om mam skulle vara ärlig med allt man tycker, fy fan vad otrevlig vardagen skulle vara. Låt oss säga att jag tycker min mans kuk är för liten, vad fan ska han göra med den informationen???? Det skulle ju bara få honom att må dåligt. Skulle min man säga att han är missnöjd med mina hängiga bröst eller feta kropp så skulle hans ärlighet bara sabba vår relation. "Vad tycker din man om din vikt?" frågar folk på allvar. Som att det är rimligt att jag ska ha det i åtanke eller ta hänsyn till det. Och ja jag vet inte som sagt. Vad tycker han? Vad ska jag göra åt det om han tyckte si eller så? Han gör iallafall ett bra jobb att dölja eventuell avsmak. Och så här pratar han om mig när han tror att jag inte hör: OBS! Jag vill gärna diskutera sakfrågan i sig, paret på screenshotsen är irrelevanta. De får bara fungera som exempel i en större fråga som är ganska vanlig. Låt oss ej spekulera kring dem. 
D

Nå man blir fan bara ledsen och bestört när man läser det. Vet inte alls vad lösningen är, men kan inte se att det skulle vara att banta.

Svar: Sen skulle jag vilja säga att a"sexuella preferenser" inte kan översättas till att kritisera hur ens partner ser ut. För mig är det helt absurt. Och herre vad osäker man skulle vara då, när man "fixat" en grej - duger jag nu, tänder du på mig eller måste jag ändra något annat med mig själv?
Sexuella preferenser handlar ju om hur man tillsammans vill ha sex, vad man tycker om, om man kan tända på det partnern tänder på etc etc. Min sexlust hade definitivt slocknat om jag inte kände att min partner tände på mig för hur jag är här och nu.
D

ozzy

Helt OT, jag kan ej läsa kommentarer och min egen kommentar försvann, är det något du kan göra åt saken vore jag glad och tacksam. :-)

Binki

Min ex-make hade under hela vår relation åsikter om min vikt, och tyckte det var väldigt viktigt att hålla sig smal. I början upplevde jag det som pepp - att han brydde sig om mig och ville hjälpa mig att bli "mitt snyggaste jag", men senare förstod jag att det handlade om att kontrollera mig och få mig att känna mig sämre än vad han är. Han gör nu samma sak med barnen när de är hos honom, vilket gör mig väldigt ledsen, känner mig rätt maktlös mot det, även om jag såklart försöker motverka det. Men det gör ont i hjärtat när 9-åringen kommer hem från pappa och säjer att hon "har blivit tjock".

Svar: Fy f-n vad upprörande! Stackars tjej!! Förstår verkligen att du känner dig ledsen och maktlös. Tänker spontant att jag hade hyvlat av karln efter noter, men ibland är det ju inte det som hjälper bäst (du kanske har försökt?). Jag hade även förklarat för honom hur det han säger påverkar er dotter, kanske under resten av hennes liv (du har säkert försökt detta också). Ibland hjälper det ju inte vad man säger.
Hur som helst, verkligen långt ifrån okej detta, och även hur han behandlat dig tidigare förstås.
Loanne

Maria

Jag är tjock, har varit det sedan jag blev vuxen även om jag blivit större med åren. Jag har egentligen inga problem med min vikt som sådan, jag är den jag är, ser ut precis som mina fastrar och min farmor i kroppen men har gått ned lite vikt sedan jag började löpträna då mitt hjärta behövde mer motion. Tack och lov har min partner, en man sedan 15 år tillbaka, ALDRIG sagt : "Så fin du har blivit" utan han har alltid sagt :"Så fin du är". En liten grej för många kanske, men jag är så jäkla tacksam för att jag slipper hantera känslan av att en man som jag älskar inte tyckte jag var fin förut... Det hade varit väldigt knäckande och den som inte förstår hur sådant kan såra, den har inte jag mycket till övers för.

Ann

''Vad tycker din man om din vikt'' Får tjocka män någonsin frågan ''Vad tycker din fru om din vikt''. Hon har fått barn för TRE månader sen och han kommenterar hennes vikt!? Jag tror inte han är mindre attraherad av henne alls. Jag tror det däremot stör honom att hon inte passar perfekt in i skönhetsidealet längre och han är rädd för vad folk tänker när han går bredvid mig på stan. Jag tycker hon ska kontra med ''nu när vi ändå tagit upp det så är det en sak i sängen du gör som inte är så bra'' Han kommer bli krossad och undra hur hon kan vara så elak mot hans manlighet... Sluta ha sex med honom med ursäkten, det känns inte bra när du inte är attraherad så får vi se hur det egentligen är med hans attraktion till henne. Hon är ju inte ens tjock!

Svar: JA!!!! Krossa honom! Förslag:

"Du, Nu när vi är ärliga med varandra... Din kuk är alldeles för liten och krokig för min del. Tänkte att du ville veta!"

"Vet du, i profil ser du ut som din pappa. Alltså, på pricken. En skulle kunna ta dig för 68 bast. Tänkte att du ville veta!"

"Älskling, en sak jag tänkt på. Du ser så förbaskat osmaklig ut när du kommer. Du har faktiskt ett riktigt avtändande fuck face generellt".

