Lady Dahmer

Dör relationen om man slutar ha sex?
Såg att Elaine fått ett mail från en läsare vars man valde bort henne för porren och när jag läste dels det men också Elaines svar så tänkte jag på ett par saker. Läs Elaines inlägg först så ni hajjar vad jag snackar om. Obs jag är nyvaken och virrig så detta är bara osamlade tankar här och nu. 
 
Ok. Först så tänker jag att fy fan vad äckligt och kränkande och FUCKING RUDE det är att ligga och runka bredvid nån som inte godkänt det. Mitt ex brukade sitta och dra sig själv i kuken i tid och otid i soffan (och sen lukta på sina fingrar) när jag satt bredvid och nej tack, sköt ditt privata PRIVAT. Onani är inget att skämmas för, vare sig för män eller kvinnor, men det är en privat angelägenhet som inte ska tvingas på andra. 
 
Men Elaine svararar iallafall. 
 
Hon skriver: "Hade jag kommit på Gustav med att kollat på porrfilm och tillfredställt sig själv bredvid mig så hade jag blivit skitförbannad. Han har ju en het kvinna bredvid sig, inte svårt att förföra och älska med mig."
 
Här tänker jag nej. Eller ja BUUU åt delen med "bredvis mig", men annars stort NEJ. Att välja onani framför sex med partnern måste ju vara ok alla dagar i veckan. Man har ju två sexliv. Ett med sin partner och ett med sig själv. Det kan ju finnas tusen anledningar att man inte vill ha sex och det är ok att inte vilja ha sex. Att partnern blir förbannad för att man inte vill ha sex, men gärna onanerar, rör sig ju i gränslandet för vad som faktiskt inte är ok. Ni vet ju vad jag skrivit om husfridssex och just det där när man använder ilska som ett sätt att skamma till sig sex. Det blir liksom aldrig bra. 
 
Nu tror jag inte att Elaine menade så men jag tycker man ska vara försiktig med hur man uttrycker sig och kanske också våga rannsaka sig själv: vad menar hon egentligen? Varför skulle hon blir arg?
 
Sen skriver hon även: "Men jag tror att alltför många finner sig i relationer utan sex eller intimitet. I min värld så är man inte tillsammans då, då är man partners eller kompisar som bor ihop." och fortsätter med att sex och intimitet är skitviktigt i relationer. Denna gamla slagdänga som jag hatar så mycket. 
 
Först: sex och intimitet är inte samma sak alls. Det kan höra samman då sex ofta är intimt samt för oss samman, men intimitet är nåt annat som inte har med sex att göra alls och jag håller med om att det är viktigt. Men det sista vi behöver är mer press på att ligga. 
 
Jag är så jäkla trött och less på denna gamla "sanning" att relationen inte håller eller inte är nåt värt om man inte har sex. Gud vad vi blir tvångsmatade med den. Jag får ont i magen varje gång jag hör detta. Känner hur det flåsar i nacken, känner att jag måste knulla mer, knulla roligare, knulla oftare för att min relation ska må bra. Jag kan bara gissa hur många relationer det egentligen dödat i längden då jag vet att en stor majoritet kvinnor har sk "husfridssex" för relationens skull. För relationens skull. Hör ni. Kvinnor som begår våld på sig själva, dvs har sex de inte vill ha, för att de tror att relationen ska gå åt helvete. 
 
Och ja det kanske påverkar relationen negativt. I vissa fall för att partnern värderar sexet mer än det andra men kanske mest för att denna myt bidrar till att människor tror deras relationer är dåliga för att de slutat ha sex eller har för lite sex när det egentligen kanske inte alls är så. Är ni med på hur jag menar?
 
I kommentarsfältet så är det flera som likställer porrtittandet med otrohet. Jag gissar att svartsjuka ligger bakom och den biten kan jag relatera till. Lagom kul att personen man älskar sitter och blir kåt på andra kvinnor typ, fast det egentligen är helt naturligt att bli kåt av att se andra knulla.
 
Men, och här kommer mitt stora issue, problemet med porr är inte att det är andra snygga kvinnor. Problemet med porr är att det är prostitution. Dvs en majoritet kvinnor som far illa, tvingas in i det, hade valt annat om de kunnat, går med på tveksamma saker osv. En industri som livnär sig och blir rik på våldtäkt. Vi pratar mycket om detta i Penntricket, i avsnittet "Porr, horor och feminister". Lyssna gärna!
 
