Lady Dahmer

Är du rädd för att dö?
Jag är rädd för att dö. Jag är rädd för att jag ska dö i sömnen, dö ifrån barnen. Eller att jag ska dö i en bilolycka. Eller av sjukdom eller hjärtinfarkt. Jag tänker på det hela jävla tiden. Det bara gnager i mig. Jag tänker att det kan ske närsomhelst och man aldrig är beredd liksom och det får mig att bli ännu mer rädd för tänk om det är idag. Tänk om det är idag som mina barn förlorar mig och tänk om det är idag som livet tar slut. 
 
Alltså ja jag vet att alla är rädda för att dö men det är inte det där vanliga abstrakta sättet man är rädd för döden på utan det är liksom så påtagligt, nästan förlamande och det upptar mycket av mina tankar (och är då en bidragande orsak till min ångest) och påverkar mitt liv och jag är så trött på det men jag vet inte hur jag ska få bukt med det. 
 
 
 
 
Anna

Bli kristen.
Helt O ~PK att säga här
Jag får säkert bassning för det
Men det är sant. Jesus kan faktiskt befria från dödsfruktan. Har gjort det med mig.
Be om det!

Svar: Jag är ju ateist så det är ju lättare sagt än gjort om man säger så
Lady Dahmer

A64

Hade en nära vän med GAD som i perioder blev extremt och orimligt rädd för att dö i för mig märkliga situationer (sömnen som du skriver ovan, det var för mig så konstigt, det är väl mest äldre personer som somnar in på ett lugnt sätt när de är typ 103 år?). Jag kan fortfarande inte idag förstå denna dödsrädsla men jag gjorde såklart mitt bästa för att lyssna på henne och vi pratade ganska ofta om den. Det jag märkte när hon till slut blev bättre var att hon stressade betydligt mindre, hade börjat prata med fler personer om dödsrädslan och faktiskt vågade ge plats åt den (inför anhöriga, hon sökte en samtalskontakt inom vården etc). Det är hemskt att det här tar upp så mycket av din tid och att den har blivit till en ångest. Ångest är så jävla sämst.

Loanne

Det som har hjälpt mig bäst är psykodynamisk terapi.

Sofia

Jag har samma dödsångest och har precis börjat bearbeta det ( jag orkar inte längre vara så rädd) Jag gör precis som med all rädsla, möter den. Förut undvek jag allt om döden, särskilt barn och mammor men nu läser/tittar jag. Jag tvingar mig att gå in i känslan och stanna en liten stund sen slår jag bort. Lite som man bemöter fobier. Så har jag också klurat ut orsaken till den vilket hjälpte. Jag hoppas det funkar för jag måste bli kvitt den. Den blev så mycket värre när jag fick barn att det hindrar mig för att våga skaffa ett barn till. Och så kan man ju inte ha det ;)

Felicia

Jag har liknande problem men inte just själva döden utan typ att någon katastrof ska inträffa som sedan gör att jag eller alla dör. Tankar om krig, bränder, bilolyckor osv finns alltid nära till hands. Tex höra en bildörr slå igen och innan jag hunnit reagera har det blivit sanning att japp där var en bomb och nu är sekunden av stillhet innan jag känner att jag dör. Eller kollar ut genom fönstret ner på gatan och en hel jävla filmsekvens spelas upp framför mina ögon av KATASTROF. Blir så trött. Det tar så stor plats! Så mycket tankeverksamhet på oro. Vet inte hur jag ska jobba bort det. Jag VET ju att det inte är på riktigt och inte händer nu.

N82

Senaste månaden har jag dagligen brutit samma och gråtit då dödsångesten river i mig. Jag har hittat en knöl i bröstet som jag först inte ville ta på allvar. Nu har jag varit hos läkare och fått en remiss till bröstkliniken för mer udersökningar och har jag tur så är allt OK och knölen är inget farligt. Men fram tills dess så river och sliter den jävla ångesten i mig och förstör varje dag.

Maria

Jag vet så väl hur det känns. Jag sökte för det till slut och fick veta att jag har GAD i kombo med tvångstankar... Jag fick KBT och de verktygen funkar ibland, ibland inte. Stundtals känns hela min kropp som ett minfält av oupptäckta dödliga sjukdomar.
Jag märker att när jag tex är extra stressad, har sovit för lite eller ätit oregelbundet tex, blir det mycket tuffare. Det beror ju på att det slukar så mycket energi att stå emot...
Så rutiner är det jag måste hålla så gott det går, inte helt lätt som småbarnsmamma, men...
Jag erbjöds antidepp också, men jag tycker att jag har ätit tillräckligt med sådana i mina dagar.
Hursomhelst. Tack för att du delar med dig av den skräck som får en att känna sig ensammast i världen, så att en inte behöver känna sig så ensam för en stund ❤