"Du, en rolig grej: du har typ den minsta kuken jag sett! Du vet XXX, han hade dubbelt så stor. Lustigt va?"
Lin

Lena

170 cm och 78 kg? Herremingud! Helt ärligt tror jag inte ens att jag skulle se om min man vägde 10 kg mer eller inte. Attraktionen kan ju inte vara beroende av 10 kg hit eller dit? Det är ju omöjligt att gå genom livet och se likadan ut. Rynkor dyker upp, kråksparkar vid ögonen, brösten börjar hänga, rumpan blir lägre, blodkärl som syns på låren, grå hårstrån, listan kan göras lång! Om varje förändring innebär att han "inte är attraherad längre" så kommer han få ett väldigt långt och tråkigt liv - utan sex!

Mad

Först skulle jag vilja säga till alla och envar: det är skillnad på att vara elak och ärlig. För det är inte många som verkar fatta skillnaden (menar alltså inte någon specifik nu). Att vara elak och säga "fan vad du är fet" och gömma det med "Jag är bara ärlig" är FEL FEL FEL!!! Det är INTE ärlighet, det är bara ren och skär elakhet. Att vara ärlig är att dels tillåta sig att känna det man känner men också kunna säga sin åsikt UTAN att trycka ner andra. Jag skulle aldrig säga till en vän att deras tröja är ful t.ex. Men om de skulle fråga "Vad tycker du om min tröja?" så skulle jag vara ärlig och säga "Den är inte riktigt min smak" t.ex. Men då har man frågat efter min, ärliga, åsikt. Det är inte ok att trycka ner folk, oavsett varför man gör det. Blanda inte ihop ärlighet med att vara ett rövhål, för det är fan inte samma sak.

Sen tycker jag att det är så jävla typiskt med män som har synpunkter på kvinnors kroppar... Jag undrar om de själva inser vad de säger eller hur de får andra att känna? Jag hade ärligt talat svarat att han fan inte är så jävla snygg heller om han nu tror det, efter 2 barn och flera år tillsammans. Jag hade gett tillbaka med samma mynt, för att det är så många lär sig. De förstår inte hur saker och ting känns eller är, förrän de själva är i den sitsen. Då klickar det till i skallen på dom och de blir liksom lite "oj, jaha.. är det så det är". Låter kanske barnsligt, men jag har upptäckt att många funkar på det här viset.
Om min man säger "du är lite tjock", svarar jag "Ja, du med" och så klappar jag på hans mage. Då brukar det bli tyst rätt snabbt. Nu brukar vi säga det till varandra på ett skämtsamt och lite kärleksfullt sätt. Typ "Du är min tjockis" eller "Hej, mitt älskade fetto". Hos oss är det inget skällsord. Vi använder det som "älskling", "mitt hjärta" osv.

Linda

En stor anledning (sjukt att tänka så också på ett sätt) till att jag älskar min man är att han just inte säger något om min kropp alls, varken positivit eller negativt. Aldrig.

Jag får andra typer av komplimanger, för egenskaper, saker jag gör, hur jag gör vissa saker och så vidare. När det kommer till sex berömmer vi varandra för funktion, hur vi gör saker och ting - det vi gör för varandra. Det är uppskattat för jag har slutat noja över hur jag ser ut när jag gör si eller så i ett på ett sätt ganska utsatt läge.

Det har verkligen hjälpt mig att leva i en relation där jag inte blir värderad (jag har jojjat en del upp och ner i vikt under vår tid tillsammans vilket jag har nojjat över men inte han), hans fokus är att jag ska må bra - och jag mår bra när jag kan vara mig själv och inte behöver tänka på hur jag ser ut och inte heller blir värderad.

Allt det gör också att jag mår bättre än på många år, jag kan börja tycka om mig själv och påbörja processen att läka efter år av självhat och diverse tråkigheter från omgivningen.

Svar: Ja, det är i tilliten och i känslan av att vara älskad som en är, det går att spegla sig i varandra och utvecklas.
Fint!
Lotta

Sanna

Fyfan så hemskt det var att läsa, det gör mig verkligen så ledsen. Man får helt enkelt inte vara nöjd med sig själv, nej är man det så ska man tryckas ner tillbaka till självhat igen.

Det är ju en så oerhört svår situation som den här kvinnan är i. Jag förstår att mannens kommentarer inte får henne att ta sitt pick och pack och dra, för hon älskar ju säkert sin man och de har ett liv och barn tillsammans. Mitt enda råd är att försöka prata om det, berätta hur sårande sådana där kommentarer är. Tvinga han att läsa det här inlägget och alla vettiga och bra kommentarer som kvinnorna här skriver. Det kanske kan få han att förstå hur elak han är.

S

Jag blir ju att tänka om hon skulle ha svarat tillbaka till honom att hon tycker han själv var för smal,tjock eller hade för lite muskler vilket gjorde att hon inte var så attraherad längre av honom.
Vad skulle han ha gjort? Börjat träna? Börjat banta? Gått upp i vikt?
Eller skulle mannen bara blivit sur, sökt bekräftelse av någon annan kvinna?