Med allt detta sagt vill jag dock föra till protokollet att jag tror paret som Elaines inlägg utgår ifrån har andra problem än just porrtittande. Det låter dels som att han har noll respekt för sin partner med tanke på runkandet inför henne (ok han tror hon sover men ändå) och dels som att han faktiskt lider av porrmissbruk. Jag förstår hennes förtvivlan. 
 
 
Aja. Godmorgon iallafall. 
Jag vet inte hur man är en bra förälder
Cissi frågade sina läsare vad de har för plus och minus som föräldrar. Jag har svårt att se mina plus. Jag vet att jag är bra på flera sätt och att det speglar sig i mitt föräldraskap men jag är oftast för upptagen med att oroa mig över mina minus. Inte för att jag är en sån som vältrar mig mer än nån annan i självhat men för att jag dels har så jävla dåligt samvete för där jag brister men också framförallt för att jag inte har nån väg ut. 
 
Jag ska försöka förklara.
 
Jag vet hur man gör fel. Alltså vad som är fel. Vad som bryter ner och vad som skapar otrygghet. Det är nämligen sånt jag upplevt själv på nära håll, sånt som vuxna i min närhet gjort under min uppväxt och sånt som jag analyserat tills förbannelse sen jag blev medveten.
 
Jag har haft många sk "förebilder" på den fronten om man säger så, vuxna som statuerar exempel över dåliga föräldrar eller pedagoger. Jag fick inte mina behov tillgodosedda på olika sätt. Jag blev inte sedd. Jag blev värderad. Jag blev ignorerad. Jag var otrygg. Och så vidare. Så jag vet hur man gör fel. 
 
Men jag vet inte hur man gör rätt. Jag tänker ofta på det när jag pratar med min man om vårt föräldraskap, när jag säger till honom att fan nu är vi dåliga föräldrar, vi fuckar upp ungarna om vi inte hittar ett annat sätt - och nej vi slår ju inte våra barn liksom men vi blir arga och skriker och vi faller lätt i fällan att använda hot och straff. Förlåt "konsekvenseeeeerrrrrr" som det så fint kallas av folk som inte vill erkänna ens för sig själva att de egentligen utdelar bestraffningar. Straff.
 
Typ "Nu blir det ingen äppelpaj" när man försökt få barnen att sluta tjafsa vid matbordet i en halvtimme utan gehör. Sen ligger man i sängen långt efter läggdags och funderar på varför det blev fel och vad taskig man var och vad tråkigt det blev och det skulle vara mysigt.
 
Och värst är ju att jag minns känslan av att fucka upp som barn. Jag minns när man betedde sig illa och liksom inte kunde bete sig annorlunda och frustrationen i kroppen och föräldern eller den andre vuxne i sammanhanget som inte förstod en och så blev allt fel och så blev det bara skit. Och ångesten. Och ilskan jag sen bar med mig hela livet av att inte bli lyssnad på eller sedd eller förstådd.
 
Ok nu drar jag på stora växlar här, jag fattar att mina barn inte får men för livet för att de får gå till sängs utan äppelpaj men det är liksom helheten av att jag känner att jag inte har kontroll. Alltså över mitt föräldraskap och mig själv, inte barnen. 
 
Förstår ni hur jag menar eller är ni upptagna med att ringa soc nu? lol
 
 
 
Lamslagen av skräck inför detta
Jag har fått en kallelse till mammografi. Min första. Jag är en sån där person som brukar avboka sådana viktiga grejer, jag går sällan på cellprov, jajajaja jag vet att jag är dum men jag får sån jävla ångest, men jag fattar att detta är skitviktigt och att jag måste kolla läget men jag är fan livrädd. Tänk om de hittar nåt? 
 
Jag är ju en sån där person som tror att jag kommer dö relativt ung. Fast iofs, vem fan är inte det? Jag har varit hypokondrisk sen jag var liten, helt jävla lamslagen av skräck inför sjukdomar. 
 
Jag har dock fått en tid på lite olämpligt datum så jag måste iallafall boka om. Jag ska spela in podd just den dagen och det vore ju jävligt trist om jag fick ett dåligt besked då. Fast alltså hur går jag ens vidare med vardagen som vanligt om jag får ett dåligt besked? Då spelar det kanske ingen roll vilken dag jag spelar in podd? Äh jag vet inte. Jag får hoppas på det bästa. 
 
Har ni gjort mammografi?