Emma

" En dag ska jag dö,men alla andra dagar ska jag leva "
Jag var /är precis i samma tankebanor som du. Katastroftankar om döden. Jag fick livet åter med hjälp av KBT. Det är inte som så att man aldrig tänker på det mer men jag fick verktyg att hantera tankarna

Julia

Idag är det exakt två år sedan jag höll på att dö. Läkarna kämpade i över 6 timmar på operation. Idag är en dag som känns i bröstet.
Trots att jag varit en hårsmån från döden flera gånger är jag inte alls rädd för att dö. Jag är mer rädd för att inte leva.
Alltså, inte leva som att inte glädjas, känna, och uppleva. Jag har mycket ångest, men inte för döden, mer över att inte hinna och orka leva så rikt sin jag önskar.

L

Kanske är det för att jag har haft cancer i flera år, men jag är inte rädd för att dö. Det verkar rätt soft att vara död ändå. Inga svåra beslut att ta, inga ekonomiska kriser, inget jobbigt. Bara en evig sval vila. Verkar skönt. Att leva är jobbigt, att vara död är bara...lugnt.

Nemo

Jag är inte rädd för att dö, men jag är däremot rädd för att andra i min närhet ska dö. Hade rejäl ångest innan jag flyttade hemifrån att människor i min hemstad skulle dö utan att jag hann träffa dem "en sista gång". Har fortfarande ångest över det ibland, men försöker tänka då att göra de tillfällen jag pratar eller träffar dessa människor så bra som möjligt, så jag förhoppningsvis inte behöver må dåligt över vårt senaste möte när den dagen kommer.
Jag kan däremot tänka mig att skräcken inför att dö är betydligt mer överhängande när man är förälder, för då vet man ju att man lämnar något eller några barn efter en som inte kommer klara sig lika bra utan en.

Linda

Jag känner som Nemo här uppe. Är inte rädd för att dö. Inte det minsta. Antingen är allt svart och jag vet inget mer eller så hamnar jag i ngt paradis. Jag är mer oroad över att någon i min närhet ska dö, då måste jag ju uppleva och överleva det.
En gammal klasskompis (1-9) och hans lilla son dog vid nyår i en olycka. Vi hade inte kontakt men det berörde mig ändå. Att det kan hända såna saker. När vi flyger kan jag också tänka att vad ska hända med barnen när vi båda dör. Men jag dwellar inte i tankarna.

Maria

Men du....nu har du pratat om detta rätt länge. Det låter i mina öron som att du kanske har GAD eller liknande som andra skrivit här. Är det inte på tiden att du söker hjälp för det? Du behöver inte känna sådär. Skulle det inte vara skönt utan all den där ångesten?

Nora

När man dör återgår man ju bara till hur det var innan man levde. Jag kan känna mer ängslan inför att bli gammal och leva många år i social isolering, med en kropp som inte funkar, inte kunna göra sånt jag gillar, tusen olika hemtjänstpersonal som kommer och går, mm.

Hmm

Fråga.

Alltså det kvittar mig utan är mest för min egen vetskap, men eftersom kommentarerna ser ut som de gör utan möjlighet till att svara, har inte allt kommit med i flytten? Tänker på många diskussioner var ju som hela trådar.

Svar: Förmodligen har en del fuckats upp tyvärr. 👎🏼 Trådade kommentarer ska komma, blogg.se jobbar med det. Kan dröja lite dock. För mig är det viktigt att kommentarsfältet funkar som innan och det vet de. 😊
Lady Dahmer

Nina

Nej jag är inte alls rädd för att dö. Har haft självmordstankar i många år så kan inte riktigt relatera.

Dock förstår att det måste vara jättejobbigt att hela tiden vara rädd för att dö, och jag tror också som flera andra här varit inne på att du borde gå i terapi för detta.
Det är nog väldigt svårt att komma till rätta med såna tankar på egen hand, men det finns professionell hjälp. Kan vara värt ett försök i alla fall!

Elin

Många som nämner GAD. Har också fått den diagnosen i Sverige. Går i psykodynamisk analysterapi 1 h varannan vecka i USA (där jag bor) hjälper så mycket. Jag har tidigare drabbats av skräck inför döden plötsligt. Hypokondrin har ständigt lirat kring hörnet. Barnen barnen barnen har varit ett mantra. Hur ska det gå med dem, hur ska de kunna hantera att förlora sin mamma. I Sverige försökte de medicinera min ångest. Det gjorde mig bara dåsig, ångesten var kvar. Terapin hjälper så pass att jag häromdagen upptäckte mig själv med att tänka -en dag ska jag dö, det verkar inte vara i dag iallafall, den dag jag dör tror jag att jag kommer vara ganska nöjd ändå, bara skäppa kontrollen över det jag ändå inte kan styra över. Det mest intressanta är att jag inte pratat med min terapeut om döden alls faktiskt. Vi har mer pratat om min uppväxt och annat jag varit med om och hur jag hanterat det och planterar att hantera liknande saker i framtiden.