Om mannen inte är nöjd med din vikt nu, vem säger att han är nöjd med din kropp när du väger mindre?
För min erfarenhet av viktminskning är ju att brösten blir hängigare, låren dallrigare, och likaså magen. Inget är fast längre. och spelar ingen roll hur många squats man gör om dagen. Hud är hud.
Om han inte är attraherad av det heller, hur gör man då?
Vem säger att du tänder på honom när du gått ner i vikt, då kanske du känner dig mindre attraherad av honom.

Angelica

Jag har faktiskt aldrig frågat vad han tycker. Nu var jag tjock när vi träffades, och är fortfarande. Han har blivit efter att vi blev ihop med har aldrig frågat om min åsikt. Vad skulle vi göra med den informationen? Jag kan inte gå ner. Min kropp är bra, dess syfte är så oändligt mycket större än att vara smal. Mitt liv går ut på mer än att väga så lite som möjligt och mitt förhållande med min fästman är byggt på något så mycket starkare än vikt eller fysisk attraktion. Livet är mer. Livet är glass, fina kläder, intervjuer och glädje. Jag har jobbat med äldre människor i några år nu och inte en enda av dem ligger och gruvar sig över glassar de åt eller kläder som satt åt. De önskar att de levt mer, skrattat mer, ätit mer, badat mer och älskat den kropp som först nu sviker dem men som genom livet har gett dem minnen och barn. Ät glass och om mannen gnäller så ät honom med!

Svar: Underbart!:)
Peppe

EmmaC

Jag kan inte ens tänka mig en så hemsk situation. Jag skulle aldrig kunna leva tillsammans med någon som hade en så trång syn på sin partner. Saker händer, typ livet och sånt där. Om det nu är så viktigt att leva med en smal person, varför inte välja en person som är lika fixerad vid sin vikt som man själv är. Då behöver man ju inte "erkänna något".. Fy Helvete va irriterad jag blir.. -.-

LD din man verkar helt underbart trygg. Det smittar av sig....

breakuntil

Fruktansvärt sorgligt är det med folk som känner press att vara smala inför sina partners. Nästan som nåt slags sektbeteende?! Tänk att få vara fri och tänka på annat istället. Så jävla mycket underbarare. Vet inte hur jag själv fungerar kring sånt, säkert får jag samma tankar i nåt skede. Ser inte fram emot det. Hoppas man hittar en vettig man.

Linn

För mig är det uppenbara problemet hur den här mannen (och många andra) ser på kvinnor och på den heterosexuella relationen. Som kvinna ska en vara ett komplement till mannen, ett pynt, en behagande bra-att-ha-grej som gör hans liv bekvämare och ger honom en viss typ av status i samhället. För att kunna uppfylla den här rollen ställs dock vissa krav: du måste leva upp till samhällets normer kring kvinnlighet. Dels i beteende men framför ALLT med ditt utseende. Eftersom du (endast) är hans komplement och sidekick reflekterar nämligen allt du är och gör på honom. Och viktigast för honom är ju hans samhälleliga status det allra viktigaste.

Partner. Partnerskap. Smaka på de orden. Vad de betyder. De har inget jävla partnerskap. Åtminstone inte han.

Svar: Spot on! Man ska vara en prydnad. Kör ett erkännande inlägg om det här nedanför.
Ann

Maria Bertilsson

Ja fy fasen! Så levde jag i över 12 år med min Exman!!! Jag var väldigt vältränad och ganska smal när vi träffades och det var väl därför han ville vara med mig (har jag insett i efterhand ?) I takt med att barnen föddes så gick jag upp i vikt och hade väldigt svårt att bli av med extrakilon, men om sanningen ska fram så kände jag mig inte så besvärad....Ja menar att jag var lycklig där jag var med min man o mina barn och jag kunde i min vildaste fantasi inte föreställa mig att min dåvarande man inte var lycklig. Efter andra barnets födelse så kröp det på en känsla av olust o en mannen började bete sig annorlunda...mkt mer irriterad på mig o barnen, han blev än mindre fysisk än han varit tidigare o alltid ganska tvär mot mig. Då först fattade jag ingenting men jag började leta tecken på otrohet o hittade det jag sökte o det utmynnade i många långa bråk. Det gemensamma i alla bråk var att felet ändå var mitt!! Mitt?? Jo eftersom jag inte var samma tjej han blev kär i.....eeeeh? Hur menar du? Man är väl aldrig helt samma eller? 8 år har gått i tid o jag har fött två barn som jag dessutom är själv med större delen av tiden -klart som korvspad att jag inte är samma tjej!! Du är ju inte heller samma kille jag blev kär i kontrade jag o exmannen blev helt förstummad o kläckte sen ur sig "Jamen vadå?? Jag är ju fortfarande smal"

KABOOOOM! Benen o hela jorden försvann under mig!! Jag dög inte eftersom jag inte var smal längre. Jag påbörjade genast helvetesdieter o lyckades går ner ett trettiotal kilo o då ville min man plötsligt vara nära mig igen o jag var tydligen attraktiv nog att ligga med. Sorgen över att han inte såg mig, att jag visst vara samma inuti, låg hela tiden brännande under ytan o min lyckade viktnedgång höll inte i sig när jag blev gravid med barn nr 3. I takt med att jag blev tjock igen ju mer "försvann" min exman.....samma mönster som tidigare o givetvis hittade jag alla hans snedsteg. Jag bet ihop med vetskapen om att det nog inte skulle finnas ngn enda man som skulle vilja ha mig förutom han (det aset).....
Att få höra av den person man älskat så oerhört och valt att göra det största i livet med....Att personen inte mäktar med att ta i en för att man är så äcklig o fet (det var svaret på varför han aldrig kramade mig!) att föra sånt ärmar en själ mer än vad man nånsin kan förstå.

Jag lyckades till sist ta mig ur detta äktenskap men jag lever med sviterna av det varje dag. Jag lever med vetskapen om att det inte finns något fint hos mig som ngn man kan älska (om jag inte är smal vill säga får då är man ju älskvärd!!!) Jag har en förvriden bild av hur en äkta kärlek ska vara - i min värld är kärleken villkorad o bestämd av hur många kg vågen visar. Jag ser på par där ngn av parterna är överviktig o kommer på mig själv att tänka att den personen kan ju inte vara älskad.
Vet inte om jag nånsin kommer kunna läka denna utnötning av min självkänsla men eftersom jag har 3 barn så kämpar jag med att de inte ska växa upp i en sån sanning jag levt med. De ska veta att det är personen som räknas inte kilona på vågen!!

Maria

Svar: Men fy vilken skit du genomlidit och vilken tragisk människa ditt ex måste vara. Han verkar ju vara oförmögen att uppleva riktig kärlek, vilket kommer göra hans liv tråkigt som fan, men du är visst värd att älskas.
Emmet

S

Jag har precis fått en sån kommentar av min sambo. Jag är mor till två barn,vi har ett gemensamt. Visst är det härligt att leva ett sunt liv (magen mår mycket bättre av det) men den där stressen och ångesten att han längre inte tycker om mig för hur jag ser ut. Vi kan inte ha samlag, på grund av detta. Senaste gången avbröts den på grund av att han inte kände sig upphetsad av mig. Jag känner en extrem sorg, förutom ångesten, jag vet inte om jag aldrig kommer lyckas vara attraktiv i hans ögon. Och ja, det gör fruktansvärt ont när mannnen man älskar säger sådant, rakt ut, som att det skulle hjälpa att boosta mitt självförtroende .. och ändra min livsstil, stressa ner dom där kilon för att vara acceptabel i hans ögon. Samtidigt sitter han och kollar på perfekta tjejer på internet.

Svar: Men vafaan tror han att han är? En jävla gud?! Det jag inte fattar när det kommer till dessa män är hur de verkar ha skyhöga tankar om sig själva. Håller med "Malin". Kolla på några killar med "hela paketet" och låt honom hitta det. Han behöver helt klart lite perspektiv. Och låt honom veta att han på noll sätt är oumbärlig för dig! Och, som nedan nämnt; get even. Det som är så jävligt med manssläktet är att många av dem behöver få insikt i att vi kvinnor inte är några jävla dörrmattor! Get mad - Get even.
Lady Dahmer

Katarina

Så sorgligt. Vissa saker i livet är ju inte statiska, din partners (och ditt eget) utseende kommer ju inte att vara samma för evigt. Dels för att vi åldras men också för att vi ändrar smak, det som var viktigt när jag var 18 (rätt märke på jeansen) är mindre viktigt nu när jag är 38 (nu är det ögonbrynen som är i fokus). Om hennes trivselvikt numera är 78 kg så får ju han gilla läget. Jag är helt säker på att han kan tända på henne oavsett vikt (om han verkligen älskar henne vill säga) men då måste han ju jobba lite på sin inställning. Sexlusten är inte heller statisk.

Svar: Nä, precis, och även om man nu håller sig smal så kommer ju annat med utseendet oundvikligen förändras. Rynkor, grått hår, whatever. Tycker dessa personer att det är helt normalt att byta ut sin partner då?
Emmet

Maja Hurtigh

Det enda rätta är att lägga tillbaka ansvaret för hans åsikter/känslor på honom. "Jaha, vad tråkigt du känner så. Jag trivs med min kropp och hur jag ser ut, så du får nu fundera på hur du ska göra för att se mig som attraktiv igen eller om du kan leva med att se mig som oattraktiv. Ett problem för mig nu - efter vad du nu sagt - är att jag inte känner mig attraherad av dig. Jag vet inte om jag kan komma över detta, men om du har någon lösning på det problemet som nu uppstod utifrån vad DU sa till mig så får du gärna presentera den nu.

Och sen sexstrejka tills hon faktiskt känner att hon har förlåtit honom och känner sig attraherad av honom igen.

Svar: +1!
ozzy

Veronica

Nej, fy fan. I sådana här situationer dka man göra en analys av problemet- vad är problemet här egentligen? Och vems är problemet?

I det vär fallet är det mannen som har problem med att hon i hans tycke är lite fet och oattraktiv. OK. Men det blir inte hennes problem förrän han berättar att det ligger till på det viset. Så: Problemet är hans, men han försöker att skjuta över ansvaret för problemet på henne. Han vill att hon ska lösa problemet åt honom.

Det ska hon givetvis inte. I liknande situation hade jag flyttat tillbaka ansvaret till honom. "Trist, men det är inte mitt problem. Jag tror du behöver gå till botten med vad detta beror på och själv fundera på en lösning, för du kan inte ändra på mig."