Ann-Eli Sköld

Jag känner igen mig till fullo. Men jag kan inte alls säga att jag gått i den eller den terapin, för det har jag inte. Jag är bara nerskalad till tusen och jag känner med dig. Jag är också rädd. Jag får ångesttankar när jag ska sova. Jag nojar för att mamma & pappa ska dö. Gud hjälpe mig då, för jag har varit jättedålig på att träffa dem på senare tid och de är ändå över 70... Vem vet? Och är det inte dessa tankar som upptar min hjärna är det tankar på min egen död. Jag undrar hur... Kvävning kanske? Eller fridfullt pga ålderdom? Fy fan. Jag gillar inte dessa tankar alls. Lady du? Ska vi inte kramas nu? Jag vill inte vara ensam när jag dör!!!!!!

Marianne

Alltid en risk att dö. i synnerhet om man bär på mycket extravikt. Men om man vårdar sin hälsa (äter nyttigt och med måtta, tränar (pulshöjande 30 minuter varje dag och hårdare 3-4 gånger i veckan) för att hålla hjärtat och hjärnan i fin form) så är oddsen bättre att leva längre. Få se barnen och barnbarnen växa upp osv. Det är iaf mitt mål med träning och sunt ätande - att ge mig själv och min kropp de bästa förutsättningarna för att leva länge. Är ju också bra med träning för hjärnan, det skapar motstånd mot stress och negativa tankar (..om döden tex) -bevisat i många studier, läs Hjärnstark av Anders Hansen. Jättebra bok!

Mia

Jag tycker du ska söka för det där, man ska inte behöva ha det så! Och under tiden: tänk att genomsnittsåldern för en kvinna i Sverige är över 80år, oddsen är goda för att leva länge till!

Alice

Bara en kort kommentar om kommentarerna från dej :P
Din font är jätte-jätte-jätte ljus, typ ljusgrå. Blir väldigt svårt att se.

Astrid

Nope. Inte så rädd. Vill inte dö pga vill leva men tänker att döden, den händer. Det är fruktansvärt ledsamt men jag börjar bli lite övertygad om reinkarnation (det skänker mig tröst i alla fall) så då känns det som att man får leva sen igen, vilket ju blir jättekul! På ett annat sätt känner jag mig lite odödlig genom barnen. De lever ju vidare och för ju en del av mig med sig, på nåt sätt.

Maj

Jag är rädd för att dö mest för att då kommer jag missa min dotters uppväxt, hon får leva utan mig, jag får inte göra/säga/uppfostra henne som jag vill. Ge henne ett bra liv, värderingar - få leva med henne. Eller, om jag bara dör sådär. Hur vill jag att min begravning ska vara? Vem ska ta hand om min hund? Vem ska få mina pengar etc. För mig handlar det om vad jag lämnar efter mig, vad jag inte hinner göra få sagt till dem jag tycker om.

Jag tänker att man kan varje år, eller oftare skriva brev till sina barn. Hur mycket man älskar dem. Vad de ska tänka på när de hamnar i tonåren, dina livslärdomar. Första pojkvännen, första sexet, första fyllan, allt som man vill lära ut, ge med sig till barnen. Dokumentera allt så du lämnar efter dig ett bra minne till barnen, att de fortfarande känns som att du är med dom. Man kan också varje år förnya sitt testamente. Hur vill man att begravning ska se ut, vilka ska närvara, osv. Donationer av organ etc. Vad vill du ska hända om du blir förlamad, hamnar i koma osv. Jag tror det är ett bra sätt att ta kontroll över situationen. "En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi inte det" - ta kontrollen.

sen, försök lev hälsosamt. Ät bra, motionera bra, stressa mindre, gör de du tycker om, försök njuta mer av nuet. Skiitsvårt jag vet, men så hanterar jag det.

Mia

Jag är också väldigt rädd för att dö och att andra ska dö i min närhet. Det spelar ingen roll eller hjälper att tänka att det är som en evig sömn. Jag tycker dock det liknas mer vid att sövas. För då försvinner man bara, kan inte väckas eller drömmer inget. Det är det närmsta död man blir när man lever. Jag önskar det fanns en lösning, jag kan komma på mig att tänka hur jag kommer missa all framtid. Att världen bara fortsätter utan mig som ingenting. Hur obetydliga vi är. Hur lite som spelar roll. Och hur jag borde utnyttja varje dag men ändå kastar man bort dagar på ingenting.