Förslag på lösning för honom:
-Skärp dig och väx upp!
-Skilj dig om du inte står ut.
-Inse att du är kvinnofientlig och jobba bort det, eftersom det är så sjukt oattraktivt.


Förslag på lösning för henne:
-Dumpa aset!

Lisa

Min man har kritiserat mig för min vikt tidigare, nu var det flera år sedan han gjorde det senast. Jag tror han "växte" ifrån det. Och han säger att han inte tänker så längre. Men jag vet att han har tyckt så och att han lika gärna kan komma på den tanken igen. Är med andra ord osäker på vad han tycker om mig och vilken roll min storlek spelar för honom även om han påstår att det inte spelar någon roll alls. Och kommer alltid ha den osäkerheten. Vi har pratat om det och han förstår vad han har (och jag har låtit honom) förstört hos mig och i förlängningen för oss.

Immanuel

Känner igen situationen och har varit i liknande själv, fast under lite mer extrema omständigheter (bl.a. påtvingad halvsvält under längre tid, att rent fysiskt hindras från att äta).

Måhända att min erfarenhet inte är representativ för alla som utsatts för att deras (manliga) partner har åsikter om deras kropp, men jag ser det som en gradskillnad, inte artskillnad. Även i mitt fall började det nämligen med att han kommenterade att min kropp inte var tillräckligt attraktiv. Därifrån är inte steget långt till att försöka inskränka partnerns fysiska frihet, faktiskt. För kommentarerna i sig är ju ett sätt att manifestera att partnerns kropp tillhör en själv.

Och: det som bara gjorde allt ännu vidrigare var just att omvärlden hela tiden legitimerade hans beteende just genom att fråga "Vad tycker din sambo?" Som att hans åsikt borde spelat någon jäkla roll alls.

Svar: Åh,
Önskar SÅ att jag kunde hjälpa dig på något vis alls. Känner igen mig från tidigare förhållande (dock inga barn) och hur svårt jag hade att bryta mig loss, trots kritik mot mig, mina vänner, min familj, kollegor- allt jag hade förutom honom.
Ditt värde ligger inte i din vikt, ditt utseende, ditt arbete, dina vänner. Du är en värdefull person helt utan de parametrarna. Kram!
Fisen

Anonym

Känns som du skrev detta rakt direkt till mig, det är precis såhär jag har det som tjejen i inlägget. Hade precis tagit till mig av allt du LD och ex Stina Wollter skriver och började gilla det jag såg i spegeln. Dumma jag började till och med dansa runt lite i huset i underkläderna till mina barns stora glädje. De tyckte mamma var jätterolig. Men så fortsätter min man gnälla på min vikt och att jag inte är hälsosam. Väger 74 kg och är 164 lång, så jag är lite kraftig ja. Han vrider upp sitt missnöje ytterligare ett snäpp och börjar ignorera mig. Jag märker att han undviker att titta på mig. Jag Blir helt förtvivlad och konfronterar honom. Han säger att han vill se resultat, att jag måste prestera bättre. Att han blir sårad att jag skiter i honom. Att man inte kan vara hälsosam med min övervikt. Att vi inte delar värderingar. Han säger saker som inte är sant, att jag skulle skita i hur jag ser ut. Jag hinner inte, jag har en 3 åring, en 5 månaders, en hund och ett helt hushåll att ta hand om. Han sårar mig så jäkla hårt, han vet om att min pappa kallade mig tjock som liten, att jag blev mobbad i skolan för att jag var tjock och att jag haft ätstörningar. Sitter fast, vi har barn, hus, lån mm. Det är inte bara att lämna. Han vinklar det som att jag borde gå ner och bli vältränad för att rädda vår familj. Igår kväll började surfa runt på Pro ana sidor (pro anorexia) för att hitta tips att rasa i vikt. Det måste gå snabbt, jag orkar inte höra detta mer. Endel av mig tänker att jag ska bli så jäkla smal att han fattar vad han gjort mot mig, hur illa han sårat mig. Orkar inte höra om den ena fitnessmodellen efter den andra.

Svar: Gå och prata med någon profesionell om det här. Detta ska du inte behöva bära ensam. Finns kanske någon hjälp att få via bvc eller mödravård? Hoppas du har vänner runt dig. (och om du har en riktigt bra relation till din svärmor kanske hon kan ge dig ett handtag i att informera ditt arsle till man?). Och du, barnen är ni två om det är inte bara ditt ansvar. Lämna barnen till honom så fort han kommer hem från jobbet och ta med vovve ut på promenad. Många kramar!

(den där fotbollsfrun som varit gravid och som män tydligen har som måttstock, hon är inte en regel, hon är ett undantag - kom ihåg det!)
Annika

Ano

Instämmer i kören: Fyfan. Mår fan illa av att läsa det. Stackars UNDERBARA kvinnor som med sina FANTASTISKA kroppar föder barn. Vad i helvete gör män med sina kroppar som är lika beundransvärt? Att stoppa in kuken är verkligen föga imponerande.

Blir så jävla arg. 78 kg till sina 170 cm? Skämtar du? Utan att ens kolla BMI tvivlar jag på att hon har så högt BMI. Absolut inte mer än lite övervikt. Oavsett är det fan inget vikt att tala om. Speciellt inte efter fött barn. Alltså vad i helvete! Här sitter jag med ca 30 kg övervikt och har aldrig fött barn. Hade fan varit glad om jag vägt så lite.

Hoppas alla kvinnor som läser detta, oavsett hur mycket ni väger, inser hur jävla bra ni är. Krama om era barn extra mycket och påminn dig själv om hur häftig du är som har skapat dessa varelser.

/ En tjej som aldrig haft en kille och snart är övertygad om att hon aldrig vill ha någon. Usch.

Hockeysmurf - Ja det ÄR jag!

Men alltså, det är ju ett jättekonstigt resonemang det där! "Du har gått upp i vikt så du passar inte in i mina sexuella preferenser längre" Eh? Jävla rövhatt!
Personligen, och tyvärr, tror jag att mannen söker en "legitim" ursäkt att knulla runt. Äta kakan och ha den kvar liksom. Rövhatt de luxe!
@Ano - Älskar verkligen den här meningen i din kommentar "Att stoppa in kuken är verkligen föga imponerande." Håller med till en miljard procent!

Isabella

Jag har typ exakt samma problem med min man. Två barn på två år och nu 10 kg mer än jag vägde innan graviditeterna. "Du är inte attraktiv längre" sa han när jag frågade varför han inte vill ligga med mig eller tar på mig alls. Jag sa att jag har tio kg kvar, då svarar han "snarare 15 och såg äcklad ut". Jag tränar på gym tre dagar i veckan, rider 2-3 dagar i veckan och har hund utöver att ta hand om våra barn och hushållet. Ammar dessutom. 83 kg på 172 cm.

Svar: En del av dina kilon torde ju säkerligen bestå av muskler?!? 3 pass på gym och så ridningen ovanpå det - det är mycket och vovve som tar tid. Och så barnen... är det okunskap som gör att män inte förstår att kvinnans kropp ändras efteråt, tror vi borde ha mer allmän upplysning om sånt. Om du trivs med träningen så fortsätt men känns det mer som stress, så sluta - du lär inte må vare sig bättre eller bli smalare, stress är en fruktansvärd bov. Många kramar! (och du, tänk på djuren - de tycker om dig oavsett hur du ser ut)
Lin

Att stoppa in kuken i någon är föga imponerande – Lady Dahmer // Postpatriarkal Feministfitta

[…] fy fan, jag läser era kommentarer och blir så jävla ledsen över vad flera av er får eller fått utstå från era partners. Va […]

Matilda

Min sambo har gått upp 25 kg sen vi blev ihop. Från underviktig till lite lönnfet. Fattar ärligt talat inte vad de pratar om. Skulle jag tycka mindre om honom nu? Inte vilja ligga? Mer och mer gråhårig blir han också. Det var inget jag hade på min önskelista när jag var 25, men sen är jag inte 25 längre.
Tycker ärligt talat synd om folk som har så extremt snäva "sexuella preferenser" så att deras partner till 100 % alltid en dag kommer trilla ur deras favör. Varför ens engagera sig i seriösa relationer om man är sån?

Svar: Eller hur? Om attraktionen står och faller med detaljerna så är det ofta ingen relation värt tiden. Min man har förändrats massvis både utseendemässigt och som människa med åren. Och han kommer förändras (och förfalla) mer än så. Fattar inte hur detta kan vara ett issue om du älskar din partner?
Lady Dahmer

eva

åh jag väger 89 och är 1.57 och singel och lär väl förbli med en övervikten......

för nio år sedan vägde jag 52. sen fick jag veta att jag var bipolär och fick psykmedicin som jag har gått upp trettio kg av

har både diabetes och fettlever och höga kolesterolvärden

Svar: Jag är 155 och vägde 92 när jag träffade min sambo. Nu väger jag väl 110. Lycklig och välmående.
Lady Dahmer

E

Min förra kille hade fått lära sig av sin mor att tjocka människor är lata och att det är osmakligt att vara tjock. När jag lämnade honom var jag väldigt underviktig, hade ett BMI på 15. Kort därefter träffade jag min nuvarande man som älskade mig och var lika attraherad av mig i den kroppen som i den nyförlösta 30kg+ kroppen. Han blir lika hård när han tar i min nuvarande degmage som när han tog i min rutiga tvättbräda till mage i början. Att läsa sån här skit får mig att beklaga lögnen mitt ex lever sitt liv i samt uppskatta min man så mycket mer. Önskar att alla fann sin egen version av honom.

Elin-kristen feminist

Jag har aldrig råkat ut för en partner som tyckt jag var för tjock. Jag har varit åtminstone lite mullig hela mitt vuxna liv så män som gillar smala kvinnor har liksom aldrig varit aktuellt. Jag har råkat ut för något enstaka stolpskott på krogen som försökt få sig själv att framstå som så ädel för att han stöter på mig fast jag är tjock och ja, ni kan ju räkna ut hur framgångsrikt det var... haha, vilka idioter. Det finns män på varenda j-vla krog som gillar min kropp, vad skulle jag göra med någon som inte gör det?

Jag vet inte vad jag skulle säga om min man tyckte jag var för tjock, "OK, men vad ska jag göra åt det? Visst kan det hända att jag kanske kan gå ned i vikt under ett par år men vad ska jag göra tills dess?". Nu är jag inte direkt oroad att han ska känna så, han är en av de minst kroppsfixerade jag känner.