Petra

Hoppas att du kan få hjälp med ångesten <3

Ljuva Julia

jag tänker inte dö.

Frida

För mig tog KBT-terapin bort den värsta dödsångesten, men låååångt ifrån all. Jag tror det är något man får försöka leva med på något vis, trots att det är förjävla hemskt och jobbigt.

Lisa

Jag har GAD och har (läs hade) en orimlig rädsla inför allt som kan härledas till död och katastrof även i de mest långsökta leden. Det som till slut hjälpte mig och gav mig en distans till saker på en rimlig nivå var SNRI. SSRI hjälpte inte tillräckligt. Kanske något kontroversiellt i vissas ögon, men när jag ser tillbaka på hur fruktansvärt jag mådde och mina ångestnivåer, så fattar jag inte hur jag klarade vardagen. Medicinen har räddat mig och gjort mig till en normalt fungerande människa. Mitt liv kretsar inte länge kring rädsla, vilket det hade gjort i hela mitt liv innan. Vet inte om du fått liknande hjälp, men om du inte har det, fundera på det. Det räddade mitt liv. Ångest har alla, men tippar den över så kan den bli sjuklig och behöva behandling.

Anna

Hej, känner igen mig i det du skriver. Har haft ångest hela livet mer eller mindre vilket har begränsat mitt liv och levande. Min vändpunkt heter Sertralin. Började äta det för drygt två år sedan när jag väntade mitt andra barn. Och jag känner mig såå normal nu. Det är så lätt att leva plötsligt. Inte på ett avtrubbat vis, hela känsloregistret finns kvar. Men ångesten, den jävla ångesten och panikattackerna är borta. Mvh Anna

Johanna

Har du gått i terapi ?
Du skriver ofta om rädslor och ångest även i din barndom som jag inte tror majoriteten kan känna igen sig i.
Hoppas du hittar något som kan hjälpa dig bearbeta allt. Det måste ta hemskt mycket energi...

Skaedi

Jag har absolut ingen rädsla eller oro för att dö. För mig känns det bekvämt att inte behöva leva för alltid. Jag vet inte vad det beror på. Nu är jag visserligen autist samt lever med kronisk trötthet. Det påverkar nog mitt tankesätt. Men jag kommer tydligt ihåg att när jag var barn var jag livrädd för ovissheten om vad som kom efter döden. Jag var alltså inte rädd för att dö då heller utan det var att inte veta som fick mig att böla och behöva sova i mammas säng i typ en månad. Hjärnan är konstig.

Johanna

Tack för att du delar med dig 🙏🏻 Jag går en kbt-studie för hälsoångest via nätet.

http://web.internetpsykiatri.se/forskning/Aktuella-studier/halsoangest/

Är inne på femte veckan. Det är intensivt och man ska våga utsatta sig för ångesten. Synliggöra alla säkerhetsbeteenden, kontrollbeteenden, allt som man undviker etc. Väldigt bra fakta och förklaringar!

Emma

Johanna: Precis en sån studie har jag varit ute efter, men inte hittat! Tyvärr stängdes den 28 mars 😔
Jag får leta vidare helt enkelt.

Carolina

Vet inte om det kan hjälpa dig alls, men detta tankesättet hjälpte mig i alla fall: Om det inte gjorde ont/var sorgligt/ångestfyllt etc före man föddes, vad är det då som säger att man inte bara återgår till det stadium (eller vad man nu ska kalla det) efter döden? Kakor, kramar och kärlek /C

Em

Kan ju bara försöka föreställa mig din känsla, men det låter riktigt jobbigt! Jag skriver inte här för att jag är grym eller att jag sitter på lösningen osv. Men jag går ganska intensiv DBT terapi nu och har märkt att vissa saker hjälper för mig oavsett om jag inte trodde på det i början.

En viktig sak jag lärt mig är att känslan i sig inte kan göra någonting... mer än att vara obehaglig och ta energi. Och att jag klarar av mycket oavsett starka känslor. Det är tydligen inte meningen att känslorna ska försvinna utan att man ska lära sig hantera dom och inte låta dom styra en för mycket.
En känsla är en känsla.
En tanke är en tanke.
Allt är egentligen lika verkligt som att tänka "jag är grön".
Du kommer att dö, det kommer vi alla. Men du är enormt stark och klarar av att vara i känslan utan att den äter dig❤

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress
Powered by Jasper Roberts - Blog