Ann

Jag blir så förtvivlat arg och ledsen när jag ser era kommentarer. Jag gick upp 80 kilo på 8 år. När jag träffade min man var jag smal. Jag har envisats med att hävda för min man att han inte kan vara attraherad av mig som jag ser ut nu. Jag var stensäker på det. Men han har hela tiden hävdat att han är lika attraherad fortfarande och säger ''jag ser dig inte på det viset''. Jag har så smått börjat tro på honom. Problemet ligger hos mig. Nu något jag skäms över att säga.... Jag tycker synd om min man för att han har en fet fru. Skäms när vi syns tillsammans och tänker att han som är så underbar förtjänar en smal och vacker fru. Tror att folk tittar på oss och tycker synd om honom. Tror att våra vänner tänker ''stackars honom, hon som var så smal och vacker och nu sitter han där med ett fetto.'' Det handlar ju om att jag blivit hjärntvättad att tycka att en kvinna är en mans accessoar. Något som ska ge honom respekt och social status. Han har själv gått upp lite kanske 30 kilo men när jag tänker på situationen omvänt ser jag det inte på samma sätt. Givetvis är jag fortfarande attraherad. Givetvis är han inget att skämmas över. Jag HATAR att samhället har gjort det här mot mig. Vad tycker ni? Skäms ni någonsin för att ni inte är en tillräckligt fin ''prydnad'' till era män?

Svar: Gud vad jag kan relatera till det där och herregud vad sådana tankar gör ont. Jag och min tjej har dejtat i fem månader snart och varje gång hon försöker få till att jag ska träffa hennes vänner eller syster så hittar jag på olika ursäkter för att slippa. Jag har liksom övertalat mig själv att dom kommer att ta en titt på mig och känna äckel och undra vad fan min tjej gör med mig egentligen och om hon har tappat det helt. Fast innerst inne så VET jag ju att det inte är sant, för annars så skulle hon ju inte bjuda med mig hela tiden att träffa sina vänner och syster. Men ändå fortsätter jag att undvika det och nu är det snart 5 månader och hennes vänner börjar säkert undra om jag ens existerar eftersom de aldrig fått träffa mig. Kanske att jag ska våga tacka ja nästa gång hon frågar.
Lady Dahmer

Malin

Jag hade köpt mig en dildo och ersatt den där skitstöveln pronto! Att ens ge han en tillgång till ens psyke och kropp efter det där, nehepp du.

Malin

Min man och jag har varit tillsammans i 10 år, det vill säga från 23 års ålder och han har ALDRIG gjort annat än älskat( och gör fortfarande,) varenda bit av min kropp, jag har fött två fina friska flickor och vandrat upp och ner ca 35 kg i vikt under dessa år .

Erica

I början när jag och min man pratade om att skaffa barn och hans motvilja till att skaffa barn, kom det fram att han var rädd att jag skulle bli tjock. Inte att vi inte skulle få ett friskt barn eller att vi skulle överleva en ev förlossning osv utan skräcken var att jag skulle bli en lat tjockis. Jag kontrade med att det var skönt att veta hur jag skulle bete mig den dagen jag ville skilja mig, bara att gå upp i vikt!
Sen dess har vi fått barn och min man har aldrig uttalat något ang min vikt sen dess.

Annsi

Usch så ledsen jag blir, att det finns kvinnor som lever i dessa förhållanden. Aldrig i livet hade jag stått ut med att min man kommenterade min kropp på det sättet. Har gått upp asmycket i vårt förhållande och det är bättre nu än någonsin förr, vi har nått en väldigt djup själslig relation efter två barn, cancer och 8 år av omlottarbete.. Vi är ju kära i varandra och inte kropparna.

Herregud vi åldras, rynkor kommer, magar och hängpattar kommer liksom på köpet. Orka hetsa kring utseende. Vi är glada när vi får vara friska och avslappnande med varandra helt enkelt.

Älska er själva kvinns, ni är magiska!

Anna

Jag vägde 100 kg när jag träffade min man, gick upp till 120 som mest och sedan ner till 72-73. Nu väger jag 83-84. Till mina 173cm.

Min man har älskat mig och attraherats av mig i alla mina kroppshyddor, tack och lov. Efter ha läst många kommentarer här förstår jag att jag haft tur.

Ellinor

Liknelsen med kukstorleken är klockren. VAD ska man göra med informationen liksom? "Jag tycker egentligen du har blivit för tjock, men jag älskar dig ändå" har jag en kompis som fick höra. Liksom...jaha? Tack? Han menade liksom att han var en så fantastiskt fin man som sa det. Som om hon skulle känna TACKSAMHET.

dansande_sjuksyrran

Igenkänning för att min snubbe sa samma sak förra sommaren, jag tränar visserligen mycket, är inte supersmal men ändå typ normalviktig, väger ett par kilo mer än honom. Försöker skita i det, och bara älska mig själv, däremot snubblade jag över denna bild från tredje klotet från solen och kände peppen: http://img-9gag-fun.9cache.com/photo/aNWMrq0_460s_v1.jpg

L

Detta är absolut inte meningen att provocera eller uppröra någon, men om man ska se saken ur mannens perspektiv: hur ska han lösa problemet då? Han kanske redan har försökt "ändra sin inställning" och misslyckats. En sak jag lärt mig över åren är att när jag slutat attraheras av en pojkvän (inte för att de blivit överviktiga men kanske för att jag inte var kär längre eller för att sexet blivit så rutinartat eller bara för att det inte kändes nytt och spännande längre t.ex.) så är det ju i princip omöjligt att tvinga sig själv att tända på den igen hur mycket man än VILL det och även om man testat tusen olika trick (god kommunikation, testa nya grejer, läst porrnoveller ihop, sextat/telefonsex/webcamsex, leksaker, öppet förhållande, rollspel, etc etc etc). Vet inte hur många gånger jag ställt upp på sex mot min vilja för att jag inte var kåt på dåvarande pojkvänner längre och inte kunde hitta någon annan lösning. Kört på "fusklösningar" som att kolla på porr i smyg för att bli kåt eller fantiserat om andra medan vi haft sex (men då är det ju inte honom jag tänder på utan personen i fantasin). I längden mådde jag ju dåligt av det (både psykiskt och fysiskt) och tillslut höll inte relationerna ihop längre. Ska mannen i exemplet tvinga sig själv att ha sex med någon han inte tänder på? Eller menar ni att han bara borde göra slut då? Eller ska han sexstrejka och inte berätta varför och leva ett liv utan sex (samt göra sin tjej asförvirrad på köpet)? Man vill såklart inte höra att ens kille inte tänder på en, men man vill ju inte bli dumpad heller, om personen fortfarande älskar en? Män blir hjärntvättade hela livet att tända på en viss sorts kropp, så det är ju inte överraskande att såna här situationer uppstår. Sen kan man ju ställa frågan "är mannen en idiot om han är ärlig?" (ja kanske) men vad hade ni gjort om situationen var omvänd? Jag kan ändå förstå hur sådana där idiotkommentarer slinker ur en i ren desperation att försöka rädda förhållandet (sex är ju för många en viktig del av det).

Elin

kommer ihåg när en kille jag hade räknade ut hur mycket jag tjänade på mitt jobb och sa sen; det räcker ju till en bröstförstoring! Han ville att jag skulle operera mig, jag var 17 år och hade mitt första jobb. Blir så jävla arg när jag hör hur vissa män behandlar sina livspartners, be dem dra dit pepparn växer och lev i frid och fröjd med er själva eller hitta någon som förtjänar er. Ush säger jag bara! Må dem brinna i helvetet.

När jag blir mamma ska minsann inte sluta bry mig om hur jag ser ut! | Hej hej vardag

[…] har läst en hel del på Lady Dahmers blogg senaste tiden. Det har handlat om kvinnor vars män förklarat att de inte längre tänder på dem eftersom deras […]

e

Så sorgligt. Önskar att ingen behövde ta sån skit . Önskar också att alla lovebombar denna kvinnan . Kan du inte göra en rosinsamling eller nåt ? Så hon känner sig stöttad och mannen kanske inser vilken jävel han är!

Truffle

Jag ligger i soffan och bara stört-gråter när jag läser dessa kommentarer. Jag som inte alls bryr mig om kroppar utan min sexualitet handlar om närhet, trygghet och kärlek är uppriktigt upprörd hur folk tänker! Och vilken fantastisk man jag har som aldrig påpekar mitt utseende utan älskar mig och vill ha sex med mig i alla lägen och vi har haft det så sen vi träffades för 10 år sedan. och jag tar allt han är och gör för givet för jag trodde att det är så man är. Men tydligen inte vilka jäkla svin det finns och egentligen borde man kanske inte bli förvånad?

Omgift och lycklig man

Det var elakt sagt men också ärligt. Din man älskar dig kanske inte längre. Om du verkligen vill leva kvar med denna man måste du prata med honom om detta. Jag skulle försökt gå ner i vikt för hälsans skull, övervikt ger fler sjukdommar och en tidigare död. Att gå upp i vikt är en naturlig del både av åldarnde och baranfödande, försök att få din man att förstå detta. Du kommer aldrig att få en kropp som en 20 åring igen. Knappast han heller. Det kan också vara så att din man fått erektionsproblem och försöker hitta orsaken till sina problem i ditt utseende. Om så är fallet behöver han hjälp, det spelar ingen roll hur du ser ut eller vad du väger. Det andra huvudalternativet är ju att lämna din man. Du kan säker hitta någon som älskar dig för den du är. Det är ditt liv, du bestämmer. Jag och min fru har bägge barn från tidigare äktenskap, våra kroppar har passerat 50 och är långt ifrån perfekta, men livet har aldrig varit bättre än vad det är nu. Hoppas du hittar rätt väg!

Svar: suck suck dubbelsuck. Nej övervikt ger inte fler sjukdomar och man dör inte tidigare. Man lever faktiskt längre om man är överviktig. Men det spelar ingen roll, för jag lever hellre tio år mindre än tio år mer som bantande och självhatande. De åren får man aldrig tillbaka.

De flesta kan inte gå ner i vikt så det är slöseri med tid och kärlek att försöka.
Lady Dahmer

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog